Säkerhetspolitik och integration i Europa

Motion 1989/90:U501 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Säkerhetspolitik och integration i Europa

Mot.

1989/90

U501-502

1. Utvecklingen i Europa

1.1. Nya säkerhetspolitiska perspektiv

Under många år präglades läget i Europa av stabil bipolaritet. Två maktblock,
ledda av var sin supermakt och representerande var sin ideologi, stod
mot varandra i en egenartad blandning av konfrontation och samexistens.
Rustningsnivåerna var unika, kärnvapenarsenalerna blev allt större, det krig
som hotade skulle kunna leda till kontinentens undergång. Samtidigt stämde
insikten härom bägge sidor till återhållsamhet och försiktighet.

Det förekom upprepade ansatser till avspänning. Särskilt förra hälften av
1970-talet var en avspänningsperiod, på sin tid betraktad som en historisk
vändpunkt. Det blev den inte; efter NATO:s s.k. dubbelbeslut i december
1979 och Sovjetunionens invasion av Afghanistan strax därefter började man
allmänt tala om ett nytt kallt krig. Rivaliteten framstod ånyo som intensiv
och riskerna som enorma. Likväl fortsatte i Europa den fredsperiod som efter
hand börjat framstå som historiskt enastående - en fred till priset av risken
för kärnvapenkrig och förtryck i Östeuropa.

I början av 1990 är denna situation radikalt förändrad. Ännu för något
halvår sedan kunde den sedan 1985 förnyade avspänningen mellan öst och
väst ses som blott och bart ett nytt försök av samma typ som tidigare, ehuru
denna gång med större utsikter till framgång.

Vad vi bevittnat sedan dess är en upplösning av det sovjetiska väldet i Östeuropa
och upplösningstendenser även inom själva Sovjetunionen. I land efter
land har den sovjetstödda diktaturen störtats; i land efter land har en utveckling
i riktning mot parlamentarisk demokrati av västerländsk typ inletts.
Också inom Sovjetunionen finns sådana tendenser, särskilt i de baltiska länderna.

Att folken i Östeuropa till sist rest sig mot de diktaturregimer de påtvingats
är inte överraskande. Det som har varit svårare att förutse är att detta
skulle kunna ske utan ingripande från Sovjetunionens sida, ja, snarast på
dess tillskyndan. Över huvud taget bedrev Sovjetunionen under senare delen
av 1980-talet en politik av annat slag än tidigare och av annat slag än
stormakter brukat bedriva.

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr U501-502

Imperier har fallit förr. Man har sett en parallell mellan Sovjetunionens Mot. 1989/90

reträtt på 1980-talet och Storbritanniens på 1940-talet. Det finns en likhet; i U501

bägge fallen blev saken ofrånkomlig på grund av den imperialistiska maktens
försvagning. Likväl är skillnaden slående: Storbritannien gav upp sitt imperium
som en följd av ett världskrig, medan Sovjetunionen drar sig tillbaka
från sitt i en värld som inte har upplevt ett storkrig på över fyrtio år. Sovjetunionens
reträtt från Östeuropa är en märklig händelse.

Märklig är även ståndpunktsändringen i de militärpolitiska frågorna. INFavtalet
- Sovjetunionens godtagande av den av president Reagan lanserade
s.k. nollösningen - var en framgång för nedrustningssträvandena, och det
sovjetiska förslaget om femtioprocentiga nedskärningar av de strategiska
kärnvapnen inledde ett nytt, löftesrikt kapitel i supermakternas kärnvapenkonkurrens.

Frågan är dock om inte det mest anmärkningsvärda är de ensidiga eller
asymmetriska åtgärder som genomförts eller ställts i utsikt på sovjetisk sida.

I december 1988 höll president Gorbatjov ett tal i FN som får betraktas som
historiskt; inte nog med att talet formade sig till en hyllning till FN, det innehöll
också löften om icke betydelselösa, ensidiga styrkeminskningar i
Europa. I förhandlingarna med NATO om konventionell nedrustning synes
Sovjetunionen ha godtagit reduktioner som är starkt asymmetriska till dess
nackdel. Sådant har stormakter inte brukat göra, allra minst Sovjetunionen.

I den sovjetiska politiken framträder en ny och från vår synpunkt mera
realistisk och mindre hotfull syn på vari Sovjetunionens säkerhetspolitiska
problem består. Om det imperialistiska hot som skulle kräva omfattande militära
motåtgärder talas knappast längre. I stället framträder en medvetenhet
om att Sovjetunionens egen militära kapacitet utgör ett hot mot andra. Den
officiella doktrinen har undergått en motsvarande förändring. Under Bresjnev
framhävdes den s.k. internationella klasskampen i sovjetiska uttalanden
sida vid sida med, ja, som målet för avspänning och fredlig samexistens; under
Gorbatjov har den internationella klasskampen skjutits i bakgrunden,
om den inte rentav har avblåsts.

