Säkerhetspolitiken

Motion 2001/02:U319 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

Sammanfattning

• Den främsta lärdomen att dra från terroristattacken mot USA och dess konsekvenser är att genuin och stabil säkerhet inte kan uppnås annat än i gemenskap.

• En ny svensk säkerhetsdoktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning.

• Med vårt och övriga Östersjöstaters medlemskap i EU föreligger ingen reell neutralitetsoption.

• Sverige bör snarast möjligt söka medlemskap i Nato.

• Det finns ingen skillnad mellan de förpliktelser ett EU-medlemskap innebär och de som ett Natomedlemskap skulle innebära.

• Utvecklingen av den europeiska krishanteringsförmågan bör ske i nära samråd och samarbete med USA inom det transatlantiska samarbetet.

• EU:s och Natos successiva utvidgningar är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främjar fred och säkerhet i Europa. Rysslands, såväl som Estlands, Lettlands och Litauens anslutande till EU och Nato bör därför stödjas fullt ut.

• De amerikanska planerna på ett nationellt missilförsvar utgör ett naturligt svar på reella och allvarliga hot, och Sverige bör här välja dialog istället för konfrontation.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 15

Innehållsförteckning 16

Förslag till riksdagsbeslut 17

Säkerhetspolitiken inför nya utmaningar 18

Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken 19

Den internationella utvecklingen 21

Europeisk krishantering 21

Natoutvidgningen 22

Kärnvapenutvecklingen och missilförsvar 23

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska säkerhetspolitiska doktrinen – Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i krig i vårt närområde – har spelat ut sin roll.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige med sitt medlemskap i EU uttryckligen lämnade den traditionella neutralitetspolitiken bakom sig.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige, som medlem i EU, aldrig kan stå neutralt inför en extern aggression mot en annan medlem i EU.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges framtida säkerhet skapar vi tillsammans med andra fria och demokratiska stater.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges deltagande i byggandet av den framtida europeiska säkerhetsstrukturen och i internationell kris- och konflikthantering.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i likhet med vad de tre baltiska staterna gjort bör Sverige söka medlemskap i Nato.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det nya Nato.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Rysslands gradvisa normalisering som en europeisk demokrati är att välkomna och att det europeiska samarbetet inte underlättas av att Sverige, eller andra parter, fortsätter att framställa Ryssland som en motpol och ett särfall i Europa.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i praktiken inte är någon skillnad mellan de förpliktelser ett EU-medlemskap innebär och de som ett Natomedlemskap skulle innebära.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte finns någon anledning att utgå från att ett Natomedlemskap skulle försvaga Sveriges möjligheter att driva traditionella svenska ståndpunkter i det internationella samarbetet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är viktigt att se utvecklingen av en europeisk krishanteringsförmåga inom ramen för ett nära samarbete med USA inom det transatlantiska samarbetet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s och Natos successiva utvidgningar till att omfatta alltfler av Europas demokratier är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främst främjar fred och säkerhet i Europa.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidgningarna inte bör begränsas vare sig geografiskt eller tidsmässigt, utan att alla länder som uppfyller de kriterier som organisationerna (EU och Nato) satt upp skall ha tillträde till medlemskap.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även Ryssland skall kunna kvalificera sig för medlemskap i de säkerhetspolitiska strukturer som i dag växer fram i Europa – EU och Nato.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ge de baltiska staterna fullt stöd i deras ansökan om medlemskap i såväl Nato som EU.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de amerikanska planerna på NMD (National Missile Defence)/TMD (Theatre Missile Defence) utgör ett legitimt svar på en allt allvarligare utveckling.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige genom sitt förhållningssätt till de amerikanska missilförsvarsplanerna riskerar att ställas helt vid sidan av.

Säkerhetspolitiken inför nya utmaningar

Terrorattackerna den 11 september mot New York och Washington lyfte på ett ofattbart tragiskt och skoningslöst sätt fram de nya förutsättningarna för internationell fred och säkerhet som råder sedan det kalla kriget upphörde. Under det kalla kriget utgjorde konfrontationen mellan supermakterna tillika kärnvapenmakterna det ojämförligt största hotet mot vår säkerhet. Idag är hotbilden i grunden en annan. Ett i tiden näraliggande exempel är talibanregimen i Afghanistan och Usama bin Ladins al Qaida-terrorister, som utgör ett allvarligt hot mot såväl USA, Ryssland som Kina, men också mot Indien, Iran och Saudiarabien. Men, till skillnad från situationen under kalla kriget, kan i kampen mot internationell terrorism alla globala och regionala stormakter enas, vilket visats av de eniga resolutioner som antagits av FN:s säkerhetsråd veckorna efter attentaten mot World Trade Center och Pentagon.

