Säkerhetspolitiken

Motion 2003/04:U350 av Holger Gustafsson m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

Säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Dess övergripande mål är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till fredlig utveckling i omvärlden.

Kristdemokraterna anser att den etik och de värden, t.ex. mänskliga rättigheter, demokrati och öppenhet, som präglar och ligger till grund för olika staters agerande ska vara riktningsgivande för ett litet land som Sverige då vi formulerar vårt utrikes- och säkerhetspolitiska stöd och våra säkerhetspolitiska allianser inför framtiden.

Kristdemokraterna anser att folkrätten förändrats i efterspelet av terrordådet mot USA den 11 september 2001. Kampen mot terrorism är långsiktig och kräver internationell samverkan. Den måste föras med alla tillgängliga medel och samtidigt respektera mänskliga rättigheter. Alla länder har rätt till självförsvar mot internationell terrorism, även med militära medel. Men denna självförsvarsrätt behöver definieras och kontinuerligt analyseras.

Nationell säkerhet skapas främst genom avtalsbunden samverkan med andra stater. Sverige skall aktivt och solidariskt delta i och bidra till internationell krishantering, och fredsfrämjande verksamhet blir allt viktigare. Sverige skall fortsatt arbeta för ett starkare och effektivare FN.

Sverige är militärt alliansfritt. Men neutralitetsoptionen är inte längre relevant. Därför måste Sverige även fortsättningsvis aktivt delta i samarbetet med att lösa säkerhetsproblem i Europa och det övriga närområdet, såväl som i övriga delar av världen, efter förmåga och kapacitet. Vårt medlemskap i FN och EU och kontinuerligt utvecklade samarbete med Nato ger oss tillgång till de bästa kanalerna och möjligheterna.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Inledning 4

4.1 Rätten till liv och värdighet 4

4.2 Gemensamma värden och demokratispridning 4

4.3 Rätten till försvar 4

5 Säkerhetspolitik i förändring 5

5.1 Förändrade konflikter 6

5.1.1 Våldtäkt som vapen 6

5.1.2 Lätta vapen – en oförändrad trend 6

5.2 Nya typer av hot 7

5.2.1 Bredare perspektiv – ökat samarbetsbehov 7

5.2.2 Spridning av massförstörelsevapen 7

5.2.3 Teknik och hot går hand i hand 8

5.2.4 Spridning av hiv/aids 9

5.2.5 Nya hot ersätter inte alla de gamla 9

5.3 Säkerhetspolitiska gråzoner 9

5.4 Folkrätt i förändring 10

5.4.1 Humanitära interventioner 10

5.4.2 Självförsvarsrätt och terrorism 10

5.5 Internationellt samarbete mot terrorism 11

6 Säkerhetspolitikens medel och organisationer 12

6.1 Internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet 13

6.2 FN 14

6.3 Nato 15

6.4 EU och OSSE 15

7 Omvärlden – när och fjärran 16

7.1 Bortom närområdet 16

7.2 Samarbete och säkerhet i Europa 17

7.3 Östersjöregionen 18

8 Svensk säkerhetspolitik enligt Kristdemokraterna 19

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att grunden vid svenskt ställningstagande till part i konflikt och kris skall vara huruvida grundläggande värden såsom mänskliga rättigheter, demokrati, öppenhet och rättssäkerhet respekteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i alla relevanta utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska kontakter och sammanhang skall betona att världens stater och nationer måste leva upp till FN:s säkerhetsråds resolution 1325.
Riksdagen begär att regeringen snarast möjligt inkommer med en klargörande utredning som behandlar innehav och försäljning av illegala lätta vapen i Sverige och EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att prioritera forskning om olika tänkbara spridningsvägar för NBC-stridsmedel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att forskning som tydliggör och kartlägger svensk sårbarhet inför störningar i IT- och elsystem måste prioriteras.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla former av nationell och internationell terrorism skall fördömas och bekämpas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis skall hanteras och lösas gemensamt inom ett utvidgat EU.

1Yrkandena 4 och 5 hänvisade till FöU.

4 Inledning

4.1 Rätten till liv och värdighet

Mål och principer Kristdemokraterna anser att säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Denna rätt är knuten till respektive individs existens och behöver således varken förvärvas eller förtjänas. Dessvärre behöver den försvaras varje dag. I denna kamp ska säkerhetspolitiken utgöra ett medel.

4.2 Gemensamma värden och demokratispridning

Alla stater har egna intressen i världspolitiken. Det gäller allt från ekonomiska fördelar till en säkerhetspolitik som ger trygghet för de egna medborgarna. Den verkligt betydelsefulla frågan i sammanhanget är vilka värderingar, vid sidan om egenintresset, som världens stater deklarerar och verkligen står för i handling. Vi kristdemokrater anser att den etik och de värden, t.ex. mänskliga rättigheter, demokrati och öppenhet, som präglar och ligger till grund för olika staters agerande bör vara riktningsgivande för ett litet land som Sverige då vi formulerar vårt utrikes- och säkerhetspolitiska stöd och våra säkerhetspolitiska allianser inför framtiden. Alltför ofta formas svenska säkerhetspolitiska ställningstaganden till olika konflikter och problem i världen främst av de inblandade parternas styrka och storlek.

Den moderna demokratin är historiskt sett den bästa styresformen när det gäller att bygga fredliga samhällen. Den utgår från tanken om alla människors lika värde och medfödda rättigheter och innehåller inbyggda restriktioner som gör det svårare för makthavare att dra in staten och dess medborgare i krig. Kompromissen som beslutsinstrument är i demokratin institutionaliserad vana. Det brukar i sammanhanget poängteras att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Etablering av demokratier som respekterar och skyddar de mänskliga rättigheterna är ett oundgängligt fundament i arbetet med att bygga en säkerhetspolitiskt stabil och trygg värld. Även om demokratiteoretiker inte alltid är överens om vilka element som krävs, och i vilken turordning, för att demokratiseringsprocesser skall kunna initieras, genomföras och efterhand förstärkas, så är fred självfallet en bättre utgångspunkt än motsatsen för demokratisk utveckling. Säkerhetspolitikens övergripande mål bör därför vara att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i omvärlden.

