Reparation och underhåll av personbilarnas

Motion 1988/89:Jo845 av Ivar Franzén och Lennart Brunander (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Jo845

av Ivar Franzén och Lennart Brunander (båda c)
Reparation och underhåll av personbilarnas
avgasreningssystemm.m.

Bakgrund

I anti-försurningspropositionen hösten 1984 hävdade dåvarande jordbruksministern
Svante Lundqvist i samband med de skärpta kraven på
effektivare avgasreningsutrustning för bilar, att

ansvaret för att denna utrustning blir så hållbar som möjligt bör enligt min
uppfattning läggas på biltillverkarna. Bilägarna bör emellertid ha ansvar för
att avgasreningen underhålls på föreskrivet sätt ...

Beträffande det fortsatta utredningsarbetet vid AB Svensk Bilprovning
och Naturvårdsverket sade Svante Lundqvist:

Härvid bör uppmärksammas att de nya avgaskraven och avgaskontrollen ej
får leda till monopolisering av tillbehörsmarknaden.

I tre motioner som behandlas i JoU 1984/85:28 sid. 21, nämligen
motionerna 2898 (c), 2903 (fp) och 2906 (m) uppmärksammas jordbruksministerns
uttalande och att motionärerna framhållit, att risk finns för att
biltillverkarna tar monopol på reservdelstillverkningen, om de skall garantera
avgassystemets funktion. Därför krävde motionärerna att monopoliseringstendenser
motverkades.

Utskottet för sin del utgick från att en monopolisering av reservdels- och
servicemarknaden ej skulle tillåtas uppstå, och uttalade att det torde
ankomma på bl.a. näringsfrihetsombudsmannen att bevaka frågan. Med
denna, i och för sig positiva motivering, avstyrktes de tre motionerna av
utskottet.

Förslagen om 5 år eller 8 000 mils garanti vad avser bilars avgasemissioner
har utretts och behandlats under lång tid. De första förslagen kom i samband
med den s.k. Typbesiktningsutredningens första delbetänkande 1979. Risken
för monopoliseringstendenser uppmärksammades av NO i ett yttrande
1983 (med diarienr 461/83). Däri konstaterade NO:

Typbesiktningsutredningens förslag innebär att tillverkare eller generalagent
ges en skyldighet att åtgärda bilar utan kostnad för bilägare om en bil vid
kontroll ej överensstämmer med föreskrifterna i bilavgaskungörelsen.
Skyldigheten gäller inte om bilen är äldre än fem år eller körts mer än 80 000
km. Vidare måste bilägaren kunna bevisa att han utfört de av tillverkaren
rekommenderade underhållsåtgärderna. Reparationer i enlighet med

denna skyldighet skall utföras vid en av tillverkaren/generalagenten anvisad
verkstad.

Sammanfattningsvis fann NO, att det garantisystem som Typbesiktningsutredningen
föreslog skulle medföra

väsentligt begränsad konkurrens och prispress på bilreservdels- och reparationsmarknaderna,

högre priser för reservdelar och bilreparationer samt sämre service för
konsumenterna,

risk för utslagning av fristående verkstäder genom en snedvridning av
konkurrensen.

Förslaget skulle vidare medföra att konsumenternas frihet att välja reservdelar
och verkstad samt utföra gör-det-själv-arbete i betydande mån inskränks.

Den 10 oktober 1985 tog den socialdemokratiska regeringen - med Ingvar
Carlsson som bl.a. miljöminister - beslut om att skicka förslag till bilavgaslag
till lagrådet på remiss. Lagrådet konstaterade i sitt remissvar att förslaget till
bilavgaslag helt enkelt inte dög till lag. En så hård kritik från lagrådet måste
anses som mycket anmärkningsvärd och graverande för en regering och ett
föredragande statsråd.

I proposition 1985/86:61 om skärpta avgasreningskrav för personbilar som
regeringen beslutade förelägga riksdagen den 7 november 1985, kom de krav
på katalytisk avgasrening fr.o.m. 1989 års bilmodeller, som riksdagen
sedermera ställde sig bakom. Beträffande konkurrensen på eftermarknaden
inom bilbranschen teg det föredragande statsrådet.

