Rituell slakt

Motion 1992/93:Jo520 av Gudrun Norberg och Isa Halvarsson (fp)

Den 20 juni 1991 gav den socialdemokratiska regeringen
uppdrag till Statens Jordbruksverk att utreda möjligheterna
att tillämpa rituell slakt, s.k. skäktning, i Sverige.

Skäktning tillämpades vid offerslakt i Egypten redan c:a
3 000 år f.Kr. Metoden anammades sedan av judar och
muslimer och påbjöds i deras heliga skrifter. I Gamla
testamentet hävdas sålunda den ursprungligen egyptiska
uppfattningen att djurens själ finns i blodet och eftersom
själen inte fick ätas, måste djuren effektivt avblodas före
annan behandling av kropparna.

Vid traditionell judisk slakt skall djuren (nötkreatur, får,
get) kastas på rygg och halsen sträcks varefter halssnittet
göres. Endast köttet från främre delen av djuret (t.o.m.
11:e revbenet) godkännes för konsumtion. Huvudparten av
köttet får sålunda icke ätas av ortodoxa judar och säljs
därför som regel på öppna marknaden.

Den ursprungligen manuella omkullkastningen av
nötkreatur har numera på många håll mekaniserats, varvid
man använder en tvångsspilta (s.k. Weinberg pen) i vilken
djuret efter infängsling roteras 180 grader, varpå huvudet
böjs bakåt och halsen sträcks. Metoden har av etiska skäl
utsatts för kritik och har nyligen förbjudits i England.

Detta har gjort att man från judiskt håll mångenstädes
har gett avkall på kravet att ha djuren i ryggläge vid
skäktningen. Som alternativ utnyttjas en tvångsspilta (s.k.
Cincinnati pen) där djuret får bibehålla upprätt ställning
men hängs upp genom hydraulisk upplyftning av
bröstkorgen och kraftig bakåtböjning av huvudet.

Vad gäller muslimsk slakt, som utförs främst på får och
get, är kraven mindre rigorösa. Majoriteten av i Europa
levande muslimer accepterar numera att djuren bedövas
före halssnittet. Vidare anses köttet från hela den skäktade
djurkroppen som tillåtet att äta.

Ett flertal studier har gjorts i avsikt att objektivt bedöma
nötkreaturs reaktioner vid användandet av tvångsspilta för
infängsling och fixering i ryggläge och vid motsvarande
upprätt fixering.

Den slutgiltiga fixeringen i ryggläge med sträckt hals tar
minst en, ofta upp till flera minuter, varvid djuren -- i
synnerhet under själva rotationsmomentet och vid den
kraftiga bakåtböjningen av halsen -- gör
avvärjningsreaktioner och visar påtagliga tecken på skräck.
Upprätt fixering kan som regel genomföras på kortare tid,
men även här förekommer avvärjnings- och
skräckreaktioner, i synnerhet vid den extrema
bakåtböjningen av huvudet.

Själva genomskärningen -- om den sker korrekt -- av
halsens undersida bedöms inte som påtagligt smärtsam.
Risken att genomskärningen av halsens mjukdelar skall
utlösa avsevärd smärta är störst vid muslimsk slakt där inga
religiösa föreskrifter ges beträffande knivens egenskaper.
Smärtrisken ökar när man, för att påskynda blodflödet,
tvingas manuellt frilägga halspulsådrornas
genomskärningsställe genom att sticka in ena handen i
såret.

Skäktning innebär att de stora blodkärlen till och från
huvudet samt luftstrupen avskäres. Undersökningar visar
att vid fritt blodavflöde inträder medvetslöshet snabbare
hos får (c:a 10 sekunder) än hos nöt, där tiden uppskattas
till mellan en halv och en och en halv minut. Ibland kan
emellertid av olika anledningar utpumpningen av blod via
de avskurna halspulsådrorna bli mindre effektiv, varvid
förlusten av medvetandet påtagligt fördröjs.

Efter c:a 10 sekunder hörs i de flesta fall tydliga
kvävningsljud i samband med djupa inandningar via den
avskurna luftstrupen.

Även ett förfaringssätt med bedövning direkt efter
genomskärningen medför skräck och ångest för djuren
under infängsling och fixering av huvudet, samt vid själva
snittläggningen.

I Sverige strävar vi efter att humanisera våra
slaktmetoder för att i möjligaste mån skydda slaktdjuren
från transport- och fixeringsstress före bedövningen. Detta
arbete fortgår. Att i det läget ge dispens för rituell slakt,
skäktning, vore därför från djurskyddssynpunkt att ta ett
stort steg tillbaka.

Ett annat tungt vägande skäl att inte ge dispens för
judisk slakt är att merparten av köttet från de skäktade
djuren skulle komma att saluföras på den öppna
marknaden. Det skulle innebära att många av de
människor, som av djurskyddshänsyn eller av andra skäl,
starkt motsätter sig rituell slakt, kom att äta skäktat kött,
oinformerade om ursprunget och mot sin övertygelse.

Den arbetsgrupp Statens jordbruksverk tillsatt för att
utreda frågan om det går att finna en kompromiss som är
acceptabel ur såväl religiös som djurskyddssynpunkt, har
redovisat sina slutsatser och funnit att detta är omöjligt.
Arbetsgruppen har enhälligt dragit slutsatsen att dispens för
dylik slakt inte bör ges.

Vi delar helt och fullt denna uppfattning. Vi anser också
att Sveriges riksdag bör tydligt och klart ta avstånd från
rituell slakt, skäktning.

Invandrare i Sverige, med religion som kräver avvikelser
från svensk lag och svenska traditioner och synsätt, bör inte
ges dispenser som innebär misshandel av människor, typ
omskärelse och könsstympning, samt djurplågeri. Den som
bosatt sig i Sverige skall avkrävas att följa svensk lag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt förbud mot rituell slakt,
s.k. skäktning.

Stockholm den 26 januari 1993

Gudrun Norberg (fp)

Isa Halvarsson (fp)