Returpappershanteringen

Motion 1992/93:N283 av Bengt Silfverstrand och Johnny Ahlqvist (s)

Enligt riksdagsbeslut från år 1975 om olika åtgärder som
syftade till ökad återvinning och ett bättre
omhändertagande av avfall ingick att en obligatorisk
insamling av pappersavfall i form av tidningar och
tidskrifter skulle påbörjas. Svenska
renhållningsverksföreningen uppger att tidningsinsamling
för närvarande sker i så gott som samtliga kommuner.

Enligt beräkningar av skogsindustrierna uppgick
mängden insamlat returpapper år 1990 till 909 ton, vilket är
en fördubbling jämfört med år 1975. Insamlingen av
tidningar och journaler omfattade 1990 438 ton, medan
insamlad mängd av wellpapp, spill och övrig s.k.
insamlingsvara uppgick till 270 ton. Pappersindustrins
förbrukning av returpapper, som var 1 034 ton år 1990, har
mer än tredubblats sedan 1975. Riksdagen har under senare
år fattat beslut om förändringar i renhållningslagen för att
främja en miljövänligare hantering av bl.a. pappersavfall
genom ökad källsortering och återanvändning. Det står
också klart att pappersbruken efterfrågar mer returpapper
än de får in. Å andra sidan har de hittills inte visat något
intresse av att betala ett pris som täcker kommunernas
insamlingskostnader.

Enligt Renhållningsverksföreningens beräkningar
betalar pappersbruken 400 kr för ett ton svenskt
returpapper. Enligt samma källa kostar det emellertid 300
kr att samla in ett ton. Till detta kommer ungefär 225 kr för
att ta hand om papperet innan det säljs. Kommunerna
förlorar i dag alltså 125 kr per insamlat ton papper. På
många håll överväger man därför att börja elda upp
papperet tillsammans med andra brännbara sopor, och ta
hand om energin i form av fjärrvärme. Den kommunala
ekonomin tillåter helt enkelt inte att subventionera den
miljöinsats som pappersinsamlandet innebär.

En möjlighet att komma till rätta med problemet borde
kunna sökas i det tyska s.k. Dualsystemet (dual=tvåfaldig).
Detta innebär i korthet att konsumenterna samlar
återvinnbara förpackningar hemma i en separat behållare.
Vilka som kan återvinnas anges på förpackningen med en
särskild symbol -- en grön prick. Industrin ansvarar sedan
för att behållarna hämtas och att innehållet sorteras och
återvinns. Matrester och andra sopor som läggs i den
vanliga tunnan är däremot som tidigare kommunens ansvar.
Det tyska systemet innebär alltså att hela den kommersiella
kedjan från tillverkare till säljare får ta över det
ekonomiska och praktiska ansvaret för att deras
förpackningar återvinns istället för att bli avfall. Branschen
får betala notan. Om så önskas kan de sedan köpa in
insamlingstjänsterna av kommunerna. Det tyska
miljödepartementet har föreslagit att tidningspapper också
skall innefattas av förslaget. Inom miljödepartementet i
Sverige sker enligt uppgift en ''problembeskrivning'' av
frågan.

Svenska naturskyddsföreningen har uttalat sig mycket
positivt om det tyska systemet som man menar borde kunna
bli en förebild också för Sverige. Greenpeace har låtit göra
en undersökning om skogsråvara resp. returpapper i
Tyskland. I dag används enligt rapporten ca 14 milj ton
papper. Det skulle enligt denna rapport vara möjligt att
spara ca 1,9 milj ton papper per år, bl a med hjälp av ökad
användning av returpapper i papperstillverkningen och glas
i stället för papper i förpackningar. Den ökade
användningen av returpapper anses leda till att
förbrukningen av skogsråvara kan minskas till hälften i
Tyskland. Greenpeace hävdar att besparingarna skulle leda
till en kraftig minskning av importen av skogsråvara till
Tyskland och därmed minska trycket på skogarna i Sverige,
Finland, USA och Kanada.

Det tyska Dualsystemet för insamling av förpackningar
torde med förhållandevis kort varsel kunna tillämpas i
Sverige, där vi nu börjar få god erfarenhet av
avfallshantering, källsortering etc. För att i god tid
förebygga att kommunerna hålles ekonomiskt skadeslösa
vad gäller returpappershantering är det väsentligt att
tidningar och tidskrifter från början inlemmas i systemet.
För tidningarnas och tidskrifternas del är det rimligt att
tidningsföretagen, pappersbruken och massafabrikerna
gemensamt ålägges ansvaret för returförfarandet. Då
ytterligare erfarenheter nu vunnits av det tyska
återvinningssystemet, där bl a producentansvaret för
säljförpackningar ligger på handeln, finns det nu goda skäl
för riksdagen att göra ett uttalande i frågan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om returpappershanteringen.

Stockholm den 26 januari 1993

Bengt Silfverstrand (s)

Johnny Ahlqvist (s)