Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande, Utgiftsområde 18

Motion 2003/04:Bo297 av Göran Hägglund m.fl. (kd)

Sammanfattning

Den socialdemokratiska regeringens bostadspolitik har misslyckats. Idag råder bostadsbrist i 135 av landets kommuner, samtidigt som byggindustrin spår sämre tider för byggandet. Regeringens åtgärder har unisont dömts ut av bostadsmarknadens aktörer och bostadspolitiken befinner sig nu i en akut förtroendekris.

Misslyckandet tydliggörs av att antalet nya bostäder som byggs i Sverige under de närmaste åren, med bred marginal, kommer understiga regeringens vallöfte från 2002 om 30 000 bostäder per år 2003-2006. År 2003 kommer 20 000 nya bostäder påbörjas, vilket innebär att byggandet ligger kvar på samma nivå som under 2001 och 2002. Boverket räknar med att 90 000 nya bostäder byggs 2003–2006. Regeringen når alltså bara upp till tre fjärdedelar av sitt vallöfte.

Istället för att lappa och laga på det nötta bostadspolitiska täcket, borde regeringen ta sig an bostadsbyggandets fundamentala problem och dra upp riktlinjer för en helt ny, långsiktig bostadspolitik. Denna måste omriktas från detaljstyrning, kortsiktiga bidrag och övergrepp på det kommunala självstyret, till en politik som erbjuder långsiktigt stabila spelregler och ett sänkt skattetryck för såväl byggande som boende.

Sammantaget innebär Kristdemokraternas förslag i motionen en förstärkning av bostadssektorn med cirka 8 miljarder kronor 2004. Därigenom skapas förutsättningar för ett ökat byggande och ett billigare boende.

Det måste göras mindre problematiskt och mer lönsamt att bygga och äga alla typer av bostadsfastigheter. Bara då kan bostadsmarknaden vara en del av den samhällsutveckling som Kristdemokraterna vill se mot större frihet och trygghet.

Kristdemokraternas förslag i korthet:

1 Förslag till riksdagsbeslut 4

2 Bostadspolitikens mål och principer 7

3 Ökande boendeskatt, boendekostnader och bostadsbrist 8

4 Socialdemokraternas kortsiktiga bidragspolitik 9

5 En total bostadspolitisk reform 13

6 Reformerad beskattning av byggande och boende 15

7 Förenklad planprocess 19

8 Reformerat hyressättningssystem – inga marknadshyror 19

9 Sänkta bygg- och markkostnader 22

10 Kommunala bostadsbolag – en kommunal fråga 24

11 Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott 25

12 Underhållsåtgärder i miljonprogrammet 26

13 Boendeformer för alla 27

14 Byggande med bättre omsorg om miljö och säkerhet 33

15 Besparingar på myndigheter 35

• Skatten sänks på byggande av flerbostadshus motsvarande halva byggmomsen.

• Fastighetsskatten avskaffas. Kommunerna får möjlighet att införa en avgift baserad på kommunens självkostnader om maximalt 2 600 kronor per år för småhus och maximalt 800 kronor per lägenhet.

• Ett nytt investeringsbidrag för byggande av studentbostäder införs.

• Skatten sänks vid uthyrning av del av bostad.

• Hyressättningen reformeras. I nyproducerade lägenheter medges en friare hyressättning samtidigt som bruksvärdessystemets ursprungliga principer återupprättas.

• Planprocessen förenklas genom att antalet överklagandeinstanser minskas.

• Konkurrensverket får bättre medel att bekämpa oetiskt agerande i byggsektorn och kartellsamverkan kriminaliseras.

• Kommunernas självbestämmande över bostadspolitiken stärks.

• Möjligheten till ägarlägenheter införs.

• Barnfamiljernas bostadsbidrag förstärks.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadspolitikens inriktning.

2. Riksdagen avslår regeringens hemställan om att under 2004 bemyndigas ställa ut kreditgarantier för lån till kommunala bostadsföretag intill ett belopp på 3 000 000 000 kr inklusive tidigare gjorda åtaganden.

3. Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2004 ställa ut kreditgarantier för lån till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott intill ett belopp på 3 000 000 000 kr inklusive tidigare gjorda åtaganden.

4. Riksdagen avslår regeringens hemställan om att för anslaget 31:11 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder ingå åtaganden som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 1 700 000 000 kr under perioden 2005–2006.

5. Riksdagen avslår regeringens hemställan om att under 2004 för anslaget 31:13 Omstrukturering av kommunala bostadsbolag bemyndigas ingå åtaganden som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 150 000 000 kr efter 2004.

6. Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2004 för det av Kristdemokraterna föreslagna anslaget Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott ingå åtaganden som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 150 000 000 kr efter 2004.

7. Riksdagen beslutar om komplettering av riksdagens bostadspolitiska mål i enlighet med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen beslutar att avveckla den tillfälliga investeringsstimulansen vid byggande av mindre hyresbostäder och studentbostäder.

9. Riksdagen beslutar att avveckla anslaget 31:11 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avveckla räntebidragssystemet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fastighetsskatten bör avskaffas och ersättas av en kommunal fastighetsavgift.1

12. Riksdagen begär att regeringen inom EU verkar för att möjliggöra en generell byggmomssänkning i Sverige.1

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattereduktion vid nyproduktion av flerbostadshus motsvarande halverad byggmoms.1

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade skatteregler vid uthyrning av lägenhet i privatbostad.1

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett återinfört och utvidgat ROT-avdrag.1

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Konkurrensverket skall ges ett utvidgat ansvar att bevaka konkurrensen inom byggmarknaden.

17. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till lagstiftning som innebär en kriminalisering av kartellsamverkan.2

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en friare hyressättning i nyproducerade lägenheter.

19. Riksdagen begär att regeringen ger Hyressättningsutredningen i tilläggsuppdrag att utreda förutsättningarna för ett upphävande av allmännyttans hyresledande ställning.

20. Riksdagen begär att regeringen ger Hyressättningsutredningen i tilläggsuppdrag att utreda förutsättningarna för ett större individuellt inslag i hyresförhandlingslagens bestämmelser.

21. Riksdagen beslutar att lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag snarast avskaffas.

22. Riksdagen beslutar att lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar snarast avskaffas.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till bostadsföretag i kommuner med svag efterfrågan.

24. Riksdagen beslutar om ändring i bostadsrättslagen så att ombildning av hyresrätt till bostadsrätt är giltig om mer än hälften av de boende gått med på ombildningsbeslutet.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en total översyn av beskattningen av bostadsrätter.1

26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av ägarlägenheter.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade skattekrav för att öka hyresgästernas möjligheter till självförvaltning.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett nytt investeringsbidrag för byggande av studentbostäder.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftning för barnsäkerhet i äldre hus.

30. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag för budgetåret 2004 anslagen under utgiftsområde 18, Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställning:

Anslag, tusental kronor	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
21:1 Bostadsbidrag	3 497 000	+450 000
31:1 Boverket	151 823	–8 000
31:2 Räntebidrag	1 621 000	-169 000
31:8 Lantmäteriverket	339 812	–23 000
31:10 Bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet	25 000	–25 000
31:11 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder	600 000	–300 000
31:12 Statens bostadsnämnd	7 919	–4 000
31:13 Omstrukturering av kommunala bostadsbolag	152 500	–152 500
32:1 Länsstyrelserna	2 138 467	–10 000
Nytt anslag: Investeringsstöd för byggande av studentbostäder		+30 000
Nytt anslag: Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott		+152 500
Summa för utgiftsområdet	8 798 030	–59 000

1Yrkandena 11, 12, 13, 14, 15 och 25 hänvisade till SkU.

2Yrkande 17 hänvisat till NU.

2 Bostadspolitikens mål och principer

Alla människor, familjer och hushållssammansättningar behöver en bostad som kan tillgodose de behov man har beroende på livssituationen. Att ha en bostad är en social rättighet. En balans mellan tillgång till och efterfrågan på bostäder är en förutsättning för en god samhällsutveckling. Bostadsbrist skapar liksom bostadsöverskott och ett ensidigt bestånd av bostäder stora ekonomiska och sociala problem.

Kristdemokraternas boendepolitik formas utifrån den enskilda personens ansvar, möjligheter och skyldigheter. Den enskildes rätt till ägande måste tillgodoses, samtidigt som samhället behöver garantera en solidarisk bostadspolitik där även den som inte är köpstark har rätt till ett gott och tryggt boende.

Om inte särskilda skäl föreligger, vet vi från många områden att en fri marknad oftast ger det bästa resultatet. Men bostadsmarknaden uppvisar ett flertal egenskaper som tillsammans gör att de vanliga marknadsmekanismerna inte ensam kan antas ge ett tillräckligt bra utfall. Därför är det rimligt att med politiska medel påverka marknadens funktionssätt så att den både fungerar så effektivt som möjligt och att det blir möjligt för alla medborgare att få tag på en god bostad till rimlig kostnad. En förutsättning för en fungerande bostadsmarknad är att spelreglerna är långsiktiga och förutsägbara.

