Riktlinjer för finans- och budgetpolitiken, m.m.

Motion 1992/93:Fi212 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1. Sammanfattning

Den bärande tanken i denna motion är att pengar skall
tas från individer och företag som inte använder dem till
konsumtion eller investering och ge dem till dem som gör
det. På så sätt är det möjligt att minska både arbetslösheten
och budgetunderskottet.

Vi föreslår höjd skatt för dem som tjänar mer än 200 000
kronor om året och som har hög sparbenägenhet. Vi
föreslår sänkt matmoms och avvisar de av regeringens
förslag som ger arbetslösa, lågavlönade, sjuka och
låginkomstpensionärer -- dvs. grupper med hög
konsumtionsbenägenhet -- sämre privatekonomi. Vi
föreslår höjda arbetsgivaravgifter och energiskatter och
använder pengarna till lån dels till riktade investeringar där
de ger många arbeten och god miljöprofil och till
utbildning, dels till kommuner som inte kan finansiera
nuvarande sysselsättning.

Våra förslags effekter på statsbudgeten jämfört med
propositionen budgetåret 1993/94 framgår av denna tabell
(miljarder kronor, avrundat till hela hundratals miljoner).

Höjd skatt för högink.tagare
+ 7,5

Avdragstak för ränteutg.
+ 1,3

Stämpelskatt
+ 0,9

Höjda arbetsgivaravgifter
+ 9,6

Energisskatter
+ 2,5

Matmomssänkning m.m.
-- 3,3

Skatter totalt netto
+ 18,5

Inkomstöverföringar till hushåll netto
+ 9,7

Bistånd, flyktingar m.m.
+ 2,2

Investeringar
+ 7,8

Utbildning, arbetsmarknadspolitik m.m.
+ 7,1

Besparing statlig konsumtion netto (Kommunakut belastar
budgeten 94/95)

-- 8,3

Utgiftsökningar totalt netto
-- 18,5

Bruttoeffekt statsbudgeten
0

Beräknade förstärkningar i statsbudgeten p.g.a. minskad
arbetslöshet 3--7

Starkare
budget netto
3--7 mdkr.

Vårt
budgetförslag syftar till att minska arbetslösheten
och budgetunderskottet också på längre sikt. Det krävs då
en omställning av ekonomin som möjliggör för Sverige att
stå utanför EU, att ekonomin är ekologiskt hållbar och
samhällsekonomiskt effektiv. Både miljöskulden och det
finansiella sparandeunderskottet i offentlig sektor måste
reduceras och på sikt opereras bort. Detta kräver
grundläggande förändringar i närings- och skattepolitik
med sikte på att göra miljövänlig produktion och
konsumtion relativt sett mer ekonomiskt attraktiv. Det
kräver också förbättrad effektivitet i offentlig sektor samt
att de offentliga inkomstöverföringarna blir
fördelningspolitiskt mer träffsäkra. Vi föreslår minskade
transfereringar och höjda skatter fram till år 2000 på
sammantaget 55 miljarder kronor.

En starkare fördelningspolitik är inte bara nödvändig av
moraliska skäl, den är också nödvändig för att det skall bli
möjligt att genomföra de besparingar som långsiktigt är
nödvändiga. Majoriteten av svenska folket kommer
nämligen aldrig att acceptera att dra åt sina egna
svångremmar om börsklippare och direktörer med
fallskärmsavtal går fria.

2. En alternativ finansplan 2.1
Arbetslösheten

Den svenska ekonomin är sedan drygt ett och ett halvt år
inne i en nedåtgående spiral med världsrekord i konkurser,
kreditåtstramning, fallande efterfrågan och ökande
arbetslöshet. Orsakerna till detta beskrev Vänsterpartiet
utförligt i den ekonomiska motion som behandlades av
riksdagen i december och vi upprepar inte den
bakgrundsbeskrivningen nu.

Arbetslösheten hamnar enligt regeringens prognos och
med regeringens politik på 7 procent nästa år. Detta är
oacceptabelt och måste förhindras. Alla erfarenheter från
andra länder visar att en arbetslöshet på 7--10 procent under
några år snabbt blir permanent. Många av dem som slås ut
från arbetsmarknaden kommer inte tillbaka. Människor
tappar självförtroendet, blir deprimerade och fungerar inte
ens som det latenta konkurrenshot gentemot de arbetande
som de utgör enligt nyliberal ekonomisk teori.

Arbetslöshet är också ett socialt gift som förstör
samhället på alla nivåer: socialt och ekonomiskt.
Långsiktigt och samhällsekonomiskt räknat kostar
arbetslösheten dubbelt i form av skattebortfall, A-kassa,
socialbidrag, AMS-åtgärder, sämre folkhälsa m.m. jämfört
med vad det kostar att hålla kvar folk i arbete.
Bekämpandet av arbetslösheten måste vara det
övergripande målet för den ekonomiska politiken.

Regeringen skriver i finansplanen om misstagen under
70och 80-talen. Vi kan i stora delar instämma i kritiken.
Men misstagen under 90-talet har snarast varit ännu större.
När det gäller finanspolitiken kan man formulera kritiken
så att den ständigt kom för sent. Vi klarade inte av att
strama åt i slutet av 80-talet. När väl åtstramningen kom var
lågkonjunkturen redan på gång.