Terroristattentaten mot USA visar att de nya hoten kan slå till både med massförstörelsevapen, som till helt nyligen ansågs vara stormakternas monopol, men också med så enkla vapen som vanliga knivar. Hoten ligger inte i teknologinivån utan i effekterna av de hänsynslösa attentat som utförs utan förvarning mot civila människor och mål. De civila trafikflygplan, som kallblodigt flögs rakt in i skyskraporna på Manhattan och det amerikanska försvarshögkvarteret, visar inte att diskussionen om hur man försvarar sig mot missiler och massförstörelsevapen skulle vara fel. De visar däremot att hotbilden är vida mer mångfasetterad och kräver ett bredare angreppssätt. Men kanske också att det moderna samhället och dess fundament av öppenhet, fri rörlighet och allt större beroende av högteknologiska kommunikationsnät blivit allt mer sårbart.

Framför allt visar terrorattacken mot USA att ingen säkerhet kan uppnås annat än i gemenskap. Kampen mot terrorismen formas i en allians mellan världens stater. USA ser nu tydligare än på länge värdet i att agera inom ramen för Förenta nationerna – ett FN som måste bli starkare, mer handlingskraftigt och därigenom mer legitimt och trovärdigt som världssamfundets samlade företrädare för fred och säkerhet, frihet och mänskliga rättigheter. När det öppna, civila, demokratiska samhället utmanas samlar sig EU till en enad front tillsammans med USA. Inom Nato uttalar dess medlemmar sin unisona lojalitet genom att hänvisa till den solidaritet som Artikel 5 i Natofördraget föreskriver.

Även i svensk debatt förekommer det att nostalgiska neutralitetskramare hänvisar till svält, fattigdom och ofred för att förklara varför utsatta människors hat riktas mot USA. Men hatet mot USA är snarare ett resultat av makthungriga agitatorers hänsynslösa exploatering av människors lidande. Grunden för utsatta människors hopplöshet är framför allt egna, ofta feodala makthavares hänsynslösa begär efter rikedom och makt. Där terroristerna härskar är människor dömda till tystnad, osynlighet och frånvaro av rätten att forma sina egna liv. Demokrati och respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är ett villkor för att människor ska kunna ta sig ur maktlöshet och misär.

Marknadsekonomi och frihandel är vägen till en ekonomisk utveckling som kommer de många människorna till del. Krig, ofrihet och fåtalsvälde berikar de redan rika och gör de fattiga fortsatt utblottade. Att uttala att vi efter den 11 september alla är amerikaner innebär inte att identifiera sig med allt vad USA kan stå för. Det innebär att se att den internationella terrorismen riktar sig mot grundvalarna för det öppna och demokratiska samhälle vi själva valt och vill se allt fler människor runt om i världen kunna leva i.

I Europa söker sig alla demokratiska stater in i ett allt tätare och mer integrerat samarbete såväl på det ekonomiska området som när det gäller säkerhet mot inre och yttre hot. EU och Nato är för praktiskt taget alla demokratiska stater i Europa det naturliga målet för gemensam säkerhet. EU och Nato måste utgöra bålverk i kampen för fred, frihet och demokrati och därför stå öppna för varje europeisk demokrati som önskar vara med och delta på samma villkor. På samma sätt är det viktigt att allt fler av världens stater kvalificerar sig för medlemskap i världshandelsorganisationen WTO, för att på så sätt integreras i det internationella regelverk som detta samarbete bygger på.

Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken

Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde har spelat ut sin roll. Vår självklara och ovillkorliga solidaritet med andra fria och demokratiska stater har kommit till tydligt uttryck efter de tragiska händelserna den 11 september.