Bostadspolitiken måste inriktas på att utan detaljstyrning skapa förutsättningar för ett ökat byggande och ett billigare boende. Staten behöver återigen fokusera på sin uppgift i bostadspolitiken − att svara för att legala och finansiella instrument finns tillgängliga för bostadsbyggandet − inte som varit fallet under senare år, på hur bostadspolitiken verkställs på lokal nivå.

2.1 Riksdagens bostadspolitiska mål bör utvecklas

Det övergripande bostadspolitiska mål som riksdagen antagit lyder: ”Målet för bostadspolitiken är att alla skall ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar.”

Detta mål fokuserar direkt på de boende, och förbiser dem som bygger och förvaltar bostäderna. Statens möjligheter att påverka situationen för dem som har en bostad och dem som inte har en bostad går till största del genom bostadsmarknadens aktörer. Särskilt mot bakgrund av det bristfälliga bostadsbyggandet och de hot som hyresrätten står inför, finner Kristdemokraterna det angeläget att komplettera målet med en formulering som tar fasta på byggandet och ägandet av bostadsfastigheter.

Till riksdagens bostadspolitiska mål bör fogas: ”Bostadspolitiken ska skapa goda och långsiktigt förutsägbara villkor för byggande och ägande av bostadsfastigheter i alla olika upplåtelseformer.”

Också den kvantitativa målsättningen för byggandet bör revideras. Istället för regeringens mål att bygga 30 000 lägenheter per år krävs det en bostadspolitik som möjliggör ett byggande av 40–50 000 lägenheter per år. Detta är nödvändigt för att råda bot på bostadsbristen och för att förbättra standarden på bostadsbeståndet.

3 Ökande boendeskatt, boendekostnader och bostadsbrist

Sverige har det lägsta bostadsbyggandet i OECD-området och de näst högsta boendekostnaderna i EU. Boendet har sedan 1990-talets början gått från att vara ett välfärdsområde som subventionerats kraftigt till att idag vara en inkomstkälla för staten.

Nivån på skattehöjningar och subventionsneddragningar på bostadsområdet under det senaste dryga decenniet är svindlande. Fastighetsskatten har höjts från cirka 6 till 24,5 miljarder kronor år 2004. Räntebidragen har sänkts från som mest 34 miljarder kronor till 1,6 miljarder kronor.

Omläggningen av bostadspolitiken medförde en kollaps i bostadsinvesteringarna som saknar motstycke i såväl internationell som historisk jämförelse. Nyinvesteringarna i bostäder sjönk från cirka 52 miljarder kronor (i 1995 års priser) 1990 till cirka 11 miljarder kronor 1995, en nedgång med 80 procent. Antalet påbörjade bostäder per år sjönk från 70 000 till 11 000 mellan 1990 och 1993. Efter att i flera år ha legat kring den nivån har påbörjandet de tre senaste åren stabiliserat sig på en nivå kring 20 000 lägenheter. Genomsnittligt inom EU byggs knappt 6 000 bostäder per miljon innevånare. I Sverige byggs knappt 2 300 bostäder per miljon invånare.

Effekterna av de vikande byggsiffrorna låter inte vänta på sig. I Boverkets bostadsmarknadsenkät från mars 2003 redovisas att det nu i 100 kommuner råder bostadsbrist i kommunen som helhet. Det är en ökning med 30 % på ett år. Därutöver har 35 kommuner i stort sett balans på bostadsmarknaden som helhet men en bristsituation på centralorten/innerstan. Det råder alltså en verklig bostadsbrist i 135 av landets 290 kommuner. År 2000 var motsvarande siffra 71 kommuner.

Problemen på bostadsmarknaden sprider sig snabbt över landet. De flesta av kommunerna med bostadsbrist har uppgett att det saknas hyresbostäder. Bostadsbristen drabbar främst ungdomar och inflyttare till kommunerna. Bostadsbristen är därmed ett allvarligt hinder för den ekonomiska tillväxten, framförallt i Stockholmsregionen. Bristen påverkar också äldres möjligheter att få tag i en lägenhet när skötseln av villan blivit för arbetsam eller bostadsytan upplevs för stor.

Också boendekostnaderna sköt kraftigt i höjden under 1990-talet. Mellan 1990 och 1999 steg boendekostnaderna som andel av hushållens disponibla inkomster från 25 till 30 procent. Den viktigaste orsaken var de massiva skattehöjningarna i samband med skattereformen. Det var bland annat sänkta ränteavdrag, höjd fastighetsskatt, full byggmoms samt momsbeläggning av energi, sophämtning, vatten och fastighetsskötsel.

Inom EU är det endast i Luxemburg som boendekostnaderna utgör en större andel av hushållens konsumtion än vad fallet är i Sverige.

Samtidigt har den socialdemokratiska regeringen sedan 1995 skurit ned bostadsbidraget från 9 miljarder kronor till 3,5 miljarder kronor.

4 Socialdemokraternas kortsiktiga bidragspolitik

Sveriges bostadspolitik under den socialdemokratiska regeringen är uppbyggd kring ett antal mer eller mindre tillfälliga bidragssystem och en hög grad av detaljstyrning. Kristdemokraterna avvisar denna bidragsorienterade politik, eftersom den bär ett betydande ansvar för att byggandet inte tar fart trots bostadsbristen.

Prognoserna för antalet nya bostäder de närmaste åren har sjunkit dramatiskt och i takt med detaljerna i det senaste stödet, med strikta begränsningar för bostadsyta och hyresnivå, presenterats. Boverket skjuter i sina prognoser kontinuerligt på framtiden det positiva genomslag som regeringens åtgärder är tänkta att få.

Om trenden ska kunna vändas, kan bostadsbyggandet inte fortgå under de nuvarande tillfälliga omständigheterna. En byggmarknad som är beroende av bidrag präglas av osäkerhet och ovilja att investera. Aktörerna på byggmarknaden lämnas ideligen genom nya bostadspolitiska hugskott i ovisshet om de framtida spelreglerna. Regeringens olika tillfälliga stöd blir bara ytterligare bidrag till byggkrisen.

Bara för att byggandet hela tiden måste vara föränderligt och anpassa sig efter omvärlden, kan inte bostadspolitiken fungera efter samma logik. De ständiga förändringarna gör byggmarknaden mer försiktig och statisk. De som avser att bygga, i synnerhet de som redan äger mark, väntar in bättre bidragstider och bostadsproduktionen avstannar.

Förutsättningarna att locka till sig ytterligare aktörer till den konkurrensmässigt svaga byggmarknaden, främst från utlandet, minskar dessutom i ett system präglat av detaljer och snabba svängningar.

Bostadsminister Lars-Erik Lövdén har aviserat att ett nytt, och som han beskriver ”långsiktigt”, bostadsfinansieringssystem ska sättas i sjön 2007. Varför vänta till dess om idéer finns redan idag? Varför vänta med att tillmötesgå det grundläggande krav om långsiktighet som alla bostadsmarknadens aktörer ställer? Det är lätt att tro att planeringen hänger samman med riksdagsvalet hösten 2006 och med Socialdemokraternas intresse att kunna utfästa nya löften om ett ökat byggande.

Bostadspolitiken har under de senaste åren närmast reducerats till utställanden av löften och ihopsnickranden av ”reformer” som har nästa val i sikte, inte en långsiktigt fungerande bygg- och bostadsmarknad.

4.1 Brist på analys och långsiktighet

Det långsiktiga perspektiv som Kristdemokraterna länge efterlyst, skulle regeringen kunna finna hos Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), Finansdepartementets egen, men nu talande nog nedlagda, tankesmedja. I en ESO-rapport från mars 2003 utreder fastighetsekonomen Hans Lind vad det är som gör att marknaden för bostadsbyggande inte fungerar likt andra varumarknader. Bakgrunden är att bostadsbyggandet under det senaste decenniet trotsat generella marknadsmekanismer och legat kvar på en mycket låg nivå trots en positiv ekonomisk utveckling och en kraftigt ökad efterfrågan på bostäder. Slutsatsen är att det krävs ”en reform av samma typ som skattereformen i början av 1990-talet”.

Regeringen behöver ägna mer kraft åt dessa grundläggande fenomen hos bostadsmarknaden och mindre åt förvirrande punktinsatser, ägnade att täcka bara de mest skriande behoven, men inte kapabla att komma åt ens dessa.

4.2 Regeringens senaste bidrag till byggkrisen

Bidragspolitikens misslyckande återspeglas i att antalet nya bostäder som byggs i Sverige under de närmaste åren, med bred marginal, kommer understiga regeringens vallöfte från 2002 om 30 000 bostäder per år 2003–2006.

Pessimismen har särskilt tagit fart sedan regeringen i valrörelsen 2002 presenterade det nya investeringsstödet för mindre hyresbostäder. Boverkets prognoser för antalet nya bostäder år 2003 och 2004 har därefter sjunkit dramatiskt.

I början av augusti 2002 trodde Boverket att 22 500 nya bostäder skulle påbörjas under 2003. Efter Socialdemokraternas vaga vallöften var prognosen i oktober 2002 nere på 21 000 bostäder och efter att huvuddelen av det nya investeringsstödet presenterats nåddes i januari 2003 siffran 20 000 nya bostäder.

