Regionalpolitiska insatser i Gävleborgs län

Motion 1988/89:A437 av Hans Lindblad (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :A437

av Hans Lindblad (fp)

Regionalpolitiska insatser i Gävleborgs län

Lill-Babs borde tas som symbol för Gävleborgs framtid. Jag har länge sett
henne som länets största naturresurs. Hon om någon har det Gävleborg
behöver mer av - förmåga till ständig förnyelse, öppenhet och god vilja. Har
man kärlek till länets natur och befolkning måste man tro på dess framtid.
Lill-Babs kan - mer än någon regionalpolitiker jag känner - förklara att man
ska uppmana sina medmänniskor att försöka, att ta tillvara chanser, att söka
skapa något själv.

Det är Lill-Babs förankring i Järvsö som ligger bakom hennes engagemang
i kampanjen Hela Sverige ska leva. Tro inte att bara storstäderna kan
åstadkomma något. Hon är ju själv i tjänstesektorn, där hon alltid bjudit
publiken sitt bästa. Och tjänstesektorn är ju den del av ekonomin som kan ge
de nya jobb Gävleborg behöver för att kunna möta framtiden.

Jag har alltså mest sett Lill-Babs som symbol för dem som vill starta något i
länet. Men 1988 kom att visa att det här med Lill-Babs och länets
sysselsättning kunde bli direkt handgripligt. I somras startade hon sin
kaffär i Järvsö. Den blev från början en stor framgång. Sex personer på
heltid och ett tiotal på deltid.

Tänk oss fem sådana initiativ per kommun och år i Gävleborg - på tio år
skulle det ge länet 5 000 nya jobb. Det är absolut ingen romantik att säga så,
tvärtom är nya och växande aktiviteter inom tjänstesektorn det enda som kan
ge ett rejält nettotillskott av jobb i länet. Vem inbillar sig att länets stora
företag, nästan alla inom basnäringarna, skulle ha 5 000 fler anställda om tio
år? Det sannolika är väl snarare att de då har fortsatt sin minskning av
sysselsättningen.

Negativ utveckling

Inget annat län har haft en så negativ befolkningsutveckling som Gävleborg
under 80-talet. Åren 1981-1987 förlorade Gävleborg 7 100 personer. Sju års
folkminskning i rad. 1987,1986 och 1983 hade länet större befolkningsförlust
än något annat län. 1985 låg länet tillsammans med Norrbotten på jumboplatsen.

Under mitten av 80-talet steg arbetslöshetstalen mer i Gävleborg än i något
annat län. För första och enda gången noterades över 10 000 öppet
arbetslösa. Särskilt oroande tal noterades för ungdomsarbetslösheten.

När jag i min länsmotion för ett år sedan tänkte mig dåvarande
industriministern Thage G Peterson som Vår Herre och likt en jägare i
brottning med en björn vädjade till honom åtminstone vara neutral så

utgick jag från känslor som finns hos många i Gävleborg. Gävleborgs län har Mot. 1988/89

inte fått del av de utryckningar regeringen gjort för att ge satsningar i län som A437

ansetts politiskt särskilt intressanta. Riksdagsbeslutet att lokalisera det nya
boverket till Karlskrona trots att mycket starka skäl talade för samlokalisering
till tre sakligt angränsande myndigheter som redan finns i Gävle innebar
en stark besvikelse i länet. Visionen att göra Gävle till landets samhällsbyggarcentrum
gick därmed om intet. Gävleborgs län uppfattar sig närmast
motarbetat. Men samtidigt har insikten om att länet inte kan påräkna hjälp
från centralt håll ökat övertygelsen att det som kan göras är det som länets
egna invånare och organ tar initiativ till.

För Gävleborg var det därför ytterst positivt när riksdagsmajoriteten förra
året sade nej till regeringens förslag om att ställa ökade anslag till regeringens
förfogande att kunna användas för ministerutryckningar. I stället ökade
riksdagen länsanslagen, vilket direkt kommit Gävleborg till del. I Folkpartiets
regionalpolitik intar länsanslagen en nyckelroll.