Med vårt medlemskap i EU lämnade vi uttryckligen den traditionella neutralitetspolitiken bakom oss. Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå neutralt inför en extern aggression mot en annan medlem i EU. Som medlem av de fria demokratiska staternas gemenskap skulle Sverige inte heller kunna stå neutralt vid en extern aggression mot någon av våra tre baltiska grannationer. En sådan aggression skulle innebära en, möjligen indirekt men i alla händelser mycket kraftig, inskränkning av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Trots att den militära alliansfriheten idag bara är ett faktiskt uttryck för att Sverige inte är med i någon bindande försvarsallians ser sig regeringen fortsatt tvungen att på hemmaplan förklara varför olika svenska internationella bidrag till att förverkliga en alleuropeisk fredsordning inte står i strid med alliansfriheten. Detta medför onödiga låsningar och bidrar felaktigt till att ge intryck av att alliansfrihet fortfarande skulle vara ett övergripande mål i sig för svensk säkerhetspolitik.

Vår framtida säkerhet skapar vi tillsammans med andra fria och demokratiska stater. Det är en följd av att vi tillsammans slår vakt om grundläggande gemensamma värden. Det förutsätter ett aktivt svenskt deltagande i alla forum som erbjuds såväl i byggande av den framtida europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering.

De europeiska demokratiernas säkerhet har under årtionden garanterats av Nato. Detta samarbete mellan USA och Europa är viktigt också i framtiden. En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige ska därför, såsom de tre baltiska staterna gjort, omgående söka medlemskap i Nato. I vårt eget närområde skulle det vara av stor betydelse för den säkerhetspolitiska situationen om Sverige, de tre baltiska staterna och Finland blev medlemmar av Nato i nästa utvidgningsomgång.

Neutraliteten/alliansfriheten valdes av Sverige i syfte att hålla vårt land utanför stormaktskonflikter i Europa och särskilt i Östersjöområdet. Med det kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning, Rysslands gradvisa normalisering som en europeisk demokrati och utbyggnaden av de europeiska samarbetsorganen föreligger inte längre det konfliktmönster som vår traditionella säkerhetspolitik var avsedd för. Denna mycket positiva och välkomna utveckling av Ryssland och dess framtida roll i det europeiska samarbetet underlättas inte av att vare sig Sverige, Natoländer eller Ryssland självt fortsätter att framställa Ryssland som en motpol och ett särfall i Europa. Det vore en djupt olycklig demonisering av Ryssland. Under Vladimir Putins ledarskap har Ryssland allt tydligare visat att det ser sin framtid i ett allt närmare samarbete med det övriga Europa.

Huvudsyftet att kunna vara neutralt vid en konflikt i vårt eget närområde förefaller inte heller vara annat än en rent teoretisk konstruktion. Med vårt eget medlemskap i EU och övriga Östersjöstater som fullvärdiga medlemmar av EU föreligger ingen reell neutralitetsoption. Vår egen säkerhet förutsätter tvärtom solidaritet inom den europeiska gemenskapen. Såtillvida är det i praktiken ingen skillnad mellan de förpliktelser ett EU-medlemskap innebär och de som ett Natomedlemskap skulle innebära. Det rör sig i båda fallen om ömsesidig solidaritet mellan Europas demokratier. Regeringen hävdar att våra förpliktelser inom EU – formella och reella – inte försvagat Sveriges möjligheter att driva traditionella svenska ståndpunkter i det internationella samarbetet. Det finns ingen anledning att utgå från att det skulle vara annorlunda vid ett svenskt medlemskap av Nato. Det är ytterst avhängigt viljan och förmågan hos den svenska regeringen.

Sverige har givetvis inflytande över gemensamma operationer med Natoländer där Sverige också deltar. Vid politiskt mer komplicerade omständigheter talar emellertid allt för att fullvärdiga medlemmar av Nato får större inflytande än samarbetspartner utanför Nato. Och när det gäller Natos fortsatta utveckling från att enbart vara en försvarsallians till att vara en av huvudpelarna i europeisk krishantering är det givetvis främst en fråga för Natos medlemmar. Den viktiga fortsatta utvecklingen av Nato ställer vi oss utanför utan ett fullt medlemskap.

Det är i det perspektivet en klar motsättning i den svenska regeringens budskap att vi bör hålla oss utanför Nato p g a att det är en försvarsallians med kärnvapendoktrin och å andra sidan framhålla vikten av Natos roll i byggandet av den framtida europeiska säkerhetsstrukturen och särskilt USA:s fortsatta fysiska närvaro i vårt eget säkerhetspolitiska närområde. Den retoriska kullerbyttan syftar enbart till att legitimera traditionell svensk benägenhet att föredra att kunna ställa sig vid sidan av när det bränner till i vårt eget närområde.