I januari 2003 gjorde Boverket också en prognos för 2004, vilken tydde på att 24 000 lägenheter skulle produceras. Efter det att regeringen i våras slutligen avlämnat sitt förslag till nytt investeringsstöd har prognoserna för antalet nya bostäder 2004 fallit ytterligare, till 22 500 i april och 21 500 i augusti.

Också prognoserna på längre sikt har skrivits ned. I januari i år räknade Boverket med att regeringens löftesnivå på 30 000 bostäder om året skulle nås 2008. I augusti hade prognosen för 2008 sjunkit till 27 500 bostäder.

Särskilt allvarligt är det att nedgången finns just bland de bostäder som regeringens stöd är ämnat att stimulera – lägenheter i flerbostadshus. Medan villaproduktionen bedöms stabil sjönk prognoserna för 2004 års produktion av lägenheter i flerbostadshus med 20 procent mellan januari och augusti i år. Nedanstående diagram visar hur pessimismen tilltagit mellan varje nytt prognostillfälle.

Diagram 1. Boverkets prognos för antalet nybyggda lägenheter i flerbostadshus 2003 och 2004

Källa: Boverkets Indikatorer

4.2.1 Inte bara behov av små lägenheter

Regeringens nya investeringsstöd utgår för högst 60 kvm, även om lägenheterna får vara upp till 70 kvm. Det är dock långt ifrån bara små lägenheter som är en bristvara. Vad som behövs är en rörligare bostadsmarknad, flyttkedjor, och det åstadkoms inte genom byggandet av bara de allra enklaste och minsta bostäderna.

Boverket har, sedan investeringsstödet för mindre lägenheter presenterades, i sin bostadsmarknadsenkät redovisat att antalet kommuner som saknar större lägenheter, tre- och fyrarummare, ökat dramatiskt det senaste året. Generaldirektör Ines Uusmanns kommentar till enkäten var avslöjande: ”Vid en uppföljning av det kommande statliga investeringsstödet är det därför viktigt att man särskilt analyserar behovet av större lägenheter.” Regeringens nya stöd är alltså redan föråldrat. Åtgärderna motsvarar inte behoven.

Flyttkedjor som åstadkoms genom byggandet av större lägenheter bidrar till att efterfrågan och utbud balanseras och en fungerande bostadsmarknad åstadkoms. Dessutom är en god blandning av lägenhetstyper och lägenhetsstorlekar önskvärd för att undvika ensidiga bostadsområden, vilket i sin tur leder till segregation.

4.2.2 Statligt hyrestak – social housing

Kravet är att byggprojekten ska ”till sin karaktär vara ägnat att säkerställa rimliga boendekostnader”. Det anses i ”normalfallet” inte överstiga en årshyra på 1100 kronor per kvadratmeter i Stockholm, 1 000 kr/kvm i Göteborg och Malmö respektive 900 kr/kvm i övriga tillväxtområden.

Osäkerheten för den som vill bygga är ändå betydande. Regeringen har slagit fast att riktvärdena inte ska ”tolkas bokstavligt för varje enskilt projekt”. Det ska kunna medges skillnader beroende på vilka projekt som blir aktuella. Allt överlåts till länsstyrelsen att synnerligen godtyckligt, från fall till fall, besluta om.

Vid sidan av den avskräckande osäkerheten, har kommunala bostadsbolag påtalat det orimliga i att regeringen villkorar bidraget med en maxhyra som kraftigt understiger den som framförhandlats för motsvarande befintliga lägenheter. Boverket har påtalat faran med att hyrestaket kommer i konflikt med bruksvärdessystemet. Dessutom har nära nog alla med insyn i bostadsmarknaden, till och med bostadsministern, insett den utomordentliga betydelsen av en sådan flexiblare hyressättning i nyproducerade fastigheter som bostadsmarknadens parter enats kring.

Enligt regeringen uppfylls inte investeringsstödets krav på ”rimliga boendekostnader” enbart av ”det faktum att en hyra är förhandlad mellan parterna på bostadsmarknaden eller i övrigt framstår som skälig i hyreslagens mening”. Det framstår för Kristdemokraterna som märkligt att en skälig hyra enligt hyreslagen inte är rimlig i regeringens ögon. Det är ohållbart att från politiskt håll göra denna distinktion, och det är mycket allvarligt om de lägenheter som staten lägger sina bostadspolitiska resurser på hyresmässigt hamnar i en egen kategori, vid av sidan av den generella hyrespolitiska utvecklingen. Det innebär ett definitivt steg mot socialt kategoriboende, "social housing", som inte minst socialdemokratin så skarpt avvisat i flera decennier.

4.3 Investeringsbidraget till hyresbostäder

Parallellt med det nya investeringsstödet till mindre hyresbostäder existerar ett tidsbegränsat investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder som gäller under perioden 2002–2006. Kristdemokraterna har tidigare föreslagit att detta bidrag ska avskaffas. Bidraget är ett tydligt exempel på den socialdemokratiska regeringens detaljstyrning av bostadspolitiken genom att det även i detta sammanhang uppställs kriterier på boendeyta och hyresnivåer för beviljande.

Bidraget har tydliggjort hur en krånglig och kortsiktig utformning skapar osäkerhet och i förlängningen ointresse bland dem som vill bygga. Bidraget har blivit ett rejält misslyckande, trots den stora efterfrågan på hyresbostäder. Under 2002 innebar avsaknaden av ansökningar att Boverket lyckades fördela endast 385 av anslagna 600 miljoner kronor.

Bidraget har också, i framförallt Stockholm, visat sig otillräckligt för att skapa lönsamhet i byggandet. Under det senaste året har bidraget haft en mycket marginell effekt i regionen. Vid de tre beslutsomgångar som genomförts i oktober 2002 samt i mars och juni 2003 har bidrag beviljats för 14, 193 respektive 99 lägenheter i Stockholms län. Det innebär 306 nya lägenheter i det län som har den mest skriande bostadsbristen och där kommunerna sagt sig ha ett gemensamt behov och intresse av att bygga 56 000 nya bostäder under de närmaste 3–4 åren.

Avsaknaden av bidragsansökningar från Stockholmsregionen har föranlett regeringen att öronmärka en miljard kronor av detta bidrag till länet. Det återstår att se om öronmärkningen i sig ökar intresset att bygga.

De bidrag som beviljats bör betalas ut, men Kristdemokraterna anser att inga nya bidrag ska beviljas. Byggandet av hyresrätter ska istället stimuleras genom en skattereduktion för motsvarande halva byggmomsen. Det ger tydliga och långsiktiga spelregler utan politiska pekpinnar.

4.4 Räntebidrag

Varken statlig fastighetsskatt eller räntebidrag bör utgå för hyreslägenheter. Med regeringens modell kommer utgifterna för räntebidrag att öka betydligt de närmaste åren i takt med att nya bidragsärenden tillkommer. Ägande och förvaltande av hyreshus är näringsverksamhet och ska därför inte beskattas utöver normal beskattning av näringsverksamhet, det vill säga när vinst uppstår. Kristdemokraternas politik för ett bättre företagsklimat kommer att skapa bättre förutsättningar även för företag som förvaltar och bygger hyreshus.

Kristdemokraterna avvisar därför ytterligare beviljanden av räntebidrag.

4.5 Bostadsbidragen bör höjas

Det bidragssystem den nuvarande regeringen byggt upp har flera anmärkningsvärda brister ur fördelningspolitisk synvinkel. Detta gäller inte minst de förändrade bostadsbidragen som missgynnat barnfamiljer. En översyn bör snarast göras av bostadsbidragsreglerna och av de konsekvenser senare års beslut lett till.

Kristdemokraterna föreslår dels en höjning med 100 kronor per barn till de hushåll som är berättigade till bostadsbidrag, dels en förändrad inkomstgräns. Förslaget utvecklas i en särskild motion och innebär att Kristdemokraterna 2003 satsar 450 miljoner kronor mer än regeringen på bostadsbidragen. Förslaget innebär att boendekostnaderna minskar för cirka 190 000 hushåll.

5 En total bostadspolitisk reform

Istället för att lappa och laga på det nötta bostadspolitiska täcket borde regeringen ta sig an bostadsbyggandets fundamentala problem och dra upp riktlinjer för en helt ny, långsiktig bostadspolitik. Det krävs en förändring av byggandets förutsättningar, lika genomgripande som det tidiga 1990-talets skattechock och subventionsneddragning, fast i motsatt riktning. För Kristdemokraterna är det uppenbart vilka förändringar i statens politik som är nödvändiga. Fastighetsskatten bör avskaffas, byggmomsen halveras för alla flerbostadshus, planprocessen förenklas och en friare hyressättning införas i nyproducerade fastigheter för att stimulera bostadsinvesteringar.

Det måste göras mindre problematiskt och mer lönsamt att bygga och äga alla typer av bostadsfastigheter. Bara då kan bostadsmarknaden vara en del av den samhällsutveckling som Kristdemokraterna vill se mot större frihet och trygghet.