För egen del har jag beklagat att inte länsstyrelserna fritt får förfoga över
dessa anslag. Det är ju ute i länen som kunskapen är störst om hur man ska
kunna få ut mesta möjliga effekt av dessa pengar.

Förmynderi

I en skrivelse till industriministern förra våren begärde jag därför att - om
regeringen inte upphävde reglerna för alla länsstyrelser - så borde man
åtminstone kunna ge dispens åt länsstyrelsen i Gävleborg. Dels för att länet
har betydande problem, dels därför att länet har en landshövding som på ett
mycket konstruktivt sätt leder det regionalpolitiska arbetet i länet. Till stor
del är det hans förtjänst att det trots folkminskning och många svårigheter
vuxit fram en ny optimism och framtidstro i Gävleborg.

Flyktingar ger plus

1988 års befolkningssiffror för länet visar för första gången på åtta år ett plus.

En uppgång med 194 personer. Det är en liten ökning jämfört med att länet
de sju åren innan förlorat i genomsnitt mer än tusen personer om året.

Skälet till att länet kan redovisa en ökning 1988 är att Gävleborg haft en
mycket kraftig ökning av antalet personer i flyktingförläggningar. Det är
naturligtvis positivt med detta tillskott av människor, särskilt om många av
dem förmår se chanser till nyföretagande i vårt land med utnyttjande av
kunskaper de har med sig från sina tidigare länder. Just kombinationen av
tidigare erfarenheter och intryck i det nya landet kan hos kreativa pesoner ge
möjlighet till nyskapande insatser.

Men personer på flyktingförläggningar i länet blir kvar här endast om de
också erbjuds kommunplatser i Gävleborg. Det förutsätter inte bara
bostäder utan också arbetstillfällen. Det är långt ifrån säkert att detta kan
ordnas och därmed är sannolikheten ganska stor för att många av dessa
nyinflyttade snart åter lämnar länet. Särskilt Hofors och Sandviken har ett
stort antal redovisade nettoinflyttningar från utlandet, men det är inte troligt
att mer än en begränsad del av dessa blir kvar i dessa kommuner.

Länsstyrelsen har vid en analys för 1988 kommit till att om Gävleborg haft

flyktingförläggningar i nivå med grannlänen Västernorrland och Kopparberg Mot. 1988/89

skulle Gävleborg i stället för en nettoökning på 194 personer ha haft A437

nettominskningar på 500 respektive 700 personer.

För Gävleborg är det alltså klart positivt att länet fått flyktingar, men
sannolikheten för att merparten av dem kommer att bli kvar i länet är inte
stor.

Starkt konjunkturberoende län

Västvärlden och Sverige upplever nu den längsta högkonjunkturen under
efterkrigstiden. I ett län som är långt mer exportberoende än länen i
genomsnitt borde det vara självklart att man har stor nytta av det höga
kapacitetsutnyttjandet inom exportindustrierna.

Den mest genomarbetade analys som gjorts av näringsliv, sysselsättning
och konjunkturberoende i Gävleborg finns i en uppsats av fil dr Kurt
Wickman i folkpartiets Gävleborgsförbunds studie Framtid och jobb i
Gävleborg (1985). Studien fanns sedan som bilaga i min motion 1985/

86: A482. Jag menar att slutsatserna i Wickmans uppsats bör ha mycket att ge
diskussionen om problem och möjligheter i alla skogslän med starkt
beroende av basindustrier.

Grundat på mätningar för perioden 1968-1982 kom Wickman fram till att
när konjunkturen i den nationella industrin går upp eller ned med 1 procent,
så går Gävleborgs industri upp eller ned med 1,6 procent.

Gävleborg har just nu tydliga överhettningssymptom, främst så att
industrin har mycket svårt att få tag i yrkesutbildad arbetskraft. Denna brist
på arbetskraft leder till att man inte kan ta alla order som annars vore möjliga
och därmed kan man inte fullt ut dra nytta av högkonjunkturen.