I mars 2001 inbjöd regeringen riksdagspartierna till överläggningar om Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Regeringen valde redan från början att ställa Folkpartiet liberalerna utanför samtalen, med hänvisning till att vi inte längre slår vakt om alliansfriheten. I stället valde regeringen att söka uppnå enighet om formuleringen av Sveriges säkerhetspolitiska doktrin med de partier, som ställer sig avvisande till huvuddragen i den säkerhetspolitik, vilken regeringen i praktiken sedan flera år aktivt för inom ramen för Europeiska unionen, samt i nära samverkan med Nato. Dessa partier förordar en fortsatt, av den svenska regeringen redan övergiven, svensk neutralitetspolitik. Förutsättningarna för regeringens överläggningar har sedan länge visat sig tillhöra gårdagen. Sveriges framtida säkerhet formar vi redan idag i praktisk handling i gemenskap med andra demokratiska stater.

Den internationella utvecklingen

Europeisk krishantering

Kosovokonflikten våren 1999 visade med all tydlighet på frånvaron av verkningsfulla instrument för att hantera kriser med militära inslag i Europa. Det blev startskottet för utvecklingen av en europeisk krishanteringsförmåga inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU. Europa måste i högre grad kunna samla sig till åtgärder av såväl civil som militär karaktär för att hantera kriser och konflikter i vårt närområde utan att alltid behöva förlita sig på aktiv närvaro från USA:s sida. Däremot är det viktigt att se denna utveckling av en europeisk krishanteringsförmåga inom ramen för ett nära samarbete med USA inom det transatlantiska samarbetet. Varje försök att se dessa ansträngningar som ett sätt att hävda Europa mot USA måste kraftfullt motverkas.

EU och Nato har en fortsatt viktig roll för att upprätthålla fred och därmed skapa förutsättningar för en hållbar fredlig samlevnad och utveckling på Balkan. Närvaron i Kosovo kommer att behöva fortgå under betydande tid. Ännu är det långt kvar innan de institutioner skapats och blivit verkningsfulla, som ska möjliggöra fredlig samlevnad mellan olika folkgrupper i Kosovo. Det är också en absolut förutsättning för att våld och terrorism i Kosovo inte ska tillåtas spridas till omgivande stater. Oförmågan att avväpna den forna UCK-gerillan i Kosovo är den främsta orsaken till att Makedonien under våren och sommaren bringades till randen av öppet inbördeskrig. Denna oförmåga kommer nu att kräva en fortsatt krishanteringsnärvaro också i Makedonien för överskådlig tid.

Natoutvidgningen

EU:s och Natos successiva utvidgningar till att omfatta allt fler av Europas demokratier är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främst främjar fred och säkerhet i Europa. Det bidrar kraftfullt till att förebygga, möta och hantera konflikter såväl inom som mellan stater i Europa. Institutionaliserade säkerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka öppenheten och förutsägbarheten. Den fortsatta utvidgningen bygger på att nya medlemmar uppfyller de kriterier som de båda organisationerna förutsätter. Däremot bör ingen bortre gräns vare sig geografiskt eller tidsmässigt ställas upp för denna utvidgning. Det innebär t ex att också Ryssland, som naturligen hör hemma i det nya Europa som nu växer fram, kan kvalificera sig för medlemskap om och när det så önskar.

Estland, Lettland och Litauen har valt att söka medlemskap i både EU och Nato. Det utomordentligt gynnsamma säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet skulle ytterligare befästas med medlemskap i de båda organisationerna. Det skulle skapa både stabilitet och förutsägbarhet också i denna del av Europa. Att stödja Estlands, Lettlands och Litauens ansökningar om medlemskap i såväl EU som Nato gagnar således den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt eget närområde. Det bör därför uttryckligen stödjas av Sverige.

