Säkerhetspolitiken, m.m.

Motion 1988/89:Fö204 av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :Fö204

av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m)
Säkerhetspolitiken, m.m.

Mot.

1988/89

FÖ204

1. Sammanfattning

Regeringens budgetproposition är preliminär vad gäller det militära försvaret.
Särskild proposition om detta aviseras till den 24 februari. Moderata
samlingspartiets ställningstagande till huvuddelen av det militära försvaret
får därför anstå till dess denna proposition framlagts. Vissa frågor rörande
det militära försvaret är emellertid av sådan karaktär att vi anser det
nödvändigt att redan nu behandla dem.

Motionen tar inledningsvis upp de konsekvenser 1987 års försvarsbeslut
lett till och det sätt regeringen hanterat den kris försvaret och därmed också
säkerhetspolitikens trovärdighet hamnat i. Vidare berör motionen direktiven
till 1988 års försvarskommitté. Motionen innebär i dessa delar en kraftig
kritik av regeringen för det sätt på vilket försvarspolitiken hanteras, en kritik
också av delar av uppläggningen av den nya försvarskommitténs arbete samt
uttalanden att moderata samlingspartiet inte kan acceptera en försvarspolitik
med den inriktning och de konsekvenser 1987 års beslut fått.

Motionen berör vidare grunderna för den säkerhetspolitik, alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig, som vårt land för. Här konstateras att
denna politik både från folkrättsliga och allmänna trovärdighetssynpunkter
ställer långtgående krav på ett allsidigt sammansatt och starkt totalförsvar.
Regeringen kritiseras för att den tonar ner totalförsvarets roll i säkerhetspolitiken.

Motionen tar upp de successiva förskjutningar som ägt rum i Europa vad
gäller strategiska intressen mellan maktblocken. Nordeuropas ökade vikt för
båda maktblocken understryks. Motionen innehåller här krav på djupare
analyser av Nordeuropas roll i det strategiska spänningsfältet.

Motionen tar vidare upp de fortsatta och allvarliga ubåtskränkningarna
och mynnar här ut i krav på en förnyad analys av kränkningarna och skyddet
mot dem.

Motionen tar upp riktlinjer för arbetet med ett nytt försvarsbeslut och vissa
centrala frågor inom det militära försvaret. Förkortad värnplikt enligt ÖB:s
förslag avvisas. JAS-systemet skall fullföljas med bl.a. en tvåsitsversion.
Inriktningen skall vara att en JAS39C skall utvecklas. En andra ubåtsskyddsstyrka
skall upprättas.

Slutligen tar motionen upp anslagsfrågor inom det civila totalförsvaret där
vissa förstärkningar utöver regeringens förslag förordas.

1

1 Riksdagen 1988/89.3sami. NrFö204

2. Säkerhets-och försvarspolitik i kris

Under den tid som gått sedan 1987 års försvarsbeslut har Sverige sänt
säkerhetspolitiska signaler till omvärlden som utan tvekan väckt undran.

Enligt Tage Erlanders en gång välfunna formulering om vår säkerhetspolitiska
linje, får Sverige inte genom sitt agerande väcka ”vare sig farhågor eller
förväntningar” om att vårt land ens under mycket starkt yttre tryck skulle
överge sin linje.

Att döma av de tydliga uttalanden som kommit från den finske försvarsministern
och den norske överbefälhavaren, har farhågor börjat väckas, inte
om att vi vill överge vår linje, men att vi under starkt yttre tryck inte förmår
hålla den.

Regeringens skilda uttalanden och ovilja att tydligt markera viktiga
svenska principer för försvarets uppbyggnad och styrka har medverkat till
detta och åstadkommit undran eller oro i omvärlden.

Dessa principer gäller bl.a. att hela landet skall försvaras, att försvaret
bygger på allmän värnplikt med grundutbildning för kvalificerade uppgifter i
landets försvar samt att svenskt försvar tillgodoses med kvalificerad materiel
av en inhemsk försvarsindustri.

Oviljan att inse effekterna av 1987 års försvarsbeslut, hotet om att avveckla
JAS-projektet och de egendomliga uttalanden som tidigare kommit från
regeringsledamöter med anledning av de fortsatta ubåtskränkningarna hör
till denna bild.

Till detta kommer också det kända förhållandet att det svenska försvaret
under 20 år kraftigt försvagats under en tid då såväl stormakterna som våra
grannländer stärkt sina försvarsorganisationer. Försvarets minskade andel
av samhällets resurser sedan 1968 års försvarsbeslut motsvarar ca 80
miljarder kronor. ÖB konstaterar att verksamhet för ca 20 miljarder kronor
utgått ur planerna fram till 1997, jämfört med intentionerna i 1987 års
försvarsbeslut.

Bakom detta beslut stod socialdemokraterna och folkpartiet. En bred
uppgörelse i förhandlingarna kunde inte träffas genom att folkpartiet valde
att göra upp med socialdemokraterna på en ekonomisk nivå som var
oacceptabel för såväl moderata samlingspartiet som centerpartiet.

Redan våren 1988, ett år senare, stod det klart att försvarsbeslutet var
ohållbart. Marinens resurser för ubåtsjakt behövde omedelbart förstärkas.
Ett ”nödbeslut” för ubåtsskyddet fattades som innebar en förstärkning med
700 miljoner kronor för den återstående delen av försvarsbeslutsperioden.
Moderata samlingspartiet ensamt reserverade sig för högre anslag om totalt
900 miljoner kronor mer under perioden. Detta inrymde bl.a. anskaffning av
ytterligare två kustkorvetter, vilket skulle ha möjliggjort uppsättandet av en
andra ubåtsskyddsstyrka.

Redan våren 1987 stod det klart att beslutsunderlaget vad avsåg arméns
inriktning inte var tillfyllest. Försvarsbeslutet vad avser armén blev således
bara ett ”övergångsbeslut” i avvaktan på det utredningsarbete som arméchefen
och överbefälhavaren skulle genomföra till hösten 1988. Det bör
observeras att den ram som armén gavs i detta beslut var beräknad med
utgångspunkt i att endast klara driften samt vissa ofrånkomliga pågående
materielanskaffningar.

Mot. 1988/89

FÖ204

2

Arméchefens utredning om arméns framtid har inarbetats i överbefälhavarens
i oktober 1988 överlämnade underlag för statsmakternas beslut. Det bör
klart understrykas att denna utrednings beskrivning om arméns framtid med
en ekonomi enligt ramen från 1987 måste ses som en konsekvens av denna
ram.

Överbefälhavarens underlag består därför av två delar. Dels en programplan
med femårig inriktning av försvarsmakten med den medelstilldelning
som beslutats 1987 (FU88). Denna inriktning måste, som moderaterna tidigt
angav, betecknas som helt orimlig med bl.a. en reducering av arméns
brigader med mer än 30 %. Dels ges en inriktning av försvarsmakten fram
mot år 2010 (FMI 2000). Här anger ÖB vad han anser vara ett minimum för
att långsiktigt klara försvarsmaktens uppgifter.

Våren 1988, stod det klart att armén sedan flera år glidit in i en ekonomisk,
organisatorisk och personell kris som inte kunde hävas utan dramatiska och
långtgående nedskärningar av krigsorganisation och fredsorganisation; allt
under de ekonomiska förutsättningar som givits i 1987 års försvarsbeslut.

Mot denna bakgrund sökte regeringen samla de fyra demokratiska
partierna i en parlamentarisk kommitté vars huvuduppgift skulle bli att under
tiden fram till den 15 december 1988 komma fram till lösningar på framförallt
nedskärningarna av arméns fredsorganisation.