Kronans fall den 19 november 1992 innebar
sammanbrottet för den politik som månaden innan av
regeringen sammanfattats under stridsropet att göra Sverige
till ett ''hårdvalutaland''. Många miljarder hade kastats i
sjön för att upprätthålla kronkursen. De partier som gjort
upp om en intern devalvering före den riktiga devalveringen
höll fast vid denna politik i december. Därmed stärktes
ytterligare deflationsprocessen.

Det håller nu ännu en gång på att bli försent att ingripa
med generella finanspolitiska åtgärder. Om man jämför
med 1983 kan man befara en extremt obalanserad
utveckling med starkt växande vinster och så småningom en
uppgång i exportindustri, samtidigt som krisen förstärks
inom byggbranschen och i de delar av industrin som är
ensidigt beroende av hemmamarknaden. Nu börjar
kommunerna också på allvar att avskeda folk inför befarade
finansiella problem i framtiden.

Det våldsamt ökande budgetunderskottet och
nödvändigheten av sänkta räntor gör det omöjligt att spä på
underskottet ytterligare. I stället måste en kraftfull
omfördelning ske så att det stora passiva
sparandeöverskottet som finns i delar av hushålls- och
företagssektorn styrs över till effektiv efterfrågan på
konsumtionsvaror, investeringar och kommunala tjänster.
Enbart så kan arbetslösheten effektivt bekämpas.

2.2 Solidaritetsskatt mot arbetslösheten

Finanskrisen drabbade många fastighetsägare och en del
av de storspekulanter som tjänade stora pengar i 80-talets
högkonjunktur. Men nya klippare har kommit i deras ställe.
De som haft råd att öka sitt finansiella sparande har tjänat
grovt på höjda realräntor. De som har haft råd att köpa
fastigheter till vrakpriser nu kan bli morgondagens
miljardärer.

Regeringen skriver i finansplanen att man vill ha en
breddad och mer nyanserad syn på fördelningspolitiken.
Det är vi överens om, men frågan är om regeringen inte
bara vill dölja det faktum att man i onödigt hög grad vill
lägga krisens bördor på dem som har det ekonomiskt
svårast. Den fördelningspolitiken är inte bara orättfärdig,
den är också konjunkturpolitiskt usel. Tar man pengar från
sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare minskar
konsumtionen och därmed arbetslösheten ytterligare.

Vi föreslår i stället i en särskild skattepolitisk motion en
solidaritetsskatt, som angriper höginkomsttagarnas onödigt
höga sparande. Förslaget innebär att man från och med den
1 januari 1994 slopar grundavdraget över brytpunkten,
höjer statsskatten med 5 % för inkomster över 200 000
kronor och inför ett nytt skikt på 30 % för inkomster över
250 000 kronor. Sammantaget ger detta inkomster på 7,5
miljarder kronor budgetåret 1993/94 och 15 miljarder
kronor kalenderåret 1994.

Vi föreslår också i vår skattemotion dels att elskatten på
hushållen -- särskilt skatten på kärnkraftsel -- höjs med
sammantaget 1 miljard, dels att den lägre momssatsen på
mat m.m. sänks från 21 till 18 % från den 1 juli i år. Vi
föreslår också avslag på förslaget om minskade
bostadssubventioner på 3 miljarder 1994. Vi lägger
alternativa förslag vad gäller pensioner, studiestöd,
ungdomspraktik, ersättning till beredskapsarbetare,
sjukersättning och arbetslöshetsersättning som innebär
förbättringar för dem med lägsta inkomster och högsta
konsumtionsbenägenheten.

Den relativa enhetsarbetskostnaden i industrin minskar
enligt regeringen med mer än 15 procent nästa år. S-E-
bankens ekonomer talar om 20 %. Riksbankschefen
uppskattar att svensk industris konkurrenskraft kommer att
ha förstärkts med 30 % åren 1991 till 1993.
Konkurrenskraften för svensk industri kommer således att
under nästa år stärkas mer än tredubbelt än vad den av sex
riksdagspartier beslutade sänkningen av
arbetsgivaravgiften åstadkommer.

Regeringen konstaterar i finansplanen att den
nödvändiga eftervården efter devalveringen 1982
försummades. En del av dessa försummelser var att man lät
exportföretagens vinster öka okontrollerat, vilket senare
bidrog starkt till att utlösa finansbubblan och
överhettningen. Mycket tyder på att en ny vinstexplosion är
på gång inom exportindustrin.

Samtidigt slås mängder av små och mellanstora företag
med inriktning på hemmamarknaden och med långsiktig
överlevnadsförmåga, om de bara klarar dagens problem
med höga räntor och brist på krediter, ut på löpande band.
Det måste ske en omfördelning så att det extremt höga
sparandet i de rika företagen kan omvandlas till
investeringar. Annars får vi en polarisering mellan rika
exportföretag och fattiga hemmamarknadsföretag som är
skadlig för svensk ekonomi.

Vi föreslår i vår skattemotion att arbetsgivaravgifterna
höjs med 3 % från den 1.7 1993. Detta ger ca 9,6 miljarder
netto på ett år efter det att den offentliga sektorn
kompenserats. Vi höjer också energiskatterna för företagen
med 1,5 miljarder kronor (se vår skattemotion). Vi sänker
också taket för sjukförsäkringen till fem och ett halvt
basbelopp vilket ger 1,5 miljarder kronor. Dessa pengar
används till att finansiera ett ''krispaket'' mot
arbetslösheten. Det innehåller riktade statliga
beställningar, ROT-program, utbildning, en
''kommunakut'' samt andra sysselsättningsskapande
åtgärder. Krispaketet presenteras i avsnitt tre nedan samt
preciseras ytterligare i våra miljö-, närings- och
trafikmotioner.