4.3 Rätten till försvar

Rätten till liv och värdighet innefattar även rätten att försvara sig. Kristdemokraterna anser att säkerhetspolitikens främsta skyddsobjekt är människor och inte stater. Samtidigt är det staten som bär huvudansvaret för dess invånares säkerhet. När stater av någon anledning inte kan eller vill skydda sina invånare, eller systematiskt bryter mot invånarnas mänskliga rättigheter, har omvärlden en förpliktelse att ställa upp för utsatta medmänniskor. Ingen har rätt att överge människor som utsätts för kränkningar av sitt människovärde. Det går inte heller att förhålla sig neutral till kränkningar av människovärdet.

Att använda militär makt för att skydda mänskliga rättigheter kan med rätta uppfattas som motsägelsefullt. Konflikter skall alltid lösas med fredliga medel så långt det över huvud taget är möjligt, och varaktig fred kan aldrig skapas utan aktiva, förebyggande och kreativa ansträngningar. Men förutsatt att samtliga fredliga möjligheter prövats, måste vapenmakt kunna användas som en sista utväg enligt följande principer och kriterier:

För att förebygga att konflikter växer, främja uppbyggnad av fred samt vara till stöd för och skydda humanitära hjälpinsatser.
Om det är ett försvarskrig, förutsatt att det gäller självförsvar, skydd av oskyldiga liv eller för att säkra grundläggande mänskliga rättigheter.
Vapeninsatsen måste stå i proportion till det som avses försvaras, samt att insatserna inte riktas mot civila.
Det måste finnas en seriöst grundad utsikt till framgång. Även försvarskrig förlorar sin legitimitet om det endast medför fortsatt lidande.

5 Säkerhetspolitik i förändring

Den nutida globala maktstrukturen är multipolär men med en dominant, USA. Stater utgör fortfarande de centrala byggstenarna i det internationella systemet. Men genom bland annat globalisering och ekonomisk och teknisk utveckling har icke-statliga aktörer nått en högre grad av inflytande – ofta på bekostnad av staternas makt. Dessa icke-statliga aktörer kan vara multinationella företag och internationella organisationer liksom organiserad brottslighet och terrorister av olika slag.

En andra grundläggande förändring efter det kalla krigets slut är att de väpnade konflikterna delvis ändrat karaktär och att nya typer av hot uppstått eller återuppstått.

För det tredje så har traditionella säkerhetspolitiska skiljelinjer blivit svårare att urskilja. Det är bland annat svårare att skilja mellan, bland annat, det civila och det militära och mellan krig och fred. Det är också avsevärt mycket svårare att befästa säkerhetspolitikens yttre gräns, dvs. definiera vad som är och inte är säkerhetspolitik.

Synen på folkrätten, dess innehåll och syften har varit föremål för diskussion, analys och debatt det senaste decenniet i allmänhet och efter den 11 september 2001 i synnerhet. En återkommande och grundläggande fråga är huruvida folkrätten bör/har förändra(t)s eller inte som en konsekvens av terrordådet mot World Trade Center och Pentagon och dess efterspel.

För Kristdemokraterna framstår det som tydligare än någonsin att det är genom internationellt samarbete som vi skapar en säkrare och tryggare värld.

5.1 Förändrade konflikter

Ett ganska tydligt och genomgående drag när det gäller dagens konflikter är att de oftast är inomstatliga snarare än mellanstatliga. Inbördeskrig är visserligen inte något nytt, men det är ändå en mycket vanligare företeelse idag än tidigare. En viktig förklaring till detta är att konflikterna efter det kalla krigets slut, jämfört med tidigare, i ökad grad har handlat om etnisk, religiös, språklig och annan identitet. Andra mer traditionella, och fortfarande vanligt förekommande, motiv till konflikter och krig är exempelvis naturresurser och territorium. Kristdemokraterna vill betona två av många mycket allvarliga problem som i olika grad präglar dagens konflikter.

5.1.1 Våldtäkt som vapen

Våldtäkt används ibland som en del av krigföring. De bakomliggande orsakerna är flera men det kanske viktigaste syftet med denna form av grovt brott mot mänskliga rättigheter är att förnedra inte bara de direkt drabbade kvinnorna och flickorna och deras familjer utan också hela samhällen. Genom att använda sig av mer eller mindre systematiserade våldtäkter i krigföring så ”bevisar” man för motståndaren att denne inte kan skydda sina kvinnor. Våldtäkt som vapen är numera förbjudet enligt internationell rätt men förekommer föga överraskande ändå. Kvinnor som utsätts för sådana brott eller andra traumatiserande händelser under krig måste snabbt få hjälp att bearbeta sina trauman för att de inte ska få bestående psykiska problem. En kvinna som har blivit utsatt för våldtäkt riskerar dessutom att skändas två gånger om genom att frysas ut av samhället eftersom det i många samhällen anses som något skamligt att ha blivit våldtagen. Det går således inte att överbetona vikten av att kraftigt förstärka den typ av verksamhet som t.ex. organisationen Kvinna till kvinna bedriver i syfte att försöka skydda kvinnor i konfliktområden. Kristdemokraterna kräver därför att Sverige i alla relevanta utrikes- och säkerhetspolitiska kontakter och sammanhang ska framhäva vikten av att världens stater och nationer måste leva upp till FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

5.1.2 Lätta vapen – en oförändrad trend

Konflikterna må ha genomgått förändringar. En obruten trend är dock att de konventionella, lätta vapnen, dvs. främst handeldvapen, fortfarande är de farligaste. Enligt Förenta nationerna dör åtminstone en halv miljon människor varje år till följd av våld relaterat till lätta vapen, både i väpnade konflikter och som ett resultat av kriminalitet. Och enligt FN:s generalsekreterares rapport om lätta vapen (20 september 2002) finns det cirka 639 miljoner lätta vapen tillgängliga i världen. 60 procent av dessa är lagligt och civilt ägda. Enligt en FN-konferens som hölls 2001 med anledning av illegal handel med lätta vapen, så har lätta vapen varit de mest förekommande i 46 av 49 konflikter sedan 1990. Vid samma konferens konstaterades att 90 procent av de människor som dödats av lätta vapen under den nämnda perioden var civila och att 80 procent var kvinnor och barn. Trots att lätta vapen idag dödar långt fler människor än alla andra typer av vapen, så finns inga globala avtal om icke-spridning – vilket är fallet när det gäller kemiska, biologiska och nukleära vapen. Enligt Utrikesdepartementet ligger fokus i det internationella arbetet mot lätta vapen för närvarande på implementeringen av det handlingsprogram som antogs vid tidigare nämnda FN-konferens om illegal handel med lätta vapen 2001. Uppföljning av konferensen kommer att ske i form av möten vartannat år inom ramen för FN. Det första hölls enligt UD i juli i år.

