Rehabilitering

Motion 2004/05:Sf236 av Ana Maria Narti (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av lagen om allmän försäkring.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om instruktioner, regleringsbrev och riktlinjer för verksamheten på RFV och på försäkringskassorna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om snabbt insatta behandlingar för alla patienter i behov av rehabilitering.1

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vidareutveckling av specialiserade centrum för rehabilitering.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personer som saknar ansvarig arbetsgivare för rehabiliteringen.

1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SoU.

Allt färre rehabiliteras

I slutet på sommaren fick allmänheten veta att Stockholms läns landsting lägger ner en viktig rehabiliteringsverksamhet vid Röda Korsets sjukhus. Åtgärden drabbar patienter med svåra sjukdomstillstånd - människor som efter hjärnblödning, hjärtinfarkt eller amputationer behöver särskild träning och intensivt stöd för att på nytt erövra ett fungerande liv. Efter detta kom en rapport från Riksförsäkringsverket som visade att 84 procent av alla patienter som behöver rehabilitering tycker att de inte får någon hjälp av försäkringskassan och att bara en av tio i tid får en rehabiliteringsplan upprättad av samma myndighet. Till sist publicerades en undersökning från Riksrevisionen som tydligt visar att försäkringskassorna köper allt färre behandlingar för rehabilitering och att de i stället lägger stora pengar på allt fler utredningar.

Inga nyheter kan förvåna och uppröra så mycket. Landets ekonomi urholkas på grund av sjukskrivningar, rehabiliteringen är den säkraste vägen från kostsamma och skadliga sjukskrivningar till ett liv som ger inkomster till både samhälle och medborgare, ändåär det rehabiliteringen som ständigt skjuts upp samtidigt som viktiga specialiserade rehabiliteringscentrum förlorar sina avtal eller läggs ned i brist på patienter. Fallet med Röda Korsets sjukhus i Stockholm är långt ifrån unikt. Rygginstitutet i Stockholm/Vaxholm, Sundsvall, Luleå och Växjö har bedrivit en högt specialiserad verksamhet ändå sedan 60-talet men har i dag svårt att fylla alla patientplatser, medan Strong centret i södra Stockholm hotas av stängning eftersom försäkringskassan inte köper dess tjänster.

Obegripliga beslut

Situationen är obegriplig: specialister på rehabilitering med särskilda kunskaper får inte patienter medan patienter i stort behov av rehabilitering inte får behandling! Som exempel kan man se på de program som Röda Korsets sjukhus erbjuder, program som vänder sig till människor som redan har genomgått en mycket svår kris och som behöver mycket energiska insatser för att få en aktiv vardag. Journalister frågade hur landstinget motiverar beslutet att inte fortsätta samarbetet med Röda Korset. Svaret var: landstinget tänker satsa på rehabilitering i hemmet! Just när det gäller de patienter som i dag remitteras till Röda Korset är det uppenbart att deras mycket svaga tillstånd inte kan behandlas i hemmiljö. Här behövs ständig observation från högt specialiserad vårdpersonal, avancerad sjukgymnastik och tillgång till dyrbar motionsutrustning - alltså helt annan behandling än hembesök och råd från primärvården. Och även om specialiserad personal och motionsmöjligheter överallt skulle finnas i närheten av de sjukas hem - vilket uppenbart inte är fallet - varför starta en helt ny verksamhet när det redan finns framgångsrika aktiviteter inom länet?

Ständigt pågående omorganisering?

Fördröjningarna och passiviteten när det gäller rehabilitering av patienter med långvariga sjuktillstånd orsakas också av ofta förekommande omstruktureringar inom sjukvården. Inom Stockholms läns landsting har just en sådan allomfattande omorganisering av rehabilitering ägt rum och just detta har föranlett ännu större svårigheter för patienter som behöver hjälp. Hela den tunga omställning som har ägt rum hade inte som utgångspunkt svagheter i verksamheten hos olika vårdenheter, utan rörde vårdgivare med goda resultat. Omorganiseringen verkar ha satts i gång av ett rent doktrinärt synsätt på vårdens struktur och av viljan att starkt binda vårdgivarna till ett politiskt rödgrönt tänkande.

Konflikten om betalningsansvaret - en återvändsgränd

Riksrevisionens granskning av försäkringskassans köp av rehabiliteringstjänster pekar också på några orsaker till eviga förseningar och långa väntetider för patienter i behov av rehabilitering. En hel rad av svårigheter och hinder växer ur en otydlig gammal lagstiftning och ur brist på nya och klara regler och riktlinjer. Ett avgörande stoppmoment i sammanhanget är att finna i dimmiga bestämmelser angående arbetsgivarnas kostnadsansvar. Ett annat sådant moment har att göra med de allt fler basundersökningar och detaljerade bedömningar som försäkringskassorna köper. Det ser ut som om många kassor försöker kompensera egna svårigheter - framför allt personalbristen - genom att beställa basutredningar som egentligen bör genomföras av kassorna.

Nollade människor

Vissa patienter drabbas hårdare än andra i den uppkomna situationen: det gäller alla grupper som inte kan hänvisa till någon arbetsgivare ansvarig för rehabiliteringen: studenter, redan pensionerade personer, arbetslösa med lång tid av passivitet bakom sig och mottagare av socialbidrag. Kan ett demokratiskt samhälle acceptera att vissa människor betraktas som rättslösa i vårdfrågor bara därför att de saknar arbete när de blir offer för en svår sjukdom? På försäkringskassorna brukar man till och med använda sig av ett särskilt diskvalificerande uttryck när man benämner dessa personer: de kallas för "nollade" när de saknar all inkomst och alltså också sjukpenning.

Snabba förändringar är absolut nödvändiga

Den icke-existerande rehabiliteringen måste så snabbt som möjligt ersättas av riktig rehabilitering för alla, alltså också för folk som inte har någon arbetsgivare att vända sig till. Det finns ingenting som är så avgörande för både människornas hälsa och för vår gemensamma ekonomi som tillgången till en snabbt igångsatt och väl fungerande rehabilitering. Att inte finansiera eller fördröja effektiva program för rehabilitering betyder inte att spara pengar utan tvärtom att utöka slöseriet med mänskliga liv och med materiella resurser.

Allt detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Lagen om köp av tjänster för rehabilitering bör snabbt blir föremål för översyn. Redan innan lagen förtydligas bör instruktioner, regleringsbrev och riktlinjer för försäkringskassor och RFV utgå från patienternas behov: i första hand bör resurserna användas för att så fort som möjligt starta rehabiliterande behandlingar. Redan existerande och välfungerande enheter för rehabilitering bör få de bästa förutsättningarna för att vidareutveckla och utöka sin verksamhet. Den systematiska diskrimineringen av "nollade" människor bör omedelbart stoppas.

Stockholm den 27 september 2004

Ana Maria Narti (fp)