2.3 Penning- och valutapolitik

Regeringens inflationsprognos för i år ligger kring 5 %
Av dessa svarar kronans fall för ca 1,5 %, återstoden
förklaras av krispaketens höjda indirekta skatter och
minskade bostadssubventioner. Inflationen är således i allt
väsentligt tillverkad av (felaktiga) politiska beslut, det
underliggande inflationstrycket är svagt, på gränsen till
obefintligt.

Riksbanksfullmäktige har beslutat att under den rörliga
växelkursen skall prisstabilitet fortfarande vara ett
övergripande mål för penningpolitiken. Regeringens
finansplan anger att den underliggande inflationstakten --
som anges till ca 2 % -- skall förbli låg och att en prisstegring
överstigande 5 % inte kan tolereras.

Tidigare erfarenheter säger dels att det är oerhört svårt
att göra riktiga inflationsprognoser, dels att inflationsmål av
den typ regeringen sätter upp inte har någon verkan om de
inte kombineras med konkreta förslag till åtgärder om
inflationsmålet spräcks. De mest effektiva åtgärderna för
att bromsa inflationen är fördelningspolitiska. Om man
minskar alltför höga inkomster och vinster kan också
låginkomsttagare nöja sig med lägre löne- och inkomstkrav.

Långsiktigt bör det inte finnas någon motsättning mellan
låg inflation och full sysselsättning. Vänsterpartiet anser
naturligtvis att det är önskvärt med en låg inflationstakt.
Men det är ännu viktigare att arbetslösheten nedbringas,
vilket kräver dels åtgärder av den typ som angetts ovan, dels
lägre räntor.

Det bör nu vara möjligt att stegvis sänka marginalräntan
och därmed de korta räntorna generellt. Med en trovärdig
politik för att på sikt få bort underskotten och genom att
hålla inflationen under kontroll kan också den långa räntan
falla. Besvikelse över alltför långsamma räntesänkningar
kan försvaga valutan ytterligare eftersom räntor på dessa
höga nivåer förlänger lågkonjunkturen och därmed också
strukturproblemen.

Vi anser att regering och riksbank överdriver riskerna
för inflation om marginalräntan sänks ytterligare. Samtidigt
underskattas riskerna och överskattas fördelarna vid ett
svenskt deltagande i EMU. Om Sverige skulle gå in för att
uppfylla konvergenskraven med sikte på framtida
medlemskap skulle det låsa den ekonomiska politiken på ett
sätt som skulle göra det svårare att få ner arbetslösheten.

3. Vänsterpartiets budgetförslag 3.1
Motiveringar

På sidan 26 i finansplanen finns en tabell över de förslag
till utgiftsminskningar regeringen lägger i
budgetpropositionen samt i aviserade särpropositioner. Vi
motiverar här våra motförslag i samma ordning i den
utsträckning motiveringarna inte finns i andra motioner.

Arbetslöshetsförsäkringen, KAS, utbildningsbidrag
m.m.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen konsekvent
försämringar i ersättningsnivåerna för de arbetslösa.
Arbetslöshetsförsäkringen sänks från 90 till 80 % av lönen.
Den högsta dagpenningen, ''taket'' inom
arbetslöshetsförsäkringen, sänks från 598 kronor per dag till
564 kronor. Samtidigt införs fem karensdagar i
försäkringen.

Regeringen föreslår även att utbildningsbidragen för
kassamedlemmar sänks på motsvarande sätt. För kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS) sänks nivån från 210 kronor per
dag till 198 kronor. Reglerna för beredskapsarbeten görs
om så att arbetstiden sänks med 10 % och därmed också
ersättningen.

Regeringen räknar med en total besparing på 6,8
miljarder på de föreslagna försämringarna. Vänsterpartiet
anser att det är fel tänkt att de arbetslösa ska betala för
arbetslösheten. Besparingarna drabbar en redan svag
grupp. Arbetslösa och personer i arbetsmarknadsåtgärder
förlorar över en tiondel av sin inkomst. Speciellt hårt slår
förslagen mot kvinnorna som redan i dag har de lägsta
lönerna. En lågavlönad med en månadslön före
arbetslösheten på 10 000 kronor förlorar totalt 2 820 kronor
den första månaden av arbetslöshet om förslaget
genomförs.

Det är också ytterligt betänkligt att regeringen väljer att
begränsa köpkraften för en grupp som i stort sett
uteslutande kan antas använda sina pengar för konsumtion
och inte för sparande. Medan däremot höginkomsttagare
med högt sparande hålls skadeslösa. Det drabbar
samhällsekonomin eftersom det privata sparandet ligger på
en hög nivå medan den inhemska efterfrågan har sjunkit.
Detta är ett allvarligt problem för de företag som är
inriktade på hemmamarknaden men nu inte får avsättning
för sina produkter.

Vänsterpartiet yrkar alltså avslag på regeringens
samtliga förslag om försämring av ersättning vid
arbetslöshet. Vi vill också i det här sammanhanget erinra
om vårt förslag att införa en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Denna fråga är nu föremål för utredning och vi lägger därför
i det här sammanhanget inget förslag om en sådan
försäkring.

