Rehabilitering för hälsa och livskvalitet

Motion 2000/01:Sf236 av Lennart Daléus m.fl. (c)

1 Innehållsförteckning
2

3 Sammanfattning

Sjukskrivningarna ökar och mest ökar de långa sjukskrivningarna.
Sverige har på några år gått från ett samhälle med hög arbetslöshet till ett
samhälle med lång sjukfrånvaro. Arbetsmiljön är i många fall bristfällig
och tar inte tillvara de anställdas kompetens. Rehabiliteringsinsatserna
fungerar dåligt vilket leder till att människor slås ut från arbetsmarknaden.

Centerpartiet vill sätta individen i centrum. Aktiva insatser ska ersätta
passiva ersättningar. Det innebär att samhället tilltror människors vilja och
förmåga.

Ohälsofrågorna måste lyftas upp på dagordningen. Regeringens passivitet
leder till att många människor drabbas och att sjukförsäkringskostnaderna
tränger undan andra angelägna områden i samhällsekonomin.

En av nutidsmänniskans största bristvara är tid. Möjligheterna att
kommunicera spränger både geografiska och tidsmässiga gränser. De ökande
möjligheterna accelererar samtidigt förändringstakten. De naturliga pauser av
olika slag som tidigare funnits blir allt kortare i snabbhetens tidsålder. I
takt
med ökande stress ökar också riskerna att individen drabbas av utbrändhet,
ohälsa och utslagning.

En av de viktiga utmaningarna för framtidens arbetsliv och samhälle
handlar därför om att stödja individen att skapa balans mellan stress och
återhämtning. Det handlar då om att stärka individens makt över vardagen, att
kunna styra över sin tid, om att begränsa "fjärrkontrollen".

Centerpartiet föreslår bland annat följande åtgärder för att öka
rehabiliteringsinsatserna och förbättra arbetsmiljön.

- Resurserna för rehabilitering ska knytas till individen, genom finansiell
samordning.

- Myndigheternas insatser bör samordnas och den enskilde ska få en
handläggare att hålla kontakt med, oavsett vilken sektor som är berörd.

- En halv miljard kronor anvisas för att öka samordningen mellan de olika
sektorerna som har ansvar för rehabiliteringen. Resurserna ska användas
för att påskynda försäkringskassornas bedömningar och för upphandling
av rehabiliteringsinsatser.

- Arbetsgivare måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön. Vi förordar ett
förlängt arbetsgivarinträde för offentlig sektor. För att kompensera detta
sänker vi arbetsgivaravgiften.

- Ökat inflytande för den enskilde över rehabiliteringsprocessen.

- Växla sjukpenning mot rehabiliteringsersättning.

- Rehabiliteringsinsatserna bör få pågå under längre period än ett år.

- Inför en vård- och hjälpmedelsgaranti.

- Inför kompetenskonto för individuell kompetensutveckling.

- Utveckla möjligheterna för aktiv ersättning istället för förtidspensioner.

- Ingen bör förtidspensioneras före 30 års ålder.

4 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att myndigheternas insatser bör samordnas och den enskilde få
en handläggare att hålla kontakt med, oberoende av vilken sektor som är
den huvudsakliga finansiären.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbetsgivarinträdet bör förlängas till två månader inom den
offentliga sektorn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att individen skall ges ett ökat inflytande i
rehabiliteringsprocessen och bör få en individuell behandlingsplan
genom lagfästa rättigheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att växla passivt stöd mot rehabiliteringsersättning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förlänga möjlighet till rehabiliteringsersättning.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förtidspensionssystemet bör omformas till en ersättning för
trygghet och aktivitet.