För oss moderater stod det sedan länge klart att 1987 års försvarsbeslut var
ohållbart och att ytterligare ”nödbeslut” på olika delområden inte var en
ansvarsfull eller framkomlig väg att lösa försvarets problem.

Vår uppfattning var att nästa försvarsbeslut måste tidigareläggas från 1992
till 1991, att en parlamentariskt sammansatt försvarskommitté snarast skulle
tillsättas, att direktiven till denna måste innebära möjligheter att pröva
försvarslösningar på högre ekonomiska nivåer samt att i avvaktan på ett
sådant beslut arméns akuta problem måste lösas genom ökad medelstilldelning
så att handlingsfriheten kunde bevaras.

Regeringen motsatte sig helt en sådan lösning och vi moderater kunde
alltså inte medverka i armékommittén.

Sent omsider fann dock regeringen sin egen hållning ohållbar. Den 8
november 1988 beslöt regeringen att tillmötesgå kraven på en ny försvarsutredning,
tidigareläggning av nästa försvarsbeslut och upplösning av armékommittén.
Vi moderater hälsar naturligtvis detta med tillfredsställelse.

Regeringen bär dock till största delen ansvaret för den situation vi nu
befinner oss i.. Värdefull tid har gått förlorad. Armén saknar inriktning, oron
bland personalen växer, särskilt på orter med nedläggningshotade förband.
Materieltillförseln saknar stadga eftersom krigsorganisationsutvecklingen är
höljd i dunkel. Den svenska försvarsindustrin närmar sig snabbt på väsentliga
områden omslagspunkter där utvecklingsförmågan måste avvecklas.

Också direktiven till den nytillsatta försvarskommittén är på många
punkter egendomliga.

Direktiven anger, att kommittén till den 15 juni 1989 skall avge delbetänkande
om planeringssystemet samt arméns framtid, till den 1 december 1989
om säkerhetspolitiken och totalförsvarets inriktning i stort samt till den 1
december 1990 om försvarspolitikens konkreta utformning i övrigt.

Det är svårt att se något logiskt sammanhang eller någon politisk

Mot. 1988/89

FÖ204

3

1* Riksdagen 1988/89.3sami. Nr FÖ204

konsekvens i denna uppläggning. Risken är stor för att delfrågor behandlas
utan att kunna sättas in i rätt sammanhang, och att försvarspolitiken genom
detta inte får den klarhet och konsekvens som den måste ha.

Det ter sig märkligt att ta ställning till arméns grund- och krigsorganisation
utan att samtidigt ta ställning till försvarsekonomins utveckling och försvarets
utveckling i stort under de två närmaste försvarsbeslutsperioderna.

Grundorganisationen skall inriktas på krigsorganisationen. Krigsorganisationsutvecklingen
skall läggas fast för en längre tidsperiod med utgångspunkt
bl.a. från de ekonomiska resurser som står till förfogande och balansen inom
totalförsvaret i dess helhet.

Att först ta ställning till arméns grundorganisationen och delar av
krigsorganisationen för att därefter ta ställning till ekonomi och krigsorganisationen
i dess helhet är såväl logiskt som sakligt felaktigt.

Moderata representanter i försvarskommittén kommer att arbeta för att
beslut om bl.a. armén fattas först efter det att klarhet nåtts om försvarspolitikens
långsiktiga inriktning och kostnader.

Det ter sig också mindre meningsfullt att som prioriterad uppgift till
kommittén ge frågan om planeringssystemets konstruktion. Förändringar i
detta kan förvisso behövas. Rimligen kan dock kommittén inte ta ställning till
de större förändringar som behövs förrän i ett senare skede av sitt arbete.

Enligt direktiven skall förslag om armén och planeringssystemet föreligga
den 15 juni 1989. Beslut av riksdagen kan därmed påverka först budgetåret
1990/91. Det är svårt att se varför kommittén skall avge sitt förslag i denna del
så långt före det ställningstagande som krävs av riksdagen.

Det är dock under alla förhållanden nödvändigt med ekonomiska tillskott
för budgetåren 1989/90 och 1990/91 om inte viktiga försvarsfunktioner skall
urholkas på ett sätt som gör att en återtagning i praktiken knappast är
möjlig.

Det är vidare orimligt, att viktiga ställningstaganden om t.ex. JASsystemets
framtid över huvud taget inte berörs i direktiven.

Sverige står nu inför sin allvarligaste försvarspolitiska kris med långsiktiga
säkerhetspolitiska konsekvenser sedan andra världskriget.

Vår säkerhetspolitiska linje, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig, är inte en språklig formel varmed man kan besvärja omvärlden. Den
innebär uppenbara och tydliga förpliktelser för oss i vårt försvarspolitiska
handlande.

Försvarsmaktens sammansättning och styrka måste stå i ett trovärdigt
förhållande till de uppgifter den skall lösa. Dessa uppgifter bestäms av
hotbilden och geografin och uppgifterna kan lösas om vi på ett riktigt sätt tar
till vara våra personella, industriella och geografiska tillgångar.

Överbefälhavarens underlag visar att en utveckling av ekonomin enligt
1987 års försvarsbeslut leder till

att försvarsmakten inte klarar en neutralitetsvakt så att vårt lands luftoch
sjöterritorium kan täckas och att vårt landterritorium i denna
situation till stora delar täcks med undermåligt utbildade enheter,
att tröskeln mot överraskande angrepp mot landet blir så låg att denna
angreppsform i en krissituation militärt kan te sig alltmer tilltalande för
en angripare,

Mot. 1988/89

FÖ204

4

- att försvarsmakten inte längre med någon rimlig grad av säkerhet kan
avvärja en invasion i någon del av landet ens med en mycket
koncentrerad kraftsamling till den farligaste riktningen,

att de grundläggande principerna i den allmänna värnplikten och
värnpliktssystemet måste omprövas,

- att nedrustningen av kvalitet i och minskningen av antalet krigsförband i
armén framtvingar en nedläggning av ca en fjärdedel av fredsregementena,

- att tillförseln av ny och modern materiel till försvarsmakten blir så
krympande att svensk försvarsindustri i viktiga delar måste läggas ned
och att utlandsberoendet kommer att öka,

att det civila totalförsvaret tvingas till en nästan fullständig omplanering
av all verksamhet i mellersta och södra Sverige,

- samt att civilbefolkningen i händelse av krig kommer att drabbas av
förluster, skador och förstörelse i oförutsebar omfattning.

De samlade försvarspolitiska och säkerhetspolitiska konsekvenserna av en
utveckling i denna riktning är sådana att Sverige tar på sig ansvaret för att
förtroendet för vår säkerhetspolitik kan rubbas.

3. Försvar av frihet och oberoende

Målet för den svenska säkerhetspolitiken har under lång tid slagits fast av
riksdagen, senast av 1987 års riksmöte:

Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi
själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser
bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt
och varje annat hänseende efter våra värderingar samt i samband därmed
verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

De olika element som sammantagna konstituerar Sveriges säkerhetspolitik
brukar ofta betecknas som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, en
politik som skall stödjas av ett allsidigt sammansatt och starkt totalförsvar.

Hur dessa element från svensk sida beskrivs och hur de enligt vår
uppfattning förhåller sig till varandra, är av grundläggande betydelse för
trovärdigheten i vår säkerhetspolitik över tiden.

Målet för säkerhetspolitiken, är kort uttryckt, Sveriges överlevnad som en
fri och självständig nation. Detta mål kan under de militärpolitiska förhållanden
som råder och kan förutses råda i vår omvärld säkrast nås med den
uttalade avsikten att stå folkrättsligt neutral i en konflikt mellan maktblocken.

Kan genuin trovärdighet i vår omvärld skapas kring denna neutralitetsavsikt,
är en viktig förutsättning för att uppnå målet med säkerhetspolitiken
grundlagd.