Gävleborgs län har alltså kraftigare konjunkturrörelser än landet i
genomsnitt. Det betyder högre arbetslöshet än i de allra flesta andra län i
lågkonjunkturer. Det leder i sin tur till att många, särskilt ungdomar, då
lämnar länet.

Erfarenhet tyder på att det sedan är betydligt svårare att få dem att flytta
tillbaka, inte ens när Gävleborg har högkonjunktur. För det är naturligtvis
mer närliggande att flytta från arbetslöshet i ett län än att sedan flytta tillbaka
till det länet när man redan har jobb på den nya orten.

Slutsatsen är given: Gävleborg förlorar befolkningsmässigt på att vara ett
län med större konjunkturvariationer än de flesta andra län.

Utbildningen länets nyckelfråga

Ska Gävleborg utvecklas är det i första hand satsningar på tjänsteproduktion
och småföretag som behövs. Ungdomar och kvinnor kan väntas ha en stor del
av de idéer och uppslag som kan leda till att nya företag startas.

Sambanden mellan utbildning och nyföretagande i tjänsteproduktionen är
påtagligt. Detta var en huvudtanke i den uppsats av Kurt Wickman jag
relaterat ovan. I Folkpartiets regionalpolitik intar ökad satsning på de
regionala högskolorna en mycket framskjuten roll. I Gävleborg är andelen
högskoleutbildade låg. Undersökningar visar att Gävleborg ligger på en
bottenplats, med ungefär bara hälften så många högskoleutbildade som riket
i genomsnitt.

Det är för långt mellan Uppsala och Umeå för att det breda utbildningsut- Mot. 1988/89
budet på dessa orter ska kunna täcka de mellanliggande länen utan att unga A437
flyttar. Och den som lämnat ett län för att få utbildning kommer i de flesta fall
inte tillbaka för arbete. Man träffar en livskamrat och finner arbete i den nya
regionen.

För Gävleborg är det nödvändigt att få ökad omfattning och ökad kvalité i
högskolan. I huvudsak måste den bygga på kompetens som redan finns i
länet. Statens institut för byggnadsforskning (som ju ska få ett antal
professorstjänster), lantmäteriverket, centralnämnden för fastighetsdata
och utvecklingsavdelningar vid länets mest avancerade industrier är givna
sådana resurser. Det är också viktigt med en nära forskningsanknytning
mellan regionala högskolor och universitet eller tekniska högskolor. Den i
Gävle bedrivna fastighetsförvaltningsutbildningen är ett exempel på att
samarbete kan bedrivas. Nästa steg i den utvecklingen bör bli att lantmäteriutbildning
förläggs i länets högskola, varvid lantmäteriverket självfallet blir
en mycket viktig resurs.

Olyckligt namn

Det är nödvändigt att högskolan blir en högskola för hela länet. Jag vidhåller
att det då är vilseledande och skadligt att den ska ha namnet högskolan i
Gävle/Sandviken.

Det finns absolut ingen anledning att frångå vad jag skrev i motionen för
ett år sedan: Jag vet att det finns byråkrat- och likriktningsskäl för att alla
landets högskolor ska ha ortsnamn och att länsnamn då skulle bryta
mönstret. Men om högskolan i Gävleborg är till mer för länet än för den
centrala byråkratin bör den få ha det namn som visar att den är länets
högskola. Det vore bedrövligt om inte sans och förnuft kunde få göra sig
gällande i detta fall.

Motsvarande krav finns numera också från Blekinge. Jag kommer att
fortsätta arbeta för att högskolan ska få heta Gävleborgs högskola. I en rad
sammanhang sägs att saker och ting ordnas bäst om de berörda får inflytande.

Jag hävdar att nuvarande namn på högskolan är skadligt för dess möjligheter
att lyckas bli en högskola för hela länet.

Lärarutbildning i Gävle

I fjol gick en enig riksdag emot regeringen och beslöt att grundskollärarutbildning
ska finnas kvar vid högskolan i Gävleborg (och i Kalmar).