5 Inledning

5.1 Ge människor möjlighet att växa

Människan är skapande och söker social samhörighet. Arbetet är centralt i
människans liv. Det ger oss möjlighet att utvecklas, vara oberoende och
självständiga. Yrket eller arbetet är inte bara ett sätt till egen försörjning.
Det är något som sätter in oss i ett socialt sammanhang. Vi bygger upp
relationer och får möjlighet att växa som människor. Alla arbeten har inte
de positiva egenskaperna. Dåliga arbetsmiljöer kan bryta ner människor
och vara skadliga och leda till sjukdom. Det är den uppdelningen vi ser på
arbetsmarknaden. De flesta människor har ett arbete de trivs med, där
man har inflytande och möjlighet att styra sitt eget arbete, andra har det
inte. I det läget finns två vägar; en passiv hållning där vi tillåter att många
människor långvarigt ställs utanför arbetslivet, eller en aktiv hållning där
dåliga arbetsplatser ska åtgärdas. Människor ska ges möjlighet att
återkomma till arbete och den förhärskande attityden blir att det finns
plats för alla på arbetsmarknaden. För oss är inte valet svårt.

Centerpartiet vill sätta individen i centrum. Samhället måste bort från
passiva åtgärder och istället börja tro på människors vilja och förmåga.

Centerpartiet tror på ett ökat personligt ansvarstagande och vi vill fokusera
på människors inneboende kraft och vilja att förändra sitt eget liv. Detta
kräver ett radikalt förändrat synsätt. Bidragen till hushållen ska ge
ekonomiskt stöd och vara personligt stärkande. Skatterna måste sänkas för
dem som har små ekonomiska marginaler, och trygghetssystemen måste
förändras så att de får ett större inslag av personligt sparande, ansvarstagande
och rättvisa. Detta är en del i arbetet att öka livskvaliteten och
självbestämmandet.

Möjligheten att överblicka och kunna påverka sin tillvaro är en
förutsättning för välbefinnande och kreativitet. Politikens främsta uppgift
måste därför vara att på alla områden motverka och förebygga utanförskap,
långa sjukskrivningar och utbrändhet. Sveriges ledande stressforskare,
Lennart Levi, sammanfattar i fem punkter hur det goda arbetet bör vara
utformat så att vi undviker stressrelaterade sjukdomar: meningsfullt och
utvecklande - rimlig arbetsbelastning - trygghet, tillit, rättvisa, respekt -
lagom medbestämmande, "vardagsmakt" - belöning som motsvarar den
ansträngning man gör.

5.2 Stress och återhämtning

Människor söker det som ger livet kvalitet. Livskvalitet handlar både om
hälsa, upplevelser av lycka och om tillfredsställelse med livet i övrigt.
Den tar sin utgångspunkt i individens egna upplevelser. Mycket av
livskvaliteten är hälsorelaterad, men långtifrån allt. Men även miljön för
livskvaliteten. Den fysiska miljöns utformning, dess skönhetsvärden och
dess funktion skapar sina särskilda förutsättningar för välbefinnande. På
motsvarande sätt bidrar den sociala miljö som människor lever och verkar
i till att fördjupa livet kvalitativt. I detta avseende har också arbetets
utformning och villkor stor betydelse.

Nutidsmänniskans kanske största bristvara är tiden. Möjligheterna att
kommunicera spränger både geografiska och tidsmässiga gränser. De ökande
möjligheterna accelererar samtidigt förändringstakten. De naturliga pauser av
olika slag som tidigare funnits blir allt kortare i snabbhetens tidsålder. I
takt
med ökande stress ökar också riskerna att individen drabbas av utbrändhet,
ohälsa och utslagning.

I det tidigare samhället utgjorde vilan många gånger en tillräcklig källa till
återhämtning för den individ som ansträngt sig i tungt fysiskt arbete. I dagens
höga tempo, med snabba digitala kommunikationer och intensiva psykiska
ansträngningar i arbetslivet, räcker det många gånger inte att enbart vila. Den
ansträngda hjärnan behöver dessutom återhämtning av ett annat slag än det
som nattsömnen ger. En av de viktiga utmaningarna för framtidens arbetsliv
och samhälle handlar därför om att stödja individen att skapa balans mellan
stress och återhämtning. Det handlar då om att stärka individens makt över
vardagen, om att kunna styra över sin tid, om att begränsa "fjärrkontrollen".
Men det handlar också om att förändra attityder och synsätt så att hjärnans
återhämtning ses som en lika viktig del i vardagen som arbete och
ansträngning. I sin tur ställer detta krav på avskildhet, tystnad, gröna oaser
och mer av personliga rum för individens egna behov. Utifrån detta
resonemang blir möjligheter till återhämtning en av de viktiga
förutsättningarna för en i ordets bästa mening god tillväxt.

