Rekonstruktion och sanering av företag

Motion 1994/95:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, c, m)

Under 1980-talet gick i genomsnitt 5 000 företag i konkurs
varje år. Motsvarande för 1992 var 21 219 företag. En stor
del av förklaringen till detta kan härledas till den
lågkonjunktur och finanskris som drabbade Sverige under
början av 1990-talet. Under det senaste året har lyckligtvis
antalet konkurser sjunkit. Fortfarande har vi dock en nivå
som ligger tre gånger över det normala under 1980-talet.

I samband med den dramatiska ökningen av antalet
konkurser har reglerna för konkurs och ackord ifrågasatts,
inte minst mot bakgrund av att antalet ackord legat kvar på
en blygsam nivå. Konkursinstitutet har använts för att
''rekonstruera'' företag i kris vilket lett till stora förluster för
de oprioriterade borgenärerna. Under åren 1990--1993
uppgick leverantörsförlusterna till 60 miljarder kronor. För
att undvika en liknande utveckling i framtiden bör reglerna
om konkurs och ackord reformeras och leverantörernas
ställning stärkas.

Moderniserad företagsrehabilitering

De senaste årens utveckling visar att nuvarande system för
företagsrekonstruktion (ackordslagen) inte fungerar
tillfredsställande. Trots den dramatiska ökningen av antalet
konkurser har antalet ackord legat kvar på en mycket
blygsam nivå. En av anledningarna till detta är
uppbyggnaden av lagstiftningen och framför allt
förmånsrättslagen. Eftersom borgenärer med förmånsrätt
förväntas få full utdelning innan ackord kan bli aktuellt är
utsikterna för ackord i de flesta fall små. Incitamenten för
dessa borgenärer är inte tillräckligt starka för att föredra
ackord framför konkurs. Ett problem med såväl nuvarande
lagstiftning som den av Insolvensutredningen föreslagna
rekonstruktionslagen (SOU 1992:113) är att förfarandet tar
lång tid och är kostsamt för både gäldenärsföretaget och
borgenärerna. Detta understryks av Insolvensutredningen
som uppskattar att det nya rekonstruktionsförfarandet
kommer att gälla cirka 500 företag per år och företrädesvis
röra medelstora och större företag och tydligen knappast
några av de mindre företagen.

I en fungerande marknadsekonomi krävs naturligtvis
adekvata former för avveckling av icke fungerande företag.
Utomlands finns flera olika sådana former, varav ''Chapter
11'' är en amerikansk modell. I Sverige har vi i princip
endast en tillämpad avvecklingsform, nämligen konkurs.

Vi behöver nya avvecklingsmodeller som alternativ till
konkurs med största möjliga konkurrensneutralitet till
fungerande företag. Remissutfallet över
Insolvensutredningens förslag blev blandat och kritik
framfördes bl.a. mot att förslaget var tandlöst och stelbent
och inte beaktade de små företagens speciella situation.
Riksdagens lagutskott har nu av regeringen begärt förslag
som bygger inte bara på utredningsförslaget utan på allt som
hittills framkommit. I justitiedepartementet arbetar man
förhoppningsvis för fullt med frågan.

Ett effektivt rekonstruktionssystem kan förhindra att i
grunden livsdugliga företag tvingas i konkurs. Reglerna om
företagsrekonstruktion påverkar de mindre företagen på två
sätt. Dels i deras egenskap av borgenärer, med oprioriterade
fordringar och små möjligheter till utdelning i konkurs. Dels
när de mindre företagen hamnar i kris och intar rollen som
gäldenär, med låg soliditet och små möjligheter att snabbt
anpassa kostnaderna, t.ex. personalkostnaderna.
Sammantaget leder detta till att relativt små kreditförluster
tvingar den egna verksamheten i konkurs, s.k.
dominokonkurser.

En fungerande företagsrehabiliterings rättsliga reglering
skall kännetecknas av att borgenärskollektivet ges en central
maktställning. Regleringen bör följa tre grundläggande
allmänna riktlinjer. Regelsystemet bör ges en flexibel
utformning som ger stor frihet att välja rätt form för
företagets rehabilitering och även möjliggör en stegvis
tillämpning från helt frivilliga till direkt domstolsstyrda
förfaranden. Dessutom är det nödvändigt med ett snabbt
förfarande och en kostnadseffektiv procedur.

Två rehabiliteringsalternativ

Mot denna bakgrund bör en ny lagstiftning utformas med
två alternativ, nämligen företagsrekonstruktion eller
företagssanering.

Företagsrekonstruktion är beteckningen på de åtgärder
som behövs för en omfattande företagsförändring. En sådan
rekonstruktion kan genomföras i varierande utformning och
bör i första hand ske i utomjudiciella former. Det kan ske
med eller utan administrator, med olika inriktning och
planering, med eller utan förändring av verksamhet samt
med eller utan förändring av rättigheter. I samtliga fall bör
strävan vara att utnyttja enklast möjliga nivå. I första hand
skall beslutsreglerna bygga på enighet eftersom man i annat
fall hamnar i ett inomjudiciellt förfarande. Förfarandet skall
stå under effektiv tillsyn och klagomål skall kunna riktas till
domstol. Ett inomjudiciellt förfarande överensstämmer med
ett utomjudiciellt med den viktiga skillnaden att domstolen
är inkopplad från början eller senare och därefter tills
rekonstruktionen är slutförd. Typfallen är naturligtvis att
oenighet har uppstått mellan de berörda parterna, varvid
domstolen får avgöra tvisten.

