Regionalpolitiken i Stockholms län

Motion 1988/89:A438 av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :A438

av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c)
Regionalpolitiken i Stockholms län

Mot.

1988/89

A438-442

Stockholmsområdet erbjuder sina invånare en boendemiljö som få andra
storstadsområden i världen kan. En storstads traditionella fördelar som ett
rikt kulturutbud, ett varierat nöjesliv, en bred arbetsmarknad och rik tillgång
till arbetstillfällen, närhet till vetenskapliga och andra institutioner etc.
förenas här med betydande miljövärden. Stockholmsregionen har gott om
fina grönområden också nära storstadens kärnområden. Stockholms skärgård
och Mälaröarna är unika landskapstyper också i ett världsperspektiv.

Roslagens och Södertörns traditionsmättade kulturlandskap är inte långt
borta. I själva storstadens centrum förenas vatten, klipphällar, grönska och
en historisk bebyggelse till en mycket särpräglad miljö. Det faktum att
Stockholm för att vara en storstad har rätt måttlig omfattning gör också att
alla dessa värden finns lätt nåbara för alla regionens invånare.

I själva verket är det denna fina livsmiljö som ger Stockholm en
särställning bland världens storstäder. Därför måste det också vara ett första
rangens intresse att bevara och vidareutveckla dessa miljökvalitéer för
framtiden.

Det största hotet mot Stockholmsregionens miljökvalitéer ligger i en
alltför snabb tillväxt av arbetsplatser och befolkning. Problemen förvärras
ytterligare om denna tillväxt sker på ett obalanserat sätt t.ex. genom en
ytterligare koncentration av arbetstillfällen till vissa delar av regionen.

Efter en lugn period på 1970-talet tog befolkningstillväxten fart igen under
1980-talet. Den genomsnittliga befolkningstillväxten har legat omkring
10 000 invånare per år. Under flera år har tillväxten nått upp till 15 000
människor per år. Flera år överträffade Stockholms läns befolkningstillväxt
hela rikets.

Den viktigaste drivkraften för befolkningstillväxten i Stockholms län har
varit en mycket snabbt växande arbetsmarknad. Det har inte gått att
tillfredsställa arbetskraftsefterfrågan bland länets invånare, trots en mycket
snabb naturlig befolkningsökning. Betydande tillskott utifrån har också varit
nödvändigt. En inte obetydlig del av flyttningsöverskottet till Stockholms län
har kommit genom utrikes inflyttning, men under hela 80-talet har det också
förekommit en betydande nyttoinflyttning från övriga delar av landet.

Under det senaste året har befolkningstillväxten minskat något men detta
beror inte på minskad tillväxt i fråga om arbetstillfällen. Den bromsande
faktorn har uppenbarligen i stället varit krisen på bostadsmarknaden. Även
om det varit lätt att få arbete i Stockholmsregionen har det varit mycket svårt
att få bostad. Många har avstått från att flytta till Stockholmsområdet och ett 1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Kr A 438-442

nytt jobb därför att bostadsfrågan inte kunnat ordnas. Andra har flyttat ifrån Mot. 1988/89

regionen för att få bättre bostadsförhållanden. A438

Den överhettade och obalanserade utveckling som har präglat Stockholmsregionen
under 1980-talet har fått allvarliga konsekvenser på en rad
områden, konsekvenser som kommer att förvärras om utvecklingen fortsätter.

Särskilt allvarlig är situationen för miljön. Exploateringstrycket gör att
omistliga grönområden bebyggs eller hotas av bebyggelse för nya arbetsplatsområden,
nya bostadsområden, nya vägar. Därmed hotas en av Stockholmsregionens
finaste miljökvalitéer.

Luftmiljön är ett stort problemområde som i sin tur har effekter på
naturen. Försurningen har fortskridit i rask takt. På 30 år har ph-värdet i
marken genomsnittligt förändrats från 0,5 till 1,5. Kvävenedfallet ökar
snabbt och är uppe i 7 000 ton per år. Samtidigt motsvarar kvävedioxidutsläppen
från Stockholmsregionen 21 000 ton per år vilket innebär att
Stockholmsregionens utsläpp är en belastning för också andra delar av
landet. Miljöbelastningarna kommer från värmeanläggningar, från industrier
och inte minst från bilismen.

