avBengtWesterbergm.fi. Säkerhetspolitik och nedrustning

Motion 1988/89:U415

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U415

avBengtWesterbergm.fi.
Säkerhetspolitik och nedrustning

Mot.

1988/89

U415-416

Mot ökad avspänning

I förra årets motion om säkerhetspolitik och nedrustning (1987/88:U401) gav
folkpartiet uttryck för en viss försiktig optimism inför utvecklingen av
världsläget. Det gällde då främst förhållandet mellan de båda supermakterna,
vilket på kort tid undergått en väsentlig förbättring jämfört med de
mycket frostiga relationerna dessförinnan under hela 1980-talet.

USAs president Ronald Reagan och den sovjetiske presidenten Michail
Gorbatjov hade vid det då nyss avslutade toppmötet i december 1987 i
Washington undertecknat det s.k. INF-avtalet om avskaffande av kärnvapenmissiler
av kort- och medellång räckvidd. Vidare hade direktiv givits av
de båda supermaktsledarna om fortsatta ansträngningar att nå en överenskommelse
om en minskning av de strategiska kärnvapnen med 50 %.

För första gången hade de två ledande kärnvapenmakterna tagit ett
verkligt steg mot nedrustning och inte bara en begränsning av rustningarna.

Det var dessutom fråga ora ett fullständigt avskaffande av ett helt vapenslag de
landbaserade kärnvapenmissilerna med en räckvidd av mellan 500 och
5 000 kilometer, oavsett var i världen de kan finnas - förbandsplacerade eller
i lager.

Det rör sig visserligen bara om en liten del av det globala kärnvapenhotet,
kanske ca 2-3 %. Avtalet gäller inte heller medeldistansmissiler avfyrade
från luften eller havet dvs. bl.a. kryssningsmissiler. De senare är för oss av
särskilt intresse då de kan förorsaka ett nytt hot mot förtroendet för vår
förmåga att hävda vår territoriella integritet.

Avtalet omfattar ett kontroll- och övervakningssystem, som hittills aldrig
varit möjligt att uppnå. En hörnsten i sovjetiskt säkerhetstänkande att avvisa
varje tanke på inspektion på platsen på eget territorium har övergivits av den
nya sovjetiska ledningen. Det har, som redan det gångna året visats t.ex. i
förhandlingarna om en konvention mot kemiska vapen, skapat väsentligt
bättre förutsättningar för kommande avtal om rustningskontroll och nedrustning.

Avskaffandet av medeldistansmissilerna i Europa har åtminstone för en
viss tid skapat ökad osäkerhet i de aktuella styrkeförhållandena i Europa.

Kommer NATO att anse sig tvingad till en kraftig upprustning på det
konventionella planet för att utjämna den nuvarande övervikten för Warszawapakten?
Kommer behovet av ett kärnvapenskydd på lägre nivå än den
strategiska att öka betydelsen och omfattningen av luft- och sjöbaserade 1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr U415-416

medeldistansmissiler? Kommer de båda pakterna att se sig tvingade till en Mot. 1988/89
ökad upprustning i vårt lands omedelbara närområden? U415

Sovjetunionen har genom INF-avtalet och andra uttalanden förklarat sig
beredd att acceptera asymetriska överenskommelser, dvs. att de ömsesidiga
reduktionsåtagandena inte behöver vara exakt lika stora utan att man skall se
till helhetseffekterna. De åtminstone numerärt klart ojämlika styrkeförhållandena
på det konventionella planet i Centraleuropa har hittills inneburit
låsningar. De unilaterala åtgärder som signalerades i Gorbatjovs FN-tal i
december 1988 blir, då de genomförs, ett betydelsefullt första steg i rätt
riktning.

Viktigast av allt är emellertid att klimatförändringen i stormaktsrelationerna
skapat förväntningar om fortsatta och betydligt mer långtgående samtal.

Detta gäller såväl överläggningarna i Geneve om de strategiska kärnvapnen
som förhandlingarna om ett fullständigt förbud mot kemiska vapen samt de
kommande samtalen om reduktioner av de konventionella styrkorna i
Centraleuropa. Denna utveckling är en absolut förutsättning för en verkligt
ökad ömsesidig säkerhet i Europa.

För ett år sedan hade framsteg gjorts huvudsakligen i de bilaterala
förbindelserna mellan de båda stormakterna. Under det gångna året har
emellertid en oväntad och ytterst glädjande utveckling skett i en rad
regionala konflikter runt om i världen. De snabbt förbättrade stormaktsrelationerna
har haft en stor betydelse för detta. Det har också underlättat för
Förenta Nationerna att spela en långt mer aktiv fredsskapande roll än på
mycket länge i ett flertal långvariga konflikter.

FN och dess generalsekreterare Perez de Cuellar har också med sin aktiva
diplomati återfört FN i centrum för konfliktlösning i världen. En plats där FN
redan med FN-stadgans inledande bestämmelser naturligen hör hemma. Det
är en utveckling som alla små och medelstora stater runt om i världen har
anledning att med största tillfredsställelse understödja. Än mer glädjande är
att stormakterna säger sig dela denna uppfattning, vilket bl.a. kom till klart
uttryck i Gorbatjovs tal inför FNs generalförsamling den 7 december 1988.

Beslutet att honorera FNs fredsskapande aktiviteter med Nobels fredspris
1988 understryker också den viktiga process som pågår.

För Sverige som alliansfri nation är det synnerligen viktigt att värna om och
att stärka såväl folkrättens principer som Förenta Nationerna. Att vinna
allmän och internationell respekt för att konflikter skall lösas med fredliga
medel är ett av de mest väsentliga bidragen till mänsklighetens överlevnad.

Det är därför viktigt att Sverige även fortsättningsvis aktivt arbetar för att
ytterligare öka respekten för och att stärka Förenta Nationernas fredsbevarande
roll och möjligheter. Det är av stort värde att alla stater har möjlighet
att göra sin stämma hörd och kunna påverka förhållanden av ömsesidigt
intresse. Det innebär inte att det inte finns frågor där bilaterala uppgörelser
mellan supermakterna är naturliga och kanske den enda framkomliga vägen
för att stärka världsfreden.

Sverige bör ta initiativ till att inom FN söka utveckla nya och redan
beprövade vägar till fredliga lösningar av internationella konflikter. Det 2

gäller inte minst arbetet med att ge FN ett ökat ansvar för efterlevnaden av
konventioner och åtaganden på nedrustningsområdet. FNs befogenheter att

verifiera efterlevnaden bör stärkas. FN har dessutom en särställning i Mot. 1988/89

avkolonialiseringsprocesser som t.ex. i nu aktuella Namibia och Västsahara, U415

där det gäller att medverka i tillkomsten av en ny och demokratisk

samhällsordning. Den centrala roll som FN under senare tid kunnat spela i

strävan att lösa regionala konflikter inger förhoppningar. Sverige bör på allt

sätt understödja denna utveckling. FN borde i växande utsträckning kunna

medverka i att staga upp nya eller vacklande demokratier genom att

övervaka allmänna och fria val.