6 Bakgrund

6.1 Människor ställs utanför på grund av sjukdom

Siffror och statistik döljer gärna att det finns människor bakom varje
krona och procentsats, men vi måste börja redovisa siffrorna för att
klargöra hur allvarlig situationen är. Det finns de som hävdar att
situationen som den nu är bara är en återgång till 1980-talet. Och det är
visserligen sant att sjuktalen var högre då, men det får aldrig bli ett
försvar för att människor ska slås ut i tidig ålder. Dessutom är det i dag
fler som är långvarigt utanför arbetsmarknaden. Regeringens målsättning
om att de sociala ersättningarna och bidragen ska försörja 800.000
helårsekvivalenter år 2004, motsvarande 15 procent av befolkningen i
åldrarna 20-64 år. Det är en högre siffra än 1990. I Centerpartiet delar vi
inte den passiva hållningen. Fler ska ha möjlighet att delta i arbete efter
sin förmåga.

Kostnaderna för sjukpenning har ökat kraftigt under de senaste åren. Prog-
noserna tyder på att sjukpenningskostnaderna ökar till 33 miljarder kronor i
år. Utgifterna för sjukpenning har under första halvåret 2000 ökat med 29
procent jämfört med samma period förra året. Samhällets kostnader för
sjukpenning i allmänna försäkringen har ökat med 74 procent sedan 1997.
Den sammanlagda kostnaden - för enbart försörjningsstöd - i
sjukförsäkringen, förtidspensioneringen, den närliggande
arbetsskadeförsäkringen och de kompletterande arbetsskadeförsäkringarna,
som ansluter till den allmänna försäkringen, uppgår för närvarande till 73
miljarder kronor. Prognoserna för kommande år tyder inte på någon
minskning, möjligen finns en tendens till avmattad ökning.

Mest oroande är att det är långtidssjukskrivningarna som ökar. I maj 1997
var 122.600 personer långtidssjukskrivna, tre år senare var 216.500 personer i
samma situation. Närmare 80.000 människor var sjukskrivna mer än ett år
och 427.600 personer hade förtidspension eller sjukbidrag. Alltså var närmare
0,5 miljoner människor långvarigt utanför arbetsmarknaden på grund av
sjukdom eller förtidspension.

Sjukfrånvaron ökar mest bland kvinnor och inom offentlig sektor. Sextio
procent av sjukpenningdagarna togs ut av kvinnor (1999). Fler kvinnor än
män är långtidssjukskrivna. Skillnaden mellan män och kvinnor verkar också
öka. Det är de kvinnodominerade yrkena som är värst utsatta. Den s.k. 4:e
septemberundersökningen som Riksförsäkringsverket gör visar att andelen
sjukskrivna sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden har ökat.
Antalet anmälda arbetsskador och arbetsorsakade besvär har också ökat. En
kraftig ökning märks av besvär av stress och andra psykiska påfrestningar.
Dessa drabbar i hög grad hälso- och sjukvårdsspecialister och lärare.

6.1.1 ... och värre kan det bli

Allt syns inte i sjukskrivningsstatistiken. Långt fler människor arbetar i en
problematisk miljö. En undersökning som Statistiska centralbyrån låtit
göra visar att knappt var fjärde yrkesverksam, motsvarande 900 000
personer, uppger att de har besvär på grund av arbetet. Var tredje av dem,
300 000 personer, har varit sjukskrivna på grund av besvären. 900 000
uppger att de under det senaste året hade sådana besvär, orsakade av
arbetet, att de hade svårt att arbeta eller utföra det dagliga hemarbetet. 22
procent av kvinnorna och 16 procent av männen hade fysiska besvär,
medan 11 procent av kvinnorna och 6 procent av männen hade andra
typer av besvär exempelvis stress och psykisk påfrestning.