Regeringen ogillade beslutet och i år återkommer den med tanken att det
inte ska finnas någon sådan utbildning i Gävleborg och Kalmar. Motiveringen
har ändrats, men regeringens grundtanke är alltså densamma.

Det är mycket möjligt att tillströmningen till lärarutbildningen är mindre
än man trott. Men riksdagens skäl att gå emot regeringens förslag förra året
byggde på erfarenheter och prognoser som visade att vi går mot lärarbrist om
inte lärarutbildningen utökas. Det är inte bara pensionsavgångar utan också
ett stort antal förtidsavgångar från läraryrket.

Skulle det vara så att rekryteringen till lärarutbildningen inte fyller alla
utbildningsplatser vid utbildningsanstalterna för lärare så betyder detta att

lärarbristen kommer tidigare och blir mer omfattande än man räknade med Mot. 1988/89
bara för ett år sedan. Om inte skolan ska komma in i en kris krävs då aktiva A437
åtgärder för att stimulera till ökad rekrytering till lärarutbildning. Det vore
mycket olyckligt att i ett sådant läge ha gjort sig av med den lärarutbildningskapacitet
som idag finns.

Det skulle spränga ramen för en länsmotion att mer i detalj gå in på frågor
om upptagningsområden, utrustning, ekonomi och annat rörande lärarutbildningen.
Det viktiga måste vara att behålla en kapacitet som redan finns
när man kan se framför sig ett behov av utökad lärarutbildning.

Leonardo da Vinci och Lill-Babs

Utbildningsfrågorna är viktiga för att kunna stimulera till ökad kreativitet
och därmed möjligheter till fler nya företag inom i första hand tjänsteproduktionen.

Men det finns också annat som stimulerar kreativitet. I boken Renässans
för den skapande människan" har liberalen Anders Johnson pekat på en lång
rad förhållanden som positivt kan påverka människors fantasi och kreativitet.

Konstnärer, vetenskapsmän och småföretagare har mycket gemensamt
genom att deras verksamhet förutsätter förmåga att se möjligheter och att
kunna kombinera impulser och intryck, konstaterar Johnson. Han utgår från
Leonardo da Vinci. Det är säkert ett bra exempel, men Lill-Babs ligger av
begripliga skäl närmare till hands för den som kommer från Gävleborg. Hon
är både konstnär och småföretagare. Vad jag vill säga är att man bör dra nytta
av en regions egna förutsättningar. Om människor är stolta över sin bygd och
talar väl om den blir det lättare att starta något nytt där.

Konstnärlig verksamhet stimulerar fantasi och får människor att våga
prova nytt. Kanske kan stöd till kulturaktiviteter betyda väl så mycket för en
orts företagsutveckling som de av kommunalpolitiker mer närliggande
frågorna om tomter och avlopp till industriområden.

Om skolan låter barn få kontakt med konstnärer och småföretagare kan
det betyda mycket för att få dem att förstå att man ska kunna göra det man
själv tror på och vill göra.

Ett rikt föreningsliv har förmodligen stor betydelse för en orts utveckling,
genom att det underlättar tillkomsten av nätverk. Jag är för egen del
övertygad om att Edsbyn i Gävleborg (den ort i Norrland som väl haft den
största småföretagsaktiviteten) drog oerhörd nytta av de nära kontakter
människor hade med varandra genom de mycket starka frikyrkoförsamlingarna.
Jämförelsen med Gnosjö och Blidsberg ligger nära och kan inte gärna
vara en tillfällighet.

Min slutsats av detta är att en region måste ta tillvara just sina egna
särskilda förutsättningar och beslut om sådant kan aldrig fattas på central
nivå. Det är fullt möjligt att Folkteatern i Gävleborg betyder mer för länets
företagsutveckling än vad industriverket gör.