Den förklaring som brukar ges till denna märkliga utveckling, och den är
säkert riktig, är Sovjetunionens ekonomiska svaghetstillstånd. Med en ekonomi
i kris blev det i längden omöjligt att hålla jämna steg med USA och
att behålla kontrollen över Östeuropa. Att omläggningen av den sovjetiska
politiken kom överraskande för många i väst torde till viss del ha berott på
att den västliga bilden av den sovjetiska ekonomin var orealistiskt positiv.

Situationens verkliga innebörd framgår av det förhållandet att, enligt nyare
västliga skattningar, de sovjetiska rustningsutgifterna utgör bortemot en
fjärdedel av bruttonationalprodukten; hur stor denna siffra är framgår av att
motsvarande siffra för USA under 1980-talet varit ca 6 % och för flertalet
länder i Västeuropa 2-4 %. Den ekonomiska krisen sammanfaller dessutom
med en ekologisk kris av oerhörda dimensioner.

Det har blivit nödvändigt för Sovjetunionen att inte bara omstrukturera
det egna samhället utan att ge upp de imperialistiska srävandena, förmå
USA till avtal om långtgående nedrustning och eftersträva en radikal ökning
av det ekonomiska utbytet med de icke-socialistiska länderna.

2

1.2. Den inre marknaden tar form i Västeuropa Mot. 1989/90

Inom EG pågår sedan mitten av 1980-talet arbetet med att förverkliga den U501

inre marknaden. Denna skall vara genomförd vid utgången av 1992. Under
fjolåret har nya framsteg gjorts i detta arbete. Man har också beslutat att ta
första steget mot en monetär union och i år skall frågan om ytterligare steg i
integrationen diskuteras vid en regeringskonferens.

I det sociala ramavtal som EG antog i december fastslås rätten till rörlighet,
social trygghet, anställning och lön samt rätten att organisera sig, t.ex.
fackligt. Likaså fastslås rätten till jämställdhet, information, medbestämmande
och goda arbetsförhållanden och till skydd av barn, ungdomar, äldre
och handikappade.

Syftet med ramavtalet kan sägas vara, att förmå de EG-stater som har den
lägsta sociala skyddsnivån att successivt höja sina ambitioner. De avancerade
staterna förblir oförhindrade att bibehålla och utveckla sin välfärdspolitik.

Under året som gått har också planerna på ett miljövårdsorgan för EG
(EEA) tagit form. Dess experter och forskare skall bl.a. ha till uppgift att
peka ut och analysera miljörisker. Europaparlamentets mening är att EEA
därtill med egen beslutsrätt skall fungera som ett instrument för konkret förändringsarbete
inom miljöområdet.

Tillväxten och investeringstakten inom EG har det gångna året varit god
och inflationen förhållandevis låg. Arbetslösheten är på väg ner men ligger
alltjämt närmare nio procent. Regionalpolitiken, som skall utgå från ett EGperspektiv,
har fått förstärkta anslag.

Viljan att bredda och stärka verksamhetsfältet för Gemenskapen är påtaglig
inom flertalet EG-länder. Ledande EG-politiker har också uttalat attEGparlamentet
bör ges väsentligt utvidgade befogenheter parallellt med att den
monetära unionen förverkligas.

1.3. Drömmen om ett demokratiskt Europa

Det finns idag möjligheter till en utveckling i Europa som inte minst från
liberal synpunkt vore utomordentligt positiv - en utveckling i riktning mot
ett Europa i dess helhet präglat av fred, frihet och demokrati. Centralt i
denna vision är att demokratin stabiliseras i alla de östeuropeiska staterna,
att även Sovjetunionen utvecklas i demokratisk riktning, att de baltiska länderna
och andra sovjetiska delrepubliker vinner ökad självständighet och
kanske nationellt oberoende, och att de fredliga förbindelserna mellan
Europas alla länder mångfaldigas. I ett sådant Europa vore rimligen fredschanserna
större än i något annat. Samtidigt skulle alla européer, inte bara
de i väst, kunna leva som fria och självständiga medborgare.

Det har invänts, att även om utvecklingen skulle gå i en sådan riktning - i
riktning mot vad som kan kallas det fria Europa - kunde man inte vara säker
på att resultatet skulle bli en stabil fred. Tvärtom skulle traditionella motsättningar,
vilka hållits i schack under det kalla kriget nu blomma upp. Paralleller
har dragits med Europa före 1914. Vi har påmints om möjligheten att en
lokal konflikt i det nya Europa skulle kunna utlösa en storkonflikt, liksom
skottet i Sarajevo tände en världsbrand.

Denna parallell mellan det fria Europa och det Europa som fanns i början Mot. 1989/90

av 1900-talet är emellertid missvisande. Åtminstone tre skillnader finns. U501

För det första: i det fria Europa vore alla stater demokratier; historien visar
att relationerna mellan demokratier är fredligare än andra mellanstatliga
relationer.

För det andra: i det fria Europa skulle det mellan länderna förekomma
tätare fredliga förbindelser av skilda slag och på skilda nivåer än någonsin
tidigare; det finns skäl att anta, att även detta skulle medverka till en stabil
fred.