Andelen som uppger att de har besvär av stress och psykiska påfrestningar
har ökat med cirka 3 procentenheter mellan 1998 och 1999 bland kvinnor i
ledningsarbete och med 10 procentenheter bland hälso- och
sjukvårdsspecialister. Inom gruppen hälso- och sjukvårdsspecialister återfinns
till exempel läkare, tandläkare och veterinärer. Även för andra yrkesgrupper
som till exempel vård- och omsorgspersonal och personer med
kundservicearbete redovisas högre andelar besvär till följd av stress 1999
jämfört med 1998. Bland till exempel grundskollärare är det cirka var femte
som uppger besvär av stress. Det är ungefär lika stor andel som 1998.

Personer med kort utbildning är generellt sett mer utsatta för olika
hälsorisker än andra grupper. I yrken med stark kvinnlig dominans är lågt
inflytande vanligt. Det är också vanligt att kvinnor inom mansdominerade
yrken, förutom lågt inflytande, har enformigt arbete. Städerskor har en relativt
entydig negativ arbetssituation med låga krav, monotont arbete och liten
möjlighet att utvecklas och lära nytt i arbetet.

En bomb riskerar att brisera om inte signalerna tas på allvar av
arbetsgivare och av beslutsfattare.

6.2 Många är utanför av andra orsaker

Arbetsmarknaden ljusnar men fortfarande är en stor andel av den svenska
befolkningen beroende av bidrag och sociala ersättningar. Statistiska
centralbyrån har räknat om de sociala ersättningarna och bidragen till
helårsekvivalenter, det vill säga antalet individer som skulle kunna ha
försörjts under ett helt år med full ersättning. Enligt SCB:s beräkningar,
från augusti i år, är närmare 20 procent, eller drygt en miljon
helårsekvivalenter, av den arbetsföra befolkningen försörjd på annat sätt
än genom eget arbete. Regeringens mål är att 80 procent ska vara
sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden och antalet
helårsekvivalenter som försörjs med sociala bidrag och ersättningar ska
vara nere i 800.000 år 2004, motsvarande 15 procent. Det är en bit kvar
till målet samtidigt som målet i sig betyder att man accepterar att många
människor står utanför arbetsmarknaden.

6.3 Vad är orsakerna?

Den nya arbetsrelaterade ohälsan är svår att upptäcka och kvantifiera.
Gränsvärden för buller, maximal belastning eller farliga gaser är lätt att
mäta. Den nya ohälsan har helt andra inslag som är mer diffusa. Det är
svårt att göra ett nedslag och konstatera att miljön är farlig. Istället är det
en längre process som skapar ohälsa. Den fysiska riskfaktorn finns
fortfarande kvar men den paras med nya hälsoeffekter som
stressjukdomar och utbränning.

Den helt klart dominerande orsaken till längre sjukskrivningsperioder är
problem med rörelseorganen. Det som ökar är sjukskrivningar på grund av
psykiska, sociala och organisatoriska faktorer, eller negativ stress, d v s för
lite att säga till om på arbetet och små möjligheter att påverka sin
arbetssituation. Det är helt klart att arbetstakten har ökat och att 90-talets
rationaliseringar inom arbetslivet gjort att färre arbetstagare fått mer att
göra.

Inom de kvinnodominerade yrkena har inte ökade krav parats med ökade
befogenheter. Att se att arbetet kan göras på ett annat sätt men inte ha
möjligheterna att påverka situationen leder till negativ stress som påverkar
hälsan. Arbetet ska göras, men hur det ska göras bestäms någon annanstans.

En annan faktor som gör att den negativa stressen ökar är de många
omorganisationerna och "slimning" av organisationen. Personalens inflytande
över förändringarna har i många fall varit allt för litet.