5.1 Långsiktiga spelregler

Stabila villkor för byggandet skapas framförallt genom tre åtgärder. Dels en förenklad planprocess, som nu utreds av en parlamentarisk kommitté och där antalet överklagandeinstanser behöver minska. Dels en förändrad hyreslagstiftning med friare hyressättning i nyproduktion, i enlighet med vad hyresgästerna och fastighetsägarna i januari 2003 enades om, och en orientering av bruksvärdessystemet mot att bättre motsvara de boendes värderingar. Men än viktigare är en ”icke-åtgärd”, nämligen att staten avhåller sig från plötsliga snedvridande ingrepp som förändrar framförallt de ekonomiska förutsättningarna för byggande.

Det måste bli ett slut på utnyttjandet av sådana tillfälliga investeringsstöd som under de senaste åren vid upprepade tillfällen har lämnat bygg- och bostadsmarknaden i total ovisshet om vilka villkor som kommer råda inom bara ett halvår.

5.2 Sänkt skattetryck på byggande och boende

Bostäder beskattas genom byggmomsen och fastighetsskatten både som konsumtion och kapital, vilket inte sker för någon annan vara eller tjänst och vilket strider helt mot principerna bakom skattesystemets uppbyggnad. Effekterna av detta är att över 60 procent av kostnaderna för en ny bostad är skatter, när full fastighetsskatt börjar betalas.

Därmed är bostaden tillsammans med bland annat sprit, tobak och bensin de varor som extrabeskattas i vårt land. Att hälso- och miljöskäl motiverar den extra höga beskattningen av alkohol, tobak och energi är välkänt, men vilka skäl finns det för att extrabeskatta boendet? Menar riksdagen allvar med att en bostad för alla är en social rättighet borde boendet beskattas lägre än övriga varor och tjänster, inte högre som idag.

För att främja nyproduktion av bostäder och för att minska boendekostnaderna föreslår Kristdemokraterna att fastighetsskatten avskaffas och att byggmomsen, inledningsvis för flerbostadshus, halveras.

Kristdemokraterna föreslår därutöver att skattereglerna vid uthyrning av lägenhet i privatbostad förändras och att ROT-systemet för skattereduktion vid bland annat renoveringsarbeten i bostaden återinförs och utvidgas.

I nedanstående tabell framgår den samlade effekten av Kristdemokraternas förslag om att avveckla Socialdemokraternas olika stödsystem och att ersätta dessa med långsiktiga skattesänkningar på byggande och ägande av bostadsfastigheter samt med ett investeringsbidrag för studentbostäder.

Tabell 1. Effekten av Kristdemokraternas skatte- och utgiftsförslag för ökat byggande 2004

		miljoner kr
Kristdemokraternas neddragningar på byggandet
Räntebidrag		-169
Investeringsbidrag till hyresbostäder		-300
Investeringsstimulans till hyres- och studentbostäder		-1 160
Summa neddragningar		-1 629
Kristdemokraternas satsningar på byggandet
Skattereduktion för flerbostadshus motsvarande halverad byggmoms		+2 000
Avvecklad fastighetsskatt för hushållen avgår kommunal fastighetsavgift avgår höjd reavinstskatt	+18 000 -7 800 -2 800		+7 400
Investeringsstöd till studentbostäder		+ 30
Summa satsningar		+ 9 430
Total positiv effekt av Kristdemokraternas förslag		+ 7 801

6 Reformerad beskattning av byggande och boende

6.1 Halverad byggmoms

Byggmomsens negativa betydelse för byggandet har under senare år uppmärksammats i allt fler sammanhang. Bland annat gick Socialdemokraterna år 2002 till val på uppmärksammade löften om sänkt byggmoms för vissa typer av bostäder. Att detta stannade vid ett löfte, och att regeringen istället infört ännu ett stöd med komplicerat ansökningsförfarande, gör det än mer väsentligt att den av Kristdemokraterna redan tidigare föreslagna verkliga byggmomssänkningen genomförs.

EU-regler medför dock i nuläget svårigheter att införa en lägre moms på byggande. Riksdagen bör därför begära att regeringen agerar inom EU för att möjliggöra en sänkning, såsom skett för andra varor. Tillsvidare bör skattesänkningen på byggandet lösas genom att fastighetsägaren efter deklaration erhåller en skattereduktion som motsvarar hälften av den erlagda byggmomsen, dvs 10 procent av byggkostnaden. En sådan skattereduktion skulle fungera på samma sätt som sänkt moms genom att den gäller all nyproduktion av flerbostadshus, är utan tidsbegränsning samt är obyråkratisk och utan osäkerhet om den utbetalas eller ej. Den skulle vara en del av skattesystemet och inte ytterligare ett i raden av bidrag riktade till byggsektorn.

Boverkets och SCB:s beräkningar om byggvolym och genomsnittlig byggkostnad ger en förväntad total byggkostnad för flerbostadshus i Sverige om 20 miljarder kronor år 20041. Den föreslagna skattereduktionen skulle då uppgå till 2 miljarder kronor.

Genom skattereduktionen skulle den socialdemokratiska regeringens tidsbegränsade, krångliga och svårförutsägbara investeringsstöd för hyresbostäder kunna avskaffas, såväl det som infördes 2001 som det som trädde i kraft 2003. År 2004 blir effekten av denna ”nedskärning” cirka 1,5 miljarder kronor.

Förutom att Kristdemokraternas förslag innebär att statens skatteuttag av bostadssektorn minskar med cirka 500 miljoner kronor per år, består den stora vinsten i ökad enkelhet, tydlighet och förutsägbarhet, samt att betydligt fler typer av bostäder kommer i åtnjutande av stimulansen.

Kristdemokraterna föreslår därför en minskad skatt på nyproduktion av alla lägenheter i flerbostadshus motsvarande en halvering av byggmomsen.

6.2 Avveckla fastighetsskatten

Kristdemokraterna föreslår att fastighetsskatten avvecklas redan 2004. Istället bör en kommunal fastighetsavgift om max 2 600 kronor per år för småhus och 800 kronor per år och lägenhet införas. Sammantaget innebär reformen att beskattningen (avgiftsuttaget) av boendet minskar med 7,5 miljarder kronor 2004. Det skulle ha mycket stor betydelse inte bara för boendekostnaderna utan också för de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna för nybyggande.

Fastighetsbeskattningen ökar trots regeringens tal om begränsningsregler och dämpningsregler dramatiskt. Från 20,8 miljarder kronor 2001, till en i budgetpropositionen beräknad nivå på 24,5 miljarder kronor år 2004.

Fastighetsskatten bör avvecklas inte bara för att den är oerhört hög. Mer väsentligt är att den inte tar hänsyn till skattebetalningsförmågan. Den beskattar inte inkomster som finns, utan själva boendet, och styrs av grannarnas hus- och lägenhetsförsäljningar. Konsekvensen blir att människor tvingas till att flytta av skatteskäl.

Kristdemokraternas kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed kunna moraliskt och politiskt legitimeras. Alla skatter måste kunna prövas utifrån grundläggande värden. Skatter kan vara oetiska i den meningen att lagstiftningen i sig innebär att grundläggande etiska värden och mänskliga fri- och rättigheter och härur härledda skatterättsliga principer överträds. Vår uppfattning är att fastighetsskatten genom sin konstruktion kommer i konflikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft.

Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare.

Den begränsningsregel och den dämpningsregel som regeringen infört, respektive föreslagit i budgetpropositionen är, tillsammans med ändrade grundavdrag i förmögenhetsbeskattningen, bara de senaste exemplen på de sedan flera år återkommande och ad hoc-mässiga regeländringar, som bekräftar vår principiella kritik av hela fastighetsskattesystemet. Dessa regelförändringar har enbart tillkommit för att blidka en rätteligen allt argsintare opinion.

Avskaffandet av den statliga fastighetsskatten bör ske i samband med en reform där kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som finns i kommunen. Förslaget finansieras också av en höjd reavinstbeskattning från 20 till 30 procent vid försäljning av privatbostad. Det är angeläget att överflytta beskattning från fiktiva till verkliga inkomster. Nuvarande uppskovsregel för reavinstskatt vid anskaffande av ersättningsbostad ska naturligtvis vara oförändrad.

Förslaget utvecklas vidare i Kristdemokraternas särskilda fastighetsskattemotion.

6.2.1 Kommunal fastighetsavgift

I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen som en så kallad garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av dessa fastighetsanknutna tjänster (intresseprincipen). Men dessa samhällstjänster är i dag kommunala och finansieras genom avgifter, statsbidrag till kommunerna och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och fyller enbart syftet som en intäktskälla för staten.

Samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas bör kommunerna ges rätt att ta ut en fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiell lokaler och industrienheter. Fastighetsavgiften ska maximalt få uppgå till 2 600 kronor per år för småhus, och 800 kronor per år för lägenheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Statsbidraget till kommunerna föreslås minska med ett belopp som motsvarar den totala fastighetsavgift kommunerna kan ta ut.