Neutralitetsavsikten blir emellertid från trovärdighetssynpunkt starkt
undergrävd, om den icke under fredstid grundas på en militärpolitisk
alliansfrihet.

En paktanslutning inskränker nämligen en nations säkerhetspolitiska
handlingsfrihet i sådan grad att nationen med automatik kan befinna sig i

Mot. 1988/89

Fö204

5

krigstillstånd utan någon nämnvärd möjlighet att påverka ett sådant beslut.

Den svenska militärpolitiska alliansfriheten, som är helt självvald och vars
innebörd vi själva beslutar om, saknar varje form av folkrättslig bindning.
Dess grundläggande funktioner är att skapa förutsättningar för att stå utanför
den militärpolitiska paktens förpliktelser och automatik och att lägga
grunden för den folkrättsligt starkt krävande neutralitetspositionen i händelse
av konflikt mellan maktblocken.

Att inta en neutralitetsposition vid en konflikt mellan maktblocken ålägger
vårt land ett flertal förpliktelser enligt folkrätten. Alltför ofta undervärderas
dessa förpliktelser i den svenska diskussionen. Bland de mera tydliga och
omfattande åtaganden som folkrättsligt följer med en neutral stats position är
kravet att fullständigt kunna övervaka och kontrollera hela territoriet samt
att kunna ingripa mot kränkningar eller försök att utnyttja territoriet. Redan
i dessa krav ligger att en obeväpnad neutralitet är en orimlighet.

Med hänsyn till omfattningen av vårt lands sjö-, luft- och landterritorium
krävs en allsidigt sammansatt försvarsmakt som besitter sådan effektivitet,
kvalitet och kvantitet att hela territoriet verkligen kan omfattas av en
neutralitetsvakt.

Enbart en trovärdig avsikt att inta neutralitet vid konflikt kräver alltså en
betydande omfattning av det militära försvaret. Denna trovärdighet måste
byggas upp och vidmakthållas under fredstid. Det sätt på vilket vårt land
under fredstid reagerar och kan reagera på kränkningar är naturligtvis av
avgörande betydelse för denna trovärdighet.

Skulle vårt land trots allt bli angripet har den på alliansfrihet och
neutralitet stödda politiken misslyckats. I denna situation kvarstår självfallet
målet för säkerhetspolitiken, nämligen nationens överlevnad som en fri och
självständig nation. De medel statsledningen då måste nyttja för att nå detta
mål kan vara av olika natur men helt klart framstår vår egen militära förmåga
att avvärja angreppet som avgörande för att statsledningen skall ha en
politisk handlingsfrihet.

Inget lands säkerhetspolitik fungerar i ett lufttomt rum. Ett lands
säkerhetspolitik är en del av ett mönster som den själv påverkar men också
påverkas av.

Sveriges säkerhetspolitik ingår som ett av flera led i ett nordatlantiskt
mönster och detta mönster i sin tur i ett europeiskt.

För våra nordiska grannländer, som i olika hänseenden har säkerhetspolitiska
bindningar till maktblocken, är Sveriges säkerhetspolitik och det stöd
vår oberoende militära förmåga kan ge denna politik av avgörande betydelse
för deras egen säkerhets- och militärpolitik. 1984 års försvarskommitté
betonade också att Sveriges säkerhetspolitiska linje av övriga nordiska
länder betraktas som en grundläggande beståndsdel i det stabila säkerhetspolitiska
mönstret i Norden.

Sverige hotar ingen. Båda parter i en eventuell konflikt måste vara
förvissade om att Sverige har vilja och förmåga att skydda sig mot varje
tänkbar angripare.

Totalförsvaret skall genom sin styrka, sammansättning och beredskap
tillförsäkra vårt land fred och frihet genom att en angripares förluster, och
andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land, inte ter sig

Mot. 1988/89

FÖ204

6

rimliga i förhållande till fördelerna. Det följer av detta att det svenska
försvaret måste anpassas efter de styrkor som kan förväntas avsättas mot
Sverige och de handlingsmöjligheter en angripare har. Neutralitetspolitiken
är därför en krävande linje, som ger oss själva ansvaret för att värna vårt
territorium under fred, kris och krig.

Neutralitetspolitiken innebär att vi aldrig kan överlämna ansvaret för
försvaret av vår fred och frihet till någon annan. Våra nationella intressen
tillvaratas bäst av oss själva - så länge vi har viljan och förmågan att göra de
uppoffringar som krävs.

Den numerär ett mobiliserat värnpliktsförsvar ger är nödvändig för att
kunna erbjuda försvar av hela vårt land. En i stor utsträckning egenutvecklad
och inhemskt producerad krigsmateriel av hög klass garanterar kvalitet,
samtidigt som en så stor handelspolitisk självständighet som möjligt även vad
gäller försörjning av försvarsmateriel uppnås.

Under 1950- och 1960-talen hade Sverige ett totalförsvar som utgjorde
denna fasta komponent i säkerhetspolitiken. De riktlinjer för utvecklingen
av försvaret som moderata samlingspartiet står för syftar till att garantera att
denna relativa styrka gentemot omvärlden även framgent föreligger.

I direktiven till den nya försvarskommittén finns formuleringar som
innebär ett frångående av den balans mellan utrikes- och försvarspolitiken i
säkerhetspolitiken som formulerades av 1984 års försvarskommitté.

Försvarets roll i säkerhetspolitiken tonas ner i förhållande till utrikespolitiken.
Att utrikespolitiken är ”grundläggande” medan totalförsvaret bara är
”väsentligt” för säkerhetspolitiken är en snedvridning av den säkerhetspolitiska
doktrinen.

Samma formulering återkommer i det säkerhetspolitiska avsnittet i årets
budgetproposition.

Detta är en illavarslande och för oss oacceptabel förändring av balansen i
svensk säkerhetspolitik.

4. Säkerhetspolitiska utgångspunkter

I den säkerhetspolitiska rapport som 1984 års försvarskommitté avlämnade
1985 analyserades utvecklingen i det nordeuropeiska och nordatlantiska
området under kommande år. Kommittén var enig.

Den konstaterade därvid:

Det nordeuropeiska och nordatlantiska området har till följd av utvecklingen
under de senaste 15—20 åren fått ökad militärstrategisk betydelse för
maktblocken. Detta läge torde bestå under överblickbar tid. Därigenom
föreligger en ökad risk för att det nordiska området kan beröras redan i
inledningsskedet av en väpnad konflikt mellan maktblocken.

Läget i Europa efter andra världskriget medförde att NATO och Warszawapakten
kom att stå mot varandra utefter den järnridå som delade kontinenten.

Försvarsutgifterna i Sverige låg, relativt sett, under 1950- och 1960-talen
väl i nivå med omvärldens satsningar. Försvarsbesluten fram till år 1968 slöts
också i enighet mellan riksdagens demokratiska partier.

I samband med 1958 års försvarsbeslut gjordes vissa nedskärningar i den

Mot. 1988/89

FÖ204

v

7

från kriget omfattande krigsorganisationen. Men huvudinriktningen var
modernisering och förnyelse. Den årliga reala ökningen av försvarsanslagen
blev ett viktigt medel för att uppnå förnyelse.

Fram till 1970-talet utgjorde de tänkta centraleuropeiska frontavsnitten
den strategiskt mest betydelsefulla delen av Europa. Skandinavien var ett
randområde av begränsat strategiskt intresse.

Ubåtsbaserade kärnvapen är betydligt svårare att hitta och bekämpa än de
landbaserade kärnvapnen. Genom att placera interkontinentala kärnvapen
på ubåtar skaffade sig först USA och sedan Sovjet en så kallad andra
slagsförmåga. Detta har lett till betydande förändringar i supermakternas
militära planering.