Medling och skiljedom bör vidare bli regel för att lösa mellanstatliga
konflikter. Respekten för Internationella Domstolen i Haag bör stärkas, så
att ingen stat anser sig kunna vägra låta dra en tvist inför domstolen.

FNs allstatlighet förutsätter vidare att alla medlemsstater fullgör sina
åtaganden i finansieringen av verksamheten. Det är fullständigt oacceptabelt
att någon stat kan vägra att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser. Det är
därför glädjande att Sovjetunionen efter en lång rad av delvis obetalda
årskontingenter liksom USA efter några års förhalningar åter fullgör sina
ekonomiska förpliktelser och därmed fullvärdigt medverkar till FNs fortsatta
möjligheter att verka.

Regionala konflikter mot sin lösning

På julnatten 1979, för nio år sedan, startade den sovjetiska invasionen i
Afghanistan. I över åtta år kämpade ett litet och alliansfritt folk för sitt
nationella oberoende mot den sovjetiska arméns brutala och grymma
krigföring. Som så många gånger förr visade det sig omöjligt även för en
stormakt att vinna kontroll över ett litet folk som kämpar för sin självständighet.

Den nya sovjetledningen har tvingats inse att företrädarnas okänsliga
stormaktsarrogans blev ett fiasko. Ett dyrbart fiasko, som förutom ett
omätligt lidande för det afghanska folket, också skapat mycket lidande bland
egna soldater och deras anhöriga. Ett kostsamt krig har förlorats - ett krig
som det sovjetiska folket aldrig förstått. För snart ett år sedan annonserade
Gorbatjov de sovjetiska styrkornas successiva reträtt ut ur Afghanistan.

Under överinseende av FNs generalsekreterare undertecknades i Genéve en
överenskommelse i april, varigenom de sovjetiska trupperna började sitt
återtåg den 15 maj.

Den afghanska motståndsrörelsen deltog inte i överläggningarna och
erkände inte heller truppreträttsöverenskommelsen. Striderna har fortsatt
och motståndsrörelsen har inte för avsikt att tolerera att den nuvarande
sovjetskapade Najibullah-regimen får sitta kvar. Den sovjetiska utmarschen
har, förhoppningsvis tillfälligt, avstannat. Den sovjetiska ledningen tycks
febrilt söka en utväg. Den torde inte längre anse sig ha råd med en militär
närvaro i Afghanistan.

Genom Genéveöverenskommelsen har FN för första gången på mycket
länge spelat en aktiv roll för att en långvarig konflikt skall få en fredlig
avslutning. Mycket talar för att de sovjetiska trupperna trots allt snart helt
har lämnat landet. Förhoppningsvis skal! landet därefter återgå till en fredlig
tillvaro. Återuppbyggnaden kommer att kräva omfattande insatser. Sverige

1 * Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr U415-416

bör vara berett att bidra med aktiva biståndsinsatser. Mot. 1988/89

Efter åtta års omfattande strider mellan Iran och Irak med uppskattnings- U415
vis en miljon döda uppnåddes i augusti eld-upphör. Däremot har åtminstone
till svidare ett krig med omfattande terrorbombning mot civila befolkningsmål
i båda länderna upphört. I kriget har bevisligen gas använts av Irak mot
de iranska trupperna vid ett flertal tillfällen i strid med 1925 års Genéveprotokoll
mot kemiska vapen. I mars 1988 terrorbombade irakiskt flyg dessutom
kurdiska städer med kemiska vapen. Mycket tyder på att gas använts även
under hösten mot de irakiska kurderna.

Eld-upphör-överenskommelsen är ett resultat av ansträngningarna inom
FNs ram. I juli 1987 antog FNs säkerhetsråd en resolution 598 om ett
omedelbart eld-upphör syftande till förhandlingar under FNs överinseende.

Efter en omfattande motoffensiv lyckades Irak våren 1988 återerövra ett
antal områden som förlorats till Iran. Bl.a. som följd härav förklarade sig
Iran acceptera resolution 598. I augusti inledes ett eld-upphör och den 25
augusti fredssamtal i Genéve under överinseende av FNs generalsekreterare.

Några resultat har ännu inte uppnåtts i Genéve, men vapenvilan upprätthålls.

I Södra Afrika har under 1988 ett stort steg tagits emot ett fritt Namibia i
och med överenskommelsen mellan Sydafrika, Cuba och Angola, som
signerades i FN-högkvartetet i New York dagarna före jul. Bakom den
uppgörelsen kan tydligt skönjas USAs och Sovjetunionens klara ambition att
undanröja en av de många konflikter i tredje världen, som skulle kunna
fortsätta att störa deras allt bättre bilaterala förhållanden.

Genom uppgörelsen drar Sydafrika tillbaka sina trupper från södra Angola
och därmed sitt beskydd av motståndsrörelsen UNITA. Under FNs kontroll
har de kubanska styrkorna i sin tur börjat lämna Angola, som därigenom
förhoppningsvis kan få slut på det inbördeskrig som följde direkt på
självständigheten från Portugal 1975. Angola förbinder sig vidare att
upphöra med sitt stöd till ANC, som haft omfattande verksamhet i Angola.

I Namibia börjar återtåget av de sydafrikanska trupperna den 1 april i år.

Då anländer FN-styrkan UNTAG för att övervaka processen fram till de
allmänna valen till en konstituerande församling den 1 november, varefter de
sydafrikanska trupperna helt skall lämna Namibia. Utvecklingen i Sydafrika
liksom även i Namibia kan fortfarande bjuda på negativa överraskningar,
men onekligen verkar Namibia vara ett bra steg på väg mot en efterlängtad
frigörelse, även om banden till Sydafrika även fortsättningsvis kommer att
vara omfattande. Sverige bör ha en beredskap att gå in med ett omfattande
biståndssamarbete med ett fritt Namibia.

Även i fråga om Västra Sahara har direkta förhandlingar inletts mellan de
stridande parterna Polisario och Marockos kung Hassan efter det att FNs
generalsekreterare presenterat en fredsplan i augusti 1988. Ännu är det
oklart om förhandlingarna kommer att leda till autonomi inom Marocko eller
full självständighet. Därmed har ytterligare ett litet folk genom tapper kamp
för sin självständighet efter snart femton år tvingat ockupanten till erkännande
och eftergifter. Sverige bör ha en beredskap att stödja ett fritt Västra
Sahara med biståndsinsatser.

Sedan mer än ett år pågår i Mellanöstern den palestinska s. k. intifadan i de 4

av Israel ockuperade områdena i Gaza och på Västbanken. Efter de Mot. 1988/89
israeliska valen till Knesset i början av november tycktes förutsättningarna U415
närmast sämre för att kunna åstadkomma fredssamtal. Vid mötet i Alger
strax därefter utropade PLO en palestinsk stat och erkände relevanta
FN-resolutioner, vilket kunde tolkas som ett indirekt erkännande av Israel.