Frågor om lätta vapen är av grundläggande vikt i arbetet för fred och utveckling i världen. Därför anser Kristdemokraterna att regeringen till riksdagen snarast möjligt ska inkomma med en utredning som behandlar innehav och försäljning av illegala lätta vapen i Sverige och EU.

5.2 Nya typer av hot

När man tidigare talade om försvar av främst territorium, talar man idag även om försvar av något mer abstrakt – en gränslös gemenskap sammanfogad av ekonomiska, militära, teknologiska och andra system där skyddet av värden och värderingar blir allt viktigare. Hoten och sårbarheten bygger i ökad grad på andra grunder än bara de rent militära och medför i ökad grad andra konsekvenser än enbart de rent militära. I debatten består hotbilden av allt från miljökatastrofer, sårbar infrastruktur och sårbara kommunikationer, omfattande och okontrollerade flyktingströmmar, organiserad brottslighet till terrorism i olika former. Säkerhetsbegreppet breddas.

5.2.1 Bredare perspektiv – ökat samarbetsbehov

Försvarsberedningen har regelbundet betonat att fortsatt globalisering och internationalisering ökar det ömsesidiga beroendet mellan folk och stater och de territoriella gränserna minskar i betydelse. Det är i grunden positivt men rymmer också en gemensam sårbarhet. Det ökar risken för att lokala och inomstatliga konflikter kan få allvarliga konsekvenser långt bortom det specifika konfliktområdet. Därför måste en stats säkerhetspolitiska planering inkludera ett allt större intresseområde och i ökad grad bygga på internationell samverkan.

5.2.2 Spridning av massförstörelsevapen

Det tidigare överhängande hotet om massiv användning av kärnvapen har ersatts av risken för spridning av massförstörelsevapen. Flera terroristorganisationer har vid flera tillfällen försökt få tillgång till olika former av massförstörelsevapen – eller NBC-stridsmedel som det också kallas. Vi vet att försöken att förvärva B- (biologiska) och C- (kemiska) stridsmedel i en del fall lyckats. Däremot framstår det som mer osäkert huruvida någon också fått tillgång till N-medel (nukleära). Men enligt det internationella atomenergiorganet IAEA har mer än 175 försök av smuggling avslöjats mellan åren 1992–2002. Merparten av dessa försök har ägt rum i före detta Sovjetunionen. Alla smugglingsförsök anmäls dock inte och mörkertalet är därför med största sannolikhet avsevärt mycket större. I september 2003 greps en svensk medborgare vid gränsen mellan Ryssland och Finland när denne försökte smuggla in 90 kilo radioaktivt material till Finland.

Radioaktivt material av någon form står högt på al-Qaidas önskelista. Men terroristers ambitioner att komma över massförstörelsevapen är inte det enda skälet för att motarbeta spridningen av dem. NBC-stridsmedel är inte mindre människovidriga i händerna på demokratier. Bland demokratiska stater finns å andra sidan normalt sett andra kontrollmekanismer och tydligare spärrar mot att använda massförstörelsevapen. Arbetet mot spridning av massförstörelsevapen är även en mycket viktig miljöfråga. Exempelvis utgör de avpolletterade krigsfartyg som ligger och rostar i hamnar vid Kolahalvön och på andra platser en allvarlig miljöfara. Men terrorismfaktorn är kanske ändå den viktigaste anledningen till varför Sverige och andra länder måste göra sitt yttersta för att bistå kampen för tryggad hantering och förvaring av nukleära och andra former av massförstörelsevapen. Därför anser Kristdemokraterna att Sverige måste prioritera forskning om tänkbara spridningsvägar för NBC-stridsmedel.

Kristdemokraterna anser också att det finns en befogad och tilltagande oro för att mindre nukleära stridsmedel kan komma att föras till listan över några länders mer traditionella vapen. USA:s planer att ta fram jämförelsevis små nukleära vapen är ett steg i helt fel riktning. Det internationella nedrustningsarbetet har mött svårigheter även innan diskussionen om mindre nukleära vapen och massförstörelsevapen blev aktuell. Dessa vapen är inte mindre fasansfulla eller ett mindre hot mot mänskligheten bara för att de tillverkas i mindre format. Kristdemokraterna fruktar att mindre nukleära vapen kan komma att skapa en viss ökad acceptans för nukleära vapen i allmänhet.

Kampen för nedrustning och tryggad förvaring av världens kärnvapenarsenaler, oavsett vapnens storlek, måste av dessa och andra skäl vara en fortsatt grundläggande prioritet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

5.2.3 Teknik och hot går hand i hand

Teknisk infrastruktur (såsom elförsörjning, kommunikationer och IT-system) har blivit allt viktigare för samhällets funktioner. Ju mer utvecklad och tillgänglig tekniken blir, desto mer beroende, sammankopplade och därmed sårbara blir de tekniska systemen både inom och över territoriella gränser. Genom ny informationsteknik får kriminella grupper, icke-demokratiska stater och terrorister ytterligare möjligheter att, oavsett var i världen de befinner sig, hota avsevärt fler samhällsområden än tidigare – till betydligt lägre ekonomiska, politiska och militära kostnader än tidigare. Dessutom ökar det avancerade samhällets sårbarhet inför helt oavsiktliga hot i form av olika driftsstörningar. Kristdemokraterna anser att forskning som tydliggör och kartlägger svensk sårbarhet inför störningar i IT- och elsystem måste prioriteras.

5.2.4 Spridning av hiv/aids

Kristdemokraterna vill till ovanstående punkter lägga spridningen av hiv/aids. Eftersom de skräckbilder som målades upp under 1980- och 90-talen, rörande hiv/aids, tyvärr har infriats så måste detta ofantliga problem även bedömas ur ett säkerhetspolitiskt riskperspektiv. Epidemien orsakar enorm förödelse genom att slå ut tiotals miljoner människor, bryta ned staters strukturer och administrationer. När samhällen bryts ned ökar risken för konflikter avsevärt. Hiv/aids skall inte bekämpas främst av säkerhetspolitiska skäl, utan främst för att tiotals miljoner människor dör av epidemien. Men det är likväl ett problem som måste inkluderas i säkerhetspolitiken. Sverige måste fortsätta driva och bistå kampen mot epidemien, såväl nationellt som globalt. Insatser mot hiv/aids är helt enkelt en fråga om mänskliga rättigheter. Kristdemokraternas syn på hiv/aids ur ett globalt perspektiv utvecklas i en särskild motion.