De sovjetiska strategiska robotbåtarna är till ca två tredjedelar baserade
vid marinbaser på Kolahalvön. Här placerades också stora delar av den nya
sovjetiska flotta som byggdes upp under främst 1960- och 1970-talen.

I händelse av konflikt eller hot om konflikt är det av mycket stor, kanske
avgörande, vikt för Sovjet att flottan inklusive de ubåtsbaserade kärnvapnen
kan löpa ut i Nordatlanten. NATO har ett motsvarande intresse av att
förhindra detta. NATO har vidare ett stort intresse av att transporter över
Atlanten kan ske i skyddade former. Detta är bakgrunden till det ökade
strategiska intresset för det nordatlantiska och nordeuropeiska området.

Från år 1977 placerade Sovjet ut ca 400 medeldistansmissiler av typ SS 20
riktade mot främst Västeuropa. Detta ledde NATO till att i det så kallade
dubbelbeslutet år 1979 avisera en motsvarande utplacering av medeldistanskärnvapen
i Västeuropa med början 1983 om inte Sovjet gick med på
nedskärningar av antalet SS 20. Till följd av avtalet mellan USA och Sovjet i
november 1987 skall bl.a. dessa medeldistansrobotar nu avlägsnas. Man bör
dock vara medveten om att detta inte på något avgörande sätt förändrar
maktblockens grundläggande försvarsdoktriner.

Klimatet mellan stormakterna präglades under 1950-talet av det ”kalla
kriget”. Efter den akuta situationen i samband med Kubakrisen år 1962
följde en period av ökande kontakter. Direkta rustningskontrollavtal, främst
avseende interkontinentala kärnvapenbärare, träffades mellan Sovjet och
USA under de första åren av 1970-talet.

Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 inledde NATO en
målmedveten upprustning av de konventionella styrkorna i Europa. Warszawapakten
hade aldrig avbrutit sin kontinuerliga upprustning av de konventionella
styrkorna. Under hela 1980-talet har både NATO och Warszawapakten
varje år ökat sina försvarskostnader. Detta har inneburit att
kvantiteten i de styrkor som finns i vårt närområde i stort har kunnat
bibehållas, samtidigt som kvaliteten har förbättrats.

Sedan den svenska relativa nedrustningen inleddes genom försvarsbeslutet
år 1968 har den strategiska betydelsen av Nordeuropa markant ökat.

1984 års försvarskommittés enhälliga slutsats var:

Det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets ökade strategiska betydelse,
motsättningarna mellan stormaktsblocken och den militärtekniska utvecklingen
har sammantagna lett till att Sveriges läge blivit mer utsatt i
samband med kriser och väpnade konflikter i vår omvärld. Denna utveckling
har också lett till ökade påfrestningar i fred, främst i form av kränkningar av

Mot. 1988/89

FÖ204

8

vårt territorium. Dessa tendenser berördes i 1982 års försvarsbeslut men har
genom senare tids utveckling kommit till tydligare uttryck.

Utvecklingen sedan 1984 års säkerhetspolitiska rapport avgavs visar med stor
tydlighet på det strategiska samband som finns mellan olika regioner i
Europa.

Generalsekreterare Gorbatjovs utspel om truppstyrkorna i Centraleuropa
är av mycket stort intresse och innehåller förslag till åtgärder av obestridlig
betydelse. Men det kan också ses som ytterligare en bekräftelse på en
utveckling i riktning mot en ökad strategisk regionalisering i Europa.

Det har sedan en tid tillbaka funnits förväntningar om att den sovjetiska
ledningen skulle fatta beslut om förändringar i rustningsprogrammet som
begränsar utgiftsökningstakten så att BNP-andelen i alla fall inte ökar. En
ökning eller t.o.m. bibehållande av BNP-andelen till försvaret skulle
äventyra Gorbatjovs planer på en modernisering av den civila industrin.

Samtidigt har sovjetiska talesmän talat om vikten av en kvalitativ
modernisering av det sovjetiska försvaret i förening med en minskad
betoning av kvantiteten.

Huvuddelen av de förändringar som nu tillkännages skall sannolikt främst
ses i detta perspektiv. En reduktion med en halv miljon man, d.v.s. ca 10 %,
är en åtgärd som sannolikt kan genomföras utan några negativa effekter på
den sovjetiska försvarskraften.

Innebär dessa nedskärningar huvudsakligen en avveckling av äldre och
underhållskrävande materiel samtidigt som modern materiel fortsätter att
tillföras i oförändrad takt är deras betydelse självfallet begränsad. Innebär
nedskärningarna faktiska reduktioner i moderna förband är betydelsen
större.

Av största betydelse är sannolikt tillkännagivandet av att sex pansardivisioner
kommer att dras bort från DDR, Tjeckoslovakien och Ungern.

Genom att denna förändring minskar den stora överlägsenhet Warzawapakten
har gentemot NATO i detta område och genom att den direkt berör
de mest offensivt inriktade delarna av de sovjetiska stridskrafterna bör denna
kunna verka stabiliserande. Det finns det all anledning att välkomna.

Det är svårt att ha någon mening om vilken betydelse dessa förändringar
kan komma att ha för det nordiska området. Det förefaller som om
reduktionerna och förändringarna enbart berör de västra och sydvästra
sovjetiska operationsriktningarna i Europa medan den nordvästra lämnas
oberörd.

I den säkerhetspolitiska rapporten från 1984 års försvarskommitté konstaterades
också att det nordeuropeiska området geografiskt och militärpolitiskt
har en annan karaktär än Centraleuropa. Betydelsen av detta analyserades
däremot inte speciellt ingående Analysen av sambandet mellan de
militärpolitiska och militärgeografiska förhållandena i Centraleuropa och
Nordeuropa måste nu fördjupas av 1988 års försvarskommitté.

Det stod i början på 80-talet redan fullt klart att det nordeuropeiska
området, främst på grund av strategiska utvecklingsfaktorer, inte längre
kunde betraktas och beskrivas som ett perifert område. Tvärtom talade
mycket i utvecklingstendenserna för att detta område kunde hamna i
centrum av stormakternas olika militära dispositioner i Europa.

Mot. 1988/89

FÖ204

9

Den fastlåsta situationen i Centraleuropa har drivit fram och fortsätter att
driva fram på sikt långtgående förändringar i maktblockens uppfattningar
om den strategiska strukturen i Europa. Generalsekreterare Gorbatjovs
förslag om förändringar av de sovjetiska stridskrafterna i Centraleuropa kan
tolkas i sådana perspektiv. Från svensk sida måste utvecklingen följas med
stor uppmärksamhet. Det kan inte uteslutas att sådana förändringar kan
påverka det nordiska området negativt.

Det nordeuropeiska området skulle i ett strategiskt sammanhang kunna
karaktäriseras som militärpolitiskt ”mjukare” och geografin öppnar avsevärt
större möjligheter till varierande handlingsvägar för militära framstötar.
Benägenheten för politisk risktagning i ett sådant område måste bedömas
som högre jämfört med Centraleuropa, där kärnvapenförvecklingar eller
militärt misslyckande utgör starkt återhållande faktorer.

Slutsatserna av ett sådant synsätt innebär bl.a. ett en konflikt i Europa
mellan maktblocken mycket väl kan börja i Nordeuropa och att den också
kan få en överraskande och plötslig öppning. Överbefälhavaren varnar i FMI
2000 också för sådana plötsliga utvecklingar i vårt område.

En på detta sätt beskriven relation mellan Centraleuropa och Nordeuropa
och en bedömning av det nordeuropeiska områdets struktur förtjänar enligt
vår mening en djupgående analys av den nya försvarskommittén.