Inom den privata sektorn har mellanled plockats bort. Företagen har blivit
varse att hierarkiska organisationer inte är lika effektiva som platta och att
de
många beslutsleden leder till försämrat resultat. Samma insikt finns inom den
offentliga sektorn, men denna har inte alltid omsatts i förändringar i
arbetsorganisationen. Ofta har arbetsuppgifter flyttats längre ner i
organisationen men beslutbefogenheterna har inte flyttat med.

Sverige har en mycket könssegregerad arbetsmarknad i jämförelse med de
flesta jämförbara länder. Offentliga sektorn är den alltigenom dominerande
arbetsgivaren för kvinnor. Och om den inte sätter tillräckligt värde på arbetet
och inte tar arbetsmiljön på tillräckligt allvar, går det inte att byta till en
annan
arbetsgivare. Den enda möjligheten är att lämna yrket.

Stress och utbrändhet är störst inom den offentliga sektorn, men fokus har i
många fall riktats mot företag i den nya ekonomin. Problemen inom den
offentliga sektorn är av en annan karaktär. Samtidigt finns det anledning att
vara uppmärksam på arbetsmiljön i de nya företagen. I det nya arbetslivet är
medarbetarnas kunskap och kompetens det viktiga. Därmed förändras också
förutsättningarna för hur arbetet organiseras. I många företag suddas gränsen
mellan arbete och fritid ut. Medarbetarna har stor frihet, men har i någon
mening alltid jour. I större utsträckning än tidigare handlar arbetet om att
lösa
en viss uppgift, före ett visst datum. Hur mycket tid det tar, eller på vilket
sätt
medarbetaren gör det, är mindre viktigt.

I grund och botten är det positivt att människor i större utsträckning får
möjlighet att ta ansvar och planera sitt arbete. Det är positivt att det är
människan och inte maskinen som blir den främsta resursen i vårt samhälle.
Men det kräver också att människor får verktygen för att axla detta ansvar och
får det utrymme och den arbetsro som krävs. Uppenbarligen har det inte varit
så, utan alltfler människor har farit illa. Stress och utbrändhet håller på att
bli
en ny folksjukdom. Det kostar samhället stora pengar, i form av
produktionsbortfall och socialförsäkringskostnader. Men framför allt kostar
det oerhört mycket för den enskilde som blir borta från arbetslivet länge, får
sämre chanser att komma igen och inte känner sig betydelsefull.

6.4 Få får rehabilitering

I början av 1990-talet genomfördes en rehabiliteringsreform vars syfte var
minska sjukfrånvaron och att få till stånd tidiga och aktiva
rehabiliteringsinsatser. Reformen byggde på tre hörnstenar: bättre
arbetsmiljö, effektivare rehabilitering och införande av arbetslinjen i
socialförsäkringen samt införandet av en generell arbetsgivarperiod.

Rehabiliteringsreformen har inte åstadkommit det som var avsikten, d v s
att minska sjukfrånvaron och utslagningen från arbetslivet samt få till stånd
aktiva och tidiga rehabiliteringsinsatser. Reformen gav arbetsgivaren ett stort
men otydligt ansvar för anställdas rehabilitering och i praktiken har ansvaret
flyttats från arbetsgivaren till fyra olika sektorer som i sin tur har olika
finansiärer: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och
försäkringskassan. Eftersom rehabiliteringsansvaret har blivit otydligt och
sektoriserat, har de gemensamma målen blivit oklara. Den enskilde individen
har klämts mellan olika regler och finansieringskällor. Individen har inget
inflytande över rehabiliteringsprocessen.

7 Åtgärder

Ohälsofrågorna måste lyftas upp på dagordningen. Regeringen har visat
en påfallande passivitet. Många människor drabbas av bristande
rehabiliteringsinsatser. Det kostar i snitt 50 000-70 000 kronor att
rehabilitera en arbetstagare. Kostnaderna om samma person är
sjukskriven är i snitt 150.000 kronor per år. För varje satsad krona får
man minst två tillbaka men framför allt ges den enskilde möjlighet att
komma tillbaka till jobbet och arbetsgemenskapen.