För det tredje; i det fria Europa vore, med undantag endast av Ryssland,
de europeiska stormakter som Sarajevo-krisen drog in i första världskriget
sammanknutna med varandra i den europeiska gemenskapen - en företeelse
utan tidigare motstycke.

Det stora som inträffat är, att visionen av det fria Europa inte längre kan
karakteriseras som meningslöst drömmeri. Den hör idag till de utvecklingsmöjligheter
vi har anledning räkna med. Att det fria Europa ligger inom
räckhåll betyder emellertid inte att det är realiserat. Det har sagts ofta men
förtjänar att upprepas: att förutsättningar finns för en positiv utveckling är
inte detsamma som att denna utveckling skulle vara säkerställd och ännu
mindre att den redan skulle ha ägt rum.

Tre utvecklingstendenser utgör förutsättningar för det fria Europa: avspänning,
internationalisering och demokratisering.

Avspänning: Under intryck av händelseutvecklingen i Östeuropa har det
varit lätt att tappa ur sikte att det säkerhetspolitiska grundproblemet i
världen kvarstår. Två militära supermakter står alltjämt mot varandra. Militärallianserna
är inte upplösta. Mänsklighetens överlevnad är alltjämt
avhängig, hur relationerna mellan Sovjetunionen och Förenta staterna utvecklas.

Internationalisering: Det ingår i visionen av det fria Europa att relationerna
mellan de europeiska staterna förtätats ekonomiskt, kulturellt och
i andra fredliga hänseenden, alltså att den integration som äger rum i Västeuropa
i väsentlig grad utsträcks till Östeuropa.

Demokratisering: Själva grundvalen för det fria Europa vore det förhållandet
att alla Europas länder, inte bara de i väst, blivit demokratiska.

Hur realistiska är dessa förhoppningar?

Att 1970-talets avspänningsförsök mellan Sovjetunionen och Förenta staterna
misslyckades, berodde till stor del på Sovjetunionens fortsatta upprustning,
dess offensiva agerande i tredje världen och dess fasthållande vid den
ideologiska kampen som en huvudmålsättning för utrikespolitiken. Samtidigt
fanns i inflytelserika amerikanska kretsar en tveksamhet mot att bygga
upp ett nära och förtroendefullt samarbete med en stat som den sovjetiska.

Idag är förutsättningarna andra.

Sovjetunionen försöker inte längre stärka sin militära ställning i förhållande
till USA utan är tvärtom berett till asymmetriska styrkereduktioner.

Konfrontationen i tredje världen har till väsentlig del ersatts med gemensam
konfliktlösning. Den ideologiska kampen har förvisats till en undanskymd
position. De förändringar som associeras med uttrycket glasnost gör Sovjet

unionen till en mindre motbjudande samarbetspartner även för traditionellt Mot. 1989/90

sovjetskeptiska grupper i väst. Det finns gynnsammare förutsättningar U501

denna gång än förra gången för djupgående och stabil avspänning.

Emellertid hänger detta resonemang på att den nuvarande sovjetiska ledningen
överlever. Här finns ett av osäkerhetsmomenten i dagens internationella
läge. President Gorbatjov är, brukar man påpeka, mindre populär
hemmavid än internationellt. Hans problem är, att de ekonomiska reformer
som är nödvändiga på kort sikt kan göra ont värre för stora grupper. Därtill
kommer de nationalistiska strävandena och motsättningarna i flera delrepubliker.
Och ovanpå den ekonomiska och den konstitutionella krisen en
miljökris utan motstycke.

Den sovjetiska regimens problem är sådana att det inte är helt lätt att tro
på en lugn utveckling i riktning mot politiska reformer, ekonomisk omstrukturering
och ökade fredliga förbindelser med väst. En möjlighet som knappast
kan uteslutas är politiskt kaos, kanske följt av att den enda starka och
välorganiserade faktorn i det sovjetiska samhället, militären, tar makten.

Kaos eller militärdiktatur i landet med hälften av världens kärnvapen - det
är inte någon lugnande tanke.

Det skulle kunna invändas, att den sovjetiska politiken mot väst i så hög
grad bestäms av objektiva faktorer, framför allt ekonomins efterblivenhet
och stillastående, att avspänningens framtidsmöjligheter inte längre är beroende
av någon bestämd maktgrupp. Varje sovjetisk regim tvingas till samma
politik, enligt denna tanke. Det kan ligga något i detta, men säker kan ingen
vara.

Ju längre avspänningsprocessen hinner gå innan de avspänningsvänliga
krafterna i Moskva förlorar makten, desto större är rimligtvis sannolikheten
för att den avspänning som uppnåtts kan överleva en sovjetisk regimförändring.
Men det går inte att bortse från risken att öst-västförhållandet skadas
av politiska förändringar inom Sovjetunionen i sådan utsträckning att avspänningsprocessen
ånyo kommer av sig.