Det gjorde dock inte riksdagen, som genom att besluta i enlighet med
utskottets överväganden i JoU 1985/86:11, sid. 11-12, vid behandlingen av
proposition 1985/86:61 slog fast, att man utgick från att en monopolisering av
reservdels- och servicemarknaden ej tillåts uppstå och att det närmast torde
ankomma på näringsfrihetsombudsmannen att bevaka utvecklingen.

Den 31 oktober 1986 fattade regeringen - nu med Birgitta Dahl som
miljöminister - beslut att förelägga riksdagen förslag till en bilavgaslag,
proposition 1986/87:56. Beträffande frågorna om 5 års garanti etc., och
därmed om konkurrensen på eftermarknaden och riskerna för reservdelsoch
reparationsmonopol för billeverantörerna, framhöll föredragande statsrådet
Dahl:

Enligt min mening är det angeläget att största möjliga konkurrens råder på
reservdels- och servicemarknaderna. Kostnaderna för bilreparationer är ofta
en tung post i en familjs ekonomi. Det är därför viktigt att det nu föreslagna
systemet utformas och tillämpas på ett sätt som inte onödigt begränsar
konkurrensen. Annars kan reglerna komma att driva upp priserna på
bilreparationer och reservdelar.

Försök till onödiga konkurrensbegränsningar från tillverkarnas sida måste
enligt min mening kunna hindras genom att den godkännande myndigheten
vid godkännandeprövning och i andra sammanhang bevakar och granskar
tillverkarens anvisningar i fråga om service och bilreservdelar.

Bilägarna skall inte vara bundna till att anlita vissa verkstäder för t.ex.
normal service och underhåll. Också när det gäller utformningen av de olika
kontrollformerna måste risker för konkurrensbegränsande effekter beaktas.

Mot. 1988/89

Jo845

8

Nu ansåg dock inte jordbruksutskottet att miljöminister Birgitta Dahls ord
utgjorde en tillräcklig garanti för att konkurrensen på bilbranschens eftermarknad
skulle kunna bestå, utan utskottet uttalade följande i sitt betänkande
1986/87:7 (sid. 16) vad gäller den 5-åriga garantin:

En bilägare skall således kunna reparera sin bil och även få garantireparationer
av avgasreningssystemet utförda på en bilmärkesobunden verkstad.
Verkstaden bör därvid äga rätt till ersättning av billeverantören för sådana
garantireparationer. I detta avseende bör således den bilmärkesobundna
verkstaden jämställas med den av billeverantören auktoriserade märkesverkstaden,
under förutsättning att den bilmärkesobundna verkstaden och
dess leverantörer av reservdelar - vilka bör vara likvärdiga med billeverantörens
originaldelar - övertar garantiansvaret, för återstoden av garantitiden 5
år resp. garantisträckan 80 000 km, i den del den aktuella reparationen
omfattar. Det får ankomma på regeringen att närmare utforma bestämmelserna
i detta hänseende.

I enlighet med riksdagens beslut i enlighet med jordbruksutskottets betänkande
JoU 1986/87:7 utfärdade regeringen en bilavgasförordning SFS
1987:586, vars 12 § lyder:

Ett sådant åtagande som avses i 6 § bilavgaslagen (1986:1386) skall innebära
att tillverkaren gentemot bilägaren åtar sig ansvaret för att bilen blir i sådant
skick att den kan lämnas utan anmärkning vid en kontrollbesiktning eller vid
en flygande inspektion eller någon annan myndighetskontroll.

I åtagandet får tillverkaren inte föreskriva som ett villkor att bilen måste
repareras av en viss verkstad eller att reservdelar av ett visst fabrikat måste
användas.