Detta accepterande av Israels existens gjordes mera tydligt av Yassir
Arafat vid det särskilda plenarmöte som FNs generalförsamling höll i
Genéve i mitten av december. Det svenska utrikesdepartementet synes ha
spelat en betydelsefull roll som förmedlare av budskap mellan USA och
PLO. Det kategoriska motståndet från Israels regering till FN-medverkan i
kommande fredssamtal tycks också ha luckrats upp något att döma av
uttalande av premiärminister Shamir nyligen. Därmed skulle ett viktigt steg
ha tagits för att fredssamtal i FN-regi skall kunna förverkligas.

Regionala konflikter - oförändrat läge

På flera håll runt om i tredje världen fortsätter emellertid förödande
regionala konflikter, krig och inbördeskrig. I flera fall synes en fredlig lösning
fortfarande mycket avlägsen trots att krig och våldsövergrepp pågått i tio,
tjugo ibland närmare trettio år. I dessa konflikter har Förenta Nationerna
hittills inte haft någon nämnvärd roll, och förutsättningar för en förändring
härvidlag saknas nästan helt.

I Kampuchea fortsätter den nu mer än tio år långa vietnamesiska
ockupationen. Signalerna i Hanoi om en omorientering av den vietnamesiska
in- och utrikespolitiken med löfte om tillbakadragande från Kampuchea till
1990 har ännu inte följts av särskilt påtagliga åtgärder. I stort sett samtliga
inblandade parter synes ha mycket stora svårigheter att samtala med
varandra. Möjligen kan ökade kontakter mellan Vietnam och Kina bana väg
för någon form av kommande fredssamtal.

Inbördeskrigen på Afrikas Horn har tagit allt våldsammare former. I
Eritrea pågår ett befrielsekrig sedan snart trettio år. Den etiopiska armén har
med alltmer massiva offensiver ackompanjerade av terrorattacker mot
civilbefolkningen sökt krossa den eritreanska befrielsekampen. Den började
sedan Etiopien i strid med FNs beslut om federalt självstyre och i strid med
det eritreanska folkets vilja 1961 införlivade Eritrea. Sedan den etiopiska
revolutionen har Sovjetunionen med militära rådgivare och vapenleveranser
understött den etiopiska krigföringen. De uppmärksammade militära framgångarna
för det eritreanska motståndet våren 1988 visar att kriget alltmer
enat eritreanerna medan krigströttheten breder ut sig i resten av Etiopien.

Sovjetunionens påtagliga intresse att dra sig ur inblandning i regionala
konflikter kan förhoppningsvis öppna vägar att bilägga inbördskriget och ge
det eritreanska folket rätt att i folkomröstning självständigt bestämma om sin
egen framtid. Denna fråga utvecklas närmare i annan motion från folkpartiet.

I Somalia pågår sedan en tid ett rent utrotningskrig. Den ledande gruppen
kring den nuvarande regeringen bedriver enligt tillförlitliga uppgifter
massmord på grupper som inte accepterar det diktatoriska styret. Tiotusentals
har flytt till Etiopien. Till detta kommer att avsevärda skaror av
flyktingar från södra Etiopien strömmat in i Somalia.

Sudan har sedan självständigheten 1956 upplevt långa perioder av inbor- Mot. 1988/89

deskrig. Det första slutade med överenskommelse 1972, i fredsfördraget som U415

överenskoms i Addis Abeba. Sedan fyra år pågår ett nytt inbördeskrig.

De sudanesiska konflikterna har alltid tre huvudelement: underutvecklingen
i södra Sudan, den etniska konflikten och den religiösa spänningen
mellan muslimer å ena sidan och kristna och andra icke-muslimer å den
andra. I den nu rådande konflikten är det religiösa elementet mer framträdande
än tidigare. Vissa muslimska politiska ledare vill införa en civillagstiftning
som indelar medborgarna i två klasser, muslimer och icke-muslimer.

Stora grupper av muslimer är emot detta, liksom icke-muslimerna.

Mellan de tre länderna strömmar hundratusentals flyktingar, liksom inom
dem. Ett samlat grepp på problemen på Afrikas Horn torde vara nödvändigt
för att finna en lösning på dessa strider, som har lett till att hundratusentals
människor har dödats och miljoner måst fly.

I Sydafrika tycks varje förhoppning om en fredlig övergång från apartheid
till frihet och demokrati grusas. Polariseringen ökar inom det sydafrikanska
samhället och även mellan svarta och svarta, mellan vita och vita. Rättegångarna
mot UDF-ledarna nyligen uppmuntrar inte försök till förändringar och
apartheidpolitikens avskaffande på fredlig väg. Apartheidmotståndets styrka
och det internationella trycket har hittills inte kunna förhindra en allt
blodigare utveckling.

I Centralamerika innebar den s.k. Arias-planen för fred ett hopp att fred
och frihet ändå skulle vara en möjlig utväg. Med vitt skilda utgångspunkter
säger sig alla inblandade parter vilja följa planen. Något helhjärtat stöd har
inte visats från vare sig Contras eller den amerikanska regeringens sida.

Därigenom har inte heller den sandinistiska regeringen i Nicaragua satts på
prov om sina verkliga avsikter. I somras ökade åter repressionen av den
inhemska oppositionen, vilket ledde till förnyade hotelser från Washington
om återupptaget stöd till Contras. Med USAs nye president Georg Bush kan
eventuellt förväntas en ökad användning av traditionell diplomati. Frågan är
om USA och Sovjetunionen även i Centralamerika har ett gemensamt
intresse att minska spänningarna. Tiden rinner snart ut för Arias-planen.

Ansvaret faller tungt på dem som omöjliggör en fredsuppgörelse i Centralamerika.

Den nya politiska ledningen i Sovjetunionen under generalsekreterare
Gorbatjov har starkt bidragit till de senaste årens snabba utveckling mellan
stormakterna i riktning mot avspänning och ökad förståelse. Den utveckling
som nu inletts och de utsikter till fortsatta överenskommelser mellan öst och
väst som avtecknas i en nära framtid måste hälsas med stor tillfredsställelse.
'Glasnost och 'perestrojka' är också positiva tecken på ett annorlunda
tänkande hos den sovjetiska diktaturen.

Samtidigt måste det sägas att det åtminstone inte ännu rör sig om en verklig
demokratisering av det sovjetiska samhället. Det rör sig närmast om ett
nödvändigt försök att häva stagnationen, i den sovjetiska ekonomin.
Sovjetunionen är en stormakt i första hand i militärt avseende. Även denna
ställning är på sikt hotad av ekonomisk stagnation.

Gorbatjovs 'perestrojka' kan sålunda sägas ha andra bevekelsegrunder

och möta andra svårigheter än vad som rådde för t.ex. Pragvåren 1968. I Mot. 1988/89

Tjeckoslovakien bars utvecklingen fram av ett enat folks frihetsdröm med U415

förankring i mellankrigstidens demokratiska samhälle och en tusenårig
centraleuropeisk kulturtradition. I Sovjetunionen är den folkliga förankringen
för de nya idéerna oklar.