En kommunal fastighetsavgift för vägar, räddningstjänst och fysisk planering har både legitimitet, transparens och förutsägbarhet. Den som betalar avgiften vet att pengarna går till det som han/hon som fastighetsägare har nytta av. Eftersom avgiften inte baseras på marknadsvärdet försvinner hoten om framtida chockhöjningar. Förutsebarheten inte bara ökar utan blir en realitet. Husägaren får en trygghet och kontroll över sin ekonomi.

Kommunernas invånare betalar redan via kommunalskatten för gator, vägar och räddningstjänst. Kommunerna klarar dock inte att finansiera alla sina utgifter med sina egna skatteinkomster, utan är beroende av statsbidrag. Det är därför rimligt att betrakta växlingen fastighetsavgift mot sänkta statsbidrag som att kommunen själv får möjlighet att finansiera det man inte tidigare kunde finansiera på egen hand.

De kommuner som så önskar kan förstås lägga avgiften lägre än det fastställda taket. Ett exempel på en situation när kommunerna bör anpassa avgiften under taket är när hus ingår i en samfällighet och själva sköter vägen till/från området. Den kommunala avgiften bör av förenklingsskäl, på samma sätt som den nuvarande statliga fastighetsskatten, debiteras hyresfastighetsägaren respektive bostadsrättsföreningen. Avgiften ska ej vara momspliktig.

6.3 Uthyrning av lägenheter i privatbostäder

Många, inte minst studenter och ungdomar, skulle kunna hyra in sig hos villaägare och hos dem med stora lägenheter som har gott om utrymme. Många villor och lägenheter skulle dessutom med begränsade ombyggnader kunna få ytterligare en mindre lägenhet. Men skattereglerna gör sådan uthyrning ganska ointressant.

Idag fungerar reglerna för uthyrning av privatbostad så här: Den uppburna hyran tas i sin helhet upp som intäkt. Från denna intäkt får avdrag generellt göras med 4 000 kronor dock maximalt hyresintäkten. Inkomsten tas upp som inkomst av kapital – underskott är inte avdragsgillt.

En kraftig höjning av det generella avdraget på 4 000 kronor skulle i ett slag för många göra det ekonomiskt intressant att hyra ut en del av sin bostad till studerande och andra som är i behov av ett rum eller en mindre lägenhet i en privatbostad. Inte minst i storstadsregioner och högskole/universitetsorter skulle en sådan enkel åtgärd kunna motverka bostadsbristen.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till förändrade skatteregler för uthyrning av lägenhet i privatbostad.

6.4 Hushållstjänster och ROT-avdrag

Cirka 45 procent av allt arbete som utförs sker i hemmen. Genom de höga så kallade skattekilarna är den vita marknaden för denna typ av hushållstjänster i stort sett utplånad. Svartjobben inom sektorn är dock mycket omfattande. Det gäller inte minst reparation, om- och tillbyggnad av egna hem. Kristdemokraternas vill göra vita hushållstjänster tillgängliga för människor med normala inkomster. Detta innebär en rejäl utvidgning av tidigare ROT-system till att omfatta renoverings-, underhålls- och reparationsarbeten, städning och andra hemtjänster, trädgårdsarbeten och installationsarbeten för exempelvis vitvaror och datorer i hushållet.

Kristdemokraterna vill att det av Socialdemokraterna tidigare avvecklade ROT-systemet återinförs och utvidgas rejält. Tjänster för upp till 50 000 kr per år kan köpas med en femtioprocentig skattereduktion, som då alltså uppgår till maximalt 25 000 kr per hushåll och år. Det skulle ge tjänstesektorn helt nya möjligheter att växa. Det innebär också i praktiken att den skattekil som uppstår när man idag anlitar arbetskraft för redan skattade pengar i stort reduceras. Krav på användandet av standardkontrakt, utarbetade av Konsumentverket och byggbranschen, bör kopplas till skattereduktionen för ökat konsumentskydd. Konsumenterna är ofta en mycket svag upphandlare av hantverkartjänster och kan på detta sätt få en bättre situation.

7 Förenklad planprocess

Plan- och byggprocessen måste effektiviseras. Överklagandeskedet svarar i genomsnitt för 20 procent av tidsåtgången i planprocessen. Framförallt är det regeringens prövning som tenderar att dra ut på tiden. Att ändra på denna ordning, så att överklagandetiden minskar, är en viktig åtgärd. Kristdemokraterna anser att den instansordning som bland annat Svenska Kommunförbundet föreslagit, med länsstyrelsen som första instans och en kammarrätt som slutinstans, är mest fördelaktiga. Genom denna ordning tillvaratas länsstyrelsens kompetens och relativt korta handläggningstid. En överföring av prövningen från regeringen till kammarrätten bör förkorta överklagandetiden. Genom att en kammarrätt utses som slutinstans möjliggörs en enhetlig rättstillämpning.

Den parlamentariska kommitté regeringen hösten 2002 slutligen tillsatte för att se över plan- och bygglagen måste så snart som möjligt presentera förslag om en förenklad planprocess för att bostadsbyggandet inte ska sinkas ytterligare.

Även om regelverket bör förenklas är det, särskilt i samband med mer kontroversiella byggprojekt, viktigt att kommunerna utvecklar och genomför ambitiösa samrådsprocesser. Delaktighet och lyhördhet är viktiga komponenter i planprocessen.

8 Reformerat hyressättningssystem – inga marknadshyror

Nackdelarna med dagens hyressättningssystem har blivit allt mer påtagliga. Hårdast drabbas ekonomiskt svaga grupper, nämligen de som ännu inte etablerat sig på bostadsmarknaden och som saknar pengar eller kontakter som möjliggör ett inträde. Dagens hyressättningssystem gör att många privata fastighetsägare låter sina bostäder omvandlas till bostadsrätter eftersom det inte uppfattas vara ekonomiskt rationellt att förvalta hyresfastigheter. Existensen av hyresrätten som boendealternativ hotas i flera av våra största städer till följd av denna utveckling.

En annan effekt av nuvarande hyressättningssystem är att privata aktörer inte vågar bygga hyresrätter eftersom de känner sig osäkra om de ska få full kostnadstäckning för sitt projekt. Hyresgästerna har nämligen möjlighet att efter sex månader få till stånd en prövning av hyran genom att begära villkorsändring. En inflyttningshyra som framstått som nödvändig och tillräcklig för att ekonomiskt motivera projektet kan då komma att sänkas, med förluster för fastighetsägaren som resultat. Denna risk gör att många investerare hellre väljer den ekonomiskt säkrare produktionen av bostadsrätter.

En tredje effekt är att på många orter finns en bristande överensstämmelse mellan dagens hyror och vad hyresgäster i allmänhet anser vara rättvisa hyresskillnader. Hyrorna uppfyller inte bruksvärdessystemets princip om att spegla hur hyresgäster i allmänhet värderar lägenheternas egenskaper.

8.1 Förändrad hyressättning vid nyproduktion

Kristdemokraterna har under en längre tid drivit frågan om en friare hyressättning i nyproducerade bostäder, med oförändrat starkt besittningsskydd. Detta förslag har av framförallt Socialdemokraterna, i synnerhet under 2002 års valrörelse, utnyttjats för beskyllningar och skräckpropaganda om ”marknadshyror”.

I ett förslag som överlämnats till regeringen, enades i januari 2003 Hyresgästföreningen med SABO och Fastighetsägarna (de kommunala respektive privata hyresvärdarna) om ett system för friare hyressättning i nyproduktionen.

De tre organisationerna kom överens om att hyrorna i nyproducerade hus ska kunna särbehandlas inom ramen för bruksvärdessystemet. Hyror ska framförhandlas med särskild hänsyn till produktionskostnaden och anses vara bindande. Eventuella ändringar ska bara kunna ske om synnerliga skäl talar för det. En sådan nyordning förutsätter emellertid en lagändring.

Det främsta motivet de tre organisationerna uttryckt, är att de vill undanröja den osäkerhet som många investerare och finansinstitut upplever som ett hinder för byggande av hyreslägenheter.

Kristdemokraterna ser positivt på denna överenskommelse, även om den rymmer allt för strikta bestämmelser om att hyresförhandlingarna ska vara kollektiva. På det hela taget är överenskommelsen dock ett viktigt steg mot bättre förutsättningar för byggandet. Det är därför angeläget att regeringen så snart som möjligt till riksdagen föreslår lagändringar gällande hyressättningen i nyproducerade bostäder.

Ett faktum som inte bara är positivt, utan som också tydliggör hur den nuvarande bostadspolitiken främst styrs av partipolitiskt taktiska hänsynstaganden, är att regeringen omedelbart ställde sig positiv till överenskommelsen om friare hyressättning. Bostadsministern var mycket snabb med att utlova regeländringar och tillsatte redan i april en utredning. Den smutskastningskampanj Socialdemokraterna bara ett halvår tidigare bedrivit, i vilken samma förslag från de borgerliga partierna som målats ut som ”marknadshyror”, avslöjades därmed som ren och skär valtaktik.