I strid med regeringens bilavgasförordning och det föregående riksdagsbeslutet
träffades den 19 oktober 1987 en överenskommelse mellan Konsumentverket
och Bilindustriföreningen. Under rubriken Tillverkarens ansvar för
fel stadgas följande:

Tillverkaren åtar sig att kostnadsfritt avhjälpa fel som visar sig inom fem år
räknat från första registreringsdagen eller innan bilen har körts mer än 80 000

kilometer. Åtagandet förutsätter också att bilägaren underrättar

tillverkaren om fel i avgasreningssystemet inom skälig tid efter det felet
upptäckts eller bort upptäckas och efter överenskommelse överlämnar bilen
för åtgärd till tillverkaren eller den som tillverkaren anvisar.

Den 4 december 1987 utkom från trycket Naturvårdsverkets Kungörelse
med föreskrifter om bilavgaskontroll; beslutade den 15 oktober 1987 SNFS
1987:2, innehållande A40-bestämmelserna.

Under rubriken i avsnitt 2.3 Avgasrening; bil av 1976 eller senare års
modell stadgas i punkten 2.3.3 beträffande utrustning och injustering:

En bils utrustning och injustering i avseenden väsentliga från emissionssynpunkt
får inte avvika från den specifikation som gäller för aktuell avgascertifierad
motorfamilj och fordonstyp.

Den här regeln i A40-bestämmelserna innebär att var och en som har en bil av
1976 och senare års modell, som inte i detalj vad beträffar t.ex. tändstift,
tändkablar, luftfilter, topplockspackning, kolvringar eller andra motordelar

Mot. 1988/89

Jo845

9

eller andra delar av betydelse för bilavgaserna stämmer överens - definierat
som överensstämmelse ner till enskild artikelnumrering- med den bil som en
bilfabrikant låtit typbesiktiga, i princip är lagbrytare.

Att det var förutseende av riksdagen att betona vikten av att bestämmelserna
om bilavgaser inte fick leda till konkurrensbegränsningar och att inte
lita på de olika miljöministrarnas tal om att inte onödigtvis inskränka
konkurrensen, visade sig den 19 november 1987, då statsrådet Birgitta Dahl
lämnade riksdagen särskild information i bilavgasfrågan.

Hon inledde med att konstatera att vid riksdagsbehandlingen av bilavgaslagen
utgick jordbruksutskottet från att regeringen skulle meddela föreskrifter
om rätt för bilägare att vid fel på avgassystemet lämna in sina bilar för
reparation hos den märkesobundna sektorn.

Hon redogjorde vidare för hur regelsystemet är uppbyggt och var reglerna
i olika avseenden återfinns. Hon refererade bilavgaspropositionen och
framhöll:

Jag underströk ... angelägenheten av att största möjliga konkurrens råder på
reservdels- och servicemarknaderna.

Bilägarna skall inte vara bundna till att anlita vissa verkstäder för t.ex.
normal service och underhåll. Enligt bilavgaslagen finns det dock ingen
skyldighet för tillverkaren att bekosta en garantireparation som utförs av
någon annan än tillverkaren.

Därefter redogjorde Birgitta Dahl för jordbruksutskottets och sedermera
riksdagens ställningstagande att garantireparationer skulle få göras av
märkesobundna verkstäder, men hon sade följande:

Det bemyndigande som finns i 6 § bilavgaslagen ger däremot inte möjlighet
att utfärda föreskrifter beträffande den bilmärkesobundna sektorns rätt att
utföra garantireparationer.

Avslutningsvis framhöll Birgitta Dahl att det

inte varit möjligt att på frivillig grund åstadkomma ett sådant åtagande med
rätt för bilägaren att vända sig till den märkesobundna sektorn som
jordbruksutskottet har uttalat sig om. Eftersom gällande lag inte heller ger
möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter som jämställer den
bilmärkesobundna verkstaden med tillverkarens verkstad, kan regeringen
för närvarande inte vidta några ytterligare åtgärder.

Genom detta uttalande ställde sig miljöministern anmärkningsvärt nog
bakom överenskommelsen mellan Konsumentverket och Bilindustriföreningen
- en överenskommelse som alltså strider mot regeringens egen
förordning och riksdagens beslut. Riksdagens ledamöter fick följaktligen
själva ta sig an problemet att få den bilmärkesbundna sektorn jämställd med
den märkesobundna i fråga om garantireparationer med anledning av
bilavgaslagen.

