Riksdagsledamöters motionsrätt

Motion 2003/04:K343 av Ingegerd Saarinen (mp) och Sven Bergström (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att uppdra åt riksdagsstyrelsen att utreda och lägga fram förslag till en ändring av riksdagsordningen i enlighet med vad som anförs i motionen om riksdagsledamöters motionsrätt.

Motivering

Till skillnad från ordningen i våra parlamentariska församlingar i kommuner och landsting råder i den svenska riksdagen den märkliga regeln att allmänna motioner endast får väckas under den tre veckor långa allmänna motionstiden varje höst.

Den allmänna motionstiden pågår, om inte riksdagen på förslag av talmannen bestämmer annat, från början av riksmöte som inleds under augusti, september eller oktober och så länge som motioner får avlämnas med anledning budgetpropositionen.

Denna ordning innebär att riksdagens ledamöter under andra delar av året är fråntagna möjligheten att genom motioner ta initiativ i politiska frågor genom att väcka egna motioner. Ledamöterna är utlämnade att reagera på regeringens propositioner och skrivelser till riksdagen i form av motioner i anslutning till dessa framställningar.

Riksdagsordningen innebär alltså att ledamöter av riksdagen, landets främsta folkvalda församling, har sämre möjligheter än ledamöter av kommun- och landstingsfullmäktige att lägga konkreta förslag i motionens form. I dessa församlingar finns inga tidsmässiga begränsningar i motionsrätten.

Den mycket begränsade motionsrätten i riksdagen är enligt vår mening förlegad och innebär en onödig begränsning i ledamöternas arbetsmöjligheter. Denna begränsning får också till effekt att det blir en påtaglig motionshysteri under allmänna motionstiden. Genom att flera tusen motioner väcks under dessa tre veckor blir riksdagsförvaltning och utskottskanslier överhopade med enskilda motioner samtidigt som budgetpropositionen och motioner föranledda av denna skall hanteras.

En motionsrätt under hela arbetsåret i riksdagen skulle ge en jämnare arbetsbelastning och ökade möjligheter för partierna och den enskilde ledamoten att ta politiska initiativ. Det skulle sannolikt också innebära att totalt sett färre antal motioner skulle väckas under ett arbetsår. Erfarenheterna från landets kommuner och landsting visar att ledamöterna i dessa församlingar i de allra flesta fall inte missbrukar möjligheterna att motionera.

Stockholm den 3 oktober 2003
Ingegerd Saarinen (mp)	Sven Bergström (c)