Den snabbt växande bilismen får en totalt allt mer dominerande ställning
bland Stockholmsregionens föroreningskällor. Enbart under 1980-talet har
biltrafiken i Stockholmsområdet ökat med 44 %. Fram till sekelskiftet
beräknas enligt prognoserna att ökningen skall bli ytterligare 40 %. Därefter
hoppas man på något lugnare utveckling. Detta innebär att de redan stora
utsläppsmängderna från biltrafiken kommer att fortsätta att öka trots
introduktionen av katalytisk avgasrening. Biltrafikens ökning hänger nära
samman med befolkningsökningen i regionen och den ojämna fördelningen
av arbetsplatser som ger arbetsresorna en mycket stor omfattning. Till det
kommer att ökad levnadsstandard och relativt sjunkande bensinpriser i
förening med att kollektivtrafiken inte upplevs attraktiv nog har gjort att allt
fler människor väljer bilen som färdalternativ.

Ett annat krisområde är bostadsmarknaden. Inflyttningstrycket har skapat
en situation där tiotusentals människor tvingats stå i bostadskö. Även om de
allra flesta har någon form av lösning på sitt bostadsproblem så innebär
situationen otillfredsställande boendeförhållanden och sociala påfrestningar.
Särskilt ungdomen är hårt drabbad. Ett extremt resultat av bostadskrisen
är att Stockholm har fått ett växande antal människor som över huvud taget
inte har tak över huvudet om nätterna. Den svåra bostadsbristen bidrar också
till att pressa upp boendekostnaderna. Priserna för bostadsrättslägenheter
och villor i synnerhet i attraktiva lägen har nått nivåer som framstår som
alltmer oacceptabla för vanliga inkomsttagare. Det stora byggnadsbehovet
och framför allt konkurrensen från byggandet av kontor pressar också
byggkostnaderna i höjden vilket gör att alla former av boende blir dyra.

Även på arbetsmarknaden uppstår problem. När bostadsbristen begränsar
möjligheten att rekrytera arbetskraft utifrån uppstår arbetskraftsbrist på
viktiga områden. Detta märks tydligt i yrken som upplevs som mindre
attraktiva men som trots detta är helt avgörande för samhällets funktion.

Exempel på detta är vård och kollektivtrafik. Bristen på arbetskraft har blivit
ett avgörande hinder för att ge regionens invånare den vård man har rätt att

kräva. På samma sätt försvåras möjligheterna att hålla en god standard på Mot. 1988/89

kollektivtrafiken och på det sättet hålla tillbaka bilismen. Svårigheterna på A438

arbetsmarknaden får därmed starka sociala och miljömässiga konsekvenser
för regionens invånare.

Den ojämna fördelningen av arbetsplatser framtvingar som nämnts långa
arbetsresor. Detta har betydande sociala konsekvenser. Arbetsdagarna blir
långa och resorna är tröttande. I synnerhet för småbarnsfamiljer innebär det
stora påfrestningar när familjens möjligheter till positiv samvaro begränsas.

För närvarande pekar allt på att obalansen kommer att bestå, och kanske
förvärras. Även om en viss utbyggnad av arbetsplatser kommit till stånd i den
södra länsdelen dominerar bandet StockholmArlanda fortfarande helt
både när det gäller pågående och planerade arbetsplatsprojekt. Den
reglering som har skett av arbetsplatsbyggandet syns inte nämnvärt ha
påverkat detta.

Ett samlat åtgärdsprogram

Slutsatsen av detta är att det är av mycket stor betydelse för Stockholmsregionen
att dels få en lugnare total utveckling av sysselsättning och befolkning
och att dels få en jämnare fördelning av arbetsplatser i regionen. För att
åstadkomma detta och i övrigt rädda regionens omistliga miljövärden krävs
ett samlat åtgärdsprogram:

En nödvändig förutsättning är en kraftfull regionalpolitik som kan avlänka
Stockholmsregionens expansionstryck till andra delar av landet. Inte minst
viktigt är det att bygga ut högre utbildning, och särskilt forskning i olika delar
av landet. Flyttningsbidraget till personer som flyttar till Stockholmsregionen
bör avskaffas och ersättas med ett bidrag till orter med en vikande
befolkningsutveckling. Infrastruktur med telenät och andra kommunikationer
behöver förstärkas etc.

En särskild investeringsavgift på 25 % bör införas för kontorsbyggen i
överhettade delar av regionen. I samband därmed kan det nuvarande
administrativa stoppet för kontorsbyggen och andra lokaler avvecklas.