I jordbruksutskottets betänkande JoU 1986/87:7 om bilavgaslag slogs bl.a.
också fast att bilägare skall kunna reparera sin bil och även få garantireparationer
i avgassammanhang utförda på en bilmärkesobunden verkstad. Den
bör då få rätt till ersättning av billeverantören för sådana garantireparationer

Mot. 1988/89

Jo845

10

och i detta avseende bör den bilmärkesobundna verkstaden jämställas med
s.k. märkesverkstad.

Som framhållits tidigare strider överenskommelsen mellan Konsumentverket
och Bilindustriföreningen mot skrivningen i jordbruksutskottets
betänkande JoU 1986/87:7 och andra stycket, 12 § bilavgasförordningen.
Överenskommelsen anhängiggjordes därför hos Justitieombudsmannen i
början av 1988. I JO:s beslut av den 27 maj 1988 konstateras, att
överenskommelsen mellan Konsumentverket och Bilindustriföreningen inte
kan anses stå i överensstämmelse med jordbruksutskottets uttalanden i
betänkandet JoU 1986/87:7.

JO konstaterade vidare:

Vad så angår frågan, om överenskommelsen kan anses strida mot
bestämmelsen i 12 § andra stycket bilavgasförordningen, att tillverkaren i
garantiåtagande, som avses i 6 § bilavgaslagen, inte får som ett villkor
föreskriva, att en bil måste repareras av en viss verkstad, har konsumentverket
hävdat, att så inte skulle vara fallet, då överenskommelsen inte innehåller
något absolut förbud mot att låta en fristående verkstad utföra reparationen.
Enligt min mening står dock överenskommelsen i mindre god överensstämmelse
med den ifrågavarande bestämmelsen, eftersom tillverkarens skyldighet
att låta avhjälpa fel på annan verkstad, än den han normalt anvisar,
begränsats till att gälla i endast två särskilt angivna situationer.

JO:s kritik var, som framgår av detta citat, sakligt sett mycket hård och
borde föranlett Konsumentverket att omedelbart säga upp överenskommelsen.
I jordbruksutskottets betänkande JoU 1987/88:23, sid. 94, vidhåller
utskottet sin tidigare uttryckta uppfattning, att en bilägare skall kunna
reparera sin bil och även få garantireparationer av avgasreningssystemet
utförda på en bilmärkesobunden verkstad. Utskottet och riksdagen, som i
total enighet beslutade i enlighet med utskottets förslag, uppdrog åt
regeringen att ändra 6 § bilavgaslagen, så att ingen tvekan skall råda om
möjligheterna för en bilägare att få service och garantireparationer utförda
av den verkstad han själv väljer. I regeringens propositionsförteckning för
innevarande vårsession är aviserat att propositionen om ändring i bilavgaslagen
kommer den 31 mars.

Anmärkningsvärt nog är Konsumentverkets överenskommelse med Bilindustriföreningen
ännu inte ändrad i enlighet med riksdagens beslut av den 7
juni 1988. En sådan ändring är inte avhängig en proposition om ändring av
6 § bilavgaslagen. Det är nödvändigt att ändringen av Konsumentverkets
överenskommelse med Bilindustriföreningen omedelbart sker och vi föreslår
härmed att riksdagen ger regeringen i uppdrag att göra klart för Konsumentverket
att en ny överenskommelse mellan alla parter på marknaden skall
träffas med iakttagande av riksdagens upprepade beslut i frågan om kravet på
bibehållen konkurrens inom bilbranschens eftermarknad. För Konsumentverket
måste regeringen också uppenbarligen klargöra, att verket enligt sin
instruktion har att företräda konsumentintresset, vilket uppenbarligen inte
skedde när överenskommelsen med Bilindustriföreningen träffades i oktober
1987, eftersom Konsumentverket uppenbarligen dels inte anser att
konsumenterna är betjänta av ett brett urval på marknaden, dels inte är
betjänta av en priskonkurrens. En sådan omöjliggörs nämligen, om överenskommelsens
nuvarande utformning inte omintetgörs.