9

Kulturminnesvård och utveckling

Kulturtraditionen i ett landskap, en bygd, en socken bör tas tillvara för att
öka människors tro på områdets möjligheter. Det som visat kvalité under
lång tid måste vara värt att satsa på också för framtiden.

Sätter man in kulturminnesvården i detta sammanhang blir den av
betydelse för den fortsatta utvecklingen. I detta perspektiv är det därför
beklagligt att insatserna för byggnadsminnesvård i Gävleborg i realiteten
minskat. Under ett antal år har byggnadsvårdsinsatser kunnat finansieras
genom AMS-insatser, men detta har i praktiken fallit bort i den förbättrade
konjunkturen. Länsantikvarien i Gävleborg har redovisat att i länet finns ett
känt behov av bidrag till byggnads- och fornminnesvård på tillsammans drygt
20 miljoner. Flera angelägna förfrågningar måste i dagsläget avvisas utan
närmare utredning därför att de medel som ställts till länets förfogande är
ytterst begränsade, för innevarande budgetår endast 617 000 kr. Det betyder
att inga större projekt kan komma ifråga. Det påbörjade programmet att
utreda och ge bidrag till två hälsingegårdar per år av särskilt allmänintresse
måste avbrytas.

Sådana begränsningar inom byggnadsminnesvården kan få mycket svåra
konsekvenser. Vi riskerar att förlora viktiga delar av länets kulturarv och det
i sin tur betyder att den kulturella och kreativa miljön utarmas, vilket i nästa
led innebär att länet får mindre möjligheter att stimulera människor till
sådana insatser som för regionen och utvecklingen framåt. Förlorar vi en del
av vår historia förlorar vi också en del av vår framtid.

Folkpartiet har i motion till årets riksmöte begärt ökade medel till vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. I den motionen begärs också att
riksdagen uttalar att anslagsbehoven för den kulturhistoriska byggnadsvården
ska ägnas särskild uppmärksamhet i budgetberedningen inför 1990/91.
Jag vill, med särskild betoning på behoven i Gävleborgs län, uttrycka samma
önskan.

Satsa på kommunikationer

Goda kommunikationer är av stor betydelse för hur en region kan utvecklas
och där har statsmakterna ett avgörande inflytande.

Gävleborgs län är ett norrlandslän med stora avstånd och stora glest
befolkade områden. Alla stora trafikstråk mellan södra och norra Sverige
passerar länet. Såväl för den enskildes resor till arbete och service som för
företagen i länets kommuner är ett väl utbyggt vägnät av god standard en
förutsättning.

Om E4 får högre kvalitet så att transporterna där kan gå snabbare bidrar
det till att ge ett rundare Sverige. Förbättringar minskar också trafikolyckorna.
Förbättringar har genomförts under senare år, men fortfarande finns
sträckor med mindre bra väg.

En upprustning av E4 har stor betydelse. De regionalpolitiska skälen att ge
Norrland bättre villkor är så starka att de väl motiverar ett ambitiöst program
för utbyggnad av E4. Trafiken på E4 är mycket omfattande. Detta gäller
även sommartid med intensiv semestertrafik. De delar genom Gävleborg
som inte rustats upp bör få högre standard. De delar som inte byggts om

behöver snarast igångsättas så att E4 genom Gävleborg får en helhet och Mot. 1988/89
olycksdrabbade avsnitt försvinner. Det är därför av vikt att delen mellan A437
Söderhamn och Hudiksvall prioriteras högt.

För inlandskommunerna i Gävleborg är en ombyggnad och upprustning av
riksvägarna av stor betydelse. En hög och jämn standard på riksvägarna 83
och 84 skulle dra till sig betydande delar av både vinter- och sommarturistströmmarna
mot Härjedalen och Jämtland. Det skulle kraftfullt bidra till att
Ljusnandalens turistiska kvaliteter uppmärksammas av en större publik.

Hänsyn till boendemiljön gör att vettiga förbifarter måste anordnas kring de
större tätorterna längs dessa riksvägar.