5.2.5 Nya hot ersätter inte alla de gamla

Det bör i sammanhanget också betonas att uppkomsten av nya säkerhetspolitiska hot inte ersatt alla ”gårdagens” problem. Invasionshotet mot Sverige, exempelvis, må vara litet under överskådlig tid, men vi kan inte utesluta det för all framtid.

Viktigt att notera är att flera av de nya hottyperna främst drabbar utvecklade industriländer med avancerade infrastrukturer. I de mindre utvecklade länderna dominerar snarare mer traditionella hot och det är traditionella vapen som fortsatt skördar bedövande många människoliv.

5.3 Säkerhetspolitiska gråzoner

Den militära kapaciteten är idag ofta beroende av samhällets infrastruktur och civila kompetens. Gränsen mellan till exempel civil och militär informationsteknik blir allt otydligare. Det ökar risken för att angripare, i syfte att förstöra elförsörjning och kommunikationer, inriktar sina attacker mot civila mål och den civila infrastrukturen. Risken ökar således ytterligare för att civila medborgare drabbas av väpnade angrepp och konflikter. Redan idag är nio av tio offer i väpnade konflikter civila. I motsats till historiska erfarenheter så kommer det även att bli allt svårare att särskilja krig och fred. Exempelvis kommer framtidens väpnade konflikter troligtvis inte att regelmässigt utvecklas steg för steg från ett fredligt läge till motsättningar, eskalering av våld, vidare till öppen väpnad strid som förhoppningsvis kan hanteras och lösas för att sluta i en allmän återuppbyggnad av det drabbade området. Erfarenheter visar att konflikter böljar fram och tillbaka mellan olika hotnivåer som var för sig kräver olika typer av insatsförmågor. För militära förband som deltar i krishanteringsinsatser medför detta nya krav på flexibilitet. De måste kunna hantera både humanitära insatser med såväl skydd som praktiska spörsmål av civil karaktär och att utkämpa intensiv och akut strid mot tungt väpnade motståndare av mer eller mindre reguljär form.

5.4 Folkrätt i förändring

Kristdemokraterna anser att folkrätten är föränderlig och att den av flera olika skäl både är i förändring och har förändrats. Tyvärr är det ofta först i kristider som folkrättens principer debatteras och/eller förändras. Natos ingripande i Kosovokriget och konsekvenserna av terrordådet den 11 september är två exempel.

5.4.1 Humanitära interventioner

Kristdemokraterna har länge förespråkat en förskjutning av fokus inom folkrätten, från staters rätt och säkerhet till människors rätt och säkerhet. Folkrätten och staters suveränitet får inte användas som alibi för brott mot mänskliga rättigheter. Denna problematik aktualiserades då Nato ingrep i konflikten i Kosovo utan att förankra operationen i FN:s säkerhetsråd. Risken för att rådsmedlemmar skulle lägga in veto uppfattades uppenbarligen som stor.

Normalt sett finns det två allmänt accepterade undantag från FN-stadgans förbud mot våld: rätten till självförsvar och ingripanden auktoriserade av FN:s säkerhetsråd. Det senare förutsätter alltså att samtliga av säkerhetsrådets permanenta medlemsstater är överens. Natos agerande i Kosovokonflikten illustrerar en tredje punkt som vunnit ökad acceptans: rätten att med militärt våld ingripa i humanitära nödlägen – utan säkerhetsrådets godkännande. Det är dock ett instrument som av uppenbara skäl måste hanteras med yttersta försiktighet och endast i mycket kritiska lägen. För att uppfattas som legitim måste en humanitär intervention uppfylla fyra krav som överensstämmer med Kristdemokraternas syn på rätten till försvar. För det första måste det röra sig om en begynnande humanitär katastrof som folkmord eller andra brott mot mänskligheten eller en stats sammanbrott och brutalisering. För det andra måste bruket av våld vara en absolut sista utväg och det enda medel som kan avbryta kränkningarna efter att alla fredliga metoder att lösa konflikten prövats. För det tredje måste den potentiella skada interventionen är tänkt att förhindra överstiga den potentiella skada som kan åstadkommas genom interventionen. Slutligen måste sannolikheten vara hög för att interventionens humanitära syften skall uppnås. Om dessa kriterier kan uppfyllas får folkrätten inte tillåtas utgöra ett hinder för att rädda människoliv.

5.4.2 Självförsvarsrätt och terrorism

Rätten till självförsvar mot väpnade angrepp ges av FN-stadgans artikel 51. När FN-stadgan skrevs var storskaliga internationella terrordåd inte en realitet och de anti-terrorkonventioner som sedan tillfogades FN-stadgan kan inte hantera omfattningen av attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. FN:s säkerhetsråd fördömde enhälligt terroristattacken. Genom resolutionerna 1368 och 1373 uttryckte säkerhetsrådet för första gången ett klart samband mellan rätten till självförsvar och storskaliga terroristattacker. Nytolkningen av självförsvarsrätten har enligt Kristdemokraterna sedan vunnit internationell acceptans och ny folkrätt har således skapats. Terrorismen kan därför numera bekämpas även med militära medel – vid sidan av de polisiära och juridiska.

Rätten till självförsvar mot storskalig terrorism är inte på något sätt obegränsad. Samtliga eventuella insatser mot terrorism måste följa de allmänna folkrättsliga kraven: För det första måste det finnas proportionalitet mellan det hot man vill skydda sig mot via självförsvarsrätten och de militära resurser som sätts in. Det får för det andra inte gå för lång tid mellan angreppet och självförsvarsinsatserna. För det tredje får insatserna endast sättas in för att hindra nya terroristattacker och civila offer måste undvikas så långt det är möjligt. Hur dessa folkrättsliga krav skall bedömas finns det dessvärre inga egentliga bestämmelser om. Därför måste självförsvarsrätten definieras ur ett internationellt perspektiv. Annars är risken för omfattande missbruk både uppenbar och överhängande.