Arbetsmarknadsåtgärder

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan inte ensamma
klara de dramatiska sysselsättningsproblemen. Som ett
komplement kan de dock förstärka arbetslinjen i politiken.
Under innevarande budgetår har ytterligare medel fått
sättas in flera gånger för att över huvud taget kunna
upprätthålla arbetsmarknadsutbildning och
ungdomspraktik.

Vänsterpartiet menar att all kraft skall inriktas på att
utnyttja de ekonomiska resurserna till att bryta
bidragsberoendes passivitet. Arbete och utbildning i olika
former bör prioriteras. Det är också viktigt att insatserna
kan anpassas efter lokala förutsättningar och sättas in med
stor flexibilitet. Stela regelsystem får inte förhindra denna
målsättning.

Vänsterpartiet föreslår en kraftig uppskrivning av
anslagen till arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att
angripa den öppna arbetslösheten. Detta ska ses som ett
komplement till de satsningar på investeringar och
infrastruktur som vi också föreslår.

Ytterligare 2 miljarder kronor föreslås i särskild motion
till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. I samband
härmed vill vi understryka behovet av att snarast utvärdera
ungdompraktiken enligt vad vi anförde i vår motion med
anledning av regeringens krispaketsproposition 1992/93:50
i höstas.

Vi föreslår att ytterligare 1 miljard kronor anslås till
aktiva arbetsmarknadsåtgärder, varav 250 miljoner kronor
avser finansiering av lönebidragsplatser för handikappade.
Detta framförs i särskild motion. De resterande medlen
utgör resurser för beredskapsarbeten, arbetsutveckling och
andra insatser.

Arbetsmarknadsutbildning

Vänsterpartiet menar att utbildning är en av de mest
effektiva och humana satsningar som kan göras för att
bekämpa arbetslösheten. Sammanlagt föreslår vi därför att
2 miljarder anslås till arbetsmarknadsutbildning utöver
regeringens förslag. Den största delen av dessa medel är
avsedda för traditionell arbetsmarknadsutbildning,
fördelad av AMS. En inte obetydlig del satsas också på
folkbildning och grundläggande vuxenutbildning för att
möjliggöra en kompetenshöjning inom grupper som har
dålig eller helt saknar vidareutbildning.

Folkbildning

Jämfört med innevarande budgetår kommer
folkbildningen i realiteten att få minskade anslag med ca
130 miljoner kronor om regeringens förslag bifalles av
riksdagen. Jämfört med budgetåret 91/92 blir minskningen
225 miljoner. Det betyder fortsatt nedskärning av antalet
platser vilket slår hårt mot korttidsutbildade, arbetslösa,
handikappade och invandrare, grupper som redan före
lågkonjunkturen är missgynnade och utsatta.

Vänsterpartiet motsätter sig nedskärningarna för
folkbildningen och föreslår att ytterligare 100 miljoner
kronor anslås utöver regeringens förslag.

Tomma platser på folkhögskolor är ingen betjänt av.
Arbetslösa som erbjuds utbildning måste ha möjlighet till
studiestöd. I Vänsterpartiets anslag till
arbetsmarknadsutbildning ingår därför vuxenstudiestödet
med en särskild tonvikt på SVUXA (särskilt
vuxenunderstöd för arbetslösa). Dessutom föreslår vi att 60
miljoner kronor anslås till lönebidrag för särskild
lärarutbildning (se separat motion).

Kommunal vuxenutbildning

De kraftiga nedskärningar som gjorts på kommunal
vuxenutbildning är ett hårt slag mot många vuxna och
lågutbildade som är i behov av vidareutbildning. Detsamma
gäller många ungdomar som behöver komplettera sina
studier för att komma in på högskolan. Detta behov stärks
nu när högskolan expanderar. Regeringen har sagt sig vilja
föra en politik för tillväxt med satsningar på utbildning. De
för industrin mest produktiva utbildningsinvesteringarna är
att arbetskraften får gymnasiekompetens.

Vänsterpartiet föreslår därför att ytterligare 100
miljoner kronor anvisas till komvux.

Gymnasieskolan

I krismotionen föreslog Vänsterpartiet inrättande av
ytterligare utbildningsplatser fördelade på gymnasieskola,
vuxenutbildning och folkhögskola. Vi har anslagit
ytterligare medel till vuxenutbildning och folkhögskola och
vill här anslå 75 000 000 kronor mer än regeringen till fler
platser i gymnasieskolan under budgetåret. Vänsterpartiet
återkommer till frågan om ytterligare högskole- och
forskningssatsningar i samband med regeringens aviserade
propositioner på detta område.

Regionalpolitiska utvecklingsinsatser

Regeringen föreslår att de regionalpolitiska
utvecklingsinsatserna hålls på oförändrad nivå.
Vänsterpartiet kan inte acceptera detta utan föreslår i stället
en uppräkning av anslaget (D2) med 350 miljoner kronor,
enligt länsstyrelsernas äskanden. Vi uppfattar den regionala
projektverksamheten som särskilt betydelsefull för att
stimulera lokal och regional utveckling.

Den ger utrymme för ett obyråkratiskt stöd till initiativ
och samordning utifrån regionens egna behov och
förutsättningar. Projektverksamheten har också expanderat
under senare år och motsvarar nu ca 40 % av de regionala
utvecklingsmedel som årligen överförs till länsstyrelserna.