Snabbtåg Sundsvall-Stockholm

En snabbtågsförbindelse Sundsvall-Stockholm med uppehåll i Hudiksvall,

Söderhamn och Gävle skulle förkorta restiden till Stockholm med mellan 30
och 45 minuter. Den skulle förstärka de satsningar som näringsliv och
kommuner gör för att utveckla södra Norrland. En snabbtågsförbindelse
utvidgar dessutom de lokala arbetsmarknaderna och ökar möjligheterna till
arbetspendling. Vidare kan en snabbtågsförbindelse öka attraktiviteten i
orterna längs Gävleborgskusten och avlänka överhettningen i Stockholmsområdet.

I dag dominerar personbilstrafiken förflyttningarna längs södra Norrlandskusten
med negativa konsekvenser för miljön och trafiksäkerheten. En
snabbtågsförbindelse skulle förbättra miljön genom att betydande reseflöden
kan flyttas över från personbil och flyg till tåg.

Tankar på att i framtiden med buss föra passagerare från inlandet och ut till
snabbtågen längs Ostkustbanan måste förkastas. Det gäller också tankar på
att föra persontrafiken från Östersund till Stockholm över Sundsvall. För
Norrland i stort liksom för Gävleborg skulle en förändring i den riktningen
vara helt oacceptabel. Järnvägen behövs för både godstransport och
persontransport. I stället för att skära ned dagens järnvägstrafik bör man
söka utveckla den.

Järnvägen är en del av den grundläggande service som krävs för att
regionalpolitiska satsningar ska bli möjliga. Till detta kommer att ett
fungerande järnvägsnät också har försvarspolitiska fördelar.

Norra stambanan

Planerna på en snabbtågsförbindelse Sundsvall-Stockholm bör genomföras
och komma till stånd i ett tidigt skede. Men det får inte ske som en
förevändning för att lägga ned resten av persontrafiken i Norrland utan som
en del i en offensiv satsning på trafik och utveckling. Tvärtom bör norra
stambanan rustas upp och linjen Östersund-Ljusdal-Bollnäs-Gävle-Stockholm
på sikt också knytas till snabbtågnätet. Ljusdal bör upprustas till en
attraktiv och väl fungerande knutpunkt för tåganslutning till busstrafiken
bl.a. till Härjedalen.

En förutsättning för att resenärerna ska välja att åka tåg och därmed öka
underlaget för en utbyggnad av järnvägstrafiken är att tågtidtabellerna är
tillförlitliga och anpassade till resenärernas önskemål om avrese- och

ankomsttider. Många resenärer behöver tillförlitliga anknytningar till andra Mot. 1988/89

transportmedel som buss och bil. Det ställer krav på parkeringsmöjligheter A437
och samordning med länstrafikens bussnät både vad gäller terminaler och
tidtabeller. Under senare år har tidtabellsförändringarna längs norra stambanan
för länets inlandskommuner inneburit allt sämre anpassade avgångstider.
Ett väl fungerande samråd mellan SJ, länsstyrelse och kommuner är
nödvändigt. Länsstyrelsens initiativ i detta avseende måste understödjas
kraftfullt. Likaså är det nödvändigt att de miljö- och trafiksäkerhetsmässiga
fördelarna med järnvägen ger utslag vid prissättningen.

Ringlinje på järnväg

Länstrafikbolagen ska kunna upphandla järnvägstrafik på samma sätt som
inom busstrafiken. Inom Gävleborgs län har Folkpartiet sedan länge
förespråkat en ringlinje med sträckningen Hudiksvall-Ljusdal-Bollnäs-Söderhamn-Hudiksvall.
Den verksamheten som Dellenbanans vänner under
flera år bedrivit för att påvisa fördelarna med återupptagen tågtrafik på
banan Hudiksvall-Ljusdal förtjänar i detta sammanhang stort erkännande.

Telekommunikationer

Sverige är med god fart på väg in i informationssamhället. Informationsteknologin
ger möjligheter till decentralisering och småskalighet som skulle
kunna tas till vara överallt i vårt land. Utan en medveten politik för att göra
informationssamhället tillgängligt för hela Sverige är risken emellertid att de
s.k. utvecklingsregionerna kring våra högskolor i storstadsområdena kommer
att accelerera sitt försprång med informationsteknologin.

