Saltning av vägar

Motion 1992/93:T341 av Ulf Björklund (kds)

Vägsalt används rikligt vintertid för att förhindra hala
vägbanor. Det är möjligen ur trafiksäkerhetssynpunkt
positivt på större genomfartsstråk där hastigheten är hög
och resvägarna ofta är långa. Däremot är saltning helt
onödig där människor i regel färdas kortare sträckor.

Den snö- och issörja som uppstår vid saltning är många
gånger en allvarlig trafikfara. Särskilt besvärlig är sörjan vid
mörkerkörning och i tät trafik då bilrutorna är svåra att
hålla rena. Biltrafikanternas beteenden styrs ofta av
förutsättningar och förväntningar. En väg med vinterväglag
bringar ned hastigheten avsevärt. När bilister ser att det
råder halka och vinterväglag kör de med större försiktighet.
När man däremot lockas att tro att det råder sommarväglag
vintertid ökar farten betydligt och hala fläckar kan få
ödesdigra följder.

Dessutom är vägsaltet en plågoande för bilen. Saltet
åsamkar den svenska bilparken enorma skadebelopp
årligen.

Positiva och negativa faktorer vägs idag samman för att
bedöma nyttjandet av salt som halkbekämpningsmedel. En
viktig faktor i denna avvägning är dess totala konsekvenser
för den yttre miljön. I det faktaunderlag som finns beskrivs
vegetationsskador, saltvattenupptag, klorid som blockerar
upptag av näringsämnen, försämrad markstruktur,
vittrande byggnader, salthalter i yt- och grundvatten. Saltet
påverkar även jordens struktur -- hålrummen minskar och
gör det svårare för syre och vatten att tränga ner i jorden.

Ofta följer våra vägar grusåsarna i landskapet. Dessa
åsar håller i regel värdefulla grundvattenmagasin samtidigt
som de innehåller lättinfiltrerat material. Studier av detta,
med negativa effekter, finns bl a på Gotland och i Finland.

I tillgängligt faktaunderlag saknas dock uppgifter, vilket
gör det svårt att få en heltäckande bedömning. Stora
mängder avfettningsmedel, spolarvätskor och andra
bilvårdsmedel används idag. Saltets nedsmutsande
inverkan på våra vägar kan misstänkas medföra att onödigt
mycket lösningsmedel måste användas. I Borlänge har
denna del uppskattats till 125 ton av totalmängden 520 ton,
eller 25 %. En minimering av saltanvändningen skulle
kunna bidra till att det nationella målet för minskning av
lösningsmedelsanvändningen till hälften före år 2000, enligt
regeringens proposition 1990/91:90, skulle kunna uppfyllas.

Det vore värdefullt om en heltäckande bild av
miljökonsekvenserna av fortsatt vägsaltanvändning kunde
utarbetas. En sådan utredning skulle bl a innefatta
sambandet mellan saltanvändningen och
bilkemikalieförbrukningen och saltets eventuella effekter
på oljeavskiljarnas funktion vid bilvårdsanläggningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minimering av bruket av vägsalt
samt om behovet av en heltäckande bild av vägsaltets
inverkan på den totala miljön.

Stockholm den 26 januari 1993

Ulf Björklund (kds)