Riksdagsledamots rätt till information om hur lag tillämpas

Motion 1988/89:K406 av Hans Lindblad (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:K406

av Hans Lindblad (fp)

Riksdagsledamots rätt till information om hur lag
tillämpas

Som riksdagsledamot får man stifta lagar. Men man får inte reda på hur
lagarna fungerar, åtminstone inte när det gäller SÄPO.

Riksdagen är alltså satt under förmyndare. En av dessa heter Ingvar
Eriksson, propagandachef hos rikspolisstyrelsen.

Den 17 april 1988 skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om SÄPO:s
personalkontroll. Jag tog bl.a. upp ett absurt fall där en folkpartist vägrats
arbete vid militärhögskolans militärhistoriska avdelning, till följd av SÄPO:s
personalkontroll. Inför artikeln frågade jag andra riksdagsledamöter,
främst i KU, om personalkontrollen. De vittnade om hur oerhört svårt det
är för folkvalda att kunna få insyn i säkerhetspolisens och myndigheternas
verksamhet kring personalkontrollen.

På detta svarade propagandachefen i ett DN-inlägg den 11 maj att min
kritik var gåtfull. Jag borde nämligen veta att lagen ger den enskilde rätt
att ta del av SÄPO:s uppgifter, skrev Eriksson. Denna rätt sträcker sig
längre än vad som följer av vanliga förvaltningsrättsliga principer, eftersom
den registrerade inte kan anses vara part i ärendet hos rikspolisstyrelsen.

Jag är alltså en idiot som inte förstår att personalkontrollen är helt
harmlös eftersom den enskilde får reda på allt. Men i Erikssons artikel
antyds att kanske inte riktigt alla fick information, för undantag kunde
göras enligt den paragraf i sekretesslagen som gäller till skydd för det
allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet.

Men min vän hade inte informerats, trots att han absolut inte ägnar sig åt
brott.

Hur många av dem som stoppats från statliga jobb till följd av personalkontrollen
får den information som propagandachefen skrev om i DN? Alla
utom någon enstaka procent eller promille? Eller är det rentav ganska
många som inte får veta något?

Eftersom Eriksson kritiserade min okunskap ville jag tillmötesgå honom
genom att lära mig mer. I vårt samhälle ska man ju vara snäll mot poliser.
Det lärde jag mig redan som liten. Och jag antar att ju högre uppsatt en
polis är, desto angelägnare är det att vederbörande bemöts vänligt.

Eftersom riksdagen har en kvalificerad utredningstjänst bad jag den att
för min räkning ta fram uppgifter om hur många som informerats om att de
stoppats genom personalkontroll.

Jag fick en del material direkt från utredningstjänsten och ett meddelande
om att rikspolisstyrelsen lovat att strax därefter ge de av mig begärda
uppgifterna.

En tid därefter meddelade utredningstjänsten att rikspolisstyrelsen ändrat
sig. Riksdagsman Lindblad skulle inte få de begärda uppgifterna. Jag ville

då att utredningstjänsten skulle begära skriftligt besked från SÄPO om Mot. 1988/89

varför riksdagsman inte kunde få information om hur lagen tillämpas. Jag K406

ville få reda på vilken bestämmelse som förbjuder SÄPO att lämna mig

uppgift om hur stiftade lagar följs ute i verkliga livet. Men inte heller det

fick jag.

Det enda jag därefter hört i angränsande ämnen är den allmänna nyhetsrapporteringen
om hur olika instanser söker kartlägga eventuell kriminalitet
i och kring rikspolisstyrelsen.

Erikssons artikel gick ut på att personer som drabbas av yrkesförbud
åtminstone informeras. (Det kallas kommunikation.) I ett granskningsbetänkande
1986/87 konstaterade KU att kommunikation av uppgifter ur det
särskilda register som förs inom RPS säkerhetsavdelning torde knappast
förekomma. Har KU rätt var Erikssons artikel vilseledande. Det synes mig
bedrövligt att skattebetalarnas pengar ska gå till att finansiera befattningshavare
som lägger ut dimridåer av detta slag. En personalkontroll som
stoppade den sortens folk vore lättare att fördra.

Både väljare och vi som valts brukar nog utgå från att den som väljs till
riksdagsledamot också ska tilltros rätten att få veta vad som sker i samhället.

Men så är det alltså inte. Jag undrar också vilken lag som möjliggör för
rikspolisstyrelens propagandachef att bluffa svenska folket.

Principiellt är det orimligt att en ledamot av den lagstiftande församlingen
nekas möjlighet att få information om lagtillämpning, samtidigt som en
myndighetsföreträdare tycks ha rätt att vilseleda allmänheten om samma
förhållanden.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksdagsledamot har rätt att hos myndighet få
information om gällande tillämpning av svensk lagstiftning.

Stockholm den 16 januari 1989
Hans Lindblad (fp)

Graphic Systems AB, Stockholm 1989

8