Är nämligen det ovan återgivna synsättet rimligt får det uppenbarligen
starka återverkningar på så centrala frågor som vårt lands underrättelsesystem,
totalförsvarets beredskap i tid och rum, försvarsmaktens mobiliseringssystem
och icke minst den operativa planeringen förutom, självfallet,
försvarsmaktens totala styrka och förmåga.

5. Ubåtskränkningarna

De systematiska ubåtskränkningarna utgör det allvarligaste hot vår säkerhetspolitik
haft att möta under efterkrigstiden.

Den parlamentariska ubåtsskyddskommissionen konstaterade 1983:

De fortsatta och upptrappade ubåtskränkningarna utgör ett hot och en
utmaning mot trovärdigheten i Sveriges säkerhets- och neutralitetspolitik.
Detta är allvarligt nog. Kränkningarnas omfattning, karaktär och inriktning
visar emellertid att dessa och vad de representerar i form av militär
planläggning och övning för olika alternativa kris- och krigsfall även måste
betraktas som ett hot mot svensk säkerhet och svensk krigsavhållande
förmåga.

Kränkningarna har sedan 1982 fortsatt i ungefär oförändrad omfattning och
med i stort sett samma mönster och teknik som kunde konstateras
1980-1982.

De kränkningar som kunnat nationalitetsbestämmas har hänförts till
Sovjetunionen. En diplomatisk protest har också överlämnats efter ubåtsskyddskommissionens
rapport.

Regeringen skrev i 1988 års budgetproposition:

Kränkningar av vårt lands territoriella integritet har konstaterats även under
1987. Främmande undervattenskränkningar har förekommit på vårt sjöterritorium,
inklusive på inre vatten.

Mot. 1988/89

FÖ204

10

Reaktionen på kränkningarna har sedan 1983 utgjorts av en teknisk Mot. 1

upprustning och utveckling av ubåtsjaktsförmågan samt vissa utrikespolitis- FÖ204

ka åtgärder. I årets budgetproposition redovisar föredragande statsrådet de
ändringar som med verkan från den 1 juli 1988 gjorts i IKFN-förordningen.

Detta har uppenbarligen inte varit tillräckligt. Klara indikationer finns på
att kränkningarna fortsätter. Regeringen förefaller ännu inte ha kommit till
insikt om att det främst är genom våra egna bestämda åtgärder som
kränkningarna måste bringas att upphöra.

Som moderata samlingspartiet hävdat är ett skyndsamt upprättande av en
andra ubåtsjaktsstyrka av avgörande betydelse för trovärdigheten i våra
strävanden att värna våra gränser. I proposition 1987/88:150 bil. 8 som bl.a.
behandlade frågan om förstärkning av skyddet mot främmande undervattensverksamhet
anförde statsrådet att han ansåg att en grundlig genomgång
borde ske av ubåtsskyddet inför 1992 års försvarsbeslut. När försvarsbeslutet
nu tidigarelagts måste denna genomgång anpassas härtill. Någon särskild
uppgift till den nya försvarskommittén i detta hänseende framgår inte av
direktiven. Riksdagen bör uttala att denna av regeringen föreslagna genomgång
bör ske nu.

6. Riktlinjer för arbetet med ett nytt försvarsbeslut

Eftersom budgetpropositionen inte innehåller några ställningstaganden till
det militära försvaret, måste också vi avvakta med huvuddelen av våra
ställningstaganden. Försvarskommittén skall ju också med förtur lägga fram
förslag om t.ex. hela arméns utveckling.

Sverige har genom sin säkerhetspolitik påtagit sig försvarspolitiska uppgifter
i fred, i neutralitetstillstånd och i krig som ger tydliga krav på
totalförsvaret i såväl kvantitativa som kvalitativa termer.

Det resultat för försvaret som en förlängning av 1987 års försvarsbeslut ger
är från dessa utgångspunkter helt oacceptabelt.

När den socialdemokratiska regeringen nu insett att försvaret glidit in i en
djupgående kris, som kräver ett nytt grundligt politiskt ställningstagande, är
vi självfallet beredda att medverka i en ny försvarskommitté med siktet
inställt på ett tidigarelagt försvarsbeslut 1991.

Samtidigt måste sägas att försvarets kris är sådan att betydande resurstillskott
måste ske redan nästa budgetår om inte handlingsfriheten skall gå
förlorad på viktiga områden.

Erfarenheten under 1960-, 1970- och 1980-talen lär oss, att det inte går att
bibehålla försvarets styrka samtidigt som försvarets andel av BNP fortsätter
att minska. Endast en utveckling som ger försvaret en andel av den
ekonomiska utvecklingen i form av en årlig real anslagsökning skapar
förutsättningar för att bevara försvarseffekten.

Enligt vår mening visar erfarenheten, såväl som de studier som gjorts, att
det krävs en anslagsutveckling som motsvarar minst en 2 % årlig real
anslagsökning för att kunna modernisera det svenska försvaret i ungefär
samma takt som styrkorna i vår omvärld moderniserats.

Erfarenheten visar också, att försvarsplaneringen måste ges en långsiktig
inriktning. Försvarsplaneringen måste kunna utgå från vissa reala ökningar

under en längre tidsperiod för att moderniseringar i takt med omvärlden skall
vara möjliga.

Vi vill här ange några principiella utgångspunkter för en lösning av
försvarsfrågan.

1. Totalförsvaret

Vi vill inledningsvis framhålla behovet av en sammanhållen beskrivning av de
slutsatser som kan dras för Sveriges del av den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Det finns ett samband mellan strategiska och säkerhetspolitiska bedömningar
och de militära handlingsmöjligheter maktblocken har i det nordiska
området och de konsekvenser dessa bedömningar får för totalförsvarets
uppbyggnad och möjligheter att verka.

Det finns ett klart samband mellan den svenska krigsorganisationens
styrka och kvalitet i olika hänseenden och den operativa krigsplanläggningen.
Vad som vid olika tidpunkter och olika geografiska områden är möjligt
att operativt genomföra med en mobiliserad krigsmakt bestäms, förutom
självfallet av fiendens insatser, av de förband som de operativa cheferna,
militärbefälhavarna, disponerar.

Krigsorganisationens utveckling under 70-talet och början av 80-talet
kännetecknas av en successiv minskning av de kvalificerade, mångsidigt
användbara förbandens antal.

De operativa kraven i olika militärområden är redan idag för högt ställda i
förhållande till förbandens antal, eldkraft, skydd, uthållighet och rörlighet.
Denna brist går med nödvändighet ut över den övergripande trovärdigheten i
försvarsmaktens krigsavhållande förmåga.

Inför 1991 års försvarsbeslut vill vi särskilt understryka vikten av att det
politiska ansvaret för försvarets utveckling tar sig uttryck i en klar precisering
av antal och kvalitet för de grundläggande komponenterna i krigsorganisationen
och att det nödvändiga sambandet mellan ekonomiska satsningar och
operativa krav ges en klarare innebörd.

Luftrummens och havsområdenas särskilda betydelse i vårt närområde
måste särskilt understrykas. Det är en självklarhet att ett trovärdigt
invasionsförsvar måste sammansättas så att fienden tvingas till hög och
mångsidig insats med många kostnadskrävande förbands- och vapensystem.
Situationen i freds- och neutralitetstillstånd ger emellertid också en annan
karaktär åt kraven på försvarsmakten. En helt eller delvis manifesterad
oförmåga att redan i fred komma tillrätta med kränkningar av vårt
territorium får återverkningar som drabbar själva kärnan i neutralitetspolitiken,
nämligen vår trovärdighet.