Därmed kan en ineffektivt och byråkratiskt verkande reglering ersättas med
ett mera smidigt ekonomiskt styrmedel. Det innebär att de företag som väljer
att etablera sig i områden som redan har en alltför hög koncentration av
arbetsplatser får vara med att bära samhällets merkostnader för kommunikationer,
miljöåtgärder, bostäder m.m.

Staten är en av regionens största arbetsgivare med ca 45 000 anställda i
central verksamhet. De statliga arbetsplatserna är i hög grad koncentrerade
till regionens centrala delar. Staten bör därför genom ett uppdrag till
byggnadsstyrelsen upprätta ett program för en bättre fördelning av de statliga
arbetsplatserna i Stockholms län. Detta bör dessutom kombineras med ett
program för arbetsplatsbyte, så att de som så önskar och kan, får möjlighet
att byta till den arbetsplats som ligger närmast bostaden. Detta bör kunna
genomföras i samverkan med landstinget och kommunerna, för att därigenom
ytterligare öka valmöjligheterna för den enskilde.

Utbildningssystemet i Stockholmsregionen måste få en mer balanserad
struktur. Det är uppenbart att det finns ett samband mellan tillgång till

högskoleförberedande gymnasieutbildning, närheten till högskolor och Mot. 1988/89

benägenheten till högre studier. Företag med kunskapsintensiv verksamhet A438

är intresserade av att lokalisera sig till orter med god tillgång på högutbildad
arbetskraft. Den bristande balansen i Stockholmsregionens utbildningsutbud
bidrar därför starkt till att försämra den inomregionala balansen i övrigt.

Inom gymnasieskolan bör de nuvarande skillnaderna i fördelningen av
teoretiska, respektive yrkesinriktade linjer jämnas ut. Arbetet på att
omfördela högskoleutbildningar till främst den södra länsdelen måste
fortsättas. Det är naturligt att en sådan omfördelning leder till att en särskild
högskoleenhet för den södra länsdelen ett Södertörns universitet bildas.

Norrtälje bör få en tvårig teknisk högskoleutbildning.

Stockholmsregionens omistliga grönområden måste identifieras och förses
med ett lagfäst skydd mot all exploatering. Särskilda åtgärder krävs för att
skydda regionens kulturlandskap. Under 1988 lämnades över 1 miljon kr i
bidrag till skogsplantering på åkermark, medan de tillgängliga statliga
resurserna till skydd för kulturlandskapet endast låg på en femtedel av denna
nivå. Med hänsyn till den särskilda betydelse ur miljösynpunkt som länets
kulturbygder har, bör stöd till skogsplantering i fortsättningen endast få ges i
undantagsfall. Istället måste resurserna för att bevara kulturlandskapet
kraftigt ökas. Detta kan ske genom att staten i samverkan med landstinget
och kommunerna bygger upp en särskild fond, från vilken ersättning kan
utgå till lantbrukare som upprätthåller mindre rationell, men ur miljösynpungt
värdefull odlings- och ängsmark. Hur mycket olika parter skall bidra
till denna fond bör lösas genom förhandlingar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av en lugn och balanserad utveckling för
Stockholmsregionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av en kraftfull regionalpolitik,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om införandet av en
särskild investeringsavgift på 25 % för kontorsbyggen i överhettade
delar av Stockholms län,1]

3. att riksdagen hos regeringen begär ett program för omfördelning
av statliga arbetsplatser i Stockholms län,

4. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett projekt i
samverkan mellan landsting och kommuner för att underlätta för
offentligt anställda att få arbete så nära bostaden som möjligt,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av bättre fördelning av gymnasieutbildningen
i Stockholms län,2]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en fortsatt omfördelning av högskoleutbildning
till den södra länsdelen med sikte på att skapa ett "Södertörns
universitet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en Mot. 1988/89

tvåårig teknisk högskoleutbildning bör etableras i Norrtälje,2] A438

[att riksdagen hos regeringen begär initiativ i samverkan mellan
landsting och berörda kommuner för att ge ett lagfäst skydd mot
exploatering av regionens omistliga grönområden,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att yttersta
restriktivitet bör tilllämpas vid bidragsgivning för skogsplantering på
åkermark i Stockholms län,3]

[att riksdagen begär att regeringen tillsammans med landsting och
kommuner etablerar en fond för upprätthållande av kulturlandskapet
i Stockholms län.3]

Stockholm den 24 januari 1989

Pär Granstedt (c) Karin Söder (c)

' 1988/89:Bo244

2 1988/89:Ub814

3 1988/89:Jo859

5