5.5 Internationellt samarbete mot terrorism

Alla former av terrorism, terrorister och terrordåd måste alltid fördömas. Det finns ingen ursäkt för terrorism och det går inte att vara neutral inför terrorism. Det finns många åsikter om vad terrorism är och vad som orsakar den. Det gör att begreppet missförstås, missbrukas och används som benämning på alla möjliga former av våld som inte är terrorism. En vanlig uppfattning är att fattigdom och förtryck är fullt tillräckligt för att en människa ska bli terrorist. Kristdemokraterna anser att ekonomiska och politiska orättvisor har stor betydelse. Men för att få en fullständig och korrekt bild av terrorismens bakomliggande faktorer, och hur den bäst förebyggs och bekämpas, måste även ideologiska, religiösa och psykologiska faktorer tas med i analysen.

Varje land har rätt att försvara sig mot terrorism, enskilt eller tillsammans med andra länder. Vi kristdemokrater anser att internationellt samarbete är helt nödvändigt för att bekämpa terrorism. Den agerar ofta i gränsöverskridande nätverk och är därför mycket svår att komma åt för enskilda länder. Därför måste Sverige intensifiera samarbetet med de länder som förenat sig i kampen mot terrorism. Inte minst blir det uppenbart hur mycket den europeiska säkerhetspolitiken och värdegemenskapen betyder och vilken viktig roll EU har att spela. EU bygger på värderingar som mänsklig värdighet och frihet, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Unionen måste också kunna försvara dessa värden, även i kampen mot terrorism.

FN:s säkerhetsråd må ha godkänt att även militära medel kan användas, men de juridiska och polisiära medlen utgör även i framtiden både grunden och stommen för anti-terrorismarbetet. Inom EU finns redan ett fungerande samarbetsorgan, Europol, med befogenhet att samordna de olika polismyndigheternas kamp mot terrorism. Nu måste Europol tilldelas tillräckliga resurser för att bedriva spanings- och utredningsarbete, inom ramen för en särskild anti-terroristenhet. För att få överblick över och insyn i detta arbete skulle Europol kunna presentera en årlig lägesrapport om terroristbekämpningen. Europol och de myndigheter som samverkar under dess paraply får inte hindras från att effektivt efterspana och gripa terrorister på andra medlemsstaters territorium. Idag finns rättsliga luckor som uppstår, bland annat, genom att behörigheten att väcka åtal är geografiskt begränsad. Enligt beslut vid Europeiska rådet i Tammerfors 1999, skall dessa förfaranden avskaffas. Det är angeläget att så sker nu. Dessutom välkomnar vi kristdemokrater Europeiska rådets beslut att införa en gemensam europeisk arresteringsorder, och att anta principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar i Europeiska unionens medlemsstater.

Kristdemokraterna anser att terrorister också bör kunna ställas inför rätta på det internationella planet. Internationella brottmålsdomstolen kommer sannolikt inte att omfatta terrorism. Målet måste vara att införa även terroristbrott i den internationella brottmålsdomstolens befogenheter, alternativt upprätta en internationell tribunal specifikt för terroristbrott.

EU har enats om en gemensam definition av terrorism genom rambeslutet om terroristbekämpning. Detta är särskilt betydelsefullt eftersom det i princip är omöjligt att effektivt bekämpa terrorismen om det inte finns samsyn om vad som skall bekämpas. Beslutet innehåller, utöver en definition av terrorism, även en beskrivning av de brott som räknas som terroristbrott samt de straff som ska kunna utmätas för dessa brott. Ett tydligt undantag görs för rätten att demonstrera, vilket aldrig kan ses som en terroristhandling. Rambeslutet är ett mycket viktigt steg i kampen mot terrorism. Nu måste även FN enas om en allomfattande konvention mot terrorism. De konventioner som finns idag är begränsade och kan inte hantera den form av storskalig internationell terrorism som vi fick se i aktion den 11 september 2001. Det är av största angelägenhet att förhandlingarna inom FN:s generalförsamling påskyndas så att en allomfattande FN-konvention mot terrorism kan presenteras och sedan ratificeras av FN:s medlemsländer snarast möjligt. EU:s överenskommelse utgör en bra förebild som FN med fördel kan följa i sitt arbete. För övrigt måste FN se över rättssäkerheten inom sitt eget system. Det är helt oacceptabelt att människor sätts upp på s.k. terroristlistor utan att få veta vilket brott han/hon begått och utan möjlighet att överklaga. FN:s sanktionskommitté måste inrätta procedurer för att garantera rättssäkerheten för de anklagade.

6 Säkerhetspolitikens medel och organisationer

I förlängningen är nästan allt en stats representanter och medborgare företar sig på ett eller annat sätt av betydelse för den nationella säkerhetspolitiken. Några av säkerhetspolitikens viktigaste ”instrument” är de internationella organisationer som var för sig samlar stora grupper av länder med ett gemensamt mål. Dessa organisationers verksamhet finns vanligtvis på ett eller annat sätt till för att skapa säkerhet och trygghet.

6.1 Internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet

I en tid då territoriella gränser förlorar i betydelse för spridningen av konflikter är det allt svårare att upprätthålla en stats säkerhet enbart genom avskräckning. Säkerhet byggs i ökad utsträckning genom avtalsbunden samverkan med andra stater. Häri blir deltagande i fredsfrämjande arbete allt viktigare. Svenska förband ingår och har ingått i internationell fredsfrämjande verksamhet i flera omgångar. Det skall vi fortsätta med.

Efter det kalla krigets slut växte antalet krishanteringsinsatser och fredsfrämjande verksamheter kraftigt – framför allt i FN:s regi. Nyttan av dessa stod dessvärre inte i proportion till deras antal och omfattning. Å andra sidan har avsaknaden av samlad politisk vilja och nödvändiga resurser gjort att förväntningarna på FN och andra så kallade multilaterala organisationer varit orimliga. Det finns ändå en utbredd samsyn när det gäller behovet av internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet. Efter den bipolära maktstrukturens bortfall så finns generellt sett större möjligheter att påverka de otaliga orsaker som kan leda till våld, väpnade konflikter och krig. Samtidigt är detta även idag förknippat med många svåra praktiska problem. Frågor om, var, när och hur det internationella samfundet skall ingripa i konflikter har visat sig vara mycket svårbesvarade.

De begrepp som präglar internationellt samarbete betyder ibland samma sak, överlappar varandra ofta och kan nästan alltid tolkas på mer än ett sätt. Diskrepansen mellan olika språk försämrar tydligheten ytterligare. Det finns således ett stort behov av att definiera och förklara de centrala begreppen i internationell krishantering, var för sig och sinsemellan.