Regeringen aviserar i budgetpropositionen att en eller flera propositioner
ska föreläggas riksdagen om ett år och att förslagen ska träda i kraft först år
2003. Vi anser att det finns anledning att ta situationen på allvar, och vi
föreslår nedan ett paket av reformer som kan genomföras relativt omgående.

7.1 Finansiell samordning

Arbetsgivarna har ett stort men otydligt ansvar för anställdas
rehabilitering. Ansvaret rymmer tolkningssvårigheter och tolkas i
praktiken olika. Det praktiska ansvaret har istället förskjutits till olika
instanser: landstingets hälso- och sjukvård, försäkringskassorna,
kommunernas socialtjänst och arbetsförmedlingen. Försäkringskassorna
har ett samordningsansvar men det fungerar i praktiken inte eftersom de
olika sektorerna inte vill bidra till att finansiera rehabiliteringen. Det leder
till att den enskilde inte får det stöd och den hjälp som han eller hon har
ett rättmätigt behov av.

Finansiell samordning eller motsvarande, till exempel SOCSAM, ger
ekonomiska vinster, vilket Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens
rapporter från försöksverksamheten visar. Ett samlat kostnadsansvar
förstärker motivationen hos beslutsfattare och verkställare att välja den åtgärd
som är mest effektiv. Den finansiella samordningen bör påskyndas och
utökas. Samtidigt är det viktigt att samordningen sker med utgångspunkt i de
lokala förutsättningarna och att de olika organisationernas specifika
erfarenheter tas till vara. Centerpartiet tar inte ställning till vilken lösning
eller
mellan vilka aktörer denna samordningen ska ske. Det viktiga är att
individens bästa sätts i centrum och då måste insikten om behovet av
samordning börja redan i den lokala organisationen.

Centerpartiet anvisar en halv miljard kronor för att öka samordningen
mellan de olika sektorerna som har ansvar för rehabiliteringen. Resurserna
ska användas för att påskynda försäkringskassornas bedömningar, och för att
handla upp rehabiliteringsinsatser.

Ett samlat kostnadsansvar förstärker motivationen hos beslutsfattare och
verkställare att välja den åtgärd som är mest effektiv. Bättre samordning
mellan hälso- och sjukvården, socialförsäkring och socialtjänst bidrar till
bättre hälsa och välfärdsvinster för den enskilde. Samordning av resurserna
mellan hälso- och sjukvården och socialförsäkringen gör att systemen kan
fungera mer effektivt. Patienten får tillgång till rehabilitering samtidigt som
samhällets totala kostnader kan hållas nere.

Personer med längre sjukskrivningsperioder som idag inte får behandling
på grund av att rehabiliteringen måste pågå under mer än ett år, kan med en
ökad samordning av resurserna få bättre hjälp. I synnerhet gäller det personer
med psykiska problem eller stressjukdomar där behandlingen sträcker sig
över ett budgetår. Centerpartiet har lagt förslag om finansiell samordning i en
motion med anledning av den nationella handlingsplanen om vård och
omsorg (prop. 1999/2000:149).

Den nuvarande uppdelningen på olika myndigheter och skilda sektorer
försvårar för effektiv rehabilitering. Finansiell samordning är ett sätt att
knyta
resurserna till individen men i förlängningen är det rimligt att myndigheterna
samordnas och den enskilde får en handläggare att hålla kontakt med,
oberoende av vilket sektor som är den huvudsakliga finansiären. Detta bör ges
regeringen till känna.

7.2 Arbetsgivarinträde i offentlig sektor

Sjukfrånvaron ökar mest bland kvinnor och inom offentlig sektor. Den
s.k. 4:e septemberundersökningen som Riksförsäkringsverket gör visar att
andelen sjukskrivna sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden har
ökat. Antalet anmälda arbetsskador och arbetsorsakade besvär har också
ökat. Besvär av stress och andra psykiska påfrestningar ökar kraftigt inom
offentlig sektor. Undersökningen visar att nästan hälften av sjukfallen var
anställa inom den offentliga sektorn; en sektor som har ca 33 procent av
hela arbetskraften. Uppenbart är att de offentliga arbetsgivarna, generellt
sett, har svårigheter att skapa en arbetsmiljö som förebygger stress och
minskar ohälsa.