8.2 Återupprättat bruksvärdessystem

Bruksvärdessystemet syftar till att trygga hyresgästernas besittningsskydd och skydda dem från oskäliga hyror genom att en hyreshöjning kan överklagas och skälighetsprövas av hyresnämnden. Det är viktigt att slå vakt om bruksvärdesregeln i dess ursprungliga syfte och principen att likvärdiga lägenheter ska ha lika hyra.

Ursprungligen tog bruksvärdessystemet fasta på att man vid en prövning av hyran ska ”bortse från byggnadsår och produktions-, drift- och förvaltningskostnader”. Dock har utvecklingen gått mot att dessa kriterier, snarare än hushållens värderingar av boendets kvaliteter, har kommit att styra hyresprövningen. Kristdemokraterna ser det som angeläget att sträva mot ett hyressättningssystem där läget och lägenhetens beskaffenhet blir mer styrande och hyrorna därmed mer anpassas till konsumenternas värdering, samtidigt som hyresgästen ges ett fortsatt gott besittningsskydd.

I ovan nämnda överenskommelse mellan hyresmarknadens parter har den bristande överensstämmelse mellan hyrorna och de boendes värderingar uppmärksammats som ett problem. Till största del måste en korrigering av detta förhållande styras av bostadsmarkandens parter i förhandlingar, men det kan, som parterna själva påtalat, finnas behov av lagändringar. Det är därför av stor vikt att förslag från den utredning som tillsatts för att se över hyressättningssystemet så snart som möjligt blir föremål för riksdagens prövning.

För att skapa bättre förutsättningar för hyresrätten att utvecklas bör allmännyttan som förstahandsnorm vid prövning av hyran avskaffas. Det är inte rimligt att allmännyttan med sin självkostnadsprincip ska vara vägledande för hela hyresmarknaden och därmed indirekt bestämma priset på hyresfastigheter på orten. Allmännyttiga bostadsföretag/stiftelser och privata bostadsföretag ska ha likvärdiga konkurrensregler.

Hyresförhandlingslagen bör också ses över så att det bland annat blir lättare för individen att stå utanför det kollektiva förhandlingssystemet om man så önskar. Systemet för hyresförhandlingar bör också ge större utrymme för att förhandla fram olika individuella hyreskontrakt för att därigenom utveckla hyresrätten som produkt. Ett starkt och tydligt grundläggande konsumentskydd ska finnas.

Kristdemokraterna föreslår därför att riksdagen begär att regeringen ger Hyressättningsutredningen i tilläggsuppdrag att dels utreda förutsättningarna för ett upphävande av allmännyttans hyresledande ställning, dels utreda förutsättningarna för ett större individuellt inslag i hyresförhandlingslagens bestämmelser.

9 Sänkta bygg- och markkostnader

Statens bostadspolitik, och därmed de riksdagsmotioner som skrivs i detta ämne, ska i första hand fokusera på statens agerande, på de legala och finansiella förutsättningar som staten tillhandahåller för kommuner att ta sitt bostadsförsörjningsansvar och för företag att bygga och förvalta bostäder.

Det finns dock anledning att också påtala det stora ansvar som framförallt kommunerna och byggindustrin har för att byggandet kan ske utan onödigt dröjsmål och till rimliga priser.

Kostnaderna för att producera bostäder har under en lång tid – ända sedan 1970-talet – stigit mer än konsumentprisindex. Denna utveckling har varit föremål för omfattande studier och diskussion, och på senare tid också betydande självrannsakan. Byggbranschen utvecklar effektivare och billigare metoder samtidigt som många kommuner arbetar för att mark och planer ska kunna erbjudas snabbare och till en lägre kostnad för den som vill bygga bostäder.

Framförallt när det gäller att påverka kostnadsläget inom byggsektorn finns dock åtgärder som Kristdemokraterna anser att staten bör vidta.

9.1 Åtgärder för bättre konkurrens

Det är mycket viktigt att bryta den förhärskande oligopolstrukturen inom byggsektorn. Konkurrensverket är den naturliga myndigheten för en sådan genomlysning och bevakning som kan utveckla en mer effektiv och öppen byggmarknad. Konkurrensverket bör av regeringen få en tydligare uppgift än hittills att ägna byggkostnaderna extra uppmärksamhet. Kristdemokraterna föreslår därför att Konkurrensverket ska tillföras mer resurser. Boverkets Byggkostnadsforum, som av regeringen inrättats för denna uppgift, bör därmed avvecklas. Ökade resurser föreslås istället till Konkurrensverket.

Konkurrensverket har framhållit att materialindustrin präglas av svag konkurrens och få aktörer. De uppmärksammade kartellerna mellan företag inom asfaltering på vissa orter tyder på att antalet aktörer är för litet. Efter byggkrisen i början på 1990-talet har alla medelstora byggföretag försvunnit från marknaden. Kvar finns tre rikstäckande företag (Skanska, NCC och PEAB), ett stort bostadsföretag (JM) och därutöver främst små lokala företag. För många typer av entreprenader behöver detta inte vara ett problem. De flesta entreprenader är mindre renoveringsarbeten där många lokala företag kan vara med och konkurrera med de stora. För större arbeten skulle det dock vara en fördel med fler konkurrerande företag.

Byggindustrin har pekat på de ålderdomliga och detaljreglerande kollektivavtalen som hämmande för produktivitetsutvecklingen och menar att avtal som mer liknar industrins skulle vara positiva. Det råder stora svårigheter för utländska företag att konkurrera i Sverige. Det finns inslag i de svenska kollektivavtalen som är diskriminerande gentemot utländsk arbetskraft och utländska företag, genom att utländska företag drabbas av dubbla avgifter för arbetskraft. Det skapar trösklar som innebär att utländska aktörer utestängs från den svenska marknaden. Detta bör ändras.

Ett likvärdigt problem är det omfattande bruket av svart arbetskraft. I stor utsträckning gäller detta när hushåll är kund, men även inom övrigt byggande är svart arbetskraft vanligt förekommande. Mer och hårdare kontroller är bra men kan inte lösa problemet. Vad som behövs är en grundläggande etik bland aktörerna som motverkar den svarta sektorns utbredande. Kristdemokraterna har i många sammanhang argumenterat för detta och presenterat förslag kring hur detta byggs upp i ett samhälle.

9.1.1 Kriminalisera karteller

Arbetet med att förebygga karteller bör ta ytterligare ett steg genom att dessa kriminaliseras. En kriminalisering innebär att enskild person i företag som ansvarar för att företaget samverkar i en olaglig kartell ska kunna åtalas och dömas till böter eller fängelse. Den risk som företag och aktörer inom företag i dag tar, att upptäckas och enbart belastas med konkurrensskadeavgift, har inte visat sig vara tillräckligt avskräckande. En parallell kan dras till den insiderlagstiftning som tillkom i mitten av 1980-talet vilken innefattar straff istället för sanktionsavgift.

Regeringen har tidigare hävdat att rättsväsendet inte har tillräckliga resurser för att klara den ytterligare belastning som kriminalisering innebär. Det bör rimligtvis ankomma på regeringen att tillförsäkra rättsmyndigheter sådana resurser att brott kan utredas och lagföras.

Kristdemokraterna anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om kriminalisering av karteller.

9.2 Markkostnaderna

Samtidigt som byggkonkurrensen är bristfällig, är det viktigt att inte sätta likhetstecken mellan byggkostnader och boendekostnader, eller ens produktionskostnader. Bostadsrätter i bostadsbristens Stockholm säljs mycket dyrt, vilket inte behöver ha med byggkostnader att göra utan lika gärna kan bero på höga vinster och/eller dyr mark. Mark- och anslutningsavgifter fick en väsentligt ökad betydelse under 1990-talet. I början av 1990-talet motsvarade markkostnaderna under 10 procent av de totala produktionskostnaderna. Idag utgör de 15 procent, och i vissa extrema fall upp till 30–35 procent av produktionskostnaderna. Markkostnaderna har stigit snabbare än andra priser och byggkostnader. Denna utveckling är särskilt märkbar i storstadsområden där marken är en bristvara och ny bebyggelse måste ske genom överdäckning av trafikleder eller på före detta industrimark som inte sällan är starkt förorenad.

Det måste ligga i kommunernas intresse att med god framförhållning tillhandahålla mark till rimligt pris för bostadsbyggande.

10 Kommunala bostadsbolag – en kommunal fråga

Det är viktigt att slå vakt om kommunernas möjligheter att fullt ut ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Kommunerna har olika instrument till sitt förfogande. Den demokratiskt uttryckta folkviljan måste respekteras. Det är inte en statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de kommunala bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste göras i kommunerna mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet. I många kommuner utgör de kommunala bolagen en bas i bostadsbeståndet och uppfattas som ett viktigt bostadspolitiskt instrument av de lokala politikerna. Den kommunala självstyrelsen måste alltid värnas vid valet om det ska finnas ett kommunalt bostadsbolag eller inte.