Kristdemokraterna anser att varaktig och stabil fred och säkerhet kräver långsiktigt tänkande. Därför bör de förebyggande åtgärderna betonas i arbetet för en fredligare värld. Det internationella samfundet i sig, men även regionala organisationer och enskilda stater, måste sträva efter att i högre grad agera innan konflikter bryter ut istället för att reagera först när konflikten redan övergått i våld.

Konfliktförebyggande verksamhet bygger i stor utsträckning på fredlig normbildning och övervakning av mänskliga rättigheter. Normsystem anger precist vad omvärlden anser vara godtagbar maktutövning och inte. Här spelar de folkrättsliga domstolarna en mycket viktig roll som en av flera normbildande aktörer, upprätthållare av mänskliga rättigheter och bidragande till balanserat samhällsuppförande. Det finns mycket som talar för att demokratiseringsprocesser och ekonomisk utveckling försvåras av starka krav på vedergällning. Därför är det viktigt att inte stigmatisera en hel folkgrupp efter en konflikt samt att arbeta för försoning. Det sätt på vilket den sydafrikanska Försonings- och sanningskommissionen gick till väga är ett gott exempel på det senare.

Konfliktförebyggande verksamhet har ofta likställts med preventiv diplomati. Men eftersom konfliktförebyggande i ökad utsträckning handlar om mer än diplomati så måste begreppet vidgas i samklang med den globala säkerhetspolitiska utvecklingen. Exempelvis kan EU:s utvidgning ses som en konfliktförebyggande åtgärd i och med att kandidatländer inte sällan befinner sig i en känslig ekonomisk och politisk övergångsfas. Detta resonemang kan även appliceras på säkerhetsgemenskaper såsom OSSE och Nato med associerade organisationer. Internationella organisationer och allianser möjliggör spridningen av positiva normer och starkare skydd av mänskliga rättigheter. Även åtgärder mot spridning av NBC-stridsmedel och stimulering av lokal konfliktlösningsförmåga bör ses som exempel på konfliktförebyggande arbete. En konfliktförebyggande åtgärd ska vara förenlig med FN-stadgans kapitel VI om fredlig lösning av tvister, för att få kallas konfliktförebyggande. OSSE:s sätt att arbeta som en tredje neutral part är ett exempel som många gånger visat sig framgångsrikt när det gäller att komma åt bakomliggande problem innan det bryter ut i våld. Detta tillvägagångssätt fungerar dock inte alltid i konflikter med mycket starka motsättningar. Därför kan även militära insatser ha en betydelsefull förebyggande roll i samband med humanitära interventioner och samhällsrekonstruktion. Freden behöver ibland tänder.

Diplomati har i flera kritiska fall marginaliserats i avsaknad av sanktions- och påtryckningsmedel. Exempelvis fanns endast i liten utsträckning någon konkret militär uppbackning av de diplomatiska ansträngningarna i det inledande skedet av konflikterna i före detta Jugoslavien.

På det hela taget så har samverkan mellan militära och civila insatser blivit allt viktigare i fredsfrämjande och förebyggande verksamhet. Denna utveckling kommer med tiden att förstärkas ytterligare.

6.2 FN

Kristdemokraterna anser att FN är den viktigaste globala säkerhetspolitiska organisationen. Efter det kalla krigets slut var den allmänna förhoppningen att FN äntligen skulle komma att mäkta med de uppgifter för fred och säkerhet som dess upphovsmän skrev in i den alltjämt gällande stadgan. Dessvärre kom 1990-talet att präglas av en rad allvarliga misslyckanden.

De permanenta stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) har genom att lägga in veton allt för många gånger låtit maktpolitik försvåra eller till och med omöjliggöra säkerhetsrådets funktion. Upptakten till USA:s och Storbritanniens ingripande i Irak illustrerar de inbyggda problem som säkerhetsrådet dragits med ända sedan starten. Idag används vetorätten generellt sett inte lika ofta och rådets befogenheter har vidgats. Samtidigt börjar delar av det regionala fredsarbetet gradvis övertas i en del områden av andra organisationer såsom OSSE. Att FN i dessa fall avlastas är positivt, förutsatt att fredsarbetet är sanktionerat av FN och följer dess principer.

FN behöver reformeras, moderniseras och stärkas för att kunna leva upp till de uppsatta målen. Det handlar om att bygga upp nya strategier för att integrera samtliga delar av arbetet för fred. Det krävs också en ökad samordning mellan civila och militära enheter och medel. Resursbristen måste åtgärdas och den politiska viljan inom organisationen såväl som hos dess medlemsstater måste i vissa fall uppbådas och i andra fall stärkas.

6.3 Nato

Natos krishanteringsinsatser i Bosnien-Hercegovina kom att bli utgångspunkten för organisationens förändringsprocess. I syfte att driva igenom Daytonavtalet engagerades Nato för första gången utanför det ”egna” territoriella området. Bosnienkrisen kom att påverka debatten om den europeiska säkerhets- och försvarsförmågan, då det tydligt framstod att den europeiska gemenskapen inte mäktade med att ro iland större militära åtaganden – såvida det inte skedde i samarbete med Nato.

Insatserna i konflikten mellan Serbien och Kosovo gav Nato möjligheten att bekräfta dess roll som viktig aktör i den nya säkerhetsordningen. Kosovokrisen ställde också alliansens förhållande till FN på dess spets. För första gången beslutade Nato att ingripa i en konflikt utan sedvanligt mandat från FN:s säkerhetsråd. På så sätt var det en helt unik företeelse. Denna händelse bidrog till att intensifiera debatten om folkrätten och krocken mellan staters suveränitet och mänskliga rättigheter. Utan FN-mandat och på bekostnad av bruten jugoslavisk statssuveränitet agerade Nato för att rädda liv. Därmed inte sagt att Natos agerande ska stå fritt från kritik.

Efter den 11 september 2001 har Natos roll och betydelse återigen kommit att diskuteras. USA valde tydligt att inte begära assistans från Nato i den hittills tillryggalagda delen av kampen mot terrorism. Trots att Nato för första gången i alliansens historia ”utlöste” artikel 5 och deklarerade att angreppet mot USA var att likställa med ett angrepp på samtliga Natostater. Däremot har Nato för första gången engagerats utanför Europa genom att alliansen nu har huvudansvar för säkerheten i och kring Kabul, Afghanistan.

Kristdemokraterna anser att ett svenskt medlemskap i Nato för närvarande inte är aktuellt. Ett öppet och nära samarbete med Nato är dock en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Sveriges aktiva medlemskap i det Euroatlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF) är således av mycket stor betydelse. Samarbetet inom EAPR och PFF bör fördjupas. Natos närvaro i Europa är även fortsättningsvis mycket viktig för den europeiska säkerheten, och det är därför av stor vikt att bibehålla den transatlantiska länken.

