Riksdagens arbetsformer

Motion 2000/01:K336 av Kenneth Kvist m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att uppdra åt talmannen och riksdagsstyrelsen att
lägga fram förslag till ändring av riksdagsordningen så att riksdagens roll
som ledande forum för samhällsdebatt förstärks enligt vad i motionen
anförs.
2 Bakgrund

Riksdagen är Sveriges högsta folkvalda beslutande organ. Dess främsta
uppgift är att stifta lagar och besluta om statsbudgeten, så att regeringen
har ett tydligt uppdrag i sin uppgift att styra landet och så att kommuner
och landsting har tydliga mandat för sin verksamhet samt domstolar klara
regler för att se till att lagarna följs. I arbetet med detta är det viktigt att
titta både bakåt och framåt. Tid måste ägnas åt utvärdering av fattade
beslut - fick beslutet avsedd effekt? Men tid måste också ägnas åt
framåtblickar. Hur ska framtidens problem lösas? Hur får vi ett
ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle?

3 Nuvarande arbetsformer

Våra arbetsformer i riksdagen är ett arv från tidigare generationer. En del
av arbetsformerna är bra, t.ex. att alla ärenden får en grundlig beredning i
utskotten, att dessa har möjlighet att ta till sig kunskap från andra genom
hearings m.m. Den enskilde riksdagsledamoten blir rätt snabbt expert på
sina frågor, speciellt om han/hon är ledamot i någon statlig utredning.
Andra arbetsformer är helt föråldrade och tillför varken oss
riksdagsledamöter eller samhällsdebatten något nytt. Det tydligaste
exemplet är de allmänpolitiska debatterna, som är ett slöseri med vår tid
och kompetens.

Mycket av riksdagens tid ägnas dessutom åt att behandla likartade
motioner år efter år. Ledamöter från samtliga partier skriver motioner till
riksdagen med diffusa uppdrag eller deklarationer om hur man långsiktigt ser
på olika frågor, inte sällan för att vara lobbyister till lags. Detta tar också
tid.
Det gör dessutom att många motioner schablonbehandlas och att tiden bara
räcker till för att hävda de egna motionerna i stället för att tid ägnas till
tankeutbyte.

I det vällovliga syftet att försöka få mer spontanitet i riksdagsarbetet
infördes nya regler för frågestunderna. Både frågor och svar blir dock ofta
ytliga eftersom tid till eftertanke inte finns. Många ledamöter upplever de nya
frågestunderna som rent kränkande. Tidigare var det en rättighet att ställa en
fråga. Nu är det en nåd. Dessa frågestunder bör avskaffas. Systemet med
skriftliga frågor och möjligheten att interpellera täcker det behov vi
riksdagsledamöter har av att få svar på frågor till regeringen.

I riksdagen finns i dag kunniga och engagerade folkvalda, välutbildad och
kompetent personal och ett väloljat maskineri för att föra en fråga från förslag
till beslut. Trots detta spelar riksdagen ofta en underordnad roll för den
framåtblickande samhällsdebatten.

4 Gör riksdagen till en ledande kraft i
samhällsdebatten

4.1 Ändring i riksdagsordningen nödvändig

Talmannen har under senare år tillsammans med talmanskonferensen
aktivt försökt att förändra debattformerna med utgångspunkt i
riksdagsordningen 2:10. Detta har inte rönt några större framgångar. Det
är svårt för alla inblandade att bryta gamla mönster. Bland oss ledamöter
har det utvecklats ett beteendemönster där massmedia leder och vi följer
efter. Utifrån uppgifter i tidningar, radio och TV ställer vi frågor och
interpellationer till regeringen. Det är visserligen inte ett fel i sig, men om
det blir en stor del av vår verksamhet så blir riksdagen utvecklingens
svans i stället för dess ledare. Det behövs en ändring i riksdagsordningen
för att bryta detta negativa mönster.