Den nya politiken i Sovjet skapar emellertid nya möjligheter till avspänning,
fredliga lösningar av mellanstatliga konflikter och internationellt
samarbete inom en rad områden av stor betydelse för mänsklighetens
överlevnad. Den bör därför mötas med konstruktivt samarbete.

Nordens strategiska läge

Risken för ett stormaktskrig och därmed ett krig i Europa kan inte sägas ha
ökat - motsatsen ligger nog sanningen närmare. Som konstaterats i olika
sammanhang, bl.a. i betänkandet Svensk säkerhetspolitik inför 1990-talet av
1984 års försvarskommitté, har emellertid det nordeuropeiska och nordatlantiska
områdets ökade strategiska betydelse och den militärteknologiska
utvecklingen sammantaget lett till att Nordens och därmed Sveriges läge
blivit mera utsatt i samband med kriser och väpnade konflikter mellan
stormaktsblocken. Det stora antalet kränkningar av vårt territorium till havs
såväl som i luften är ett belägg för detta. Sedan början av 1960-talet har en
kraftig sovjetisk upprustning ägt rum vid Norra Ishavet. Från baser på
Kolahalvön opererar merparten av Sovjetunionens strategiska, kärnvapenbestyckade
ubåtar, som utgör Sovjetunionens nukleära andraslagsförmåga.

Kolahalvön utgör också det viktigaste basområde från vilket Sovjet kan
söka avskära NATOs förbindelser över Atlanten mellan Nordamerika och
Västeuropa - förbindelser som är absolut nödvändiga för NATO för att klara
tillförsel av trupper och vapen vid ett utdraget, huvudsakligen konventionellt
storkrig i Centraleuropa. Detta sovjetiska hot har i sin tur medfört en ökad
militär närvaro från USAs sida och bl.a. lett till beslut om förhandslagring i
Nordnorge. Den förstärkta marina USA-närvaron, som formulerats i den
s.k. maritima strategin innebär också ett direkt hot mot de sovjetiska
strategiska kärnvapenubåtarna. Det finns många som fruktar att norra
Atlanten med denna utveckling kan bli slagfält för ett nytt världskrig.

Utbyggnaden av Kolabaserna och NATOs mycket kraftiga militära
förstärkning av sina marina stridskrafter i Nordatlanten har starkt påverkat
den militära situationen i Norden.

I en krigssituation kan kryssningsmissiler från avskjutningsplatser i
Atlanten eller i de baltiska staterna komma att passera det nordiska området.

Vi måste räkna med att dessa förhållanden finns med i stormakternas militära
överväganden. Överflygningar med kryssningsmissiler över Sverige vore
emellertid en mycket allvarlig kränkning av vår neutralitet, som vi inte kan
acceptera.

Den militärteknologiska utvecklingen, i riktning mot alltmer sofistikerade
system med ökad precision och verkan, motverkar möjligheterna till
framgångsrika operationer från någondera pakten i Centraleuropa. En
angripare riskerar att där hamna i ett militärt låst läge. Även häri ligger ett
hot mot Norden och mot Sverige. Det kan nämligen finnas ett militärt behov
av att tidigt under operationen kunna slå mot djupet av motståndares

område. Då kan den nordiska flanken av stormakterna anses ge en sådan Mot. 1988/89
möjlighet. Sveriges sedan länge väl utbyggda flygbassystem skulle därvid U415
passa utmärkt.

INF-avtalet liksom det sovjetiska beslutet att unilateralt dra tillbaka
50 000 soldater med tillhörande vapen och material från Centraleuropa har
begränsad betydelse för det nordiska området. För svensk del bör dock
välkomnas att INF-avtalet inbegrep även de SS-12-missiler som funnits
stationerade i Leningrads militärdistrikt, och vars räckvidd inte sträcker sig
mycket längre än över svenskt territorium. Det finns emellertid anledning att
vara mycket uppmärksam på risken att båda stormaktsblocken kommer att
öka betydelsen av t.ex. sina sjöburna kryssningsmissiler, vilket kan komma
att direkt beröra det nordiska området.

Utvecklingen i Nordatlanten ger olikartade signaler. Den sovjetiska
Nordflottan har på senare år begränsat sina övningar utanför Barents hav. En
minskning har vidare skett av den marina utbyggnaden. Å andra sidan talar
mycket för att de strategiska sovjetiska ubåtarna i dag kan fylla sin uppgift
utan att bege sig ut i Atlanten. Uppgifter föreligger vidare om att sovjetiska
ubåtar med kärnvapenmissiler med kortare räckvidd visat sig ute i Atlanten,
varigenom de skulle kunna nå mål i Västeuropa. Sent på hösten 1988 har den
sovjetiska Nordflottan förstärkts genom att den från Medelhavsflottan
tillförts hangarfartyget 'Baku och att den toppmoderna atomdrivna kryssaren
'Michail Kalinin tillkommit. Särskilt i vårt grannland Norge är oron
betydande för att ökad avspänning och rustningsbegräsningar i Centraleuropa
skall flytta tyngdpunkten i stormaktskonfrontationen till Nordeuropa
enligt den s. k. pölseteorin. Det är en utveckling som Sverige har all anledning
att följa och analysera med största noggrannhet.

Gorbatjovs tal i Murmansk i början av oktober 1987 förtjänar i detta
sammanhang noggranna studier av tänkbara konsekvenser. Begränsningar
och återhållsamhet i aktiviteter och militära styrkor i vår närmaste omvärld
är önskvärda för att bibehålla det nordiska områdets traditionella lågspänningskaraktär.
Det får emellertid inte innebära att endera sidan får ett
dominerande inflytande i området. Det skulle mycket allvarligt skada vår
säkerhet. Vare sig i Östersjön eller i övrigt i det nordiska området bör några
uppgörelser slutas mellan nordiska länder och Sovjetunionen, vilka utestänger
övriga stater från legitim och för balansen nödvändig närvaro.

Sovjetunionen har i Leningradområdet och i de baltiska kustområdena
stora militära koncentrationer. De betydande varvsanläggningarna ger
Sovjetunionen en stor kapacitet för underhåll och reparationer av såväl den
norra som den baltiska flottan. Den sovjetiska baltiska flottan är sedan länge
dominerande i Östersjön.

Sverige har alltid värnat om Östersjön som ett fritt hav med tillträde för
alla. Det ligger i svenskt säkerhetspolitiskt intresse att även i fortsättningen
verka för att Östersjön inte domineras av någon stormakt. Häri ligger också
det säkerhetspolitiska värdet av flottbesök från olika stater och pakter i
Östersjön. Den svenska regeringen bör i olika sammanhang verka för att
kärnvapenstater, vars örlogsfartyg gästar svenska vatten, som en förtroendeskapande
åtgärd lämnar försäkringar om att kärnvapen inte medförs
ombord. 8

Kontrollen av Östersjöns utlopp mot Nordsjön kan komma att få central Mot. 1988/89
betydelse vid en kraftmätning mellan NATO och Warszawapakten. Sam- U415
mantaget gör detta att kontrollen av Östersjön, dess hamnar och kuster är av
stor strategisk betydelse.

