Riksdagens arbetsformer

Motion 2003/04:K410 av Anne-Marie Pålsson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att motionstiden för regeringens propositioner förlängs till åtminstone en månad.

2. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att det ledamotsnära stödet utökas väsentligt.

3. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning tillsätts med syfte att utforma regler för hur det ledamotsnära stödet kan omvandlas till en ledamotspeng, som skall betalas direkt till den enskilde riksdagsledamoten och inte som nu till partierna.

4. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att väcka enskilda motioner i samband med avlämnandet av budgetpropositionen.

Bakgrund och motivering

Enligt regeringsformen 1 kap. 4 § är riksdagens uppgift att stifta lagar, besluta om budgeten och kontrollera den verkställande makten, dvs. regeringen. För detta anslog skattebetalarna förra året drygt en miljard kronor. Detta belopp skall täcka lönen till 349 folkvalda och 625 anställda tjänstemän och omkostnader för lokaler, resor etc.

Att stifta lagar och besluta om budgeten är i första hand en fråga för de partier som utgör regeringsunderlaget, medan den kontrollerande funktionen primärt utövas av oppositionspartiernas företrädare i riksdagen. Konstitutionsutskottets granskning, frågor och interpellationer till statsråden är exempel på hur denna kontrollfunktion kan utövas. Men kontrollen utövas också genom en noggrann analys av de förslag som regeringen lägger fram för beslut i riksdagen.

Kontrollfunktionen är central för demokratins funktionssätt, men mera sällan massmedialt intressant. Det är kanske en förklaring till att det i dagsläget satsas för lite resurser på detta. I stället används riksdagen av partierna och de valda ombuden, mera som en plattform för att föra ut sin egen politik. Det stora antalet motioner som årligen väcks ger klara belägg för detta.

Den totala motionsfloden 2002 omfattade 3 450 motioner, dvs. i snitt tio per riksdagsman. Tillsammans med 78 propositioner resulterade detta i 179 betänkanden med 2 146 hemställanspunkter. Av dessa beslutspunkter gick alla utom fyra i den riktning som utskottet föreslagit – dvs. regeringens väg. När mindre än två promille av alla de frågor vi har att ta ställning till är värda att rösta om, kan man undra varför så mycket möda läggs på att skriva alla dessa motioner som ändå bara röstas ner.

Sverige är faktiskt ett av de få länder som låter riksdagsmännen motionera fritt. Denna rättighet bör tas bort, inte bara mot bakgrund av den behandling som motionerna får i kammaren utan lika mycket på grund av motionernas karaktär. Ofta rör de lokala och regionala aspekter, varför de ägs av kommuner och landsting. För förslagsställaren är syftet med dem primärt att påkalla den lokala pressens uppmärksamhet och att inför sin valkrets markera närvaro och flit.

I den mån riksdagsarbetet skall innehålla motionsskrivande, bör resurserna användas för att skriva färre, men bredare motioner. Det bör vara partimotioner och kommittémotioner som speglar partiets allmänna uppfattning på viktiga områden snarare än enskilda motioner om marginella frågor.

Huvuduppgiften för oppositionspartierna måste i stället vara att kontrollera regeringsmakten. Men för att denna skall kunna utföras på ett meningsfullt och effektivt sätt måste de rätta förutsättningarna för detta skapas. Utöver den här föreslagna avskaffade motionsrätten, vill jag peka på två andra åtgärder.

För det första måste motionstiden på regeringens propositioner förlängas. Detta gäller särskilt sådana propositioner som inte föregåtts av parlamentariska utredningar eller som gäller EU-direktiv som skall implementeras i svensk lag. Den i dag korta motionstiden – 14 dagar – innebär att de som skall kontrollera regeringen, d.v.s. riksdagsledamöterna, får blott 14 dagar på sig att läsa propositionen, tänka igenom dess innehåll, bedöma de framlagda förslagen och formulera sin syn på dessa. Regeringen kan ha haft år och de bästa experterna till förfogande att utreda frågan och formulera förslagen. Riksdagsledamoten skall göra detta inte bara på mycket kort tid utan även med, i bästa fall, bara en tjänsteman till sitt förfogande. Riksdagens reella möjligheter att kontrollera regeringen blir därmed begränsade och innehållet i motionerna, som sammanfattar de olika partiernas granskning, reduceras inte sällan till ytligt tyckande och politiska floskler. Risken för att så skall ske är särskilt stor om den framlagda propositionen innehåller förslag på komplicerade lagtekniska förändringar på specialområden.

En förlängning av motionstiden till låt säga en månad ger riksdagsledamoten rimliga möjligheter att kontakta olika experter för att låta dem ge sin syn på den aktuella frågan och att utifrån dessa utlåtanden formulera sin (partiets) syn på regeringens förslag. Konstruktiv granskning även av detaljer är viktig, ty utformningen av dessa kan ha en enorm räckvidd.