Alltmer talar nu för att Nato vid sitt toppmöte i Prag i november 2002 kommer att fatta beslut om inbjudningar till en fortsatt utvidgning – denna gång att omfatta också svenska grannar i Baltikum. Finland beskriver numera sitt säkerhetspolitiska vägval som alliansfrihet under rådande förhållanden. Efter Natos toppmöte i Prag kan diskrepansen mellan svensk säkerhetspolitik i inhemska doktrinsamtal och praktisk politik därför mycket snabbt bli avgrundslik. I Europa är det bara Sverige och Vitryssland som för egen del uttryckligen utesluter medlemskap i Nato.

Kärnvapenutvecklingen och missilförsvar

Det är fortsatt mycket angeläget att Sverige medverkar i internationella ansträngningar för rustningskontroll och rustningsbegränsningar inom kärnvapenområdet. De åtaganden som kärnvapenmakterna gjorde i anslutning till icke-spridningsavtalets (NPT) granskningskonferens är därför mycket välkomna.

Tyvärr finns det anledning att misstänka att den främsta orsaken härtill ligger i de indiska och pakistanska provsprängningarna 1999, som för de fem kärnvapenmakterna visade på de betydande spridningsriskerna med en fortsatt ovilja att komma de icke-kärnvapeninnehavande staterna till mötes. Indien hörde under en lång rad av år till de pådrivande när det gällde att utkräva åtaganden från kärnvapenmakterna. När dessa uteblev och den kinesiska kärnvapenupprustningen fortsatte, till icke ringa del riktad mot Indien, såg detta land ytterligare skäl att beträda den nu inslagna vägen. Det är djupt beklagligt att kärnvapenmakternas långa förhalning av egna rustningsbegränsande åtaganden nu har lett till ytterligare kärnvapeninnehavare.

Riskerna med de amerikanska planerna avseende NMD (National Missile Defence)/TMD (Theatre Missile Defence) – om de trots allt skulle förverkligas i öppen konfrontation, vilket måste bedömas som mindre sannolikt – är betydande inte minst i förhållande till ingångna avtal och då främst ABM-avtalet. Å andra sidan bör riskerna med pågående kärnvapenrustning i Ostasien och då främst Kina på allvar uppmärksammas. Det kinesiska kärnvapenprogrammet är ett växande hot mot en rad länder i Asien, som inte har eller tills nyligen har valt att inte skaffa egna kärnvapen. Till detta kommer de allt större riskerna för spridning av såväl kärnvapen som missiler med lång räckvidd till t ex terrorgrupper. De amerikanska planerna på NMD/TMD är därför inte tagna ur luften utan ett sätt, om än riskfyllt, att svara på en allt allvarligare utveckling.

Det går inte att förneka att ABM-avtalet avser en helt annan geopolitisk och vapenteknologisk verklighet än dagens. ABM-avtalet slöts 1972 mellan USA och Sovjetunionen – de enda stater som då bedömdes vara berörda. ABM-avtalet avsåg exklusivt dessa två staters kärnvapenhot mot varandra. Idag torde varken USA eller Ryssland (som Sovjetunionens efterföljare) utgöra eller se varandra som ett hot i detta avseende. USA:s främsta ambition är därför att i samverkan med sina allierade i Europa och med Ryssland nå en lösning på frågan om missilförsvarsfrågorna. Mycket talar allt mer för att det finns gemensamma amerikanska och ryska intressen att hitta en lösning, som tillgodoser båda parter. Detta kommer säkerligen att vara ett inslag i den amerikansk-ryska dialogen om bl a en fortsatt Natoutvidgning. Även mellan Kina och USA förs en dialog om de amerikanska missilförsvarsplanerna, som får ses som en del av de framtida amerikansk-kinesiska relationerna.

Först med Bush-administrationens tillträde i början av året har de amerikanska missilförsvarsplanerna på allvar börjat utvecklas. Successivt har under året den nya administrationen i Washington påbörjat en seriös dialog med sina allierade i Europa och i Stillahavs-Asien liksom med Ryssland och med Kina kring dessa frågor. Det förefaller som alltfler nu riktar in sig på fortsatt dialog i stället för konfrontation. En svensk Alleingang, där den amerikanska politiken beskrivs i ordalag som är mer ryska eller kinesiska än dessas upphovsmän, kan förvisso ge internationell uppmärksamhet men riskerar att ställa Sverige helt vid sidan av.

Stockholm den 4 oktober 2001
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Runar Patriksson (fp)	Bo Könberg (fp)
Eva Flyborg (fp)	Elver Jonsson (fp)