Verksamheten stimulerar samordning mellan lokalt
näringsliv, folkrörelser, utbildningsinstitutioner, kommuner
och regionala myndigheter. Länsprofilerna skiljer sig åt allt
efter lokala behov och förutsättningar och regional
utvecklingsstrategi. Projekten har följaktligen en stor bredd
och fördelas med lite olika inriktning: Stöd till näringsliv,
kunskapsspridning, kommunikationer, kultur, turism,
energi, jämställdhet etc.

Trots en stor regional frihet att använda resurserna finns
det naturliga fora för att följa upp och samordna
utnyttjandet av dessa medel. Ett sådant är det fortlöpande
erfarenhetsutbytet som NUTEK bedriver med
länsstyrelserna. NUTEK lämnade i maj 1992 en rapport
över projektverksamhetens utveckling och framförde då
förslag om riktlinjer för insatserna.

I grunden handlar projektverksamheten om regional
näringslivspolitik. Vänsterpartiet anser dock att det är
särskilt viktigt att lyfta fram samverkan inom och över
länsgränserna, glesbygdsinsatser och åtgärder till stöd för
kvinnor.

Kompetensutveckling i arbetslivet

Som Vänsterpartiet tidigare understrukit är
kompetensutveckling i arbetslivet av största betydelse, både
för att stärka människornas ställning i arbetslivet och för att
skapa förutsättningar för förnyad arbetsorganisation och
stärkt konkurrenskraft. Detta gäller för hela
löntagarkollektivet, men är av särskild betydelse för
kortutbildade -- inte minst kvinnor -- som ofta har en utsatt
situation på arbetsmarknaden.

Att satsa massivt på utbildning är nödvändigt utifrån ett
långsiktigt perspektiv, men också särskilt motiverat med
tanke på dagens arbetslöshet. I samband med varsel måste
länsarbetsnämnderna kraftfullt verka för att personalen kan
hållas kvar inom företag och förvaltningar genom
kompetenshöjande insatser. Ekonomiskt stöd skall kunna
utgå till dessa aktiviteter, förutsatt att det finns kapacitet för
realistiska utvecklingsinsatser och lokala avtal om
utbildningsplan.

Vänsterpartiet ansluter sig till det förslag till
bidragsteknik för kompetenshöjande åtgärder som
Kompetensutredningen framförde i sitt slutbetänkande
vilket innebär att stöd till kompetensutveckling ska utgå
indirekt genom avdrag på arbetsgivaravgiften.

Kulturell infrastruktur

Som vi påtalade i vår motion på regeringens
krisproposition finns det mycket som talar för att
investeringar i kultur under en lågkonjunktur är
ekonomiskt försvarbart och t.o.m. genererar ett överskott.
Vänsterpartiet föreslår därför i sin kulturpolitiska motion
att satsningar görs på kulturprojekt i skolan såväl som på
ny- och ombyggnation av kulturlokaler, allt till ett
sammantaget belopp av knappt 80 miljoner kronor. Vi
föreslår också att 35 miljoner kronor anslås till utbyggnad
av Vadstena slotts vallar för framtida utnyttjande av
Landsarkivet i Vadstena.

Utöver det föreslår vi ett ROT-program i miljardklassen
riktat till kommunerna där restaurerings- och
tillbyggnadsprojekt inom kultur- och skolsektorn bör
prioriteras. Till skolan anslås utöver detta 100 miljoner till
inredning och utrustning av skollokaler.

Besparingar inom försvaret

När det gäller totalförsvaret godtar vänsterpartiet
regeringens förslag inom det civila försvaret. Den utredning
som aviseras gör att vi återkommer med synpunkter i det
sammanhanget. För det militära försvaret innebär vårt
förslag en besparing om ca 3,8 miljarder kronor i
förhållande till propositionen. Detta sker genom att all
repetitionsutbildning ställs in under budgetåret,
pansarbrigaderna utgår ur organisationen, ytterligare
förbandsnedläggningar genomförs (I 20, F 10, samt F 16),
materielprojekt avbryts, bl.a. BONUS och ubåt 90, och att
samtliga övriga utvecklingsprojekt fördröjs.

Biståndet

Beslutet i december att dra ner på u-hjälpen med 1,5
miljarder hade enligt Financial Times samma symbolvärde
som Berlinmurens fall. Den lägre kronkursen minskar
biståndets realvärde med ytterligare en miljard. Biståndet
kan och måste effektiviseras, men behoven är nästan
oändliga. Vänsterpartiet har också i en särskild motion
krävt ökat östbistånd med ca en halv miljard kronor.

Polisväsendet

Vänsterpartiet föreslår besparingar på säkerhetspolisen,
men en utökad satsning på ekobrottsbekämpning.

Administrativa utgiftsminskningar

Det är orimligt att när nu kommunerna själva
bestämmer över sina pengar så borde den kommunala
konsumtionen öka sin andel av den totala offentliga
konsumtionen. Men enligt regeringens försörjningsbalans
blir det tvärtom så både i år och 1994 att den kommunala
konsumtionen minskar mer än den statliga.

Vi föreslår 1,5 miljarder kronor i ytterligare besparingar
på den statliga administrationen. Det berör områden som
socialstyrelsen, länsstyrelserna, civildepartementet,
kriminalvårdsstyrelsen och Invandrarverket.