4.2 Ändra debattformerna

Den tid som används till allmänpolitiska debatter, frågeställande, vissa
särskilda debatter och en del andra rituella debatter bör användas för att
diskutera framtidsfrågor. Genom riksdagens beslut finns det en bred
forskning i Sverige. Denna forskning, liksom forskning i andra länder, får
inte spridning och tas inte till vara i den utsträckning som är önskvärd, när
besluten fattas. Det räcker inte att vi ledamöter har mycket goda
kunskaper inom vårt fackområde. Besluten skall fattas av oss alla och får
genomslagskraft bara om de har en fast förankring hos var och en av oss.
Därför bör vi ägna tid åt att ta del av och diskutera konsekvenserna av
forskningsresultat och sätta dem i relation till de samhällsproblem som vi
vill lösa. Beslut om stora framtidsfrågor blir annars gärna vackra ord på
papper utan effekt i verkligheten.

Riksdagen bör ta ledningen i framtidsdebatten. Frågor som t.ex.
genmodifierad mat, klimatproblemen och den globala ekonomin bör få en
ordentlig genomlysning i stället för att klaras av på tre timmar i en särskild
debatt. Detta kan ske genom att vi ändrar våra debattformer och t.ex. ordnar
storforum eller seminarier med forskare, myndighetsrepresentanter,
branschfolk m.fl. där samtliga av oss riksdagsledamöter och alla ministrar
deltar. De kan pågå i en eller flera dagar och bör göras tillgängliga för
allmänheten genom radio-, Internet- och TV-utsändningar. De kan läggas i
anslutning till att den ekonomiska vårpropositionen läggs, då vi ju bör
diskutera de långsiktiga frågorna och inte budgeten för nästa år.

Redan i dag ordnas många intressanta seminarier av riksdagspartierna och
riksdagens tvärpolitiska organisationer, men dessa når som regel bara de mest
intresserade. Det är emellertid inte vår uppgift som riksdagsledamöter att
företräda särintressen utan att se till helheten. Därför behövs en ändring av
riksdagsordningen så att verksamheten blir reglerad och tränger undan en del
av de debatter som finns i dag. När vi får anledning att mer samlat ägna oss åt
de stora nutids- och framtidsfrågorna blir det också lättare för oss att fatta
beslut i de enskilda riksdagsfrågorna. Samhällsfrågorna är mångfasetterade,
och därför bör besluten i de enskilda sakfrågorna fattas utifrån ett helhets-
perspektiv. Detta är en uppgift som är specifik för de politiska partierna och
de parlamentariska församlingarna.

4.3 Motionsrätten

I dag kan vi väcka motion av tre anledningar:

1. Proposition, redogörelse eller skrivelse till riksdagen

2. Allmän motionstid

3. Händelse av större vikt

Under den allmänna motionstiden har vi rätt att motionera om vad som
helst som ligger inom riksdagens beslutsområde. Utskotten måste
behandla alla motioner som läggs. Tyvärr har det utvecklats en praxis att
lägga fram samma eller liknande förslag varje år. Trots att de flesta av oss
anser att detta belastar utskottsarbetet negativt har vi inte lyckats att
frivilligt avstå från att upprepa våra motionsförslag. Därför är det
nödvändigt att införa en begränsning i riksdagsordningen. Vid oförändrad
majoritetsställning i riksdagen skall riksdagen inte behöva ta ställning till
ett yrkande mer än en gång under en mandatperiod om det inte har hänt
något nytt i frågan. Samma yrkande bör inte kunna läggas mer än två
gånger under en mandatperiod. Undantag måste emellertid finnas. Om
regeringen t.ex. avlämnar en proposition måste man naturligtvis kunna
motionera om allt som har anknytning till denna, även om frågorna varit
uppe till behandling tidigare. En ny proposition måste automatiskt
uppfattas som att något nytt har hänt i frågan.

Motionsrätten med anledning av händelse av större vikt bör utvidgas när
motionsrätten under den allmänna motionstiden begränsas. Riksdagens
initiativrätt gentemot regeringen får inte inskränkas. Därför är det viktigt att
initiativrätten i form av motionsrätt förstärks under riksdagsåret. Detta sker
bäst genom att vi förändrar tolkningen av vad som är en händelse av större
vikt. Nya forskningsrön bör t.ex. kunna vara ett skäl att lägga en motion. Från
att vara ett visserligen pålitligt, men dock ett relativt stelt beslutsmaskineri
bör riksdagens arbete utvecklas så att beslutsfattandet blir mera dynamiskt.

Stockholm den 1 oktober 2000

Kenneth Kvist (v)

Mats Einarsson (v)

Tanja Linderborg (v)

Stig Sandström (v)

Claes Stockhaus (v)