Sverige har den längsta kusten i Östersjön och ligger de facto som en
landbarriär mellan de två stormaktsblocken. Genom att skaffa sig herravälde
över vårt territorium och/eller vårt luftrum eller våra farvatten kan en
stormakt avsevärt flytta fram sina positioner i ett strategiskt ömtåligt område
eller förhindra den andra sidan från detta. Det kan vara en av förklaringarna
till de upprepade ubåtskränkningarna under 1980-talet, men även andra
förklaringar har framförts i debatten.

Starkt försvar

De fortsatta rapporterna om utbåtskränkningar utgör ett allvarligt svenskt
säkerhetspolitiskt problem. För trovärdigheten i vår neutralitetspolitik är det
nödvändigt att dessa kränkningar beivras med all kraft i syfte att bringa dem
att upphöra.

1987 års försvarsbeslut grundades på säkerhetspolitiska bedömningar i en
enig rapport från 1984 års försvarskommitté. Folkpartiet stod bakom
försvarsbeslutet i alla dess delar. På viktiga områden innebar beslutet
förstärkningar inom totalförsvaret, bl.a. rörande sjukvården i krig, kapaciteten
för bekämpning av överskeppningsföretag mot vårt land, luftförsvaret
och försvaret av övre Norrland.

Tyvärr har det sedan visat sig att det ekonomiska underlag som myndigheterna
presenterade inför försvarsbeslutet var av mycket låg kvalitet, med
kraftiga felbedömningar rörande kostnaden för såväl drift som materielanskaffning.
Folkpartiet menar att inriktningen i 1987 års försvarsbeslut bör
ligga fast, alltså att de förstärkningar som låg i beslutet också genomförs.

Partiet är positivt till en strukturomvandling av markstridskrafterna syftande
till ökad kvalitet, samtidigt som numerären minskas. För utvecklingen av
försvaret och för att behålla viktig kompetens i svensk försvarsindustri är det
enligt folkpartiets mening nödvändigt med ekonomiska tillskott redan i
närtid. Folkpartiets syn på totalförsvaret redovisas i en särskild partimotion
till årets riksmöte.

Under senare tid har vi i ökad utsträckning åter uppmärksammats på vårt
närområdes geopolitiska förutsättningar. Såväl den nya sovjetiska in- och
utrikespolitiska inriktningen som konsekvenserna av olika aktuella och
framtida nedrustningspolitiska överenskommelser kommer att åtminstone
för en viss tid skapa ökad osäkerhet om de säkerhetspolitiska förhållandena
och förutsättningarna. I vår omedelbara närhet är det påtagligt när det gäller
förhållandena i Östersjön. Det ställer ökade krav på en samlad och realistisk
säkerhetspolitik byggd på klara principer, konsekvens och konsistens i vårt
utrikespolitiska agerande.

Svensk neutralitets- och säkerhetspolitik

Den förändrade militärstrategiska situationen för Norden och den militärteknologiska
utvecklingen innebär nya utmaningar för den svenska neutrali

tetspolitiken. Det säkerhetspolitiska mönstret i Norden, så som det utveck- Mot. 1988/89

lats sedan de enskilda nordiska staterna i slutet på 1940-talet valde sina resp. U415

säkerhetspolitiska lösningar, har inte förändrats. Den säkerhetspolitiska

stabiliteten i Norden utgör än i dag ett mycket viktigt bidrag till utvecklingen i

det nordiska området, med en fortsatt förhållandevis låg spänningsnivå trots

dess ökade strategiska betydelse.

Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara landets oberoende. Vårt
säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi
själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser
bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt
och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt att i samband
därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

De säkerhetspolitiska medlen består av vår utrikespolitik och vår försvarspolitik.
Tillsammans skall de främja vår säkerhet och internationell fred och
samverkan.

Sveriges neutralitetspolitik innebär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig. Vår neutralitetspolitik innebär inte någon värderingsmässig
neutralitet. Det är vår strävan att slå vakt om demokrati och mänskliga frioch
rättigheter. Vi är i detta avseende en integrerad del av västerländsk
kultur grundad på kristen och humanistisk människosyn. Vår neutralitetspolitik
syftar däremot till att hålla vårt land utanför militära konflikter i vår
omvärld.

Sverige har själv valt denna neutralitetspolitik. Den är ej grundad i några
internationella eller folkrättsliga lagar. Det är således vi själva som bestämmer
dess innebörd. Det innebär emellertid att den politik vi för skall förmå
bevara vår omvärlds förtroende för såväl vår vilja som vår förmåga att
upprätthålla denna neutralitet. Vi måste genom våra ställningstaganden
kontinuerligt bygga upp ett långsiktigt förtroende hos omvärlden för vår
neutralitetsvilja. Den svenska neutralitetspolitiken är den säkerhetspolitiska
linje vi valt och som bäst svarar mot våra egna intressen. Det är vår
övertygelse att den också bäst gagnar freden och säkerheten i vår del av
Europa.

Det är angeläget att en ständig diskussion och analys förs kring neutralitetspolitikens
syfte, innehåll och former. De måste göras tydliga både för oss
själva och för vår omvärld. Vare sig vårt lands egna invånare eller vår
omvärld får sväva i tvivelsmål om innebörden av vår neutralitetspolitik.

Okunnighet eller tveksamhet om neutralitetspolitiken skadar tilltron och
skapar risk för felbedömningar i vår omvärld. Vi bestämmer själva vad som
är förenligt med vår neutralitetspolitik. Det kan vi aldrig överlåta på någon
utomstående, vare sig det gäller kärnvapenfria arrangemang i Norden eller
former för samarbete med EG.

Trovärdigheten i vår neutralitetspolitik förutsätter konsekvens och att vi är
beredda att vidta nödvändiga åtgärder för att hävda neutraliteten. Det ligger
både i vårt eget och i andra länders intresse att förutsättningarna för vår
neutralitetspolitik inte undergrävs. En stabil och ansvarsfull försvarspolitik
är en grundval för neutraliteten.

Det svenska försvaret är fredsbevarande. Det bidrar till att bibehålla den
nordiska stabiliteten och undanröja orsaker till osäkerhet om vår neutrali- 10

tetsvilja och förmåga att värna vårt oberoende.

Avspänning och samarbete Mot. 1988/89

Den senaste tidens utveckling av relationerna mellan supermakterna väcker ^415
förhoppningar om en ny period av avspänning och nedrustning. Ytterligare
överenskommelser om rustningsbegränsningar även inom det konventionella
området, fortsatta framsteg inom ESK-processen särskilt i de kommande
förhandlingarna om nedrustning i Europa samt nedtonade stormaktsmotsättningar
i tredje världen kan bli ytterligare steg på den inslagna vägen. Det
är samtidigt viktigt att vi ständigt har en beredskap för bakslag. Perioder av
ökad avspänning kommer även framgent med stor sannolikhet att bytas i
kärvare relationer mellan stormakterna. Sverige måste därför ständigt ha en
beredskap att under olika förutsättningar fortsätta driva en politik för dialog
och samförstånd.

