Saltvatteninträngning i grundvatten

Motion 1989/90:Jo907 av Lars Ernestam och Anne Wibble

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo907

av Lars Ernestam och Anne Wibble
(båda fp)

Saltvatteninträngning i grundvatten

Den fortlöpande utbyggnaden av fritidsbebyggelse vid våra kuster och öar
har skapat ett allt större behov av konsumtionsvatten. Detta vattenbehov tas
för det mesta ur bergborrade brunnar. Berggrundvattnet är dock en begränsad
naturresurs som fylls på med nederbörd under vår och höst. På flera platser
vid våra kuster håller man på att förstöra denna naturtillgång p.g.a. för
stora vattenuttag. Vid för stora uttag rubbas nämligen tryckförhållandet
mellan sött grundvatten och salt havsvatten så att havsvattnet får möjlighet
att tränga in i brunnen. Om problemet inte uppmärksammas i tid kan saltvatten
sprida sig från brunn till brunn och förstöra hela den tillgängliga sötvattenreservoaren.
När saltvatten trängt in i systemet har man helt fördärvat
möjligheterna att utvinna dricksvatten ur reservoaren då salt stannar kvar i
sprickorna under mycket lång tid (40-50 år), trots att tidigare jämvikt mellan
grundvatten och saltvatten återställs.

Nedanstående figur visar ett sötvattenmagasin under en ö omgiven av saltvatten.

""i _Sotvatten ^^ ^A^Saltvatten

Saltvatten

För att kunna bedöma riskerna för saltvatteninträngning måste man
känna till områdets geologiska uppbyggnad och framför allt berggrundens
sprickmönster men även möjligheterna till nybildning av grundvatten och
storleken av det sammanlagda grundvattenuttaget.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) anslog våren 1980
forskningsmedel för en översiktlig studie av ovan anförda problemställning.
Förundersökningarna visade bland annat att delar av fritidsbebyggelsen på

Vindö, Stockholms län har problem med saltvatteninträngning.

Efterföljande studier har visat att likartade problem föreligger i flera av
kommunerna i länet.

På begäran av flera kustkommuner i Stockholms län har därefter ett flertal
utredningar utförts i IVL:s regi för att klarlägga grundvattentillgången inom
begränsade områden. Resultatet av dessa utredningar har redovisats som en
balansberäkning mellan grundvattentillgång och uttag av grundvatten. För
några av dessa områden har det synts nödvändigt att snarast möjligt söka
vidtaga åtgärder såsom att genom bättre planering åstadkomma en minskning
av den enskilda vattenförbrukningen, så att vidare saltvatteninträngning
förhindras.

All denna planering och därmed sammanhängande åtgärder måste emellertid
ske på frivillig solidarisk basis mellan de enskilda fastighetsägarna,
då kommunerna idag har ringa möjligheter att reglera vattenuttagen. Den
nya vattenlagen medger nämligen varje enskild fastighetsägare rätten att
borra egen brunn och ur denna pumpa grundvatten. I vattenlagen 2 kap. § 2
sägs också Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.
Denna rätt medför dock skyldigheter vilket framgår i kap. 2 § 9 genom följande
text: Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång
enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist som orsakas av torka
eller annan jämförlig omständighet avstå det vatten som är oundgängligen
nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för annat allmänt behov.

Grundvattnet i kustnära områden och på öar är liksom annorstädes en
gratis naturresurs som skall användas med sparsamhet och som vi inte har
råd att förstöra på grund av oförstånd och bristfälliga kunskaper.

I en rapport som tagits fram av länsstyrelsen i Stockholm och finansierats
av landstinget redovisar Kungliga tekniska högskolan, institutionen för fastighetsteknik
de juridiska aspekterna på kommunernas möjligheter att
komma tillrätta med sötvatteninträngningen.

Det framgår av rapporten att flera lagar har anknytning till frågeställningarna,
nämligen vattenlagen, hälsoskyddslagen, miljöskyddslagen, plan- och
bygglagen, fastighetslagen och anläggningslagen.

Trots att så många lagar är berörda utmynnar slutsatserna i rapporten i att
man knappast i någon av lagarna kan finna någon bestämmelse som direkt
kan användas för att reglera grundvattenintag i syfte att förhindra saltvatteninträngning.

Det finns dessutom ingen rättspraxis som gäller dessa frågeställningar.

Eftersom saltvatteninträngningen är ett allvarligt miljöproblem borde det
rimligaste sättet att komma tillrätta med problemet vara att ändra gällande
lagstiftning.

Flera lagar kan vara tillämpningsbara. Konsekvenserna, och vilken av de
i motionen redovisade lagarna som skall användas behöver utredas.

Jordbruksutskottet har behandlat en motion med likartat innehåll i betänkandet
1988/89:JoU22 som bl.a. behandlar vissa vattenrättsliga frågor. Utskottet
erkänner i sin skrivning i och för sig att problem med saltvatteninträngning
föreligger men hänvisar till att problem kan förebyggas genom tilllämpning
av bestämmelser i PBL. Det är emellertid så att dessa bestämmel

Mot. 1989/90

Jo907

4

ser inte är tillräckliga för att få en tillfredsställande lösning av problemen.
Samordning mellan lagarna erfordras om staten och inte kommunen har ansvaret
för att göra lagstiftningen tillämpningsbar.

Det föreligger sålunda ett behov av att samordna gällande lagstiftning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av gällande lagstiftning i syfte att förhindra
saltvatteninträngning i grundvattnet i skärgårdskommunerna.

Stockholm den 16 januari 1990

Lars Ernestam (fp) Anne Wibble (fp)

Mot. 1989/90

Jo907

5