Kommunernas ansvar och befogenheter på det bostadspolitiska området slås primärt fast i kommunallagen, plan- och bygglagen och socialtjänstlagen. Riksdagen har därutöver under de senaste två åren stiftat två nya lagar; (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar respektive (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag. Staten har därigenom givits möjlighet att dels förelägga kommuner att inrätta en viss typ av bostadsförmedling och en viss typ av bostadsförsörjningsplanering, dels att förhindra affärer i de kommunala bostadsbolagen.

Kristdemokraterna har motsatt sig dessa lagar eftersom de har haft som enda syfte att öka det statliga inflytandet över kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Statens uppgift i bostadspolitiken är att tillhandahålla legala och finansiella instrument för bostadsbyggandet, inte att lägga sig i hur bostadspolitiken verkställs på lokal nivå.

Någon särskild lagstiftning för försäljning av hela eller delar av kommunala bostadsföretag behövs inte. Av respekt för den kommunala självstyrelsen vill Kristdemokraterna avskaffa de lagar som den socialdemokratiska regeringen drivit igenom för att begränsa kommunernas kontroll över bostadsförsörjningen och de egna bostadsbolagen.

10.1 Kommunalt ägande med tydligt syfte

Av landets cirka 1,6 miljoner hyresbostäder äger kommunala bostadsföretag runt 900 000 lägenheter. Det kan finnas olika skäl till att en kommun önskar sälja delar av det kommunala bostadsinnehavet. I vissa kommuner handlar det om att skaffa kapital för att förstärka beståndets långsiktiga livskraft och förbättra boendemiljön. I andra kommuner kan det handla om en medveten strävan mot ökad konkurrens på hyresmarknaden eller mot ökad mångfald på bostadsmarknaden genom exempelvis ombildning till bostadsrätter.

Det måste finnas ett allsidigt utbud av olika upplåtelseformer. Hyresrätten är omistlig för alla dem som inte vill eller kan binda kapital i sitt boende eller som efterfrågar en hög servicenivå. En väl fungerande och rörlig bostadsmarknad förutsätter att det finns ett tillräckligt stort inslag av hyresrätter.

Frågan om det finns ett behov av allmännyttiga bostäder eller kommunala bolag är helt beroende av hur den enskilda kommunen arbetar med bostadspolitiken. Det finns inget självändamål med kommunala bolag. Det måste vara en lokal bedömning från fall till fall. Ett sätt att lösa det sociala behovet av tillgång till lägenheter för vissa grupper kan vara genom avtal och god samverkan med privata fastighetsägare.

Om en kommun bestämmer sig för att själv äga fastigheter bör syftet med de kommunala bostadsföretagen tydliggöras. Det är viktigt att garantier skapas så att inte ett sådant ägande utsätter skattebetalarna för stora ekonomiska risker som kan leda till förödande effekter för kommunens möjligheter att ge medborgarna en bra skola, vård och omsorg. Bolagen måste givetvis därför skötas ekonomiskt effektivt och ges tydliga ekonomiska, sociala och miljömässiga direktiv att uppnå. Det är viktigt att bolaget bygger upp ett rimligt eget kapital för att klara konjunktursvängningar på marknaden. Övriga syften med bolaget bör vara att medverka till att det finns ett gott utbud av hyreslägenheter på orten till en rimlig kostnad, att främja konkurrens, mångfald och en god miljö när det gäller hyressättning, boendemiljö, upphandling, byggande och upplåtelseformer i olika delar av kommunen, att främja en social bostadspolitik där alla människor, oavsett social situation, får en rimlig chans till ett bra boende, att medverka till integration mellan olika etniska och sociala grupper och att erbjuda hyresgästerna möjlighet till inflytande i förvaltningen.

De kommunala bostadsbolagen bör på orter med bostadsbrist ha en framträdande roll när det gäller att öka nyproduktionen av hyreslägenheter och studentbostäder. De kommunala bostadsbolagen bör gå i bräschen för att bygga billiga och funktionella bostäder.

De hyror som de kommunala bolagen tar ut vid nyproduktion måste sättas enligt en långsiktigt ekonomiskt hållbar självkostnadsprincip. Så länge som allmännyttan är hyresledande är detta nödvändigt för att även privata byggherrar ska se det som ekonomiskt försvarbart att bygga hyresrätter. En sådan självkostnadsprincip ryms inom nuvarande bruksvärdessystem.

11 Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott

Omläggningen av bostadspolitiken tillsammans med den demografiska utvecklingen och samhällsekonomiska strukturförändringar har skapat en situation där läget för många kommunala och privata bostadsbolag är ohållbart. Vakanserna kommer på många orter av allt att döma att fortsätta att växa. Många av dessa bolag finns i mindre kommuner som ofta är redan ekonomiskt ansträngda. Problemet blir därför ett nationellt politiskt problem.

Staten måste ta ansvar för att befolkningsminskning i kombination med struktur- och regelförändringar medför kostnadskonsekvenser som kommunerna och bostadsföretagen inte kunnat förutse. Detta bör framför allt ske genom generella åtgärder som i så liten grad som möjligt inskränker den kommunala självstyrelsen. De insatser staten gör måste stimulera till kommunalt ledarskap. Stödet från staten måste vara förutsägbart och långsiktigt.

Kristdemokraterna har motsatt sig inrättandet av den nya myndighet, Statens bostadsnämnd, som har till med uppgift att ge stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag liksom inriktningen av stödet uteslutande riktar sig mot kommunala bostadsföretag.

Kristdemokraterna har efterlyst ett stödsystem där staten underlättar kommunernas möjligheter att bära sitt bostadspolitiska ansvar, men där det överlåts åt kommunerna att själva i högre grad få avgöra hur, samtidigt som privata värdar inte ska missgynnas.

Regeringens stödmodell förstärker den statliga styrningen av den kommunala bostadspolitiken genom de medel som anvisas till den nya myndigheten Statens bostadsnämnd och till statliga bolag med uppgift att äga och förvalta tidigare kommunala bostadsföretag och fastigheter.

Därför bör anslagen 31:12 Statens bostadsnämnd och 31:13 Omstrukturering av kommunala bostadsbolag avvecklas. Kristdemokraterna föreslår att det istället inom utgiftsområde 18 inrättas ett nytt generellt anslag, Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott.

Kristdemokraterna förordar ett stödsystem som står i bättre överensstämmelse med det kommunala självstyret, som är öppet för alla fastighetsägare i vissa kommuner och som administreras av Boverket. Med det system Kristdemokraterna föreslår minskar konkurrenssnedvridningen som bland annat Fastighetsägarna och Svenskt Näringsliv kritiserat hos regeringens stöd som enbart är riktat mot allmännyttan. Fastighetsägarna har också anmält det av regeringen införda stödet till EU-kommissionen.

12 Underhållsåtgärder i miljonprogrammet

Enligt Boverket kommer under de närmaste 15–20 åren mellan 500 000 och 1,3 miljoner lägenheter i flerbostadshus, främst byggda 1961–1975 att behöva omfattande underhållsinsatser som byte av stammar, el, ventilation och fasadarbeten. Det kräver en tredubbling av takten i dessa åtgärder jämfört med idag. Ca 65 000 lägenheter årligen behöver byta vatten- och avloppsstammar jämfört med drygt 20 000 under de senaste åren.

Boverket föreslår i rapporten ”Bättre koll på underhåll” från augusti 2003 skattebefriade avsättningar till underhållsfond samt olika stärkta statliga investeringsstimulanser.

Kristdemokraterna är inte beredda att idag föreslå sådana regeländringar, men vill ta fasta på en formulering i Boverkets rapport: ”Ett kontinuerligt underhåll kräver ett ekonomiskt hållbart bostadsbestånd, där inkomster finansierar nödvändiga investeringar”.

Att planera för och finansiera underhållet av bostäderna måste vara fastighetsägarens ansvar, men staten behöver se till att rimliga förutsättningar finns för detta ansvarstagande. Ett långsiktigt ägaransvar skulle underlättas av att statens bostadspolitik blev just långsiktig, istället för som idag tillfällig och oförutsägbar.

Därutöver är ekonomiskt sunda bostadsbolag och bostadsrättsföreningar en nödvändighet för att dessa omfattande underhållsåtgärder ska komma till stånd. En mycket viktig fråga för staten bör därför vara att åstadkomma en rimligare beskattning och ett hyressättningssystem som skapar incitament för fastighetsägare att investera i underhållsåtgärder.

13 Boendeformer för alla

De boende ska ha reella möjligheter att påverka sin boendemiljö och sina boendekostnader genom medansvar och inflytande. Möjlighet ska finnas att välja, inte bara mellan olika upplåtelseformer och bostadsstorlekar, utan också mellan bostäder med varierande standard.

Samhället måste skapa förutsättningar för valfrihet mellan olika boendeformer som hyresrätt, kooperativ hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt. Dessa olika upplåtelseformer bör vara likvärdiga alternativ när det gäller lagstiftningen. Skattemässig neutralitet måste råda mellan boendeformerna. Varje bostadsområde bör tillgodose olika upplåtelseformer så att befolkningsstrukturen blir allsidig.

Bostadsfrågor som särskilt berör människor med funktionshinder behandlas i Kristdemokraternas motion ”Boendeintegration”.