Samtidigt som vi vidtar de åtgärder som krävs för att ge trovärdighet åt vår
vilja och förmåga att värna om vår neutralitet och vårt territorium vill vi
också föra en aktiv utrikespolitik. Syftet skall vara att söka påverka
förhållandena både mellan stormakterna och i Europa i riktning mot ökad
avspänning och minskad konfrontation. Det är endast då de båda supermakterna
önskar ersätta misstro och konfrontation med avspänning och dialog
som den pågående kapprustningen kan bringas under kontroll och en
balanserad nedrustning blir möjlig. En aktiv utrikespolitik för ökad avspänning
är därför ett starkt svenskt säkerhetspolitiskt intresse.

Nedrustningspolitik

Svensk politik för rustningskontroll och nedrustning är ett av de centrala
inslagen i vår säkerhetspolitik. Det är ett bidrag till arbetet på att främja fred
och säkerhet i världen. Genom den ständiga risken för eskalation av
konflikter på olika håll i världen men också beroende på den ökade
strategiska betydelsen av vår egen del av världen är detta en politik som
samtidigt och omedelbart främjar vår egen säkerhet. Vårt deltagande i ett
internationellt nedrustningsarbete ligger således i högsta grad i vårt eget
intresse.

Den svenska aktiviteten i internationella nedrustningsfora är således
angelägen. Sverige har under mycket lång tid gjort omfattande och betydelsefulla
insatser för att möjliggöra framsteg. Sverige besitter på flera områden
en hög teknisk kompetens och ett brett internationellt förtroende, vilket
möjliggjort konkreta initiativ och förslag. Hittills gjorda prioriteringar inom
nedrustningspolitiken ligger väl inom ramen för svensk kunskap och
erfarenhet och i ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse. I takt med att det
internationella nedrustningsarbetet, t.ex. inom ESK, kommer att mer direkt
beröra alla delar av den svenska säkerhetspolitiken blir det än viktigare med
en återkommande analys och diskussion av svenska intressen och prioriteringar
inom nedrustningspolitiken i ett totalt säkerhetspolitiskt perspektiv.

Kärnvapenfri zon i Norden

Sorn vi framhöll i motion 1987/88 :U401 måste syftet med en kärnvapenfri zon
i Norden vara att öka säkerheten för Sverige och de övriga nordiska

11

länderna. Inget av de fyra nordiska länderna tillåter i fredstid stationering av Mot. 1988/89

kärnvapen på sina territorier. Danmark och Norge har förklarat sig inte U415

tillåta kärnvapen på sitt territorium i krigstid utan uttryckligt medgivande.

Samtliga nordiska länder har genom att ansluta sig till icke-spridningsavtalet
(NPT) förbundit sig att inte förvärva eller skaffa sig kontroll över kärnvapen.

Norden kan därför redan i dag anses kärnvapenfritt.

Kärnvapenhotet mot de nordiska länderna kommer i stället från sovjetiska
kärnvapen utplacerade i de baltiska staterna, i Leningradområdet, på
Kolahalvön och i Östersjön samt från NATOs sjöbaserade kärnvapen. När
INF-avtalet har fullföljts kommer en del av dessa landbaserade missiler
såsom SS 12 att försvinna, vilket är välkommet, åtminstone i den utsträckning
INF-avtalet inte medför en uppladdning av sjö- och landburna
kärnvapenmissiler i våra nära farvatten. Likaså utgör kärnvapenladdade
NATO-missiler, inte minst kryssningsmissiler i Nordatlanten, ett hot mot
Norden. Det vore därför ytterst värdefullt om Nordens kärnvapenfria status
kunde förstärkas och vinna respekt hos kärnvapenmaktema.

Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden handlar därför ytterst om att
kärnvapenmakterna, i praktiken USA och Sovjetunionen, skall lämna
bindande garantier för att kärnvapen inte kommer att användas mot eller
införas i det nordiska området i händelse av konflikt. Mot bakgrund av de
totala styrkeförhållandena i Nordeuropa skulle detta kunna kraftigt öka det
konventionella sovjetiska hotet särskilt mot Norge. Det förutsätter därför
säkerligen ett läge av väsentligt ökad avspänning i Europa, bl.a. som en följd
av en reduktion av de konventionella styrkeförhållandena. Från norsk sida
har man också alltid understrukit det europeiska sammanhanget i diskussionerna
om en kärnvapenfri zon i Norden. Med fortsatta nedrustningsåtaganden
på kärnvapenområdet i Europa, kan frågan om kärnvapenfria arrangemang
komma att sättas in i ett vidare europeiskt sammanhang.

Arbetet med att uppnå en ökad respekt och trovärdighet för Nordens
kärnvapenfrihet bör bedrivas i samarbete mellan de nordiska länderna. Det
bör ske i samförstånd och respekt för de olika säkerhetspolitiska lösningar
som de nordiska länderna valt. Strävan att förstärka Nordens kärnvapenfria
status skall öka varje ingående stats säkerhet. Vi får inte bidra till att försvåra
för någon enskild nordisk stat.

En förutsättning för att Sverige skall kunna ingå i ett nordiskt kärnvapenfritt
arrangemang är att detta bedöms vara förenligt med den svenska
neutralitetspolitiken. Det är viktigt att i detta sammanhang klargöra att ett
kärnvapenfritt Norden för svensk del aldrig kan få formen av ett avtal med
kärnvapenmakterna. Detta skulle stå i uppenbar strid med vår traditionella
neutralitetspolitik, som bl.a. ej medger att utomstående makter ges fördragsmässiga
möjligheter att ställa krav eller villkor på den politik vi för. En
möjlighet för att uppnå en kärnvapenfri zon kan därför vara genom
utfästelser i FN.

Frågan är fortsatt föremål för studier i den nordiska ämbetsmannakommittén.
Frågans mycket komplicerade karaktär och de olika legitima säkerhetspolitiska
aspekter som varje nordiskt land har att lägga på den gör det
angeläget att detta arbete bedrivs utomordentligt ingående och varsamt. Det
är också angeläget att parlamentariker fortlöpande får ta del av ämbetsman- 12

nakommitténs resultat för att kunna dra slutsatser om den fortsatta
inriktningen.

Det finns i det här sammanhanget anledning att mer generellt uppmärksamma
de krav som allt oftare ställs på regionala överenskommelser om
nedrustning eller rent av unilaterala åtgärder för att påskynda en önskvärd
utveckling.

Som framhölls i utrikesutskottets betänkande 1988/89:UU4 finns det skäl
att hysa en viss tvekan till att med stormakterna träffa uppgörelse som syftar
till att reglera säkerhetspolitiska förhållanden inom avgränsade geografiska
områden. Enligt svensk uppfattning bör problem som berör vidsträckta
geografiska områden också få sin lösning inom samma vidsträckta ram.

