Regionalpolitiska åtgärder för Örebro län

Motion 1989/90:A430 av Karl-Erik Persson (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A430

av Karl-Erik Persson (vpk)
Regionalpolitiska åtgärder för Örebro län

Örebro län har varit hårt drabbat av den stora stukturomvandling som skett
inom stål- och gruvindustrin. I huvudsak har denna omvandling av näringslivet
ägt rum under perioden 1970-1987. Under denna period slog problemen
ut i full blom. Ortsnamnen Ljusnarsberg, Hällefors, Karlskoga och Degerfors
är alla förknippade med dramatiska förändringar i sysselsättningen.

Även andra orter har ett hot hängande över sig. Örebro slipper inte heller
undan, även om problemen där är relativt sett mindre än på mindre orter.

Trots strukturomvandlingen har nu arbetslösheten minskat. Även om det
finns grupper som har svårare än andra, precis som på andra platser i landet,
är det brist på viss arbetskraft. Också det ett resultat av den omstrukturering
av arbetsliv och industri som skett mycket snabbt.

Därefter har nu en rad problem uppstått i verkstadsindustrier och andra
stora industrier i skilda branscher. Men de har inte på samma sätt som stålet
varit krisbranscher. De är mer att hänföra till ägandeförändringar och sammanslagningar
av olika företag och tillverkare, dvs. till monopoliseringsprocessen.
I några fall har transnationaliseringen och det utländska ägandet varit
direkt avgörande. Man kan även skönja andra motiv än rent lönsamhetsrelaterade
till nedläggningarna eller inskränkningarna i verksamheten. (Bofors
Nitro Nobel m.fl.) Koncentrationsprocesen och klipp- och spekulationsekonomin
drabbar naturligtvis också Örebro läns näringsliv i ökad grad.

När man betraktar utlandsägandet och utlandsberoendet finns anledning
att nämna att transnationaliseringen drabbar också Örebro län. Vi vet att
denna utveckling kommer att förstärkas, särskilt som valutaregleringarna nu
avskaffas fullt ut. Det högt industrialiserade Örebro län kommer att åderlåtas
av denna utveckling, eftersom industrin först kommer att flyttas ut. Man
kan då se att förändringarna har varit följande:

- Grundläggande strukturella. Främst inom basindustrin.

- Ägarrelaterade. Köp- och säljekonomins tillväxt.

- Transnationalisering/utlandsägande. Ett led i kapitalets internationella
arbetsdelning och strävan till marknadsherravälde.

Parallellt med detta skeende har den allmänna geografiska koncentrationstendensen
missgynnat Bergslagen och Örebro län. Nyetableringar har inte
helt uteblivit, men lokaliseringarna har med eller utan statens hjälp i huvudsak
skett i andra områden. EG-förväntningarna hos näringslivet spelar här

en stor roll, eftersom de vill etablera sig i anslutning till de ekonomiska Mot. 1989/90

centra som de också politiskt försöker främja. Scan-Link och Öresundsbron A430

är som bekant populära näringslivsprojekt i politiken. EG-fanatismens genomslag
i politiken kommer att tömma Berslagen på arbetstillfällen om inte
en motstrategi formuleras. De regionala problemen är som bekant stora
också inom EG. EG-länderna ställer stora krav på en fullständig omläggning/skrotning
av den svenska regionalpolitiken.

Den allmänna politiken som regeringen har fört har inneburit en
eftergiftspolitik gentemot storkapitalets strukturplaner. Alternativa perspektiv
för industrin har saknats. Löntagarkonsulter har kämpat utan stöd.
Omstruktureringen av stålindustrin innebar stora gåvor och eftergifter till
ägarna utan krav om motprestation. Regeringen talar ofta om ägarnas ansvar
utan att sätta press på dem. Följaktligen var regeringspolitiken under
lång tid helt verkningslös. Någon övergripande strategi för Bergslagsutveckling
har inte funnits. Man har hoppats på den allmänna tillväxten. Statliga
etableringar lyser fortfarande med sin frånvaro.

Sammanfattningsvis kan sägas att på statlig nivå har passiviteten varit påfallande.
Det mera positiva är Bergslagskommunernas egna försök till samarbete
och utveckling, men även där har egenintresset kunnat skönjas, vilket
naturligtvis försvårar gemensamt och enhetligt uppträdande.

Den ekonomiska tvångströjan på kommuner och landsting har inneburit
att samhällsservicen sviktat. Trots en oerhörd vinstutveckling inom landets
näringsliv har medel saknats för en rejäl utbyggnad av barnomsorg, kollektivtrafik
och annan samhällsservice som kan främja utvecklingen. I dagens
perspektiv där viss arbetskraft saknas är detta ett hinder för ökade arbetsinsatser
från deltidsarbetslösa och de kvinnor som oftast har huvudansvar för
barnen. Den offentliga sektorns relativa stagnation innebär också att arbetsmarknaden
för många kvinnor sviktar. Man kan tala varmt för förändring av
kvinno- och mansdominerade yrken, men hittills är det ett faktum att kvinnor
finns i denna sektor. En pressad offentlig sektor inverkar också på rekryteringsmöjligheterna
för manlig personal eftersom normalhushållet behöver
två inkomster för att överleva.

Men det krävs av ovan redovisade skäl mer än enbart tilltro till självuppfyllande
förväntningar. Framtida strukturkriser måste mötas i förtid genom
åtgärder. Ägarnas oinskränkta rätt att placera sina investeringar utomlands
eller i heta områden måste inskränkas. Samhällsekonomiska, ekologiska
och humanistiska skäl talar mot fortsatt koncentration av produktion och
ägande. Spekulationsekonomin och ägarklippen måste bromsas upp. Den
inhemska produktionen och den inhemska marknaden måste få större tyngd
i den ekonomiska politiken. EG-fixeringen måste brytas. Infrastrukturen
och allsidig utbildning fri från företagsstyrning måste främjas. Då kan optimisterna
släppas lösa. Då kan personlighet och optimism blomma i en objektivt
sett bättre omgivning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

14

tionen anförts om behovet av en konkret politik för att möta framtida Mot. 1989/90

strukturproblem i Örebro län, A430

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om styrning av näringslivets investeringar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en politik för att hävda rätten till en svensk regionalpolitik
utan utländsk inblandning.

Stockholm den 23 januari 1990

Karl-Erik Persson (vpk)

15