Konsekvenserna av att främmande makt i fredstid dolt skickar militära
enheter till vårt land som förberedelser för en eventuell krigssituation utan
att vi förmår hindra detta är oerhörda.

Även om det torde vara allmänt förekommande att stormakterna militärt
planerar och förbereder för olika tänkbara insatser också i vårt land, måste
såväl ubåtskränkningarna som annan säkerhetshotande verksamhet i vårt
land i fredstid stämma till djupaste allvar och eftertanke. Detta gäller både
bedömningen av den kränkande nationens målmedvetenhet, den risktagning

Mot. 1988/89

FÖ204

12

som präglar uppträdandet och den kraft med vilken vi måste vidtaga Mot. 1
motåtgärder. FÖ204

Det är anmärkningsvärt, att frågan om de fortsatta kränkningarna av
Sveriges territorium icke tas upp i direktiven till den nya försvarskommittén.

Det är ett krav från vår sida, att utvecklingen av dessa blir föremål för
kommitténs granskning och analys.

Eftersom det i stort råder styrkebalans mellan pakterna bedöms risken
vara liten för kärnvapenkrig. Kärnvapen finns redan i fredstid i vår
omedelbara närhet. Om vi kan hålla oss utanför ett konventionellt krig är
dock risken liten att Sverige blir indraget i kärnvapenkrig.

Vårt land, som icke skyddas av någon stormakts kärnvapengarantier,
löper emellertid härigenom större risk att kunna utsättas för konventionella
angrepp om motståndet för angriparen ter sig svagt. Det bör understrykas att
denna vår förmåga bedöms redan i fredstid. Påvisade brister i detta
hänseende under de senaste åren har enligt vår mening inneburit trovärdighetsförluster
som nu entydigt och klart måste återtas.

Det krävs därför ökade försvarsanslag under kommande femårsperiod. De
senaste försvarsbesluten har medfört betydande försvagning av försvaret. I
grunden handlar det om att vår utrikespolitiska linje skall bära.

Totalförsvarets förmåga att avvisa kränkningar, motstå angrepp, skydda
befolkningen och upprätthålla försörjningen måste därför förstärkas för att
motsvara de krav som ställts av riksdagen och regeringen. Det bör särskilt
understrykas att kravet att hela landet skall kunna försvaras icke får
reduceras till en fras utan militärt innehåll. Den geografiska prioritering på
Norrland, östra Mellansverige och Sydsverige som anges i 1987 års försvarsbeslut
är mot denna bakgrund olycklig och bör i fortsättningen utgå.
Uppfattas den som en operativ regel kan den få synnerligen egendomliga
konsekvenser för uppfattningen om våra avsikter både inom och utom
landet.

För den militära planeringen inom de båda stormakterna måste det vara en
väsentlig faktor att veta att vägen över någon del av svenskt territorium i krig
inte kommer att ligga fri vare sig för egen del eller för motsidan.

Vi vill understryka betydelsen av att politiken för totalförsvaret ges en
långsiktig inriktning.

Det är angeläget, att den nya försvarskommittén också studerar och drar
erfarenheter av totalförsvarets utveckling under de två senaste decennierna.

Endast genom att studera dessa decenniers erfarenheter kan en för kommande
decennium konkret och klar totalförsvarspolitik läggas fast.

Utgångspunkten för arbetet inför ett nytt försvarsbeslut bör vara att
försvarskostnaderna under en längre period får öka med i genomsnitt minst
2 % per år.

I det sammanhanget bör möjligheterna prövas att gå över till sexåriga
försvarsbeslutsperioder som bättre harmoniserar med nu gällande mandatperioder
för riksdagen.

Ett försvarsbeslut bör då omfatta en period med en planerings- och
krigsorganisationsinriktning också för den följande. Endast på detta sätt kan
försvarspolitiken ges den långsiktighet som är en förutsättning för styrka.

I direktiven till den nya försvarskommittén sägs, att regeringen kommer

föreslå riksdagen att separat ta ställning till ledningsorganisationen för det
militära och civila försvaret. Enligt vår mening bör dessa beslut ses i samband
med övriga beslut om totalförsvarets inriktning och fattas i samband med
dessa.

Totalförsvarets förmåga att avvisa kränkningar och motstå angrepp bygger
ytterst på den allmänna försvarsviljan. Det är särskilt angeläget, att
försvarsupplysning får en självklar plats i skolan, folkbildningsarbetet och
inte minst i massmediernas opinionsbildande verksamhet.

Politiker och myndighetsföreträdare på alla nivåer har ansvar för att
försvarsfrågorna får en framträdande plats i opinionsbildningen. Informationen
om våra säkerhetspolitiska villkor måste spridas till alla befolkningskategorier.
Stor öppenhet mot allmänheten beträffande försvarsarbetet och
fredstida incidenter stärker försvarsviljan.

2. Armén

Förutom att granska de förslag som ÖB redovisat bör försvarskommittén
självfallet ha frihet att granska andra förslag.

Armén behöver 1989 få beslut om vilken krigsorganisation den skall
inriktas mot fram mot år 2000. Denna inriktning som måste grundas på vår
säkerhetspolitik och ur denna härleda operativa krav på arméstridskrafterna,
är av ÖB angiven i en spännvidd mellan 21 och 25 brigader med tillhörande
fördelningsförband, territorialförsvar och skyddsstyrkor.

Det är nu inte möjligt för oss att ange var inom denna ram en rimlig balans
mellan operativa krav, värnpliktssystemets hållfasthet, materiell försörjning
och grundorganisationens lokalisering kan klaras. Detta är ju vad försvarskommittén
skall överväga under våren 1989.

Enligt vår uppfattning måste dock en lösning på dessa problem innefatta
ett bevarande av de landskapsregementen som producerar huvudbeståndsdelarna
av infanteri- och pansarförband i brigaderna. Dessa regementen har
mycket stor betydelse för försvarstankens folkliga förankring och bär upp de
väsentliga delarna av frivilligförsvaret och hemvärnet.

När en sådan nivå bestämts kan klargörande anvisningar lämnas vad gäller
materielanskaffning och följaktligen den nuvarande osäkerheten upplösas
för försvarsindustrin vad gäller armén.

Värnpliktssystemet måste i allt väsentligt få en bestående lösning också
under våren 1989. En grundutbildning av värnpliktiga under 2,5 månader är
för vår del inte acceptabel. En lösning bör sökas där huvuddelen av de
värnpliktiga grundutbildas för brigad- och fördelningsförband och där
utbildningstidernas spännvidd mellan olika kategorier icke upplevs som
orimliga.

Arméns repetitionsutbildning bör så snart krigsorganisationen klarlagts
starta i full omfattning.

Under flera år har vi moderater föreslagit ett system som innebär att
arméns krigsorganisation levandegörs för medborgarna. Överbefälhavaren
lägger nu fram förslag som i hög grad tillgodoser detta. Genom att skapa
fördelningsmyndigheter och brigadmyndigheter redan i fred under militärbefälhavare
respektive de brigadproducerande landskapsregementena nås

Mot. 1988/89

FÖ204

14

både tydligare och konkretare ansvarsförhållanden inom den militära Mot. 1
ledningen men också viktiga och långsiktiga samband mellan värnpliktiga, FÖ204
övriga medborgare och krigsorganisationen.

3. JAS-systemet

Vikten av att under 1990-talet kunna uppnå den förstärkning av luftförsvaret
som den säkerhetspolitiska analysen i samband med 1987 års försvarsbeslut
visade på behovet av bör understrykas särskilt.

Detta kräver ett fullföljande av såväl planerad anskaffning av luftvärnsrobotsystem
med medellång räckvidd som ett fullständigt genomförande av
JAS-systemet.