Avspänning och nedrustning i Europa

Med INF-avtalet accentuerades betydelsen av de konventionella styrkorna i
Centraleuropa. Warszawapakten har en åtminstone numerärt överlägsen
styrka i offensiva konventionella styrkor, vilket utgör ett allvarligt hot mot
säkerheten. Med ett bortdragande av kärnvapen från europeiska förband har
frågan rests inom NATO om behovet av kompensation. Med en effektiv
nukleär andraslagsförmåga hos Sovjet utgör inte de amerikanska strategiska
kärnvapnen enligt detta synsätt ett trovärdigt kärnvapenparaply för de
numerärt underlägsna NATO-trupperna i Västeuropa. I diskussionen har
flera alternativ nämnts, liksom flera av dem i kombination. En kraftig
konventionell upprustning av de europeiska NATO-staterna förespråkas
särskilt av dem som i USA anser att Västeuropa skall ta ett ökat ekonomiskt
ansvar för sin säkerhet. Vidare kan luft- och särskilt sjöburna medeldistansmissiler
ta över en del av de tidigare landbaserade kärnvapnens roll. Det
skulle ytterligare öka den strategiska betydelsen främst av Nordatlanten och
Nordsjön, men kanske också av Östersjön.

Det är således också ett mycket starkt svenskt säkerhetspolitiskt intresse
att överenskommelserna om kärnvapenreduktion också följs av en reduktion
av de konventionella styrkorna i Centraleuropa till en så låg nivå som möjligt,
där båda parter kan finna en balans som ökar säkerheten. En ökad säkerhet i
Centraleuropa ställer vidare krav på en övergång från offensiv inriktning och
doktrin hos de båda stormaktsblockens styrkor. MBFR-samtalen i Wien har
inte resulterat i några substantiella resultat under snart 15 års förhandlingar.

Genom INF-avtalet och olika sovjetiska utspel har emellertid förutsättningar
skapats för att på allvar ta itu med de konventionella rustningarna. I
INF-avtalet har Sovjetunionen för första gången accepterat tanken på
asymetriska nedrustningsavtal. Likaså har det sovjetiska accepterandet av
att det råder en sovjetisk övervikt på det konventionella området löst upp
många låsningar. Gorbatjovs utspel i FNs generalförsamling om ett ensidigt
tillbakadragande av konventionella styrkor i CentralEuropa understryker
detta. Det finns emellertid anledning att i detta sammanhang varna något för
unilaterala åtgärder. Genom ömsesidiga avtal regleras också de viktiga
frågorna om kontroll av avtalens efterlevnad. Det utgör grunden för det
ömsesidiga förtroende som är en absolut förutsättning för fortsatta framsteg.
Genom unilaterala åtgärder utestängs motparten från denna förtroendeskapande
process.

Mot. 1988/89

U415

Förutsättningarna för framsteg på det konventionella området är direkt Mot. 1988/89
relaterade till en ytterligare utbyggnad av s.k. förtroende- och säkerhetsska- U415
pande åtgärder. Till dessa skulle också en s.k. korridor i Centraleuropa
mellan de båda militärblocken fri från slagfältskärnvapen höra. Den skulle
kunna minska risken för ett tidigt insättande av kärnvapen i en europeisk
krigssituation.

ESK

Uppföljningskonferensen i Wien inom Konferensen för säkerhet och samarbete
i Europa (ESK) har i dagarna avslutats. Det är ytterst glädjande att man
nått balanserade framsteg inom alla de olika områdena inom ESK-arbetet.

Det gäller inte minst beträffande mänskliga rättigheter, där de olika
aktiviteter som överenskoms vid Madrid-mötet inte gav särskilt påtagliga
resultat. Slutdokumentet från Wien innehåller emellertid en rad mycket
glädjande framsteg när det gäller människors rätt att fritt röra sig såsom t.ex.
att lämna och återvända till sitt hemland. Vidare erkänns människors rätt att i
sina hemländer dels följa och påverka ESK-överenskommelsernas uppföljning
och dels uppmärksamma och påverka den pågående miljöförstöringen.

Med beslutet att inom ESKs ram inleda förhandlingar om nedrustning av
alla landbaserade vapen i Europa från Atlanten till Ural tas ett betydelsefullt
steg på väg mot en ökad stabilitet och säkerhet för folken i Europa. Den
överenskomna inriktningen att behandla nedrustningsfrågorna i en inre
konferens med NATO och Warszawapaktsstaterna och en yttre konferens
med samtliga 35 ESK-stater kring fortsatta förtroendeskapande åtgärder
med nära samordning och information konferenserna emellan kan sägas
avvika från ESKs principer om lika deltagande. För att minska nackdelarna
av en uppdelning på två förhandlingar har, som riksdagens utrikesutskott
påpekade i sitt betänkande hösten 1988, Sverige och övriga NN-stater verkat
för att möjligheterna att få insyn i och påverka 23-statsförhandlingama skall
bli så stora som möjligt. Även i fortsättningen bör från svensk sida frågor om
utvidgade och fördjupade förtroendeskapande åtgärder drivas med kraft.

Som ovan anförts ökar betydelsen av förtroendeskapande åtgärder på det
marina området särskilt för Sverige och övriga små stater i Nordeuropa.

Gorbatjovs Murmansktal innebar härvidlag kanske en öppning även inom
det marina området. Situationen i Östersjön, inte minst mot bakgrund av
eventuella förändrade dispositioner hos NATO eller Warszawapakten som
en följd av INF-avtalet, gör detta särskilt angeläget för Sverige.

Sverige bör även fortsättningsvis aktivt verka för framsteg inom övriga
ESK-korgar. Ett ökat samarbete på olika samhällsområden bidrar verkningsfullt
till ökat samförstånd och förtroende. Fortsatta åtgärder för respekt
för de mänskliga rättigheterna och ett underlättande av enskilda människors
rätt att fritt röra sig bidrar också till en bred folklig förankring av
ansträngningarna att skapa ett förtroendefullt samarbete mellan de europeiska
folken. De tre konferenserna om mänskliga rättigheter som avslutas i
Moskva 1991 fyller här en viktig funktion.

14

Nedrustningsarbetet Mot. 1988/89

INF-avtalet omfattade bara en blygsam andel av världens kärnvapenarsena- U415
ler, men utgjorde ett ytterst angeläget genombrott för nedrustningsansträngningarna.
Därigenom skapades en god utgångspunkt för fortsatta samtal om
nedrustningsöverenskommelser om kärnvapen. Närmast ligger ett avtal om
nedskärningar av de strategiska kärnvapnen, kanske med 50 %.

INF-avtalet och kommande eventuella kärnvapennedskärningar kommer
sannolikt inte att leda till ett fullständigt avskaffande av kärnvapen. Det är
knappast rimligt att anta att de båda supermakterna helt skulle våga avstå
från en avskräckningsförmåga på det nukleära området, även om denna kan
ligga på en väsentligt lägre nivå än dagens.