Det är därför viktigt att investeringarna i förbättrade och utbyggda
telekommunikationer sker snabbt och över hela landet utan större tidsförskjutningar.
Den s.k. fiberoptiken får nu ett ledningsstråk längs Norrlandskusten.
Det är välkommet och ger bl.a. länets kustkommuner möjlighet att
vara med från början i den intensiva utveckling som kommer att revolutionera
informationshanteringen.

Det är emellertid viktigt av flera skäl att utbyggnaden snarast sker av ett
fiberoptikstråk i läge motsvarande järnvägens norra stambana och upp mot
Östersund. Därigenom skulle även landets inlandskommuner - Ockelbo,

Bollnäs, Ovanåker och Ljusdal - få tillgång till den nya teknologin. Det
skulle på ett värdefullt sätt stödja och stärka de små och medelstora, inte
sällan avancerade, företagen i dessa kommunerna att möta framtiden. Med
tillfredsställelse kan jag konstatera att en sådan utveckling synes vara på
gång.

Sabotörer på hemmaplan

Ibland kommer hoten mot ett läns utveckling från krafter inom länet självt.

Två aktuella fall diskuteras ju i Gävleborgs län. I båda fallen är det frågor
som socialdemokraterna i länet kan avgöra helt själva, i kraft av sin majoritet
i beslutande organ.

Det första gäller ett förslag att flytta kansliet för kommunförbundets

länsavdelning från Ljusdal till Gävle. De typer som ligger bakom det Mot. 1988/89

förslaget måste betraktas som rent destruktiva för länets del. Skulle A437

kommunförbundets länsavdelning flytta sitt kansli från den kommun i länet
som under lång tid angivits vara den man i första hand borde satsa på för att få
till stånd nya aktiviteter - med vilka skäl skulle man då kräva av statsmakterna
att de ger stöd åt länets utveckling? En flyttning av kansliet från Ljusdal
skulle få förödande följder för trovärdigheten i allt vad regionalpolitik i
Gävleborg beträffar.

Det andra exemplet gäller den socialdemokratiska styrelsen för länets
försäkringskassa. Den vill lägga ned åtta av länets försäkringskassor. Det
socialdemokratiska distriktet har förklarat att det vill ha kassorna kvar - men
det har inte kunnat förklara varför det i kassans styrelse representerats av
personer som pläderar för nedläggning.

Det finns många skäl att kritisera den sjukförsäkringsomläggning - till s.k.
timersättning - som riksdagen beslöt för något år sedan. Förändringen har
inneburit en väldig ökning av byråkratin vid försäkringskassorna och i årets
budgetproposition föreslås flera hundra nya tjänster för att klara av detta.

Åtgärden är helt stick i stäv med tidigare uttalanden om att de administrativa
effekterna av en förändring ska anges för riksdagen innan beslut fattas, inte
efteråt. Det finns självfallet många andra samhällsområden som vore mer i
behov av stärkta resurser än administrationen av försäkringssystem - men
det förutsätter att riksdagen inte fattar beslut om så krångliga system att
nuvarande personal måste utökas.

I Gävleborg har det ökade krånglet i sjukförsäkringen lett till stor
belastning på personalen. Försäkringskassans styrelse använde detta som
motiv för att lägga fram förslag om indragning av åtta försäkringskassor, även
om det också antyddes att man ville ha dessa nedläggningar oavsett hur
mycket pengar man fick.

Budgetpropositionens förslag om ökad personal har inte fått försäkringskassans
styrelse att ändra sitt krav om nedläggning. Det finns anledning att
med kraft motsätta sig detta förslag.