Den höga sjukfrånvaron innebär att arbetsgivaren skjuter över kostnaderna
från den egna verksamheten till staten. Samtidigt är det på den lokala
arbetsplatsen som det finns möjlighet att förebygga ohälsa. En bra
arbetsgivare förhindrar stress och ohälsa och därför ska bra och lyhörda
arbetsgivare premieras.

Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön och för att stoppa
de höga sjuktalen. En bra arbetsplats förhindrar att stressrelaterade sjukdomar
uppkommer och det krävs incitament för att utvecklingen ska vändas.
Centerpartiet förordar därför ett förlängt arbetsgivarinträde för offentliga
arbetsgivare. Det ska inte löna sig att skjuta över kostnaden på annan part.
Åtgärder måste vidtas på plats. Arbetsgivarinträdet bör förlängas till två
månader inom den offentliga sektorn. Den privata sektorn ska inte beröras.

För att kompensera detta sänks arbetsgivaravgiften i motsvarande mån.
Därmed sätter vi press på de offentliga arbetsgivarna att förbättra
arbetsplatsens utformning, ge de anställda större inflytande i arbetet och satsa
på förebyggande insatser. Arbetsplatser som satsar på sin personal och
minskar sjuktalen kommer därmed att gynnas. Vad som anförts om förlängt
arbetsgivarinträde i offentlig sektor bör ges regeringen till känna.

7.3 Växla passivt stöd mot aktiv
rehabiliteringsersättning

Rehabiliteringsinsatserna är till stor del beroende av ålder, kön,
funktionshinder och boendeort. Vissa sjukdomsgrupper, i synnerhet
sådana som behöver längre rehabiliteringstid, har mycket svårt att få
tillgång till rehabiliteringsinsatser. Den enskilde har lite inflytande över
processen och är helt beroende av de olika sektorernas bedömning och
kötid. Individen bör ges ett ökat inflytande i rehabiliteringsprocessen och
få en individuell behandlingsplan genom lagfästa rättigheter. Detta bör
ges regeringen till känna.

Den enskilde har idag rätt till sjukpenning men har ingen rätt eller formell
möjlighet att påverka val av aktiva insatser som finansieras med allmänna
medel. En fungerande vårdgaranti är ett medel för att den enskildes rätt ska
stärkas. Ett annat medel är rehabiliteringsersättning och ett fungerande
rehabiliteringsstöd. Vi föreslår en växling av sjukpenningen till en
rehabiliteringsersättning, senast efter fyra månaders sjukskrivning. Detta
innebär att ett passivt stöd ersätts av ett aktivt som den enskilde i hög grad
kan påverka. Den som inte vill ta emot de rehabiliteringsmöjligheter som
anvisas bör få lägre sjukersättning. Denna omfördelning bör omfatta 3,3
miljarder kronor. Den nuvarande ettårsgränsen för rehabiliteringsersättning
bör samtidigt tas bort. Vad som ovan anförts om att växla passivt stöd mot
rehabiliteringsersättning och att förlänga gränsen för rehabiliteringsersättning
bör ges regeringen till känna.

Försäkringskassorna bör ges tydliga direktiv att arbeta med rehabilitering.
Många sjukskrivna får vänta mycket länge innan de får sina behov bedömda.
Trots kunskapen om detta ger inte regeringen, via sina myndigheter, tydliga
direktiv till försäkringskassorna att ändra förhållandena. Det finns anledning
att göra omprioriteringar från passivt stöd till aktiva insatser, istället för
att
göra tvärtom som man gjort under de senare åren.

7.4 Inför en vårdgaranti och en hjälpmedelsgaranti

Långa kötider inom sjukvården hindrar aktiva rehabiliteringsinsatser.
Kötiderna leder till försämrad livskvalitet för den enskilde och
sjukskrivningen förlängs. Centerpartiet vill införa en vårdgaranti som ger
rätt till behandling inom tre månader. Vi anvisar en halv miljard kronor
för att få bort köerna. Valfrihet för patienten ska omfatta samtliga
godkända vårdgivare inom öppenvården och privata vårdgivare. Patienten
ska också kunna välja sjukhus i hela landet om inte vården kan ges vid
närmaste sjukhus inom angiven tid.