Vi föreslår också en minskning av organisationsstödet.
En överflyttning av förläggningsverksamheten för
flyktingar på kommunerna bör kunna spara 1,2 miljarder
kronor. Detta behandlas mer noggrant i annan motion.

Infrastrukturinvesteringar

Infrastrukturen behandlas utförligt i andra motioner
men vi vill här peka på följande:

Vänsterpartiet vill satsa 1 miljard kronor på en
tidigareläggning av affärsverkens beställningar och offentlig
upphandling. SJ har genom ett tidigare anslag av samma typ
i dagarna beställt ytterligare X 2000-tåg från ABB vilket
räddar jobb och produktion kvar i Sverige. Vi tror att
snabbare beställningar från staten kan ha stor betydelse för
att bevara och skapa nya arbetstillfällen.

Bostäder och va-system är utmärkta objekt för
renoveringar i det arbetsmarknads- och kostnadsläge som
det som råder för närvarande. Projekten kommer snabbt i
gång och ger relativt många jobb inom byggsektorn. Vi
föreslår satsningar på fortsatt Bostads-ROT och ett nytt Va-
ROT där lågräntelån från staten ger kommunerna utmärkta
tillfällen att uppgradera objekt.

På järnvägs- och vägsidan föreslår Vänsterpartiet en
satsning på 3,4 miljarder kronor mer än regeringen där
tyngdpunkten ligger på järnvägar för nyinvestering men
även underhåll av det eftersatta vägnätet.

Vi vill se uppgraderingar av kraftöverföringsnätet,
modernisering av små kraftverk men även satsningar på
vindkraft, solenergi och biobränslen m.m. Detta ger både
effektiviseringar, arbetstillfällen och en renare miljö. Det
kostar ca 1 miljard kronor.

Vänsterpartiet vill också anslå ca. en halv miljard kronor
på landskapsvårdande åtgärder av varierande slag, som
samtidigt ger många arbetstillfällen i glesbygden.

På det näringspolitiska området föreslår vi satsningar på
småföretagande, underleverantörer, nystartade företag
m.m.

Kommunakut och hävt kommunalt skattestopp

Enligt ett pressmeddelande från kommunförbundet
daterat den 20 januari räknar 85 % av kommunerna med
att minska sin personal under 1993. Situationen torde vara
likartad i landstingen. Av dem som går ut i arbetslöshet -- de
flesta kvinnor -- kan få räkna med annat arbete i nuvarande
lågkonjunktur. De kommer att belasta både statsbudget och
socialförsäkringssystem. Det blir därför sett ur hela den
samlade offentliga sektorns ekonomi mer lönsamt att hålla
dem kvar i kommunalt arbete.

Kommunernas finansiella sparande väntas i år enligt
regeringens beräkningar uppvisa ett positivt saldo på 16,3
miljarder kronor. Anledningen till att kommunerna ändå
drar ner så starkt på sin verksamhet och att man avskedar
folk beror på att man sparar inför framtida år med stora
förväntade underskott.

Detta gäller genomsnittet. En del kommuner har redan
i dag akuta problem. Men de skulle kunna ta större lån i dag
om de kunde vara säkra på att få ett tillskott nästa år. Vi
föreslår en ''kommunakut'' enligt de förslag som kommit
från ett antal kommuner. Förslaget innebär att
kommunsektorn får tillbaka de 7,5 miljarder som
decemberbeslutet berövade dem. Kommunerna skall redan
nu kunna söka dessa pengar och få besked i tid före de
kommunala budgetbesluten i slutet av detta år. Pengarna
betalas ut den 1.7 1994 och belastar statsbudgeten 94/95.

Det kommunala skattestoppet är ett oacceptabelt
ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten samt
dessutom orimligt i sak. Vi föreslår att riksdagen nu tar
beslut om att häva det kommunala skattestoppet.

Det statliga betalningssystemet

Vi kan i huvudsak godta de förslag regeringen lägger
under rubriken ''Statsbudgeten och särskilda frågor''. Dock
kan vi inte godta förslaget att upphäva förordningen
(1974:591) om skyldighet för statlig myndighet att anlita
Riksbanken eller Postgirot. Det är i och för sig bra med
konkurrens, men med tanke på bankgirots starka ställning
och den bristande konkurrensen i övrigt på dagens marknad
för penningtransaktioner så kan vi i nuläget inte godta
denna förändring.

4. Riktlinjer för 90-talet 4.1
En ohållbar utveckling

De riktlinjer för den ekonomiska politiken på längre sikt
som regeringen föreslår är inte bara orealistiska, de är också
struktur-, miljö- och fördelningspolitiskt oacceptabla.
Sveriges framtid ligger inte i bulkvaror som trä och stål,
förädlingen måste fortsätta och förfinas, vi kommer att
möta en mycket stark konkurrens från Östeuropa och andra
områden med låga löner och stora råvarutillgångar.
Framtiden ligger i ''grön högteknologi'', dvs. i en
produktion som är i samklang med naturens kretslopp och
där produkterna kan säljas till alltmer miljömedvetna
konsumenter. Regeringens linje, EG-anpassning till varje
pris, står i klar konflikt med en hållbar utveckling.

