Regionparlament i Skåne

Motion 2001/02:K372 av Ulf Nilsson (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att permanenta försöksverksamheten med regionalt självstyre i Skåne.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan regionala och statliga organ i regionen.

Motivering

Sedan den 1 juli 1997 pågår en försöksverksamhet med utökad regional ansvarsfördelning i Skåne län, Kalmar län, Västra Götaland och Gotlands kommun. I Skåne har det rått bred politisk enighet om det positiva i att flytta ansvar från staten till regionen. Förhoppningen är att frågor om kommunikationer, näringsliv och kultur kan behandlas bättre med ett regionalt, skånskt perspektiv på helheten.

Förra året föreslog den parlamentariska PARK-kommittén att försöken ska fortsätta ytterligare en period enligt nu gällande regelverk. Under denna vår genomfördes emellertid en kort utredning som beredning inför propositionen. Denna utredning vill avsluta försöksverksamheten och i stället återföra beslutsmakt till staten.

Tanken bakom försöken med ökat regionalt självstyre är att regionala företrädare ska ha större inflytande över politiska beslut rörande infrastruktur, näringsliv och kultur. Sverige har en i Europa unik tudelning mellan kommunal och statlig nivå. Många frågor och problem ligger dock uppenbart över den kommunala nivån, men de kan samtidigt lösas bättre om besluten fattas på än lägre nivå än den statliga. Olikhet och mångfald i ett så stort land som Sverige är en tillgång. För tillväxt och nationell utveckling krävs att regioner och kommuner kan utvecklas utifrån sin särart och sina förutsättningar, vilket kräver starka och självständiga regioner och kommuner.

Det är viktigt att konstatera att regionförsöken på många sätt varit en framgång. De har medfört ökat engagemang i utvecklingsfrågor från enskilda medborgare, lokala och regionala politiker samt näringsliv. Med erfarenhet från Skåne kan jag konstatera att dialogen mellan olika aktörer ökat. Det som nu diskuteras av olika företrädare från Skåne beslutades tidigare av länsstyrelsen. I Skåne har försöket lett till en ökad regional samsyn och en bättre mobilisering kring gemensamma frågor. Samtidigt har samverkan mellan kommunerna ökat och även samverkan med Danmark.

Skåne har på senare år fått kraftigt ökade möjligheter till ekonomiskt och kulturellt utbyte över gränserna till Danmark, Tyskland, inklusive forna DDR. För att rätt utnyttja möjligheterna och riva kvarstående hinder måste människor som känner till de regionala förhållandena vara med och forma utvecklingen. Ideologin bakom ökat regionalt självstyre har naturligtvis inte något med lokalpatriotisk separatism att göra, utan handlar framför allt om att minska avståndet mellan beslutsfattare och människor.

Enligt min uppfattning, med erfarenhet från försöket i Skåne, finns det ingen anledning att i detta län fortsätta under benämningen försöksverksamhet. Tvärtom kan regionförsöket i Skåne nu övergå i en permanent organisation. Ett starkt skäl för detta är, förutom att försöket fungerat väl, att det råder bred politisk enighet i Skåne om ökat regionalt självstyre. Det som återstår är att ännu tydligare än hittills klargöra vilka ansvarsområden som ska ligga på regional respektive statlig nivå. Det direktvalda beslutande organet bör kallas regionparlament. Ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och regionparlamentet bör tydliggöras; länsstyrelsen företräder staten och regionparlamentet regionen eller länet. Fler områden bör läggas under det regionala ansvaret. PARK-kommitténs förslag bör i detta avseende betraktas som ett lägsta golv för regionalt inflytande.

Enligt min uppfattning måste därför några områden tydligare definieras som ett regionalt ansvar. De resurser som avser regionalpolitik, regional näringspolitik samt planering av regional transportinfrastruktur bör föras över från länsstyrelsen till regionen. Statliga medel för utvecklingsprojekt ska fördelas av regionen. Regionen ska också själv kunna fördela utvecklingsmedel till regionala kulturinstitutioner. Om motsvarande intresse finns bland företrädare för de andra försöksregionerna bör även deras försöksverksamhet övergå i permanent organisation.

Stockholm den 1 oktober 2001

Ulf Nilsson (fp)