Till detta kommer att Storbritannien och Frankrike, vilka ej inbegripits i
INF-avtalet, Kina och Indien tillhör kärnvapenklubben och att mellan 5 och
10 ytterligare stater i konfliktområden i tredje världen anses vara s.k.
tröskelstater med möjlighet att skaffa kärnvapen. Av dessa har endast
Storbritannien anslutit sig till icke-spridningsavtalet (NPT).

Sverige bör därför fortsätta sina ansträngningar att medverka till såväl ett
fullständigt provstoppsavtal som till att alla stater ansluter sig till ickespridningsavtalet.
Därigenom skulle riskerna för ytterligare kärnvapenspridning
minska. Med INF-avtalet som första steg och en eventuell överenskommelse
om reduktion av de strategiska kärnvapnen skulle de stora kärnvapenmakterna
äntligen ha tagit de första stegen på löftena i icke-spridningsavtalet
om kärnvapennedrustning. Det är hög tid att så sker. Den fjärde granskningskonferensen
om icke-spridningsavtalet äger rum 1990. Det återstår då
endast fem år till dess att avtalet löper ut. Tiden rinner snart ut för
möjligheterna att få resterande tröskelstater att ansluta sig till NPT. Om det
misslyckas kan det inverka menligt på ansträngningarna att nå ett förbud mot
kemiska vapen.

Kemiska vapen

Under det gångna ett och ett halvt året har åtskilliga steg tagits på väg mot en
konvention mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen samt
förintandet av befintliga lager. Det är främst Sovjetunionen som stått för
dessa. Hösten 1987 inbjöds experter och journalister från hela världen till ett
studiebesök vid en testanläggning för kemiska vapen i Kazakhstan. Tillsammans
med genombrottet för påplats-inspektion vid Stockholmskonferensen
hösten 1987 samt INF-avtalets verifikationsbestämmelser i samma riktning,
torde därmed ett rejält kliv ha tagits mot en lösning av kontrollfrågorna i en
kemvape nkonvention.

Det återstår emellertid en rad svårigheter att komma till rätta med. Till
dessa hör naturligtvis att USA efter nästan 20 års moratorium på tillverkning
av kemiska vapen vid förra årsskiftet började tillverkningen av s.k. binära
kemiska vapen, en påtaglig modernisering av dess kemvapenarsenal. Allvarligare
är säkert att många stater i tredje världen, främst i Mellanöstern, ser
kemiska vapen som fattigmans kärnvapen. De fruktar att kärnvapenmakterna
eftersträvar ett förbud mot kemiska vapen, samtidigt som de själva med
kärnvapen förfogar över monopol på massförstörelsevapen. Frankrikes 15

vägran att förbinda sig att förstöra sina kemiska vapen innan de första tio Mot. 1988/89

åren av en konventions giltighet gått utgör också ett skäl för stater att vara U415

skeptiska till en konvention. Det skulle under tio års tid ge dem som har
kemiska vapen ett övertag gentemot dem som förklarat sig beredda att ej
skaffa dem.

I början av 1989 hölls en konferens om kemiska vapen i Paris. Den tillkom
på initiativ av president Reagan i FNs generalförsamling i september för att
uppmärksamma 1925 års protokoll om kemiska vapen, vars instrument
förvaras i Paris. Konferensen hade endast opinionsbildande funktion.

Förhandlingarna om en ny konvention förs sedan början av 70-talet vid
CD-konferensen i Genéve.

Vid Pariskonferensen nåddes inga konkreta framsteg, men den kan
förhoppningsvis ändå ha haft önskvärd opinionsmässig effekt. Den sovjetiske
utrikesministern Sjevarnadze utlovade i ett uppmärksammat tal att
Sovjetunionen skall börja förstöra kemiska vapen på egen hand. Den
enhälligt antagna slutresolutionen blev en kompromiss. Det kan dock
noteras att Irak, som använt kemiska vapen mot Iran i det nu avslutade
Gulf-kriget, inte motsatte sig fördömandet av all användning av kemiska
vapen. Det vägrade Irak så sent som vid FN:s generalförsamlings tredje extra
möte om nedrustning.

Det är viktigt att förhandlingarna om en konvention mot kemiska vapen nu
inte tappar fart. CD-konferensen i Genéve bör nu kraftsamla sig för att lösa
de återstående problemen för att en konvention skall kunna uppnås. Sverige
bör som hittills lägga hög prioritet vid dessa ansträngningar.

Även beträffande biologiska och radiologiska vapen är det angeläget att
Sverige fortsätter sina insatser för att i Genéve medverka till framsteg i
förhandlingsarbetet.

FNs tredje särskilda möte om nedrustning

Sommaren 1988 ägde FNs generalförsamlings tredje särskilda session om
nedrustning rum. Sessionen blev ett misslyckande. Motsättningarna var för
stora mellan en rad olika deltagande stater. Dessa konferenser löper en stor
risk att huvudsakligen upprepa tidigare uttalanden, som endast sällan kunnat
följas upp med konkreta åtgärder och resultat. Det bidrar inte till den ökade
tyngd som FN bör ges i det internationella arbetet för fred och säkerhet.

Förhoppningsvis kan de förbättrade relationerna mellan de båda supermakterna
och deras löften om en förstärkt funktion för FN underlätta kommande
konferenser av detta slag.

Militära utgifter och vapenexport

Den snabba utvecklingen av den sovjetiska synen på ökad öppenhet i militära
frågor gör det angeläget att åter resa frågan om att nå internationella
överenskommelser om minskning av de militära budgetarna. Det system för
att redovisa och göra rättvisande jämförelser mellan militärutgifter i olika
länder, som utarbetats inom ramen för FN, bör stödjas. Sverige bör verka för
att anslutningen till detta system nu blir bättre.

Den internationella vapenhandeln är av en oroande omfattning. En alltför 16

stor del därav sker ej i öppna former. Som folkpartiet föreslog senast i motion

1986/87:U411 bör Sverige i FN ta initiativ till ett internationellt system för
registrering, kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln.
Sverige borde kunna medverka till att utarbeta en konkret modell för hur ett
sådant internationellt system skulle kunna se ut.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FNs fredsbevarande roll och möjligheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en noggrann analys av utvecklingen i
Nordeuropa för Sveriges säkerhetspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svensk säkerhets- och neutralitetspolitik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kärnvapenfri zon i Norden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett fullständigt provstoppsavtal,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatta ansträngningar att få en fullständig
anslutning till icke-spridningsavtalet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en konvention om förbud mot utveckling,
produktion och lagring av kemiska vapen samt förstörande av lager
och produktionsanläggningar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett system inom FNs ram för redovisning av
militära budgetar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett system inom FNs ram för registrering,
kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln.

Stockholm den 25 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Mot. 1988/89

U415

17

Jan-Erik Wikström (fp)

Maria Leissner (fp)