Utvecklingen av de fredliga förbindelserna i Europa är inte heller självklar.
Här kommer man rakt in i förhandlingsfrågorna mellan EG och det övriga
Europa. Nya perspektiv har öppnat sig; det är oklart vilka de är och
hur realistiska de är. Under alla förhållanden finns strukturella problem som
måste lösas innan de östeuropeiska länderna kan integreras med dem i väst:
bristen på fungerande marknader och det östeuropeiska näringslivets begränsade
konkurrenskraft.

Ett tredje osäkerhetsmoment gäller demokratiseringen. Flertalet av Östeuropas
länder saknar demokratiska traditioner och flertalet av dem brottas
med ekonomiska problem som kommer att utsätta deras politiska system för
stora påfrestningar. Att på kort tid etablera stabil demokrati under dessa förhållanden
är inte lätt. Betingelserna varierar från land till land och man kan
inte generalisera. Det går dock inte att utesluta, att Östeuropa år 2000 lika
mycket kommer att påminna om Östeuropa på 1930-talet som om Västeuropa
på 1980-talet.

Alternativet till en utveckling i riktning mot det fria Europa är knappast
en återgång till det bipolära utan snarare tendenser i riktning mot ett Europa
som kunde kallas anarkistiskt - ett Europa, i vilket de östeuropeiska län- 5

derna har frigjort sig från Sovjetunionen, men demokratin sitter osäkert i Mot. 1989/90

flera av dem; i vilket de fredliga relationerna mellan de östeuropeiska län- U501

derna inbördes och mellan dem och västländerna har utvecklats endast blygsamt;
och i vilket det alltjämt råder betydande motsättningar mellan Sovjetunionen
och västmakterna.

I detta slags Europa skulle de traditionella, nationella motsättningarna
hållas i schack varken av bipolaritet och kärnvapenavskräckning eller av integration
och demokrati. Risken för en omedelbar, total konfrontation vore
mindre än i det bipolära Europa, men risken för lokala konflikter kunde visa
sig vara väl så stor. Om det alltjämt rådde ett spänt förhållande mellan stormakterna,
skulle man knappast kunna utesluta möjligheten av att en lokal
konflikt utlöste ett händelseförlopp som slutade i ett storkrig. 1914 års scenario,
orealistiskt både i det bipolära och i det fria Europa, vore en mera realistisk
risk i det "anarkistiska.

Ytterligare utvecklingsmöjligheter finns. Det viktiga är, att samtidigt som
möjligheter öppnats till en synnerligen positiv utveckling, är inte en mindre
positiv utveckling utesluten. Läget har förbättrats på det sättet att det vi helst
önskar inte längre är ett meningslöst drömmeri men inte så att detta är den
enda framtiden man på allvar behöver räkna med.

Intresset från de östeuropeiska staterna inklusive Sovjetunionen att söka
närmare samarbete med EG är nu stort. Förhandlingar pågår och flera avtal
har redan slutits.

En särskild ställning i diskussionerna om ökat samarbete mellan Öst- och
Västeuropa intar samtalen mellan Västtyskland och DDR. Frågan om förening
mellan de tyska staterna har fått förnyad aktualitet. Förbundskansler
Kohl har föreslagit en konfederation mellan dem.

Nyligen framförde president Mitterrand förslag om en konfederation, som
skulle omfatta EG- och EFTA-länderna samt öststaterna.

Ett utbyggt ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan öst och väst är ett
viktigt led i arbetet för fred och avspänning. Värdet av EG som fredsbevarande
faktor i Västeuropa kan knappast överskattas. På motsvarande sätt
kan ett utbyggt samarbete med fria och demokratiska nationer i Östeuropa
föra in Europa i en ny era av fredlig samexistens mellan folk och nationer.

Det bör understrykas, att en fördjupad integration inom EG och mellan
EG och länderna i EFTA inte står i motsats till strävandena att vidga och
utveckla samarbetet också med länderna i Östeuropa. Snarare förhåller det
sig tvärtom. Ett välutvecklat och väl samarbetande Västeuropa kan som
föredöme, med råd, ekonomisk hjälp, krediter och en öppen marknad, ge
länderna i öst goda förutsättningar att utvecklas och efter hand inlemmas i
den demokratiska och pluralistiska gemenskapen i väst. Det torde också
vara vad flertalet östeuropéer i dag hoppas på.

2. Sverige i Europa

2.1. Säkerhetspolitiska utgångspunkter

Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska
mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva

väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara Mot. 1989/90

och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och U501

varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt att i samband därmed
utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

Sveriges neutralitetspolitik innebär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig. Politiken syftar till att hålla vårt land utanför militära konflikter
i vår omvärld. Vi har själva valt vår neutralitetspolitik. Den är inte grundad
i några internationella eller folkrättsliga lagar. Det är således vi själva som
bestämmer dess innebörd. Det kräver emellertid att den politik vi för måste
bevara vår omvärlds förtroende för såväl vår vilja som vår förmåga att upprätthålla
neutraliteten.