Det kan inte heller vara rimligt att som regeringen vill
låta den privata konsumtionen öka snabbare än BNP
samtidigt som den offentliga konsumtionen sjunker i ett
läge där de största eftersatta behoven finns inom utbildning,
vård och omsorg. De offentliga tjänsterna har också den
fördelen att de är både miljövänliga och importsnåla. Med
höjd effektivitet i offentlig sektor finns ett utrymme för en
utbyggnad.

Regeringen räknar med ett strukturellt underskott i den
offentliga sektorns finansiella sparande på 55 miljarder
1994. Med strukturellt underskott menar man då det
underskott som finns kvar vid ''normalt
kapacitetsutnyttjande'', vilket betyder den nivå vi hade
1991. Detta är ett problematiskt mått. Med de förslag
regeringen lägger tror vi inte svensk ekonomi kan komma
ner igen på denna ''normala'' nivå.

Regeringen missar också en väsentlig post när man skall
beräkna det strukturella budgetunderskottet: Bidraget till
EGs budget som netto torde uppgå till ett belopp i
storleksordningen 10 miljarder kronor.

Vi kan också lära av historien: se vad som hände under
borgerliga regeringsåren 1976--82 och nu efter september
1991. Högerpolitiken vågar och vill inte ge sig på dem som
har råd att betala tillbaka skulderna. Den är dömd att
misslyckas.

4.2 En hållbar utveckling

En grundläggande förutsättning för en sund
samhällsekonomi är att vi undviker massarbetslöshet.
Erfarenheterna från USA och Storbritannien visar detta.
Ett samhälle som ställer en stor del av befolkningen utanför
gemenskapen drar på sig orimligt höga sociala kostnader.
Alla tillgängliga resurser måste nu sättas in på investeringar
och andra åtgärder som bringar ned arbetslösheten till nivån
högst 2 % i slutet av 90-talet.

En långsiktigt hållbar utveckling kräver också övergång
till en ekonomi som står i samklang med naturens kretslopp
på ett sätt som utvecklas i andra motioner från
Vänsterpartiet. Det krävs en förändring mot mer
återvinning, förnybar energi, vård av befintliga tillgångar
och en stärkt gemensam service.

En hållbar utveckling kräver att en större andel av
produktionsresultatet avsätts till investeringar i en mer
miljövänlig produktionsstruktur och i bättre arbetsmiljöer
samt till bättre fungerande utbildning, vård och omsorg. En
hållbar utveckling kräver också sex timmars arbetsdag på
det sätt som utvecklas i en särskild motion.

4.3 En svångrem till vänster

En sådan ändrad struktur ställer bestämda krav på den
ekonomiska politiken. Skattesystemet måste vara uppbyggt
så att det utjämnar skillnader mellan å ena sidan
privatekonomiska kalkyler, å andra sidan samhällskalkyler
där också miljöeffekter vägts in. Det betyder att det måste
bli relativt sett dyrare med ohälsosamma arbetsmiljöer och
produkter, med slit och släng samt att slösa med energi och
råvaror. Det måste bli billigare att vårda, reparera och
återvinna.

De åtgärder vi föreslår i denna motion och andra -- det
gäller våra förslag till investeringar i infrastruktur,
utbildning, socialförsäkring, bostadspolitik, skatter -- syftar
långsiktigt till att ändra produktions- och
konsumtionsmönstret samtidigt som arbetslösheten
minskar. De ingår också i ett långsiktigt program för att
minska budgetunderskottet genom att dels minska vissa
offentliga utgifter, dels öka vissa skatter. Man kan kalla
detta för en ''vänsterns svångremspolitik''.

Att i längden ha budgetunderskott i nuvarande storlek är
helt enkelt inte realistiskt. Räntorna skulle bli fortsatt höga,
vilket är liktydigt med fortsatt låga investeringar och
därmed ännu fler förlorade arbetstillfällen. Underskottet är
också en orimlighet av fördelningspolitiska skäl. Vi har
redan påpekat att det i dag finns ett stort överskott i
finansiellt sparande i hushåll och företag.

Vänsterpartiet anser att det strukturella
budgetunderskottet lättast kan opereras bort om det sker i
kombination med kraftigt minskad arbetslöshet och en
starkt utjämnande fördelningspolitik. Som framgår av
finansplanen beror försämringen av det strukturella
underskottet mellan 1991 och 1992 till 6 miljarder på ökad
vinstandel och till lika stor del på ökat hushållssparande.

4.4 Hur tar vi bort underskottet?

Redan genom våra förslag för budgetåret 93/94 börjar vi
minskningen av underskottet. Budgetåret därpå bör det
finnas ett konjunkturpolitiskt utrymme för en större
minskning genom att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna då förhoppningsvis inte behöver bli lika stora
som nu.

Genom minskat militärt försvar i kombination med
ökade investeringar i en omställning av vapenindustrin till
civil produktion kan man i kombination med minskad statlig
administration spara ca 10 miljarder kronor fram till år
2000. Det behövs också vissa ökade statliga
konsumtionsutgifter främst inom högre utbildning.
Sammantaget kan man spara netto 5 miljarder kronor på
den statliga konsumtionen fram till år 2000.

De tunga posterna när det strukturella underskottet
skall bantas måste bli en kombination av minskade
transfereringar inom socialförsäkringssystemen och
bostadssubventioner samt höjda skatter för dem med höga
inkomster och förmögenheter. Kan man få ner
arbetslösheten och åstadkomma en jämnare
inkomstfördelning försvinner också automatiskt en del av
dessa inkomstöverföringar.