Hjälpmedel för rehabilitering måste säkras. Köerna till hjälpmedel är
mycket varierande och i många fall orimligt långa. Bristen på hjälpmedel
innebär att man under väntetiden inte kan arbeta och delta i samhällslivet på
lika villkor som andra. En helhetssyn och samlad bedömning måste göras i
ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting. Vi vill därför
komplettera vårdgarantin med en hjälpmedelsgaranti, med normer för
väntetider för utprovning och reparationsarbete av hjälpmedlen. Centerpartiet
anvisar en halv miljard kronor för en vårdgaranti och hjälpmedelsgaranti i den
ekonomisk-politiska motionen.

7.5 Makt över kompetensutvecklingen

Möjligheten till vidareutbildning är en avgörande fråga för att kunna
utvecklas i arbetslivet. Människor måste ges grundläggande
förutsättningar att själva kunna ta ansvar för sin kompetensutveckling och
konkurrenskraft i arbetslivet. Det ska ske genom införande av en
utbildningsgaranti som syftar till att ge alla, både arbetslösa och
förvärvsarbetande, möjlighet att komplettera en tidigare kort utbildning
upp till motsvarande gymnasienivå. Denna grund skall sedan kunna
kompletteras med kvalificerade yrkesutbildningar eller genom uttag från
ett kompetenskonto kopplat till den enskilde arbetstagaren.

7.6 Aktiva insatser i stället för nya
förtidspensioneringar

Regeringen har väntat med att föreslå en ny förtidspension. 1998 lade
regeringen en proposition till riksdagen med riktlinjer och avsikten var att
regeringen skulle återkomma med ytterligare förslag. Riksdagen har
beslutat om en vilande förtidspension men utöver det har riksdagen ännu
inte fått något förslag. Utredningen Ohälsoförsäkringen - Trygghet och
aktivitet (SOU 1997:166) har inte lagts som förslag för riksdagen. I stället
har några departementsskrivelser gjorts. Förtidspensionen ska förändras
när det nya pensionssystemet införs. Det är oklart på vilket sätt.

Under hela 1990-talet har det skett en svag ökning av antalet
förtidspensioner och sjukbidrag och de är nu på en historiskt hög nivå. Det
finns en risk att förtidspensioneringar ökar ytterligare på grund av att antalet
längre sjukskrivningar ökat. Det finns förslag som innebär att
förtidspensionen omvandlas till en aktiv ersättning. Centerpartiet anser att
förtidspensionssystemet bör omformas till en ersättning för trygghet och
aktivitet. Alla möjligheter att bevilja aktiva ersättningar i stället för
passivt
stöd bör prövas och utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.

Förtidspensionsutredningen avlämnade i augusti 1998 betänkandet Unga i
ohälsoförsäkringen, tid för aktivitet och utveckling (SOU 1998:106). De
lämnade bland annat förslag om att ingen ska förtidspensioneras före 30 års
ålder. I stället ska man kunna få habiliteringspenning eller
långtidssjukpenning. Den föreslog också en höjd åldersgräns för ersättning
vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga. Förslaget har remissbehandlats men
regeringen avvaktar med förslag.

Vår uppfattning är att alla människor ska ha möjlighet att delta i
samhällsarbetet - var och en efter sin förmåga. Samhället bör formas efter
dessa förutsättningar. Därför ska socialförsäkringarna, så långt som möjligt,
innehålla incitament till arbete framför att uppbära passivt stöd.
Förtidspensionering av unga funktionshindrade ska undvikas. Centerpartiet
har lagt förslag om detta i en motion om handikappolitiken.

Stockholm den 3 oktober 2000

Lennart Daléus (c)

Agne Hansson (c)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Andersson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Kenneth Johansson (c)

Lena Ek (c)