Men det räcker inte med mera tid. Också mera ekonomiska resurser måste anslås för att balansen mellan den verkställande och den kontrollerande makten skall bli mera anständig. Enligt siffror från riksdagens utredningstjänst arbetar i Regeringskansliet för närvarande ca 5 400 personer motsvarande heltid till en sammanlagd kostnad av ca 5½ miljarder kronor. Den verkställande makten – regeringen – förfogar således över fem gånger mera resurser än den kontrollerande makten – riksdagen. Men i verkligheten är skillnaden mycket större, ty hälften av riksdagens ledamöter tillhör i praktiken samma familj som regeringen. Om det kan antas att riksdagens tjänstemän servar riksdagsmännen i samma proportion som partierna finns representerade i riksdagen, innebär det att knappt 500 personer skall övervaka och kontrollera en regering som förfogar över minst tio gånger större resurser. Om också alla andra resurser som regeringen har till sitt förfogande – universitet och högskolor, myndigheter och verk etc. – räknas in framstår oppositionens – den kontrollerande partens – underläge än tydligare.

Riksdagens ledamöter saknar förvisso inte resurser, men de som skapats för detta ändamål, det s.k. ledamotsnära stödet, är för litet. En ökning av anslaget från nuvarande nivå på ca 350 000 kronor per ledamot till 600 000 kronor, ger helt andra förutsättningar för den enskilde ledamoten att göra något vettigt i sin granskning utan att den statsfinansiella kostnaden blir besvärande. Den årliga merkostnaden på drygt 100 miljoner kronor kan lämpligen finansieras genom en motsvarande neddragning i anslaget till Regeringskansliet.

För att resursförstärkningen skall få full effekt är det också angeläget att resurserna följer den enskilde riksdagsmannen. Att som i dag betala ut stödet i sin helhet till de enskilda partierna är ingen bra lösning, ty det innebär att frågan om hur stödet skall disponeras bestäms på central nivå (partiet) och inte av den som skall ta del av det (riksdagsledamoten). Den enskilde riksdagsmannen har behov av olika stöd. En likriktning av detta riskerar att minska hans/hennes möjligheter att fullgöra sitt uppdrag på bästa sätt.

Över huvud taget kan det synas egendomligt att den enskilde riksdagsledamoten som är betrodd att stifta lagar och fatta andra viktiga beslut med stor räckvidd för både landet som helhet och den enskilde individen, inte ges ett eget budgetansvar för hur de tilldelade resurserna i ledamotsstödet skall användas.

Därutöver kan man peka på en annan olägenhet med den nuvarande ordningen. Den uppstår som följd av att partiets intressen inte nödvändigtvis överensstämmer med innehållet i det uppdrag som riksdagsmännen givits av grundlagen. Motstridiga intressen finns i alla organisationer och är inte unikt för politiken. I det publika aktiebolaget är det väl känt att ägarnas intressen inte alltid nödvändigtvis sammanfaller med ledningens. För att minska effekten av dessa motstridiga intressen finns ett knippe olika åtgärder som sträcker sig från bonus- och andra incitamentsprogram till den övervakning som styrelsen utövar. Partiets primära intresse är att vinna väljarnas förtroende, något som lättare uppnås via populära utspel än genom kontroll av regeringens lagförslag på områden som inte är massmedialt intressanta. Alltså kan det finnas en risk för att resurser satsas för det förra snarare än på det senare.

En individuell dispositionsrätt av ledamotsstödet kan dock missbrukas; tjänster köps av närstående, privata resor bara för att nämna två exempel. Regler för hur detta får användas måste därför utformas. Även andra problem kan uppstå som följd av denna ordning. Om en riksdagsman anställer en handläggare, vem skall då påföras arbetsgivaransvaret och hur skall anställningskontraktet se ut? Också frågan om hur genuint gemensamma funktioner inom partiet skall finansieras kräver en lösning. Innan en ledamotspeng införs, måste därför formerna för denna utredas.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts bör den enskilda ledamotens motionsrätt i samband med avlämnandet av budgetpropositionen tas bort, motionstiden på regeringens propositioner förlängas och det ledamotsnära stödet ökas. Det ledamotsnära stödet bör också omvandlas till en ledamotspeng, men innan detta kan ske måste formerna för detta utredas och fastläggas. Den sammantagna effekten av dessa åtgärder är en förstärkning av riksdagsmannens ställning och riksdagens kontrollmakt. Man kan också räkna med en allmän vitalisering av riksdagens arbete i stort.

Stockholm den 3 oktober 2003

Anne-Marie Pålsson (m)