Som utvecklats i andra motioner lägger vi förslag som är
avsedda att rikta transfereringarna inom
socialförsäkringssektorn mer effektivt till dem som
verkligen behöver dem. En metod vi redan nu använder är
att minska de tak som finns i dessa system. Vi räknar med
att man genom minskad arbetslöshet, jämnare fördelning
och bättre riktade bidrag fram till år 2000 kan spara
sammantaget 15 miljarder netto inom dessa
transfereringssystem.

Genom en övergång till mer fördelningspolitiskt
effektiva former av bostadspolitiskt stöd kan man reducera
stödet med 10 miljarder fram till år 2000. Man kan också
minska bostadsränteavdragen på ett sätt som ökar
skatteinkomsterna fram till år 2000 med 10 miljarder
kronor. Därutöver kan man höja skatteuttaget med
sammantaget ca 20 miljarder på det sätt som utvecklas
närmare i vår skattemotion.

4.5 Skilj på kapitalism och marknadsekonomi

Utvärderingar som gjorts av den ekonomiska
utvecklingen i USA, England och andra länder under 80-
talet har visat att den nya högerns ekonomiska ideologi inte
höll när den mötte verkligheten. En mer ohämmad
kapitalism och ökade inkomstskillnader ledde till sämre
fungerande marknader, dålig effektivitet och ökade sociala
kostnader.

Den svenska ekonomins historiska framgångar har byggt
på en befolkning som arbetat hårt och som tagit kollektivt
ansvar på sina arbetsplatser. En stark fördelningspolitik, en
jämfört med andra länder hög grad av jämställdhet mellan
könen, och en väl fungerande offentlig sektor har också
varit avgörande faktorer.

Men det svenska välfärdsbygget hade också sina
problem. Onödig byråkrati och alltför ineffektiva
stödsystem utan krav på människors aktiva medverkan
skapade stora problem. Vänsterpartiet har liksom andra
politiska partier sin del av ansvaret för dagens ekonomiska
problem.

Vänsterpartiet har i tidigare ekonomiska motioner
erinrat om att man måste skilja på kapitalism och
marknadsekonomi. Vi har citerat Knut Wicksell, som
brukade hävda att marknaden fungerar bäst i kombination
med kollektivism i produktionen och en starkt utjämnande
fördelningspolitik. En av våra partigrundare -- Carl
Lindhagen -- brukade argumentera efter samma linje:
Socialismen innebär inte att staten styr ekonomin, utan att
människorna själva i kollektiva former och med
''självansvar'' organiserar produktionen.

Ekonomisk demokrati och jämlikhet är inte bara bra i
sig själv, de är också befrämjande för den ekonomiska
effektiviteten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken som i motionen förordats,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som i motionen förordats,

3. att riksdagen avslår regeringens program för
budgetförstärkningar på 25 000 000 000 kr i 1994 års priser
för budgetåren 1994--96,

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för penning-,
valutaoch statsskuldpolitiken som i motionen förordats,

5. att riksdagen beslutar att sänka taket i
sjukförsäkringen till 5,5 basbelopp enligt vad i motionen
anförts,1

6. att riksdagen till Bostadssubventioner för budgetåret
1993/94 anvisar 1 500 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit,2

7. att riksdagen avslår de av regeringen föreslagna
riktlinjerna i fråga om karensdagar och ersättningar inom
arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta
arbetsmarknadsstödet samt i fråga om
utbildningsbidragen,3

8. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1993/94 anvisar 4 700 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit till kostnader för
arbetslöshetsförsäkringen,3

9. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1993/94 anvisar 2 100 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit till kontant arbetsmarknadsstöd och
utbildningsbidrag,3

10. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1993/94 anvisar 750 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit till aktiva arbetsmarknadsåtgärder
enligt vad i motionen anförts,3

11. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1993/94 anvisar 2 000 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit för arbetsmarknadsutbildning enligt
vad i motionen anförts,3

12. att riksdagen till Bidrag till viss verksamhet inom det
kommunala skolväsendet för budgetåret 1993/94 anvisar 75
000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit för
utbildningsplatser i gymnasieskolan enligt vad i motionen
anförts,

13. att riksdagen till Regionala utvecklingsinsatser för
budgetåret 1993/94 anvisar 350 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit för regional projektverksamhet enligt
vad i motionen anförts,3

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kompetensutveckling i
arbetslivet,3

15. att riksdagen hos regeringen begär att affärsverken
får i uppdrag att tidigarelägga sina beställningar enligt vad i
motionen anförts,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunakut,

17. att riksdagen beslutar att upphäva det kommunala
skattestoppet,

18. att riksdagen inte bemyndigar regeringen att
genomföra redovisade förändringar av det statliga
betalningssystemet,

19. att riksdagen avslår regeringens förslag att upphäva
förordningen (1974:591) om skyldighet för statlig
myndighet att anlita Riksbanken eller Postgirot,

20. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för 1990-
talet som i motionen förordas.

Stockholm den 26 januari 1993

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Lars Bäckström (v)

Berith Eriksson (v)

Bertil Måbrink (v)

Johan Lönnroth (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

1 Yrkande 5 hänvisat till SfU
2 Yrkande 6 hänvisat till BoU
3 Yrkandena 7--11, 13, 14 hänvisade till AU