Vi måste genom vårt utrikespolitiska agerande kontinuerligt bygga upp ett
långsiktigt förtroende hos omvärlden för vår vilja och förmåga att slå vakt
om neutralitetspolitiken. I det syftet måste vi också ha ett starkt försvar.

1987 års försvarsbeslut syftade till förstärkningar på flera viktiga områden
inom totalförsvaret, bl.a. sjukvården i krig, kapaciteten för bekämpning av
överskeppningsföretag mot vårt land, luftförsvaret och försvaret av övre
Norrland.

Inriktningen i 1987 års försvarsbeslut bör trots de ekonomiska problem
som har drabbat försvaret ligga fast. Så sent som våren 1989 föreslog folkpartiet
i riksdagen att försvaret skulle tillföras resurser i syfte att fullfölja intentionerna
i försvarsbeslutet. Detta avvisades av riksdagsmajoriteten. Nu pågår
en ny försvarsutredning med sikte på ett försvarsbeslut våren 1991.1 avvaktan
därpå avstår vi från att nu framlägga något förslag angående försvaret.

2.2. Ingen varderingsmässig neutralitet

Vår neutralitetspolitik innebär inte någon värderingsmässig neutralitet. Det
är vår strävan att slå vakt om demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Vi är i detta avseende en integrerad del av västerländsk kultur grundad på
kristen och humanistisk människosyn.

Svensk säkerhetspolitik har sedan lång tid en mera aktiv, eller utåtriktad,
ambition: att verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling
över huvud.

Från svensk synpunkt är det sålunda viktigt att värna om folkrättens principer
och stärka Förenta Nationerna. Att vinna allmän internationell respekt
för att konflikter skall lösas med fredliga medel är ett bidrag till mänsklighetens
överlevnad. Det är betydelsefullt att Sverige även fortsättningsvis aktivt
arbetar för att öka respekten för FN och för att stärka dess fredsbevarande
roll och möjligheter.

Sverige bör verka för att ge FN en ökad roll i skilda sammanhang, t.ex.
då det gäller att övervaka efterlevnaden av konventioner och åtaganden på
nedrustningsområdet och i biläggandet av regionala konflikter. På flera sätt
har utvecklingen härvidlag gått i rätt riktning under de senaste åren. Glädjande
är inte minst den nya syn på FN som framträtt på sovjetiskt håll.

Vårt traditionella, välmotiverade engagemang i globala frågor får emellertid
inte undanskymma våra möjligheter att medverka till en positiv utveck

ling i Europa. Det viktigaste bidrag Sverige kan lämna till den europeiska
freden och säkerheten är alltjämt att med en alliansfri politik byggd på ett
tillräckligt starkt försvar medverka till att stabiliteten bevaras i vår del av
världen. Sverige har även, tillsammans med andra s.k. NN-länder, kunnat
spela en konstruktiv roll i ESK-processen. Den senaste tidens utveckling i
Östeuropa ställer oss emellertid inför nya utmaningar.

2.3. Ökat samarbete med Östeuropa

Det socialistiska förtrycket, planhushållningen och monopolet på information
har i Östeuropa lett till ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt haveri.
Vanliga människors vilja att arbeta och förbättra sina arbetsresultat har urholkats.
Koncentrationen av makt i händerna på ett fåtal har resulterat i en
korrumption och en utsugning av osannolika mått. För varje år som gått har
det socialistiska Östeuropa i praktiskt taget alla avseenden halkat allt längre
efter Väst.

Östeuropéerna har varit berövade demokratiska instrument som en fri
press och fria ideella, fackliga och politiska organisationer. De har inte genom
sitt eget konsumtionsval kunnat påverka tillgången och priset på nödvändiga
varor. Endast undantagsvis, och då i starkt begränsad omfattning,
har de fått etablera sig som egna företagare.

Trots detta har det, när portarna till friheten öppnats, visat sig att många
östeuropéer har klara uppfattningar om sin demokratiska politiska hemvist
och är angelägna om att få till stånd de instrument som behövs för en pluralistisk
politisk och ekonomisk samhällsordning. Som ett led i denna strävan
kan man se de kontakter som tagits med Europarådets parlamentariska församling.
Under 1989 har också Sovjet, Ungern, Jugoslavien och Polen beviljats
permanent gäststatus i rådet. Efter inbjudan deltar de fyra ländernas representanter
i rådets kommittésammanträde.

Det vöre oförsvarligt om inte Sverige - i minst samma utsträckning som
andra jämförbara länder i väst - i handling visade en genuin vilja att stödja
den nu inledda omdaningen av Östeuropa. Det handlar om att visa hur politiska
partier och fria organisationer och media fungerar inom ett öppet, pluralistiskt
samhälle och om att överföra ekonomiskt, tekniskt och juridiskt
kunnande. Till detta kommer investeringar i bl.a. infrastruktur, maskiner
och miljöutrustning.