6.4 EU och OSSE

Europeiska unionen (EU) präglas idag av långtgående ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt samarbete. Ett nästa behövligt steg är att etablera en tydlig alleuropeisk säkerhetsordning. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) måste vidareutvecklas. Vissa av EU:s medlemsstater vill även öka takten i det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet (GFSP). Kristdemokraterna motsätter sig inte en sådan utveckling förutsatt att ingen stat tvingas ta ett steg den inte är redo för. Utvecklingen av försvars- och säkerhetspolitiken bör ske med beaktande av vad som sker inom Nato för att undvika intressekonflikter och överlappningar.

EU är en mycket betydelsefull utrikespolitisk aktör och utgör även ett av de främsta fora genom vilket Sverige kan verka för fred och global utveckling. Dessutom är Sveriges säkerhet, efter inträdet i unionen i januari 1995, allt svårare att skilja från det övriga Europas. I ljuset av detta är det inte längre möjligt att i svensk säkerhetspolitik göra någon egentlig uppdelning mellan konflikter på regional, mellanstatlig och inomstatlig europeisk nivå. Europas säkerhet är odelbar.

De europeiska staterna måste kunna ta ett ökat ansvar för Europas säkerhet. FN:s säkerhetsråd har fortfarande huvudansvaret för internationell fred och säkerhet, men EU skall på sikt självständigt kunna fatta beslut om och, även i de fall Nato inte är engagerat, initiera EU-ledda operationer som i enlighet med FN-stadgans principer kan bidra till fred och säkerhet. Härav följer arbetet med att senast under 2003 sätta upp en europeisk militär krishanteringsstyrka med förmåga att hantera samtliga Petersbergsuppgifter (humanitära och fredsbevarande aktioner och krishantering med militära medel inklusive fredsframtvingande aktioner). Det är ett steg i rätt riktning.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) arbetar med civil konfliktförebyggande verksamhet och har stor betydelse när det gäller att upptäcka potentiella konflikter. Organisationen har också spelat en avgörande roll i många demokratiseringsprocesser. Tillsammans med Europarådet har OSSE en viktig funktion som komplement och fristående organ inom en framtida alleuropeisk säkerhetsordning. Europarådet arbetar liksom OSSE med konfliktförebyggande verksamhet och bevakning av de mänskliga rättigheterna. Det svenska samarbetet med OSSE bör utvecklas och det civila konfliktförebyggande arbetet som sådant måste få ökat utrymme i den samlade internationella säkerhetspolitiken.

7 Omvärlden – när och fjärran

Närhet mellan olika regioner handlar i ökad utsträckning om gemensamma värden snarare än om territoriellt grannskap. För oss i västvärlden är när och fjärran allt svårare att särskilja. På en del andra platser på jorden är när fortfarande väldigt fjärran.

7.1 Bortom närområdet

I många av Afrikas stater har demokratiska val hållits under 1990-talet. Flera inbördeskrig har förbytts i fred och det civila samhället vuxit sig starkare. De nya demokratierna är dock ofta svaga. Det ekonomiska läget är ofta svårt och många stater dras med omfattande låneavbetalningar. Staterna söder om Sahara använder en väldigt stor del av sina exportinkomster till räntor och avbetalningar. En ödesfråga för regionen är hivepidemin, som här mer än någon annanstans håller på att förändra hela samhällsstrukturer. De väpnade konflikter som rasar eller pyr i exempelvis Sierra Leone, Sudan, Uganda, Etiopien, Eritrea, Demokratiska republiken Kongo är ett av de största hindren mot varaktig social och ekonomisk utveckling. Väpnade konflikter förstör infrastruktur, orsakar omfattande fysisk och psykisk skada, leder till kapitalflykt och minskade utländska investeringar och försvårar internationellt bistånd. Till detta kan läggas den utbredda kriminaliteten i vissa regioner och den mycket stora tillgången på lätta vapen. Kristdemokraternas syn på Afrika utvecklas i en särskild motion.

Mellanösternkonflikten är en av efterkrigstidens mest ihärdiga konflikter. Försöken att lösa situationen matchas av antalet misslyckanden. Vissa överenskommelser har tidigare uppnåtts om eldupphör och tillbakadragande, men ingen långsiktig lösning är ännu i sikte. Tyvärr verkar propagandakriget kommit att bli lika viktigt som den reella, fysiska konflikten. Varje typ av initiativ och arbete som ökar förståelse och respekt mellan israeler och palestinier bör stödjas. Arbetet med den s.k. vägkartan måste få största möjliga stöd från omvärlden. Kristdemokraterna anser att en tvåstatslösning med erkända och säkra gränser är den enda övergripande lösning som finns. Kristdemokraternas syn på Mellanösterkonflikten utvecklas i en särskild motion.

Asien får allt större säkerhetspolitisk betydelse. Sannolikheten är stor att Kinas politiska och kommersiella makt kommer att öka. Kinas nuvarande och framtida militära resurser, både konventionella och nukleära, utgör ett orosmoment. Regionen är starkt präglad av maktbalanstänkande och kapprustning är inte ett uteslutet scenario. Det är en skandal att den demokratiska staten Taiwan fortfarande inte är medlem av FN. Konflikten mellan Indien och Pakistan rörande Kashmirregionen är ytterligare ett orosmoment. Dessa bägge länder förfogar även över nukleär teknologi. Kärnvapentester har utförts i flera omgångar. I oktober 2002 uppmärksammades världen på att den internationella terrorismen inte bara är etablerad i delar av Asien, utan att terroristerna är fullt beredda och kapabla att utföra storskaliga terrordåd. Flera länder i Asien utgör såväl en hemvist för terrorgrupper som arenor för kampen mot terrorism.

7.2 Samarbete och säkerhet i Europa

Kristdemokraterna anser att utvidgningen och fördjupningen av EU är av central betydelse för Europas säkerhet.

I egenskap av enda kvarvarande supermakt och dominant inom Nato kommer USA under överskådlig framtid att ha stor betydelse för den europeiska säkerhetspolitiken. Då det inte är sannolikt att EU inom överskådlig framtid kommer att klara sig helt utan Natos hjälp för att skapa eller upprätthålla fred i Europa, så ligger det i Europas intresse att USA och Nato även fortsättningsvis behåller den europeiska kontinenten som ett prioriterat intresseområde. Den transatlantiska länken får inte brytas.

