Riskkapital m.m.

Motion 2000/01:N233 av Lennart Beijer m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kunskapsbank.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om riskkapital och de större företagens roll.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillväxt genom kunnigt kapital.

Inledning

Sverige går bra. Den ena ljusa rapporten efter den andra
trillar in. För att ta en i högen så rapporterar
investmentbanken Merrill Lynch att Sverige är det bästa
tillväxtlandet i världen. Banken har poängsatt fem olika
områden i varje land: kapitaltillgången, intellektuellt kapital,
vetenskaplig och teknisk kapacitet, regeringens tillväxtpolitik
samt riskerna för ekonomisk instabilitet. Sammantaget vinner
Sverige denna värdering. Särskilt högt hamnar Sverige i
kategorin tekniska landvinningar. Däremot hamnar Sverige
förvånansvärt långt ner i kategorin tillgången på riskkapital
med en 13:e plats.

Riskkapitalet flödar nog, men om det är rejäla störtskurar på några få orter
i landet och inom några branscher är det små rännilar av riskkapital inom
stora delar av landet och inom branscher som inte tillhör de som är "inne" för
tillfället. Riskkapitalet jagar i flock. Det är en av flera orsaker till att
nyföretagandet varierar så från kommun till kommun. Enligt en rapport från
Jobs & Society har Stockholm 18 nyföretagare per 1 000 innevånare medan
Essunga kommun har en och Olofström, Ånge, Ydre och Nordmaling har två
företagare per 1 000 innevånare.

NUTEK påpekar i sitt budgetunderlag för 2001 att Sverige har en lägre
entreprenöriell aktivitet i befolkningen än exempelvis USA, Norge och
Holland. Det behövs en öppen och positiv attityd från samhällets sida
gentemot entreprenörer, men det behöver också skapas incitament för att våga
ta risken som ett företagande medför. Det måste bli fint att våga, bra att
lyckas, accepterat att misslyckas och möjligt att försöka igen.

Det finns goda exempel att studera och dra slutsatser utifrån.

Exemplet Gnosjö

Gnosjöregionen är inget originellt exempel på framgångsrikt
företagande. Snart sagt varje kommunalråd i Sverige har
vallfärdat till eller exemplifierat med Gnosjö för att peka på
vad som går att åstadkomma. Och det är en nästan osannolik
framgångshistoria med en region, som under den värsta
massarbetslösheten i Sverige sedan 1930-talet lyckades hålla
arbetslösheten på en högsta nivå av 4,1 % 1994 när
riksgenomsnittet var dubbelt så högt. I regionen som helhet -
Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo - finns ungefär
1 600 företag. Man har anpassat sig genom att lägga ned
gamla företag och etablera nya. Man låg under de mörka åren
på 1990-talet i topp i Sverige vad gäller nyetablering av
företag. Men hur är detta möjligt? "Det paradoxala är att det
individuella självförverkligandet i Gnosjö sker genom
trygghet i närhet till andra" (Från Italien till Gnosjö, rapport
nr 2 av Brulin, Berggren och Gustafsson). De lokala
nätverken, sammanhållningen tillsammans med en gammal
tradition av frikyrklighet och samarbete mellan lokal
arbetarkultur och företagarkulturen har varit avgörande. Olika
typer av samarbete har byggts upp mellan företagare och
anställda (som startar eget), mellan företagare och tidigare
arbetskamrater (som går in som kompanjoner), mellan man
och hustru (som ofta utan att synas och få ett erkännande,
ställt upp med stöd och hjälp med allt från bokföring till
direkta arbetsinsatser), mellan företagare och släktingar (som
bidrar finansiellt) osv. Intressant är också att flera av dem
som startat företag varit kommunister, som fått sparken när
de försökt bilda fackföreningar och tvingats in i en
företagarroll så illa nödda och tvungna för att hålla mat på
bordet.

Gnosjö är ett utmärkt exempel på hur nätverken och det sociala kapitalet
växer fram och hålls vid liv. Människor med olika erfarenheter och
livserfarenheter förs samman i ett nät där den minsta gemensamma nämnaren
är samarbete och självtillit.

Exemplet Emilien

Regionen Emilien har ett rikt föreningsliv. De fackliga
organisationerna är aktiva. Idrottsföreningarna är breda och
aktiva. Partiväsendet är livaktigt. Samarbetet mellan olika
sektorer är stort.

I Emilien är arbetslösheten låg, nyföretagandet stort trots att branscherna
inte är särskilt hightech. Man har höga löner, starka fackföreningar, en stark
politisk arbetarrörelse, höga energipriser osv. Hur är detta möjligt? Stick i
stäv med de etablerade ekonomernas monotona mässande om vidgade
löneklyftor, begränsningar av fackföreningarnas makt etc.