Det är viktigt att det svenska intresset för Östeuropa snabbt utmynnar i
konkreta stödinsatser framför allt för en demokratisk samhällsutveckling,
för uppbyggnad av en fungerande marknadsekonomi och för åtgärder mot
miljöförstöringen. En rad förslag på detta område redovisas i andra motioner
från folkpartiet.

Som exempel på angelägna insatser kan följande nämnas. Uppbyggnad av
demokratiska partier, folkrörelser och fria massmedia bör stödjas. En fond
som ger bidrag till folkrörelsers kontakter och kulturellt utbyte bör skapas.
Journalistutbyte och uppbyggande av bibliotek är exempel på verksamheter
som bör få stöd. Stipendier som gör det möjligt för östeuropéer att studera
och forska i Sverige bör införas. Svenska forskare bör också kunna få stipendier
för arbete i Baltikum.

Mot. 1989/90

U501

8

Sverige kan bidra bl.a. med stöd till miljökonsulttjänster och investeringar Mot. 1989/90

i miljöteknik. Wisla-projektet, som folkpartiet tog upp redan förra året, bör U501

få ett utökat stöd. Vidare bör svenska myndigheter i ökad utsträckning samarbeta
med sina östeuropeiska motsvarigheter vad gäller bl.a. miljöutbildning,
och naturvårdsverket få ökade anslag till svenska miljöorganisationers
utlandsarbete.

De flesta länder i Östeuropa är nu i full färd med att införa marknadsekonomier.
En fungerande marknad förutsätter en högt utvecklad lagstiftning
omfattande köp- och avtalsrätt, konkurrensrätt, konsumenträtt, rätten att
bedriva börsverksamhet, patenträtt, bolagsrätt m.m. samt därtill myndigheter
och domstolar med kompetens att se till att företag och enskilda får den
rätt som tillkommer dem enligt lag.

En övergång från en mångårig socialistisk planekonomi till maknadsekonomi
är bl.a. därför en komplicerad process. Den kan påskyndas om företagsledare,
marknadsförare, jurister och lagstiftare ges goda möjligheter att
sätta sig in i hur västeuropeiska marknadsekonomier fungerar. Även svenska
erfarenheter och kunskaper har här ett värde. Att förmedla dessa bör därför
vara en viktig del i den svenska hjälpen till Östeuropa.

Den miljard regeringen utlovat som hjälp till Östeuropa under en treårsperiod
kan snabbt visa sig otillräcklig. Riksdagen bör därför ge regeringen
till känna att ramen för biståndet till Östeuropa bör höjas när behovet av
ytterligare medel preciserats.

Riksdagen bör inte godkänna att stödet finansieras inom ramen för 1%målet
för u-bistånd. Det är inte genom att beröva de allra fattigaste den hjälp
som Sverige lovat dem som vi skall skapa utrymme för en insats för dem i
Europa som nu är på väg att undslippa socialismens gissel!

EG-kommissionen har fått OECD-ländernas uppdrag att samordna hjälpinsatserna
till Östeuropa. Sverige deltar i den verksamheten. Det är väsentligt
att så sker och att den samlade hjälpen samordnas effektivt.

2.4. Sverige och den inre marknaden

När EG bestämde sig för att upprätta den inre marknaden och fick fart på
arbetet var det konsekvent av EFTA-länderna att hänga på och söka finna
en samarbetsform som gav också dem den inre marknadens fördelar. För att
det skall bli möjligt förutsätter det givetvis reciprocitet från Sveriges och
andra EFTA-länders sida.

Det är en väsentlig uppgift för det svenska samhället - och inte minst för
regeringen - att hos våra samarbetspartner i EG skapa en verklighetstrogen
bild av Sverige som en aktiv och engagerad partner i det europeiska integrationsarbetet.
Regeringen bör klargöra att Sveriges mål är att så långt vår alliansfria
säkerhetspolitik tillåter på ett med medlemsländerna likvärdigt sätt
delta i integrationen.

Sverige bör så snart tillfälle erbjuds söka medlemskap i miljövårdsorganet
EEA och i europeiska monitära systemet (EMS).

Riksdagen har angivit som mål för de nu pågående förhandlingarna och
kontakterna med EG att de om möjligt skall leda till samma fördelar och
åtaganden för medborgare, institutioner och företag i Sverige som kommer

att gälla i EG när vitbokens intentioner förverkligats. Liksom syftet hittills
varit att minska handelshindren i Europa, måste syftet nu vara att avskaffa
hindren för människors, varors, tjänsters och kapitalströmmars rörlighet,
hette det i betänkandet.

Riksdagen fastslog vidare att förhandlingarna med EG skulle vara förutsättningslösa.
Avsikten borde vara att bredda och fördjupa samarbetet med
EG på varje område så långt detta är förenligt med neutralitetspolitiken.
Inget område borde vara undantaget från förhandlingar.

Vidare konstaterade riksdagen att svenskt medlemskap inte är ett mål för
de diskussioner med EG som nu förestår.

I december förra året gav EG:s stats- och regeringschefer (det s.k. Europeiska
rådet) vid möte i Strasbourg klartecken till förhandlingar mellan EGkommissionen
och länderna i EFTA om upprättande av en europeisk ekonomisk
sfär (EES).