Företagssanering bör användas i de fall ett företag har
''enklare'' ekonomiska problem främst hänförande sig till
skuldbelastningen. Sådan rehabilitering är ett utomjudiciellt
förfarande och bygger på en frivillig skuldsaneringsplan med
en ansvarig rekonstruktör under tillsyn av domstol eller
annan lämplig instans. Vid tvist kan dock företagssaneringen
bli ett inomjudiciellt förfarande som kan innefatta
domstolsbeslut.

För övrigt bör den egentliga rehabiliteringsregleringen
kompletteras med regler som främjar målet att uppnå
ekonomisk rehabilitering av fler företag än för närvarande.
Så kan ske genom att fastlägga en grundrutin innebärande att
man först alltid ska pröva företagsrehabilitering i någon form
och endast i sista hand tillgripa konkurs.

Rättvisare förmånsrättsordning

Förmånsrättslagen är ett instrument för lagstiftaren att
utifrån samhällspolitisk hänsyn fördela tillgångarna vid
konkurs. Dessutom har den betydelse vid ackord på det viset
att borgenärer med förmånsrätt förväntas få full utdelning
innan ackord blir akuellt. Ett effektivt rekonstruktionssystem
förutsätter därför en förändring i förmånsrättslagen, så att
samtliga borgenärer får tillräckligt starka incitament för
rekonstruktion i stället för konkurs.

Vid utformningen av en ny förmånsrättslag bör
målsättningen vara att begränsa antalet förmånsrätter. Detta
skulle leda till att incitamenten hos de inblandade
borgenärerna att följa upp och ingripa i utvecklingen hos
företag i kris ökar. I detta sammanhang kan det system som
nyligen införts i Finland tjäna som exempel. Det finländska
systemet innebär en väsentlig begränsning av antalet
förmånsrätter. De allmänna förmånsrätterna har slopats (med
undantag av förmånsrätt för underhållsbidrag) och de
särskilda förmånsrätterna har begränsats till att i princip
endast omfatta förmånsrätt för företagsinteckning. Dessutom
har förmånsrätten för företagsinteckning begränsats till att
endast gälla för viss del av den intecknade egendomens
värde. Förutom dessa förmånsrätter har samtliga övriga
borgenärer lika rätt till utdelning.

För att ytterligare förstärka de mindre företagens ställning
i konkurs bör det svaga skyddet för äganderättsförbehåll med
återtaganderätt stärkas. Ett giltigt förbehåll innebär i dessa
fall att säljaren kan få separationsrätt i konkursen och
följaktligen får hämta tillbaka de levererade varorna.
Härigenom stärks leverantörernas ställning och en stor del av
den kapitalförstöring som en konkurs innebär kan undvikas.

Starkare företag

Att företag går i konkurs är i sig inget anmärkningsvärt.
Ett naturligt inslag i en marknadsekonomi är att nya företag
startas och gamla företag omvandlas eller avvecklas.
Förutsättningarna för företagandet förändras med tiden och
icke hållbara affärsidéer konkurreras ut till förmån för mer
tidsenliga. I det perspektivet är konkurser en nödvändig
åtgärd.

För de mindre företagen är emellertid det stora antalet
konkurser ett allvarligt problem. Möjligheterna till utdelning
i konkurs är begränsat. Vidare är marginalerna i företagen
små varför en kreditförlust lätt kan få följdverkningar i form
av nya konkurser. Dessutom har de mindre företagen ofta låg
flexibilitet i ekonomiska krissituationer. Att snabbt anpassa
kostnaderna till helt nya förutsättningar är svårt, vilket bl.a.
sammanhänger med de alltför stela arbetsrättsliga reglerna.
Samtidigt är andelen eget kapital lägre i dessa företag än i
de större företagen.

Soliditeten i små och medelstora företag ligger sju--tio
procentenheter lägre än i storföretagen. Historiskt har
soliditeten sjunkit från att på 1950-talet ha legat på över 50
procent till dagens 25 procent. För att skapa starkare företag
måste soliditeten höjas, inte minst i de mindre företagen.
Såväl externt kapital som internt kapital behövs för att höja
soliditeteten Detta kan ske genom att t.ex. tillåta en höjd
avsättning till periodiseringsfonder och genom att införa ett
riskkapitalavdrag.

Med högre soliditet i de mindre företagen blir dessa
starkare och riskerna att hamna i en ekonomisk krissituation
minskar. Därmed kan ''onödiga'' konkurssituationer
undvikas.

Företagsrehabiliteringens mål

Företag i ekonomiska svårigheter måste åtgärdas i någon
form. Ibland är avveckling genom konkurs rätt åtgärd men
inte sällan tillgripes onödigtvis konkurs med åtföljande
oacceptabel kapitalförstöring. I många fall bör man därför
istället försöka med rehabilitering. Det gäller då att rädda
''problem''-företagets ''friska'' kärna och undvika
kapitalförstöring och arbetslöshet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om moderniserad
företagsrehabilitering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en reformerad
förmånsrättsordning.

Stockholm den 24 januari 1995

Bengt Harding Olson (fp)

Inga Berggren (m)

Marianne Andersson (c)

Kenth Skårvik (fp)

Sten Svensson (m)

Rune Backlund (c)