Riksbanken

Motion 2001/02:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen, i händelse av ett nej i den kommande folkomröstningen om EMU, lägger fram förslag som innebär att Riksbankens ställning och ledningsorganisation i princip återställs till vad som gällde före den 1 januari 1999.

Motivering

Riksbankens penningpolitik beslutades före den 1 januari 1999 av riksbanksfullmäktige som var utsedd av riksdagen och i huvudsak reflekterade de parlamentariska styrkeförhållandena. Genom beslut i riksdagen styrs Riksbankens penningpolitik av en direktion bestående av sex ledamöter – riksbankschefen jämte fem vice riksbankschefer. Dessa personer skall stå vid sidan av politiken, dvs. regering och riksdag är ålagda instruktionsförbud gentemot dem, och de är oavsett sina ställningstaganden oavsättbara under den 6-åriga mandatperiod de har.

Man kan hävda att det är en liten del av samhällspolitiken som hänvisats till direktionen och att dess instrument för påverkan är relativt få – främst styrräntan, den s.k. reporäntan. Men det ansvar som åvilar direktionen gäller prisstabilitet och finansiell stabilitet, och hur direktionen vill åstadkomma detta påverkar ekonomin och därmed förutsättningarna för samhällspolitiken i dess helhet.

Vänsterpartiet har varit motståndare till denna förändring. Vi anser att systemet innebär att en viktig del av politiken undandras demokratin. Erfarenheten visar att besluten om förändringar av räntenivån inte blott är en teknisk eller vetenskapligt lösbar fråga. Liksom all politik kräver frågan givetvis sakkunskap och faktaunderlag, men är ytterst en fråga om värderingar och ideologi.

Vänsterpartiet har konstaterat det förr: Det finns ingen över samhällspolitikens intresse- och värderingskonflikt stående ekonomisk politik. Penningpolitiken är en del av den ekonomiska politiken. Det finns inga objektiva, konstaterbara nivåer för styrräntan. När de enskilda ledamöterna i Riksbankens direktion tar ställning till den lämpliga nivån för styrräntan utgår de från sina värderingar av vad de anser vara relevanta fakta i det ekonomiska läget, men de utgår också från sin syn på ekonomin i dess helhet. Även om Riksbanken har fått en begränsad målsättning att hålla inflationen till 2 % kan inte den frågan löskopplas från ekonomins utveckling i dess helhet. Riksbankens direktion inser ju själv – även under innevarande regler – denna förbindelse mellan inflationsnivå, konjunkturläge och sysselsättning. Därmed blir beslutsfattandet en politisk avvägningsfråga.

Om delar av politiken undandras den politiska processen minskar det politiska systemet sin egen ansvarighet och därmed väljarnas möjlighet att utkräva politiskt ansvar. Därför innebär Riksbankens oberoende ställning – även om den införts genom riksdagsbeslut – att politikerna abdikerat från ett centralt delområde av politiken och att väljarnas möjlighet att utkräva politiskt ansvar beskärs. Därigenom reduceras demokratin.

Riksbankens uppgift att värna ett stabilt penningvärde är utformad på ett alltför snävt sätt. I den mån ett hävdande av ett visst inflationsmål kan hamna i motsättning till real-ekonomiska mål som tillväxt och sysselsättning blir resultatet, så som inflationsmålet är formulerat, att inflationsbekämpningen alltid är överordnad. Enligt vad Vänsterpartiet hela tiden hävdat måste ett vidare stabilitets- och utvecklingsmål vara vägledande för politiken. Rätten till arbete, dvs. sysselsättning, är viktigare att hävda än realvärdet av penningtillgångar och fordringar. Inflationen måste hållas nere men ekonomins utvecklingsläge måste ses i en helhet. Dessbättre tenderar Riksbanken – trots reglerna – att ha en sådan medvetenhet. Men med en ordning för Riksbanken som liknar det tidigare systemet ligger det i det politiska uppdragets natur att ta en sådan helhetshänsyn – till fromma för den totala samhällsekonomiska stabiliteten och därmed för penningpolitiken i ett mera långsiktigt perspektiv.

Såväl demokratiskt principiella som ekonomiskt sakliga skäl talar således för en återgång till en politiskt och demokratiskt ansvarig ledning för Riksbanken. Vänsterpartiet menar att en återgång till det gamla systemet bör gälla i princip. Regeringen bör – om folket i folkomröstning säger nej till medlemskap i EMU – ta upp diskussioner med riksdagens partier om ett nytt riksbanksfullmäktiges storlek samt överväga om det inte kan finnas skäl att det utöver en framtida riksbankschef även bör finnas ett par vice riksbankschefer.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 29 september 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Mats Einarsson (v)	Kenneth Kvist (v)