Den osäkerhet om JAS-systemets framtid som framkallats av uttalanden
från regeringskansliet måste snabbt undanröjas och systemet inriktas mot att
börja förbandsläggas 1992-1993. En tvåsits JAS (JAS39B) bör utvecklas och
inriktning ske mot en vidareutveckling av flygplanet (JAS39C). Utvecklingen
av en svensk radarjaktrobot med de mycket höga kostnader som är
förknippade härmed måste värderas mot att klara JAS-systemet.

Detta kommer att kräva relativt stora medelsbelopp under 1990-talet. En
möjlighet att åstadkomma detta är att pröva om köp av en utländsk
radarjaktrobot skulle kunna frigöra belopp som kan möjliggöra utveckling av
JAS39B och inriktning mot JAS39C. Detta alternativ bör omsorgsfullt
prövas.

4. Marina frågor

Marinens ekonomiska ramar är överintecknade och utan ytterligare medel
måste drastiska reduktioner göras. Vi moderater står naturligtvis fast vid vårt
krav på en andra ubåtsskyddsstyrka. Vilken typ av ytstridsfartyg som är
lämplig måste snabbt prövas. Styrkan behövs snabbt.

Icke förutsedda prisökningar har efter försvarsbeslutet redovisats i vissa
system. Så har t.ex. Ubåt 90 fördyrats i sådan grad att den högt prioriterade
tidigareläggningen inte kan genomföras. Detta ökar de redan allvarliga
följderna för Karlskronavarvet av försvarsbeslutet i fråga om kapacitetsuppehållande
och sysselsättning. De av moderata samlingspartiet föreslagna
två kustkorvetterna och ytterligare en ubåt under tioårsperioden hade
kunnat lösa dessa problem.

Ubåtskränkningarna har behandlats ovan som ett mycket allvarligt hot
mot Sverige. Att materiellt och personellt förstärka förmågan att bekämpa
kränkande ubåtar är för marinen den viktigaste omedelbara uppgiften.

Riksdagen avslog kravet på ytterligare beställningar av kustkorvetter. Ett
provfartyg, typ ytattackfartyg, bör beställas så snart tekniskt underlag
föreligger.

Angelägenheten av att beställa ytterligare en ubåt typ Ubåt 90 eller att
snarast ta fram ett provfartyg för ett nytt ytattackfartyg kvarstår.

Det är av stor vikt att uppsättandet av de planerade amfibiebataljonerna
inom kustartilleriet kan ske enligt gjord planering. Utrymme måste också
finnas för dels modernisering av lätta kustbatterier, dels förnyelse av de
viktiga tunga batterier som eftersattes i samband med den dramatiska
nedskärningen av antalet kanonbatterier, typ 12/70.

5. Civila totalförsvaret

Sorn redan framhållits blir konsekvenserna för det civila totalförsvaret av en
inriktning av det militära försvaret enligt nuvarande ekonomi dramatiska.

En inriktning av det militära försvaret som från början vid invasion måste
gå ut på en strid över stora ytor medför drastiska omplanläggningar för snart
sagt alla funktioner inom det civila totalförsvaret.

Också konsekvenserna för vår långsiktiga uthållighet blir fundamentalt
förändrade.

.Det är omöjligt att nu värdera och ta ställning till dessa frågor, endast
konstatera att det ömsesidiga beroendet mellan det militära försvarets
inriktning och förmåga och det civila totalförsvaret nu ställts i blixtbelysning.

Det är för oss moderater naturligtvis omöjligt att acceptera dessa
långtgående konsekvenser för det civila samhället av det militära försvarets
oförmåga att freda landet.

Enligt vår uppfattning behövs en mer nyanserad syn på olika konfliktförlopp
än den som lades fast av 1984 års försvarskommitté. Att efterlysa
”enhetliga” normer för försvaret i dess helhet är att bortse från det faktum att
olika delar av totalförsvaret delvis har att möta olika konfliktsituationer.

Medan det militära försvaret har att möta en krigssituation i Nordeuropa
som måhända blir av begränsad varaktighet kan delar av det ekonomiska
försvaret ställas inför uppgiften att möta ett mycket långt globalt kris- och
krigsförlopp i vilket militära konflikter i olika regioner vid olika tidpunkter
ingår.

Sambandet mellan det militära och det civila försvaret bör belysas i den nya
försvarskommittén. Det gäller bl.a. luftbevaknings- och luftförsvarssystemets
betydelse samt sambandet mellan olika försvarsoperativa principer och
de påfrestningar civilbefolkningen kommer att utsättas för. Konsekvenserna
för befolkning och samhälle av försvarsoperativa principer som i realiteten
förutsätter att delar av landet icke försvaras på samma sätt som i dag bör
redovisas.

1987 års försvarsbeslut innebar att anslagen till det civila totalförsvaret
minskade dels genom en hårdare prioritering och delvis annan inriktning av
skyddsrumsbyggandet, dels genom förändrade ambitioner inom det ekonomiska
försvaret.

Försvarsbeslutets inriktning vad gäller skyddsrumsbyggandet är enligt vår
mening i huvudsak välavvägd. Skyddsrumsbyggandet inom de prioriterade
orterna och områdena får emellertid inte eftersättas och vi anförde i samband
med försvarsbeslutet att, sedan översyn av de regionala mål- och riskanalyserna
genomförts, en ny prövning av medelstilldelning skulle kunna ske.
Redan nu kan konstateras att de ekonomiska resurserna är otillräckliga om
försvarsbeslutets intentioner i fråga om skyddsrumsbyggande skall kunna
genomföras. Ytterligare medel bör därför på sikt tillföras.

Försvarsministern hänvisar i årets budgetproposition i allt väsentligt till
vad som har anförts i 1987 års försvarsbeslut och fjolårets budgetproposition.
Bl.a. nämns den förändring i fråga om synen på krisers och krigs varaktighet
och karaktär som försvarsbeslutet innebär. Moderata samlingspartiet har i

Mot. 1988/89

FÖ204

16

skilda sammanhang framfört sin kritik mot dessa nya planeringsförutsättningar.

ÖCB har i sin anslagsframställning anmält att det behövs ytterligare cirka
1.813 miljoner kronor under femårsperioden för att nå målen enligt 1987 års
försvarsbeslut. Det bör observeras att ÖCB framhåller att detta resurstillskott
endast avser det s.k. neutralitets-/krigsskedet. Om behoven avseende
det s.k. förkrigsskedet skall tillgodoses behövs ytterligare pengar.

På sidan 15 i propositionen säger försvarsministern att ”försvarsbeslutets
inriktning och ekonomiska prioriteringar bör ligga fast varför det inte är
möjligt att förorda den resursförstärkning som ÖCB föreslår”. Detta får bl.a.
följande konsekvenser.

- Behoven av samband och signalskydd inom det civila försvaret kan inte
tillgodoses.

Av ÖCB föreslagen ADB-säkerhetsbyrå och föreslagna ADB-säkerhetsråd
inrättas inte.

Skyddsrumsbristerna och bristerna i fråga om räddningsmateriel kvarstår
och förvärras i vissa avseenden.

- Försörjningsberedskapen inför ett neutralitets- eller krigsfall om några
månaders varaktighet kan endast tillgodoses till cirka 75 %. Bristen
gäller bl.a. proteinfodermedel, elektronikkomponenter och vissa kemikalier.

Försvarsministern beräknar den ekonomiska ramen för totalförsvarets civila
del budgetåret 1989/90 till 1.779,3 miljoner kronor enligt en uppställning på
sidan 16. Moderata samlingspartiet anser att ramen borde ha räknats upp
med 21,1 miljoner kronor som avser kompensation för underutnyttjande av
ramen under budgetåret 1987/88. Sådan kompensation för underutnyttjande
tillämpas för det militära försvaret.

