Samarbete mellan polis och räddningstjänst

Motion 2004/05:Ju303 av Ola Sundell (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens samarbete med räddningstjänsten.

Motivering

Sverige behöver fler poliser för att öka rättstryggheten. Men det finns också andra sätt att förbättra den situation som råder runtom i landet med få poliser över enorma geografiska områden.

Vi måste tänka oss okonventionella lösningar. Det är otillfredställande med den tilltagande oförmågan av polismyndigheten att ingripa. Det blir allt vanligare att ärenden avvisas i brist på resurser. Detta sker trots att fängelse ingår i straffskalan för det aktuella brottet. Utredningar läggs på hög utan att utredas. Den välorganiserade räddningstjänsten skulle här kunna göra en stor insats för att hjälpa polisen med okvalificerade ärenden så att polisens kan inrikta sig på viktigare insatser.

Ett utvidgat samarbete med räddningstjänsten är ett nödvändigt och billigt alternativ. Här hittar vi personal med vana att arbeta i stressituationer som påminner om polisiärt arbete. Räddningskårerna har stationer påöver 800 platser runtom i landet och har beredskap dygnet runt, vilket även gäller de deltidsarbetande och frivilliga brandmännen. Man har ett väl utvecklat sambandssystem, och utryckningsberedskapen är cirka fem minuter.

Redan nu finns en väl utbyggd kontaktmannaverksamhet som är polisen behjälplig, som trafikvakter som övervakar bilparkeringar, jaktvårdare som rycker ut vid viltolyckor, orienteringsklubbar och hemvärnsmän som anlitas vid skallgång och civil fjällräddningspersonal som anlitas när någon gått bort sig på fjället.

Dessa uppgifter är egentligen ålagda polisen, men det har visat sig att civila ersättare kan lösa uppgifterna lika bra.

Allmänheten skall inte själv tillkalla räddningstjänsten. Först måste polisen kontaktas som beslutar om utryckning. De skall hela tiden stå i kontakt med polisbefälet. Polisen bestämmer deras agerande. Inget ingripande får göras utan vakthavandes beslut. Istället skall det ses som en viktig och snabb resurs när polisen är förhindrad att ingripa eller inställelseperioden är oacceptabelt lång.

Kontaktmännen behöver inte ha större möjligheter till tvångsåtgärder än vad som gäller för allmänheten. När det gäller gripande vid snatteri eller misshandel räcker det att befinna sig på brottsplatsen för att kunna ingripa, enligt rättegångsbalken 24 kap.7 §. Vidare vid nödvärnssituation gäller att den som utsätts för brottsligt angrepp har rätt att försvara sig och tillfoga angriparen skada - brottsbalken 24kap. 1 §.

Några exempel på när dessa kontaktmän kan tänkas ingripa:

• Vid en inbrottssituation där utryckningstiden kanske blir fem till tio minuter jämfört med polisens en timme.

• Antingen gripande eller för observation och i ständig kontakt med vakthavande befäl.

• Vid rattfylleri där kontaktmännen griper personen tills polis anländer. Våldsbrott mot kvinna, där kontaktmän sänds till platsen för kontroll och polis beslutar om åtgärd.

Fler poliser är det bästa alternativet. Men skall man ha hjälp av annan aktör är räddningstjänsten överlägsen och att föredra.

Stockholm den 28 september 2004

Ola Sundell (m)