Det är inte så att produktiviteten är lägre vid de mindre kassorna. Tvärtom
gör personkännedomen att ärenden kan handläggas snabbare än vid stora
kassor. Skulle det likväl bli tid över för personal vid mindre kassor bör man
med modern datateknik kunna ge dem handläggningsuppgifter rörande
ärenden från någon större kassa. Det är inte ett dugg konstigare att ett ärende
i Ljusdal behandlas i Färila än tvärtom.

Det viktigaste skälet för att behålla de små kassorna är att man därmed har
en decentraliserad organisation, som ger möjlighet att även i framtiden ge
service åt människor. Idag vet vi inte vilka nya behov av service som kan
uppstå, men vi kan vara övertygade om att det undan för undan dyker upp
tjänster som bör kunna erbjudas människor lokalt.

Jag vill inte föreslå att riksdagen uttalar något med anledning av
försäkringskassorna i Gävleborg, eftersom beslutsrätten i dessa frågor helt
ligger hos försäkringskassan i länet. Men jag tycker det är riktigt att
riksdagen informeras om att regionalpolitiska mål saboteras genom trångsynta
personer som hamnat på fel poster här i livet.

Mot. 1988/89
A437

Samhällsbyggarstaden

För framtidstron i Gävleborg var det ett hårt slag att riksdagen i slutet av 1987
beslöt att utlokalisera det nya boverket till Karlskrona i stället för till Gävle.
Det finns bara ett sätt om statsmakterna vill visa att Gävle trots detta kan bli
något av den samhällsbyggarstad man länge sett fram emot. Det är att i
stället utlokalisera till Gävle en eller två enheter som ämnesmässigt ligger
nära den verksamhet som finns vid de nuvarande statliga verken i Gävle. I
första hand bör det avse statens råd för byggnadsforskning, i andra hand
riksantikvarieämbetet.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att Gävleborgs län får dispens
från sådana statliga regler som förhindrar länsstyrelserna att själva
besluta om användningen av regionalpolitikens länsanslag,

[att riksdagen beslutar att högskolan i Gävle/Sandviken byter
namn till Gävleborgs högskola,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om lantmäteriutbildning vid högskolan i
Gävleborg,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grundskollärarutbildning i Gävle,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till 1990/91 års
riksmöte om ökade resurser för stöd till den kulturhistoriska
byggnadsvården ,2 ]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklingen av järnvägstrafik i nedre
Norrland,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbyggnad av vägar i Gävleborgs län,3]

Höj länsanslaget

Grundtanken i denna motion - liksom i liberal regionalpolitik överhuvud - är
att utveckling i ett län främst beror på hur kreativitet och initiativ i länet kan
tas tillvara. Det är därför viktigt att beslut om länet så långt möjligt får fattas
inom länet. Gävleborgs län har bitter erfarenhet av att centralt fattade beslut
sällan hjälper länet - inte ens i lägen när Gävleborg haft den mest negativa
utvecklingen av alla län. Det är därför viktigt att man låter så stor del som
möjligt av de regionalpolitiska medlen utgå i form av länsanslag. Som
angivits ovan är detta en bärande linje i folkpartiets regionalpolitik.
Folkpartiet föreslår i sin regionalpolitiska motion till årets riksmöte att
länsanslagen utökas med 170 miljoner utöver regeringens förslag.

Mot bakgrunden av Gävleborgs stora konjunkturberoende, stora folkminskning
under 80-talet, låga andel högskoleutbildade och höga ungdomsarbetslöshetstal
vill jag förordna att riksdagen uttalar att Gävleborg tilldelas
en betydande del av utökade länsanslag.

14

2. att riksdagen beslutar utöka de regionalpolitiska länsanslagen Mot. 1988/89
med 170 miljoner kronor och i samband därmed uttalar sig för att A437
Gävleborgs län bör tilldelas en betydande del av denna utökning,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om lokalisering till
Gävle av i första hand statens råd för byggnadsforskning,4]

Stockholm den 24 januari 1989

Hans Lindblad (fp)

1 1988/89: Ub626

2 1988/89: Kr271

3 1988/89:T224

4 1988/89: Bo242

17025, Slockholm 1989