Mot. 1988/89

Jo845

11

Naturvårdsverkets A40-bestämmelser

Ledamöterna och suppleanterna av jordbruksutskottet har under hösten
1988 fått ta del av en oavslutad korrespondens mellan företrädare för den
bilmärkesobundna sektorn och representanter för Naturvårdsverket. (Korrespondensen
är oavslutad i den meningen, att Naturvårdsverket inte i sak
har givit några svar.) Korrespondensen rör Naturvårdsverkets Bestämmelser
om bilavgaskontroll, krav och kontroll vid typbesiktning, första registreringsbesiktning,
kontrollbesiktning, flygande inspektion och registreringsbesiktning
av ändrad bil för bilar av 1976 och senare års modell, A40bestämmelserna.

I bilavgasförordningen (SFS 1987:586) stadgas bl.a. i § 12:

I åtagandet (enl. 6 § bilavgaslagen) får tillverkaren inte föreskriva som ett
villkor att bilen måste repareras av en viss verkstad eller att reservdelar av ett
visst fabrikat måste användas.

I A40-bestämmelserna åläggs däremot billeverantören att införa sådana
konkurrensbegränsningar som leverantören enligt bilavgasförordningen
förbjuds att göra, vilket konstateras i en skrivelse från den bilmärkesobundna
sektorn till generaldirektören för Statens Naturvårdsverk av den 18
januari 1988. I en ny skrivelse den 3 november 1988, i samband med
besvarandet av en remiss om förslag till komplettering av A40-bestämmelserna,
upprepade den bilmärkesobundna sektorn sitt krav på att Naturvårdsverkets
A40-bestämmelser måste göras om, så att riksdagens upprepade beslut,
om vikten att upprätthålla konkurrensen på bileftermarknaden, kan genomföras
i praktiken. A40-bestämmelserna strider uppenbarligen mot dessa
riksdagens upprepade beslut. Som framhållits ovan i vår bakgrundsteckning
strider A40-bestämmelserna så till den grad mot riksdagens beslut att, om en
bilägare följde lagen och dess förarbeten och skulle kontrolleras av Svensk
Bilprovning i enlighet med A40-bestämmelserna, så skulle Bilprovningen
tvingas underkänna bilägarens handlande och därmed riksdagens beslut.
Detta är givetvis en rent absurd ordning, som omedelbart måste rättas till.

Statens Naturvårdsverk meddelade i sitt svar till Allbilverkstäderna och de
andra organisationerna som representerar den bilmärkesobundna sektorn,
att A40-föreskrifterna inte hade någon betydelse för konkurrensen eller
frågan om vilka verkstäder som skall ha rätt att utföra garantireparationer. I
den bilmärkesobundna sektorns senaste skrivelse av 1988-11-11 försökte
man klargöra hur Naturvårdsverkets regler kan påverka konkurrensen i
branschen och konsumenternas intresse. Man konstaterade att i relation till
A40-bestämmelserna, som ju stadgar att bilar skall vara i exakt typenligt
utförande vad avser emissionsrelaterad utrustning från bilens leveransdag till
dess den skrotas, så är det inte frågan om rätten att utföra garantireparationer
som i sammanhanget är pudelns kärna, vilket Naturvårdsverket missuppfattat,
utan den av riksdagen vid flera tillfällen fastlagda rättigheten att, vid
garantireparationer och andra reparationstillfällen samt vid normal service,
använda andra delar än de som är angivna av billeverantören när denne
ansöker om typintyg för bilar av olika motorfamiljer. Billeverantören anger i
sådant fall naturligtvis sina egna s.k. originaldelar och får som en följd av
A40-bestämmelsernas typenlighetskrav ett monopol på leveranser av reservdelar
till sitt eget bilmärke.