På sidan 17 (ff) redovisas den ekonomiska ramens fördelning på anslag. En
jämförelse med den av ÖCB föreslagna fördelningen visar följande väsentligare
avvikelser.

- Civilbefälhavarnas anslag minskar med drygt en miljon kronor.

- ADB-säkerhetsbyrå och ADB-säkerhetsråd inrättas inte vid ÖCB.

- Bidrag till frivilligorganisationerna minskar med tre miljoner kronor.
Medel till beredskapslagring och industriella åtgärder minskar med
cirka sex miljoner kronor.

- Medel till drift av beredskapslager ökar med cirka fyra miljoner
kronor.

Moderata samlingspartiet anser att minskningarna på CB-kanslierna, frivilligorganisationerna
och beredskapslagren samt industriella åtgärder inte kan
godtas. Vidare bör ADB säkerhetsbyrån och ADB säkerhetsrådet enligt vår
uppfattning nu kunna inrättas.

Mot bakgrund av bl.a. uttalandena i 1987 års försvarsbeslut om informationens
betydelse för att skapa beredskapshänsyn i samhällsutvecklingen bör
ÖCB också tillföras ytterligare medel för denna informationsverksamhet.

Mot. 1988/89

Fö204

17

Räddningsverkets uppgifter

Liksom försvarsministern anser vi att hela organisationen för räddningstjänsten
i krig skall kunna verka direkt efter en mobilisering. Räddningstjänstens
ledningsorgan och insatsstyrkor måste kunna träda i funktion redan i ett
förbekämpningsskede, som kan komma att påbörjas redan efter mycket kort
förvarning.

Därför bör övningar av organisation och enheter återkomma oftare än vad
nu är fallet. Detta bör ske utan att den sammanlagda övningstiden
förändras.

Räddningsverkets uppgifter för att öka beredskapen vid kemikalieolyckor
är viktig. Den förebyggande verksamheten är enligt vår mening av stor
betydelse. Trots ett flerårigt arbete är beredskapen vid transporter med
farligt gods ännu ej tillfredsställande. Frågor om utbildning av förare,
kontroll av godset och anvisning av vägar för särskilt farligt gods måste
snarast få en lösning.

Sjukvården i krig

Moderata samlingspartiet har i partimotion om sjukvården framfört synpunkter
på sjukvården i krig varför vi hänvisar till den.

Länsstyrelsernas uppgifter

I samband med att ledningen för civilförsvaret övergått till kommunerna
krävs en omfattande informations- och övningsverksamhet för de olika
lokala ledningsorganen. Länsstyrelserna har här en synnerligen viktig
uppgift. Den reducering av länsstyrelsernas personal på försvarsenheterna
som har ägt rum under senare år har medfört att farhågor uttryckts vad gäller
möjligheterna att lösa viktiga uppgifter i såväl freds- som krigsräddningstjänsten.
Länsstyrelsernas försvarsenheter bör enligt vår mening inte bli
föremål för ytterligare besparingsåtgärder.

Utnyttja det civila samhällets möjligheter

Som tidigare anförts finns det starka samband mellan det civila samhället och
totalförsvaret. Det militära försvaret byggt på allmän värnplikt och en stor
andel inhemsk materiel utgör den viktigaste komponenten i säkerhetspolitiken.

Värnpliktssystemet är nödvändigt för ett försvar av hela nationen.
Värnplikten är, liksom civilförsvarsplikt och andra pliktlagar, också ett sätt
att utnyttja det civila samhällets kompetens i försvarsansträngningarna.
Reservofficerssystemet och frivilligorganisationerna är andra exempel på
försvarets starka - folkliga förankring. Den allmänna försvarsviljan blir
därmed av största betydelse för totalförsvarets förmåga att utföra sina
uppgifter.

Av betydelse för försvarsviljan i krig är det förtroende befolkningen har
för försvarets förmåga att lösa sina uppgifter under fred och kris, liksom
utrikespolitikens fasthet. En tillräcklig försörjningsberedskap och vetskapen
om att skyddsåtgärder för civilbefolkningen vidtagits påverkar också den
samlade försvarsviljan, och därmed försvarsförmågan.

Mot. 1988/89

FÖ204

18

Det har ställt sig naturligt att i ökad utsträckning utnyttja det civila
samhällets kompetens när det gällt informationshantering, organisationsutveckling
och rationalisering inom försvarsmakten. Att exempelvis upprätthålla
ett försvarsspecifikt rationaliseringsinstitut torde därmed inte ha något
berättigande.

Sårbarheten i samhället har, bl.a. på grund av datateknologins utbredning,
ökat. Detta ställer krav på försvarsmässiga hänsyn i planering, myndighetsutövning
och verksamhet. Den oaktsamhet och oskicklighet som framkommit
inom viktiga samhällsorgan i samband med de gångna årens extraordinära
händelser borde leda till eftertanke och snabba åtgärder för att snabbt
avhjälpa de brister som ådagalagts.

6. Försvarsindustrin

Sveriges teknologiskt högtstående och internationellt erkända försvarsindustri
är en viktig del av landets industriella miljö och infrastruktur. Den utgör
också en förutsättning för trovärdigheten i vår neutralitet. Försvarsindustrin
måste för sitt fortbestånd dels ha kontinuitet beträffande sina leveranser till
det svenska försvaret, dels ha möjlighet att i likhet med industrin i övrigt
konkurrera internationellt. Försvarsindustrins verksamhet måste också
baseras på klara och beständiga politiska riktlinjer för att kunna upprätthålla
teknisk kompetens och långsiktig forskning.

Försvarsindustrins framtida omfattning är en konsekvens av dels de
svenska beställningsuppdragen, dels den svenska exportpolitiken.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om säkerhetspolitikens förutsättningar och hotet
mot Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förnyad analys av ubåtskränkningarna och
ubåtsskyddet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upprättande av en andra ubåtsskyddsstyrka,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grunderna för totalförsvaret och inriktningen av
nästa försvarsbeslut,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utvecklingen av JAS-projektet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen skall föranstalta om prövning av
grunderna avseende försörjningsberedskapen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande transport av farligt gods,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samhällets sårbarhet.

Mot. 1988/89

FÖ204

19

9. att ramen inom den civila delen av totalförsvaret utöver regeringens
förslag räknas upp med 21,1 milj. kr. avseende kompensation för
underutnyttjande av ramen under budgetåret 1987/88,

10. att riksdagen till anslaget G1 Överstyrelsen för Civil Beredskap:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1989/90 anslår 1,5 milj. kr.
utöver regeringens förslag eller således 51 milj. kr.,

11. att riksdagen till anslaget G2 Civil Ledning och Samordning för
budgetåret 1989/90 anslår 300 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit
eller således 70,3 milj. kr.,

12. att riksdagen til) anslaget G3 Civilbefälhavarna för budgetåret
1989/90 anslår 1 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således
27 milj. kr.,

13. att riksdagen till anslaget Hl Befolkningsskydd och Räddningstjänst
för budgetåret 1989/90 anslår 8,3 milj. kr. utöver regeringens
förslag, avseende dels 3 milj. kr. till Frivilligorganisationerna, dels 5,3
milj. kr. avseende utbildning och övning, eller således 619,2 milj. kr.,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försvarsindustrins situation.

Stockholm den 23 januari 1989

Arne Andersson (m)

Mot. 1988/89

FÖ204

i Ljung

Björn Körlof (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Ivar Virgin (m)

Tom Heyman (m)

Wiggo Komstedt (m)

Göthe Knutson (m)

Ingvar Eriksson (m)

gotab 16575, Stockholm 1989

20