Det är mycket positivt att EG nu förklarat sig beredd att förhandla med
EFTA om ett avtal som, med några viktiga undantag, skulle ge våra medborgare,
institutioner och företag samma frihet som EG:s motsvarigheter inom
en europeisk ekonomisk sfär omfattande alla de 18 länderna inom EGEFTA.
Möjligheten att nå ett sådant avtal får inte försittas.

Utgångspunkten för EG i EES-förhandlingarna är den nu gällande EGrätten.
Syftet är att genom EFTA-ländernas anslutning till denna rätt uppnå
fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. EG-rätten är i detta
sammanhang inte förhandlingsbar. Vad som kan uppnås i förhandlingarna är
beslut om övergångsbestämmelser och om eventuella permanenta undantag
från reglerna i de fall sådana undantag är grundade på fundamentala intressen.

I förhandlingar bör Sverige, enligt vår uppfattning, och i överensstämmelse
med riksdagens beslut, eftersträva att avtalet blir så omfattande som
möjligt. Det finns skäl utgå från att EG godtar krav, vars syfte är att bevara
en hög nivå till skydd för människors hälsa och säkerhet. Eftersom EG ofta
upprätthåller en minst lika hög skyddsnivå som EFTA-länderna skulle den
undantagslistan inte behöva bli särskilt omfattande.

Om de mål som riksdagen ställt upp för förhandlingarna med EG uppnås,
kan vi notera att svenska medborgare, institutioner och företag får större
rörelsefrihet inom hela Västeuropa än vad de idag har inom Norden. Inom
en europeisk ram kan således mycket av det komma att förverkligas som vi
strävar mot och i långa stycken uppnått i det nordiska samarbetet.

Den svåraste frågan i förhandlingarna mellan EFTA och EG ser ut att bli
formerna för ett gemensamt beslutsfattande. Det är ytterligt angeläget att
Sverige och andra EFTA-länder får ett reellt inflytande över beslut inom
EES som i framtiden påverkar regelsystemet i vårt land.

Nu har förhandlingarna med EG gått in i ett avgörande skede. Riksdagen
har preciserat regeringens mandat för dessa förhandlingar. Under förhandlingarna
ankommer det på regeringen att måna om nära kontakter med riksdagspartierna
i syfte att brett förankra de ställningstaganden som fortlöpande
görs. Organen för dessa kontakter är främst i riksdagens utrikesutskott,
utrikesnämnden och EFTA-delegationen.

Mot. 1989/90

U501

10

2.5. Sverige inför drömmen om ett fritt Europa

Ett litet neutralt och alliansfritt land som Sverige kan och bör ligga vid frontlinjen,
när det gäller arbetet för ömsesidig nedrustning, mänskliga rättigheter
och demokratistödjande åtgärder. Efter måttet av vår förmåga skall vi
vara en pådrivande kraft i detta arbete. Sverige har genom åren byggt upp
en avsevärd trovärdighet som hävdare av folkrättens principer om självbestämmande
och fredlig konfliktlösning, liksom för radikalt ökad resursöverföring
från i-länder till u-länder. Vi har varit och är en av FN-systemets
främsta tillskyndare.

Denna politik är ideologiskt motiverad, men den är också uttryck för realpolitik.
En värld, där människor lever i fred, har sin frihet och får äta sig
mätta blir en säkrare värld också för oss. Arbetet för folkrätt, nedrustning
och bistånd är därför viktiga element i svensk utrikespolitik. Här kan och
bör den svenska profilen vara hög.

På samma sätt kan vi inte hantera säkerhetspolitiska frågor. Som ett litet
neutralt och alliansfritt land kan vi inte ligga i täten, när det gäller att snabbt
revidera grundläggande säkerhetspolitiska doktriner. Härvidlag inbjuder alliansfriheten
och neutraliteten till försiktighet. Det är först när förhoppningar
och möjligheter till avspänning och nedrustning har materialiserats,
som vi kan ändra vårt utrikespolitiska agerande utan att det behöver missförstås.
På många områden kan man med fördel bedriva försöksverksamhet.
Dit hör inte säkerhetspolitiken.

Den utveckling som inletts mellan supermakterna och i Östeuropa kan så
småningom förändra de grundläggande förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik,
framför allt på det sättet att säkerhetspolitiska överväganden
kan tillåtas bli mindre betydelsefulla än idag. Om utvecklingen blir lyckosam,
kommer en mindre andel av våra resurser än idag att behöva avsättas
för försvarsändamål och mindre vikt att behöva tillmätas de säkerhetspolitiska
aspekterna av frågan om vårt förhållande till EG. Säkerhetspolitik innebär
uppoffringar; ju mindre hotad freden och säkerheten är, desto mindre
anledning att göra dessa uppoffringar.

Det är emellertid inte säkert, att det som ovan kallats det fria Europa blir
verklighet. En annan möjlighet är ett Europa, där freden och säkerheten förblir
hotade, ehuru hoten delvis är annorlunda än idag.