Mot. 1988/89

Jo845

12

Problemet med A40-bestämmelserna är alltså att de står i direkt motsättning
till de av riksdagen fastställda rättigheterna, att andra delar än s.k.
originaldelar skall kunna användas vid alla slags reparationer och vid service
av bilar. Följaktligen måste A40-bestämmelserna och andra regler som
Naturvårdsverket har utfärdat (såsom regler om undantag för registreringsbesiktning)
eller planerar att utfärda (AXX-regelserien förutser att upp till
100 olika bestämmelser teoretiskt skall kunna utfärdas utan att ny seriebeteckning
behöver införas), göras om så att rättigheten att använda andra
delar än s.k. originaldelar klart framgår. Vi frågar oss om Naturvårdsverket
har klart för sig hur Sverige fungerar konstitutionellt. Eller är det så, att
regeringens signaler till Naturvårdsverket inte överensstämmer med riksdagens
och att Naturvårdsverket i missriktat nit inte inser, att verket trots denna
eventualitet i första hand måste följa fattade riksdagsbeslut?

Det står klart för var och en som följt bilavgasfrågan, att dess konkurrensaspekter
och miljöaspekter samvarierar på ett positivt sätt. Naturvårdsverket
har tyvärr inte insett detta och i stället för att verka för att miljöaspekterna
tillgodoses samtidigt med konsumenternas intressen, riskerar man den breda
allmänhetens positiva inställning till att samhället tar ökade miljöhänsyn.
Naturvårdsverkets ensidiga hänsynstagande till byråkratiska och administrativa
krav är djupt felaktigt. Det är sorgligt att behöva konstatera detta,
eftersom Naturvårdsverket i så många andra avseenden och på så många
andra områden gör förtjänstfulla insatser för att bevara och förbättra vår
gemensamma miljö.

Vi föreslår med anledning av ovanstående att riksdagen uttalar att
regeringen skall påpeka för Naturvårdsverket, att verket i sitt fortsatta
regelutfärdande på bilområdet, liksom vid de nödvändiga ändringarna av
tidigare utfärdade bestämmelser, skall beakta vad riksdag och regering
uttalat i lagar och förordningar.

Bilar av 1987 och 1988 års modell som uppfyller 1989 års
avgaskrav

Den överenskommelse som Konsumentverket träffade den 19 oktober 1987
med Bilindustriföreningen beträffande villkoren för tillverkarens särskilda
åtaganden för fel i bilens avgasreningssystem enligt § 12 bilavgasförordningen
(1987:586), som vi behandlat i ett annat sammanhang ovan (att den
strider mot bl.a. bilavgasförordningen), har en positiv sida. Det positiva
utgörs av att Bilindustriföreningen utlovar att verka för att överenskommelsen
så snart som möjligt även tillämpas på sådana bilar av 1988 eller tidigare
årsmodell som avses i 5, övergångsbestämmelserna till bilavgasförordningen,
dvs. i praktiken bilar av 1987 och 1988 års modell som levererats med
katalysator. Såvitt bekant har Bilindustriföreningen, snart 1 1/2 år efter det
att överenskommelsen ingicks, inte deklarerat att dess medlemmar skall
utfärda en garanti för dessa bilar på samma villkor som man genom
bilavgaslagen åläggs för bilar av 1989 och senare års modell. Det synes som
om Bilindustriföreningens löften om ett utvidgat garantiåtagande inte är av
större värde.

Vi föreslår därför att riksdagen uttalar att det är önskvärt att Bilindustriföreningen
fullföljer sitt år 1987 avgivna löfte.

Mot. 1988/89

Jo845

13

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen för Konsumentverket klargör
att en ny överenskommelse mellan parterna på marknaden måste
träffas som beaktar av riksdagen fattade beslut i frågan om kravet på
bibehållen konkurrens inom bilbranschens eftermarknad,

2. att riksdagen begär att regeringen för Naturvårdsverket påpekar
att verket i regelutfärdandet på bilområdet, liksom vid nödvändiga
ändringar av tidigare utfärdade bestämmelser, skall beakta vad
riksdag och regering uttalat i lagar och förordningar,

3. att riksdagen beslutar uttala sig för att det är önskvärt att
Bilindustriföreningen fullföljer sitt 1987 avgivna löfte avseende bilar
av 1987 och 1988 års modell som uppfyller 1989 års avgaskrav.

Stockholm den 25 januari 1989

Ivar Franzén (c) Lennart Brunander (c)

Mot. 1988/89

Jo845

14