I början av 1970-talet var Emilien i bakvatten. Italiens ekonomi
dominerades av storföretagen - Fiat var kung - och småföretagen anställde
allt färre. Men det vände i slutet av decenniet och allt fler småföretag inom
särskilt tillverkningsindustrin ökade sin andel av sysselsättningen. De visade
en större flexibilitet, var effektivare och mer tekniskt avancerade än
storföretagen. När 1990-talets depression bröt in stod de emot krisen med
glans. När de större italienska företagen minskade sina anställda med 600 000
ökade samtidigt de mindre företagen med 400 000. När svensk industri
förlorade 20 % av jobben under 1990-talet ökade Emiliens
tillverkningsindustri med 4-9 % beroende på bransch. Detta trots att den
italienska ekonomin hade samma problem som den svenska med skenande
statsskuld, låg efterfrågan och höga räntor.

Emilien har sedan krigslutet 1945 styrts av kommunister, men här har även
en av de stora arbetsgivarorganisationerna dominerats av kommunisterna
eftersom hälften av alla entreprenörer samtidigt var med i kommunistpartiet.
Facket har i samarbete med företagen förändrat och vitaliserat industrin. Man
har till stor del stått för det sociala kapitalet genom nätverken av Emiliens
småföretagare och kooperatörer som deltagit i kommunistiska partimöten och
i det rika föreningslivet. "Nätverken underlättar kommunikation, förbättrar
inflödet av information om individernas pålitlighet och överför och förfinar
deras anseenden." (Robert Putnam).

Kan Gnosjös och Emiliens
exempel överföras?

Vänsterpartiet anser det. Och det har redan börjat. Många
invandrarföretagare har svårt att få lån genom finansinstituten
och där blir nätverket av släkt och vänner avgörande för om
företaget skall kunna startas. Den som har pengar hjälper den
som inte har. Den här typen av självtillit kommer att växa och
det blir nödvändigt för det svenska etablissemanget att lära
sig att förstå och acceptera denna kultur.

Rockparty (!) i Hultsfred (en ort som präglats av relativt stora företag) har
tagit initiativ till en ny typ av kreditgarantiförening. Denna skall gå i borgen
för småföretagare på orten som inte anses solventa av de traditionella
finansinstituten. Genom sin lokala kunskap om individens pålitlighet och
anseende kan man gå in och borga utan att riskerna skall bli alltför stora. Bra
idéer kan få växa även om inte det pekuniära finns tillstädes. Man går på ett
sätt, som påminner om arbetarrörelsen i sin barndom, vid sidan om
etablissemanget och staten. Det är intressant att se hur det i 2000-talets
informationssamhälle uppstår rörelser, som påminner om början av 1900-
talets arbetarrörelse, då man inte såg sig som delaktig i den borgerliga staten
(och också bekämpades av den) utan skapade sina egna organisationer i form
av egna Folkets Hus och egna bildningsorgan (ABF) och så småningom egna
arbetslöshetskassor och egna sjukkassor. Självtilliten frodades då men även
nu.

Ett annat exempel är Metalls satsning för att stötta entreprenörer med
tekniskt avancerade idéer som kan omsättas i industriell produktion och ge
bra jobb. Fackföreningsrörelsen blir riskkapitalister när riskkapitalisterna
lyser med sin frånvaro!

Men eftersom vi inte lever i tiden för arbetarrörelsens barndom, då den
bekämpades med näbbar och klor, kan även staten bidra med olika verktyg
för att hjälpa till att skapa plattformar för nyföretagare utanför dem som redan
finns. Ett spridande av de erfarenheter som Emilien och Gnosjö har gett är en
väg. En kunskapsbank för hur man kan gå till väga för att stärka självtilliten
och det egna initiativet är en annan. På det lokala planet såväl som det
statliga
kan diskussioner föras med de större och mer etablerade företagen om att ta
sitt samhällsansvar och bidra med riskkapital till den typ av otraditionella
satsningar som beskrivits ovan.

RRV har i en intressant liten skrift "Tillväxt genom kunnigt kapital"
skissat på hur staten skulle kunna bidra med rådgivning och stöd genom ett
samarbete med och genom att öka antalet små riskkapitalbolag, som i sin tur
kunde bidra med kapital vid små finansieringsbehov. Där staten skulle kunna
medverka med särskilt stöd och riskavlyft om de skall kunna verka i tidiga
stadier. Stödet skulle ges under förutsättning att riskkapitalbolagens syfte och
inriktning passar statens syften. Här är det i så fall upp till de politiska
instanserna att formulera syften så som regional spridning, gå in tidigt i
företag m.m.

De industriella utvecklingscentra (IUC) som skapats på olika ställen i
landet inom ett antal branscher (metall, trä och musik) är ett embryo till de
nätverk som måste skapas mellan företag inom olika regioner och branscher
om Sverige skall få stabil och uthållig tillväxt. Nästa steg i detta
samhällsbyggande kan skapas genom den typ av initiativ som skissats i
motionen.

Stockholm den 27 september 2000

Lennart Beijer (v)

Hans Andersson (v)

Sture Arnesson (v)

Britt-Marie Danestig (v)

Stig Eriksson (v)

Lennart Gustavsson (v)

Kalle Larsson (v)

Camilla Sköld Jansson (v)

Karin Svensson Smith (v)

Gunilla Wahlén (v)

Lennart Värmby (v)