om religionsundervisningen i skolan

Motion 1987/88:Ub210 av Anita Bråkenhielm och Sonja Rembo (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Ub210

av Anita Bråkenhielm och Sonja Rembo (m)
om religionsundervisningen i skolan

Det västerländska samhället har under mer än tusen år utvecklats utifrån en
kultursyn som präglats av humanism och kristen etik. Med varierande
framgång har samhällen fungerat i medvetandet om det kristna budskapets
krav på medmänsklighet, kärlek och personligt ansvarstagande.

Fram till mitten av detta århundrade ägde varje människa i vårt land
kännedom om åtminstone innebörden i tio Guds bud, Kristi bergspredikan
och det kristna kärleksbudet: Allt vad i viljen att människorna skola göra
Eder det skolén I ock göra dem.

Den betydelse detta haft för normbildningen i vårt samhälle, för människors
yttre och inre trygghet och för gemenskapen är omätbart.

Hur är det i dag? Trots ökat välstånd och ökad materiell standard visar vårt
samhälle allvarliga sjukdomssymtom.

Strax före julhelgen 1987 intervjuades i radio ett stort antal svenska
ungdomar om julen och julfirandet. Förutom att många av dessa unga
människor refererade gripande och beklämmande bilder av splittrade
familjer, rotlöshet, fylleri och våld som inslag i sitt julfirande, ställdes deras
genomgående uppfattning om julen som - i bästa fall - en fest för mat och
julklappsutdelning i kontrast till två invandrarungdomars. De senare var de
enda som skildrade julen som något man firar till åminnelse av Kristi födelse
och en helg för djup glädje, kärlek och gemenskap mellan människor. Det är
möjligt att de svenska ungdomarna också visste att det borde vara så. Men de
saknade referensramar för att uttrycka det.

Religionsfrihet är för oss en självklarhet. De invandrargrupper i vårt land
som tagit med sig andra religioner och därmed också värderingar, som
avviker från våra, skall enligt allmänt omfattad svensk inställning få behålla
och utöva sin religion. I många fall är religionen, också när den är densamma
som vår, kristendomen, för invandrare en integrerad del av vardagen på ett
sätt som i dag är okänt för stora delar av den svenska befolkningen. I vissa fall
kräver vi dock anpassning till våra normer -1, ex. i fråga om människors lika
värde och lika rättigheter - som ytterst bygger på kristendomens individualistiska
människouppfattning. Det är då viktigt att vi för oss själva kan motivera
och känna bakgrunden till de värderingar vi vill skall omfattas av alla i vårt
land, även om de strider mot andra kulturers uppfattning.

Det svenska samhället har blivit alltmera pluralistiskt från kulturell och
religiös synpunkt. Den stora samstämmighet och enhet - både en styrka och

en fattigdom - som för bara 3040 år sedan utmärkte vårt samhälle håller
hastigt på att upplösas.

Med nya impulser och nya kulturella erfarenheter ökar mångfalden,
möjligheterna till utveckling men också kraven på kunskaper, förankring och
medvetenhet inte minst om grundvalen för egna och andras värderingar.

Det är viktigt att också vi inser vår religions betydelse för kultur och
normbildning. Även om inte alla människor i vårt land kan förväntas omfatta
en personlig religiös tro, bör vi ge dem rätten och möjligheten att få
kännedom om det kunskapsstoff som behövs för att ett ställningstagande
skall vara möjligt. Dessutom får inte en ny generation berövas rätten att göra
bekantskap med Bibeln och andra kristna urkunder. Dessa var tidigare allas
gemensamma egendom och utgör en grundläggande förutsättning för att
förstå de värderingar som ligger till grund för vår civilisation och för att kunna
förstå och berikas av stora delar av vår litteratur, uttryckssätt i språk, konst,
musik och alla delar av det gemensamma västerländska kulturarvet. Bildspråket
på alla områden är sedan årtionden i stor utsträckning byggt på
Bibeln, kristendomens myter och dess historia.

Utan en fast förankring i det fundament på vilket den västerländska
människosynen och normbildningen bygger, har svenska barn och ungdomar
berövats möjligheten att förstå och rätt värdera skillnaden mellan vårt och
andra samhällen, mellan vår och andra kulturer och den historiska utvecklingen.
De saknar den grund som krävs för att kunna mäta och forma
framtiden. Även barn som bibringats en kristen etik upplever förvirring och
osäkerhet när de finner att samhället inte ställer upp på begrepp som i Sverige
varit grundläggande för mänsklig samvaro. De kommer i ett underläge
gentemot kamrater och vuxna från länder, där religionen fortfarande tas på
allvar och erkänns som grunden för samhällets värderingar och traditioner.
Ur ett sådant underläge växer känslor av osäkerhet och underlägsenhet, som
lätt söker kompensation i främlingshat och våld. Bristande kunskaper om de
egna rötterna är inte någon hållbar grund för förståelse av och samlevnad
med andra nationaliteter.

Den syn som under ett par decennier har präglat skolans religionsundervisning
har medfört att dagens föräldra- och lärargeneration i många fall själva
saknar den kunskap och förankring i vårt kristna arv som är en förutsättning
för att kunna föra dessa kunskaper vidare. Detta medför att utbildningssystemets
ansvar för undervisningen av såväl de unga som lärarna är tyngre nu än
någonsin tidigare.

Kyrkor och samfund såväl som många föräldrar och lärare arbetar även i
dag för att ge barn och ungdom kännedom om det kristna budskapet. Många
barn får dock ingen kontakt med de centrala normer om ansvarstagande för
sitt och nästans liv som vårt västerländska samhälle ändå bygger på. Skolans
religionsundervisning är urvattnad och räddhågad inför ställningstagande.
Kristendomen jämställs med andra religioner som baseras på en annan
människosyn än kristendomens och som utvecklats i andra kulturer än den
västerländska.

Den översyn av utbildningsväsendet som skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna
inlett och som riksdagen hänvisat till i samband med behandlingen
av ett stort antal motionsyrkanden med kra\ på bättre kristendomsunder

Mot. 1987/88

Ub210

16

visning inom eller fristående från religionsämnets ram kommer enligt uppgift
ej att göra någon utvärdering av just skolans sätt att förmedla tillräckliga
kunskaper om den religion, som det svenska samhället vilar på. Vi anser dock
att en genomgripande översyn är nödvändig.

Skolans möjligheter att förmedla en tillräckligt kvalificerad kristendomsundervisning
undergrävs ytterligare av blockundervisningen. Denna får ofta
till följd att undervisning i religionskunskap bedrivs av lärare med otillräcklig
utbildning, i värsta fall ingen alls, i ämnet. Situationen blir än sämre genom
den nya lärarutbildning med s. k. senarelärare med ytterligare breddad och
därmed i vad gäller djup och specialkunskaper försämrad utbildning som
riksdagen mot moderata samlingspartiets vilja beslutat om.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av grundskolans läroplan i syfte att
säkerställa att skolans undervisning i realiteten kommer att motsvara
de krav på kristendomsundervisningens innehåll som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
grundutbildning och fortbildning av lärare skall ges ett sådant innehåll
att lärare med undervisningsskyldighet i religionskunskap får möjlighet
att skaffa sig erforderliga kunskaper i ämnet.

Stockholm den 13 januari 1988

Anita Bråkenhielm (m) Sonja Rembo (m)

Mot. 1987/88

Ub210

17