Gradvis börjar EU kunna ta delvis större egenansvar för kontinentens säkerhet. Sedan en tid tillbaka är det EU som har ansvar för den internationella övervakningsoperationen i Makedonien. Detta arbete kommer sannolikt att utvidgas till fler länder i den aktuella regionen.

Framtida hot mot säkerheten i Europa ska främst lösas och hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU. Ett ökat europeiskt ansvar kräver också praktisk förmåga att hantera säkerhetspolitiska problem. Det är mycket viktigt att Sverige medverkar aktivt i det arbetet.

Sverige är även medlem i Västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet (WEAG). Det ökar möjligheterna att påverka inriktningen av den europeiska försvarsindustripolitiken. Det möjliggör även en högre grad av interoperabilitet (samverkansförmåga) mellan svenska och utländska militära system vid gemensamma internationella insatser. På sikt bör denna interoperabilitet utvecklas så att alla svenska insatsförband kan ingå i EU- eller Natoledda krishanteringsinsatser och fredsfrämjande verksamheter.

7.3 Östersjöregionen

Av geografiska skäl är det naturligt att Östersjöregionen är av särskilt intresse för svensk säkerhetspolitik. Här har vi goda möjligheter att bidra till och ta ett större ansvar för regionens fredliga utveckling. Det är av största säkerhetspolitiska betydelse att utveckla förtroendefulla relationer till Ryssland och att ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och baltiska staterna. Sverige måste verka för att alla stater i regionen får en långsiktig säkerhetslösning.

Utvecklingen i regionen kring Östersjön har på det hela taget varit mestadels positiv och utgör i sig ett gott exempel på en gemenskap där det bredare säkerhetsbegreppet utgör ramen för ett brett samarbete inom exempelvis krishantering. Demokratiseringen och den ökade respekten för mänskliga rättigheter förbättrar närområdets säkerhet och verkar konfliktförebyggande. Att inlemma Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning bör vara en hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik. Häri spelar EU:s utvidgning en grundläggande roll, liksom ett allt mer fördjupat PFF-samarbete där Natos engagemang bidrar till att stärka den fredliga utvecklingen och säkerheten.

Det ligger i Sveriges intresse att stödja de baltiska staternas integration i EU och Nato. En sådan utveckling bör gagna hela regionens säkerhet, liksom ett ökat stöd till dessa staters totalförsvar och suveränitet.

Rysslands inrikespolitiska läge är förhållandevis stabilt, med undantag för den mycket grymma Tjetjenienkonflikten så är risken för sönderfall eller splittring av den ryska federationen förhållandevis liten. Den ryska utrikespolitiken har blivit mer utåtriktad och långsiktig under president Putins ledning. Krigsmakten genomgår en reform med syfte att omorganisera och modernisera de militära styrkorna. Europa får allt större betydelse för Rysslands utrikes- och säkerhetspolitik och förhållandet till USA har förbättrats väsentligt efter den 11 september 2001.

Trots vissa positiva tendenser utgör Ryssland alltjämt en osäkerhetsfaktor i det svenska närområdet. Rysslands innehav av stora mängder NBC-stridsmedel är de enda permanent stationerade i närområdet. Enligt uppgifter i Expressen i september 2003 finns det uppskattningsvis 700–800 ton anrikat uran och 150–200 ton anrikat plutonium kvar inom före detta Sovjetunionens gamla kalla kriget-lager. Forskare vid Harvarduniversitetet påstår att upp till 60 procent av dessa lager är otillräckligt bevakade.

Barentsregionens omfattande miljöproblem, Rysslands unionssamarbete med Vitryssland och Kaliningradområdets ekonomiska och sociala problem måste beaktas. Osäkerheten om Rysslands säkerhetspolitiska strategier och framtida utveckling måste inkluderas i svenska säkerhetspolitiska bedömningar.

8 Svensk säkerhetspolitik enligt Kristdemokraterna

År 2002 enades Kristdemokraterna och flera av de andra riksdagspartierna om en säkerhetspolitisk doktrin för Sverige. Denna överenskommelse fastslår att Sverige är militärt alliansfritt och att neutralitetsoptionen inte längre är relevant.

Med neutralitet menas att Sverige enligt folkrättens regler kunnat ställa sig utanför pågående krig genom att inte ta sida för endera konfliktparten. Till skillnad mot Österrikes och Schweiz neutralitet så var Sveriges inte tvingande genom lag. Den svenska neutraliteten var frivilligt antagen och kunde därför, rent formellt sett, överges när som helst. Det finns idag inget reellt konfliktläge inför vilket Sverige kan förklara sig neutralt. Vårt land kan exempelvis inte vara neutralt om ett annat EU-land anfalls. Vi kan inte heller vara neutrala inför terrorism. Terrorister bryr sig inte om neutralitet. För övrigt går neutraliteten helt emot kristdemokratins ideologi. Det går helt enkelt inte att vara neutral inför kränkningar av människans medfödda värde och rättigheter.

Med militär alliansfrihet menas att Sverige i fred inte ingår ömsesidiga försvarsförpliktelser. Säkerhetspolitiska förändringar, nya hot och konflikttyper illustrerar dock behovet av konfliktlösning i stor skala och ökat säkerhetspolitiskt samarbete.

Den svenska säkerhetspolitikens övergripande mål är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till fredlig utveckling i omvärlden. Den svenska säkerhetspolitikens samtliga mål, medel och strategier skall genomsyras av respekten för och främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter. Det globala målet med alla staters säkerhetssträvanden måste vara att bidra till en säkerhetsgemenskap byggd på främst fredlig konfliktlösning. Härav följer att internationell samverkan är av fundamental betydelse. Därför måste Sverige även fortsättningsvis aktivt delta i samarbetet med att lösa säkerhetsproblem i Europa och det övriga närområdet, såväl som i övriga delar av världen, efter förmåga och kapacitet.

Vårt medlemskap i FN och EU och kontinuerligt utvecklade samarbete med Nato ger oss tillgång till de bästa kanalerna och möjligheterna.

Stockholm den 6 oktober 2003
Holger Gustafsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Erling Wälivaara (kd)
Else-Marie Lindgren (kd)	Annelie Enochson (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)	Mats Odell (kd)
Tuve Skånberg (kd)	Ingvar Svensson (kd)