Det är väsentligt att grundligt och självständigt analysera de nya utvecklingsmöjligheterna
och deras innebörd för Sverige. Så mycket kan dock sägas
utan fördjupad analys, att det som hittills inträffat i öst-västförhållandet
och i Europa inte är tillräckligt för att motivera en förändring av den svenska
säkerhetspolitikens grundlinjer. Såväl neutralitetspolitiken som försvarspolitiken
är långsiktiga. De kan inte grundas på dagsaktualiteter. Endast om
det finns skäl för antagandet att den hittills förda politiken är varaktigt onödig
på grund av ett förbättrat internationellt läge kan en förändring vara aktuell.
I ett läge där osäkerhetsmomenten är så stora som idag är det angeläget
med förutsättningslös analys men inte befogat att ändra politik.

Det är främst två frågeställningar i den hittills förda säkerhetspolitiken
som aktualiserats under intryck av förändringarna i Europa. Den ena gäller
det militära försvaret; det har ifrågasatts om inte det nya läget i Europa ger
utrymme för lägre försvarsutgifter än vad som eljest varit nödvändigt.

Mot. 1989/90

U501

11

I fjolårets motion om säkerhetspolitik och nedrustning, hävdade folkpar- Mot. 1989/90

tiet, att även om risken för ett stormaktskrig troligtvis minskat, hade Nor- U501

dens och därmed Sveriges läge blivit mera utsatt. Som skäl härför angavs
Kola-basernas betydelse som hemmabas för en stor del av Sovjetunionens
strategiska, kärnvapenbestyckade ubåtar och som utgångspunkt för sovjetiska
försök att avskära NATO:s förbindelser över Atlanten. Dessa sovjetiska
hot hade lett till amerikanska motåtgärder, särskilt på det marina området.

Kryssningsmissilerna och riskerna för militärt låsta lägen i Centraleuropa
utgjorde ytterligare faktorer som gjorde det nordiska området strategiskt betydelsefullt.
Aktuella nedrustningsåtgärder skulle inte beröra vår del av
Europa. Tvärtom fanns en risk för att avspänning och rustningsminskningar
i Centraleuropa skulle förskjuta stormaktskonfrontationens tyngdpunkt till
Nordeuropa, Östersjöns och det svenska territoriets betydelse i sammanhanget
påpekades, och ubåtskränkningarna sattes in i detta sammanhang.

Det framhölls särskilt, att det mycket allvarligt skulle skada vår säkerhet om
endera sidan fick ett dominerande inflytande i det nordiska området.

Trots allt som hänt i Europa det senaste året står sig denna beskrivning
alltjämt. Nordens säkerhetspolitiska problem är knutet till det globala supermaktsförhållandet
och inte endast till problemen på den europeiska kontinenten.
Även om en avspänning mellan USA och Sovjetunionen har inletts,
och även om förutsättningarna för att den skall bli stabil är förhållandevis
goda, är detta något annat än att freden och nedrustningen redan skulle vara
ett faktum. Inte ens så omfattande nedskärningar av de strategiska kärnvapnen,
som har diskuterats de senaste åren skulle beröva Norden dess strategiska
betydelse.

En stormaktskonflikt ter sig i dagsläget synnerligen osannolik, men detta
är inte något tillräckligt skäl för en långsiktig förändring av försvarspolitiken.
Det kan inte uteslutas att utvecklingen i världen blir så positiv att en
sådan förändring så småningom blir motiverad. Men på förhoppningar kan
försvarspolitiken inte bygga.

Den andra frågeställningen som rör säkerhetspolitiken, och som händelserna
i Europa har aktualiserat, gäller synen på förhållandet mellan neutralitetspolitiken
och Sveriges relationer till EG. Om Warszawapaktsländer upprättar
nära förbindelser med EG och avspänningen mellan militäralliansema
blir bestående ändras förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitiska överväganden.

Det vore till gagn för svenska medborgare och för den europeiska integrationen
i stort, om också alliansfria länder som Sverige kunde bli medlemmar
i den europeiska gemenskapen med bibehållen självständighet i avgöranden
som rör säkerhetspolitiken. Infrias våra förhoppningar beträffande utvecklingen
i Östeuropa och i relationerna mellan öst och väst har viktiga steg tagits
inom vad som kallats gemensam säkerhet. Det skulle i sin tur väsentligt
öka förutsättningarna för Sverige att inträda som fullvärdig medlem i EG.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

12

tionen anförts beträffande svensk säkerhetspolitik i ett förändrat
Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av samarbetet och biståndet till Östeuropa,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att klargöra Sveriges vilja att så långt vårt
säkerhetspolitiska oberoende tillåter delta i det europeiska samarbetet
på ett med medlemsländer likvärdigt sätt.

Stockholm den 12 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Håkan Holmberg (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)
Hadar Cars (fp)

Maria Leissner (fp)

Mot. 1989/90

U501

13