Rekrytering av yrkesofficerare för vissa kommunala uppgifter

Motion 1988/89:Fö413 av Kerstin Ekman m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fö413

av Kerstin Ekman m.fl. (fp)

Rekrytering av yrkesofficerare för vissa kommunala
uppgifter

Hemvärnet rekryteras på frivillig grund och är hembygdsanknutet. Dess
militära betydelse har ökat, i takt med att hög beredskap kommit att
prioriteras allt mer. Hemvärnet är i många sammanhang den militära resurs
som snabbast kan verka, t.ex. för övervakning eller ingripanden av olika
slag.

Hemvärnet och dess chefer på alla nivåer är som en följd härav att betrakta
som viktiga tillgångar inom sina respektive kommuner. För att bibehålla och
helst också, med tanke på bedömd hotbild, öka hemvärnets förmåga krävs
fortlöpande utbildning av god kvalitet. För närvarande är situationen vid
många militära utbildningsmyndigheter sådan att tillgången på kvalificerade
instruktörer för utbildning av hemvärnet är begränsad. Situationen tenderar
enligt vissa bedömare att förvärras. Detta är i så fall allvarligt.

Från folkpartiets sida har genom riksdagsmotioner under senare år förts
fram tanken på lägre pensionsålder - genom rätt till s.k. årlig ersättning från
55 års ålder - för yrkesofficerare. Motivet för detta förslag är att försvarsmaktens
behov av officerare i krig och fred åldersmässigt inte är i balans med
dagens ålderspyramid bland officerare. Det vore önskvärt med en viss
sänkning av åldrarna för bataljonschefer, kompanichefer och en rad andra
chefer i krig. Också utbildningsverksamheten i fred skulle förbättras om
medelåldern i officerskåren kunde sänkas.

Ställer man samman hemvärnets behov med önskemålet om att kunna få
en större grupp yngre officerare i förbandens värnpliktsutbildning uppstår
frågan om en kombination vore möjlig. Nämligen om man kunde finna
former för att stimulera officerare kring och en bit över 50 år att i huvudsak
verka inom en viss kommun och där ta ansvar för utbildningen inom
hemvärnet. De borde finansieras i särskild ordning och därmed frigöra
utrymme för rekrytering av fler yngre officerare vid utbildningsmyndigheten.

I vad mån dessa officerare också skulle ha uppgifter i ledningen av
hemvärnet måste helt avgöras inom hemvärnet självt, eftersom dess karaktär
av frivilligt rekryterad demokratiskt ledd organisation gör att myndigheterna
inte bör avgöra vem som blir hemvärnschef inom en kommun.

Men officerare skulle inte vara uteslutna från möjligheten att bli hemvärnschefer,
efter bedömningar i fall från fall. I andra fall kunde en officer
nyttjas som instruktör utan att samtidigt inneha befälsuppdrag i hemvärnet.

I de fall officerare får viktiga uppgifter inom hemvärnets krigsorganisation
i en kommun bör vederbörande också kunna få viktiga roller i samverkan

med de kommunala instanserna vid beredskap och krig. I ÖB:s försvarsmaktutredning
uttalas principen att det i varje kommun ska finnas en militär
chef som i sina uppgifter har att samverka med kommunledningen och i fred
öva denna samverkan. I åtskilliga kommuner kan den militäre chefen vara
Fo-gruppchef, bataljonchef eller liknande, medan man i många kommuner
har hem värnschefen som högste militäre företrädare.

I den mån officerare knyts fast till försvaret i en viss kommun får man också
bonuseffekten att kunna nyttja vederbörandes kapacitet också som samtalspart
med kommuner i frågor som gäller operativa bedömningar, fördelning
av resurser inom kommunen mellan civil och militär krigsorganisation.

Det vore säkert olyckligt om man sökte använda officeren som kommunal
beredskapsplanläggare. Sådan planläggning bör i stället utföras av den
vanliga linjeorganisationen i kommunen, alltså chefer för olika kommunala
aktiviteter. Detta enligt huvudprincipen att den som har ett ansvar i fred
också ska ha ansvar för motsvarande verksamhet i krig.

Men närvaron i kommunen av en väl utbildad officer kan likväl vara av
stort värde för kommunens civila beredskapsplanering, genom att officeren
kan vara till stor hjälp i bedömningar av olika tänkbara militära hot och av de
följder och konsekvenser som kan uppstå i olika alternativ.

Det är omöjligt för oss att bedöma hur många av landets kommuner som
skulle vara betjänta av lokalt placerade officerare med uppgifter av det slag
som här nämnts, alltså utbildare av hemvärnet i kommunen, eventuellt också
med befälsuppgifter inom hemvärnet och vid behov också samtalspart med
kommunen i frågor som gäller hotbedömning och analys av olika möjligheter
att förstärka effekt och kompetens inom kommunens krigsorganisation.

I lyckligaste fall kan åtgärder i linje med vad som här anförts förstärka
hemvärnets kapacitet, möjliggöra en viss föryngring av försvarets officerare i
värnpliktsutbildning och fältförband. Lösningen kan också ge fördelar för
den kommunala beredskapsplaneringen genom att ge ökad kompetens i
kunskapsutbytet mellan kommunen och företrädare för det militära försvaret.

Vi menar att användning av officerare på detta sätt i kommuner där det
finns behov av dem inte bör räknas in i dagens personalramar för officerare.
Nettokostnaden för dem skulle vara betydligt lägre än den direkta lönekostnaden
för dem. Man skulle nämligen kunna göra besparingar i förhållande till
dagens hemvärnsutbildning genom att kunna nyttja lokalt anställda officerare.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om användning av något äldre officerare för
hemvärnsutbildning och andra uppgifter inom resp. kommun.

Mot. 1988/89
FÖ413

6

Stockholm den 23 januari 1989
Kerstin Ekman (fp)

Hans Lindblad (fp) Siw Persson (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)

Mot. 1988/89
FÖ413

7