13.1 Hyresrätter

En fördel med en hyresrätt är att den är öppen för alla utan kapitalinsats. Det är lätt att byta bostad. Bruksvärdessystemet innebär en spärr mot oskälig hyra. En ökad rörlighet på arbetsmarknaden, valfrihet när det gäller utbildningsort och ett ökat internationellt utbyte gör att efterfrågan på hyresrätter är stor. Brist på hyresrätter kan hämma tillväxten. Många äldre efterfrågar också hyresrätten, då den utgör en boendeform med hög servicegrad. Det är av största vikt att undanröja de hinder som beskrivs på flera andra platser i motionen för att fler hyresrätter ska kunna produceras. Förutsättningarna för framförallt privata hyresvärdar att behålla sina fastigheter istället för att sälja till bostadsrättsföreningar behöver också förbättras. Annars hotar hyresrätten försvinna som boendeform i många områden.

13.2 Bostadsrättsfrågor

Det är positivt om människor vill bilda en bostadsrättsförening för att gemensamt äga och sköta sitt hus. Reglerna för hur stor andel av de boende som måste stå bakom beslutet om en ombildning av ett hyreshus till bostadsrätt bör återgå till de regler som gällde före 1999, det vill säga det ska räcka med att mer än hälften av de boende önskar ombilda till bostadsrätt.

Kristdemokraterna betonar vikten av att varje stadsdel har blandade upplåtelseformer. Det innebär att ombildning av kommunala hyresrätter till bostadsrätter aktivt bör främjas i vissa områden medan det i andra områden kan behöva göras undantag från den generella rätten att kunna ombilda. Det måste dock vara upp till fastighetsägaren, kommunal eller privat, att självständigt fatta beslut om försäljning.

I lagstiftningen kring bostadsrätter måste det i första hand vara de boendes intressen som ska tas till vara. Ombildning av hyresrätter ska, som regeringen konstaterade i förra årets proposition om bostadsrättsfrågor, ske på de boendes villkor, och de boendes intressen, önskemål och synpunkter ska tillgodoses. Men denna ambition har knappast genomsyrat senare års riksdagsbeslut gällande ombildningar oavsett om det handlat om privata eller allmännyttiga fastigheter.

Allt mer har regeringens politik inriktats mot att försvåra ombildningar, vilka därigenom allt mindre genomförs på de boendes villkor. Kravet på kvalificerad majoritet har följts av införandet av en tillståndsplikt från Länsstyrelsen vid ombildning av allmännyttiga hyresrätter till bostadsrätter.

Bostadsrättsombildningar har av Socialdemokraterna kommit att betraktas som ett problem, något de boende ska skyddas mot. Istället för att se bostadsrätten som en möjlighet till ökad valfrihet i boendet, framhäver regeringen möjliga negativa konsekvenser för dem som väljer att kvarstå som hyresgäster och för hyressättningssystem.

Att ombildning kan ske om mer än hälften av hyresgästerna så önskar, är en grundförutsättning för att regelverket verkligen ska ta fasta på de boendes intressen och synpunkter.

13.2.1 Bostadsrättens beskattning

Bostadsrätten utgör en skattemässig hybrid, mellan hyresrätt och småhus. Kristdemokraterna anser att det finns en rad problem kring beskattningen av bostadsrättsföreningar som gör att den eftersträvansvärda skatteneutraliteten mellan boendeformerna inte råder. Det behövs en grundläggande översyn av beskattningen av bostadsrätter, vilket också Fastighetsskattekommittén och riksdagens skatteutskott uppmärksammat. Socialdemokraterna är dock passiva.

Ett betydande problem är dubbelbeskattningen, att bostadsrättsföreningarna utöver fastighetsskatt också betalar schablonmässig inkomstskatt som motsvarar 3 % av fastighetens taxeringsvärde. Denna dubbelbeskattning har blivit alltmer kännbar genom att taxeringsvärden höjs. För många föreningar är inkomstskatten högre än fastighetsskatten. Kristdemokraterna har i riksdagen verkat för att ta bort dubbelbeskattningen på bostadsrätter.

Kristdemokraterna anser att en total översyn av hela bostadsrättsbeskattningen snarast bör komma till stånd.

13.3 Tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter

Regeringen har i en proposition under våren 2003 föreslagit att möjlighet till tredimensionell fastighetsbildning införs. Riksdagen har ännu i oktober 2003 inte fattat beslut i ärendet, men Kristdemokraterna, som länge krävt detta, välkomnar de möjligheter till ökat bostadsbyggande och rationellare fastighetsförvaltning som härmed öppnas.

Dock präglas Socialdemokraternas syn på den nya fastighetsbildningsformen, liksom fallet är med bostadsrättsombildningar, av en alltför stor tveksamhet. I propositionen om tredimensionell fastighetsbildning betonade regeringen riskerna med att tredimensionell fastighetsbildning ska leda till ett fragmentiserat och oöverskådligt fastighetsbestånd. Därför har lagstiftningsförslaget behängts med en mängd mer eller mindre godtyckliga bestämmelser i syfte att begränsa ombildning av fastigheter. Restriktivitet är ledordet, vilket innebär att syftet med att tillåta tredimensionell fastighetsbildning delvis motverkas.

Kristdemokraterna anser att lagstiftningen gällande fastighetsbildning bör vara konsekvent och entydig. Tredimensionell fastighetsindelning ska ses som jämbördig med annan fastighetsbildning och generella krav för fastighetsbildning ska tillämpas så långt som möjligt.

13.3.1 Ägarlägenheter

Regeringen har bland annat föreslagit att en tredimensionell fastighet måste inrymma minst fem bostadslägenheter. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att regelverket för tredimensionell fastighetsbildning utformas så att det kan anpassas till ett kommande regelverk för enskilda ägarlägenheter. Därför bör gränsen om minst fem lägenheter tas bort.

I Sverige är nyttjanderätten av en ”ägd lägenhet” knuten till medlemskap i en bostadsrättsförening, där föreningen är ägare till fastigheten i vilken bostaden upplåts. Ett införande av ägarlägenheter skulle tillåta ägandet av en enskild lägenhet i ett flerbostadshus på ett sätt som är jämförbart med ägandet av ett småhus. En sådan ny upplåtelseform kan innebära en stimulans till ökad nybyggnation. Ägarlägenheter har som fördel att boendet blir billigare, när ägaren kan ta egna lån för sin lägenhet och därmed dra av räntekostnaderna i deklarationen. Samhällsekonomin uppmuntras med ett personligt sparande. Ägarlägenheter stärker pantvärdet för lägenheten och minskar riskerna för kreditförluster. Brukarinflytandet ökar och lägenheten kan hyras ut av ägaren.

Kristdemokraterna ser det som angeläget att regeringen snarast återkommer till med ett förslag till lagstiftning om ägarlägenheter.

13.4 Självförvaltning

Hyresgästernas möjligheter till självförvaltning bör stimuleras. En del i det är förändrade skattekrav, så att självförvaltning lönar sig för den enskilde. Självförvaltningen ökar intresset för bostaden och det hus och område den är belägen i. Hyresgästinflytande kan utövas dels i varje enskild lägenhet, dels i varje kvarter eller bostadsområde, av hyresgästerna tillsammans. Detta kan få särskilt stor betydelse i s k utsatta områden. Den ger också möjligheter till ökade grannkontakter, gemenskap och ökad trivsel. Förutsättningar för självförvaltning i de större bostadsområdena bör särskilt uppmärksammas. Inte minst viktigt är det att ungdomar aktivt medverkar i skötseln och utformningen av sin miljö.

För att främja självförvaltning bör taket för skattefrihet höjas och förbudet mot olika ersättning för dem som deltar i verksamheten upphävas. Att inte olika ersättning får ges är i praktiken en inskränkning mot tidigare gällande principer.

13.5 Studenters boende

Bostadssituationen för studenter är mycket bekymmersam på många universitets- och högskoleorter. Sveriges Förenade Studentkårer visar i en rapport från september 2003 att sammantaget 85 000 studenter köar till studentbostad runt om i landet. Det krävs att både staten och kommunerna tar sitt ansvar för bostadssituationen för högskolestudenterna. Tilldelningen av nya studieplatser inom högskolan bör ske med beaktande av hur bostadsmöjligheterna ser ut i den aktuella kommunen.

Den långsiktigt viktigaste förändringen som behövs för att studenter ska kunna skaffa egna bostäder är ett ökat byggande totalt sett. Det är bristen på bostäder i samhället i stort som försämrat studenters boendesituation. Genom Kristdemokraternas generella bostadspolitik med lindrad beskattning och ett förenklat regelverk skulle, framförallt på längre sikt, också studenters bostadssituation betydligt förbättras.

Betydelsen av generella åtgärder till trots, är studenterna en grupp som det är angeläget att det finns en särskild kategori bostäder för, och därmed också en särskild bostadspolitisk stimulans för.

Kristdemokraterna föreslår därför att ett nytt investeringsbidrag inrättas för byggande av studentbostäder.

13.5.1 Ett långsiktigt bidragssystem

Det investeringsbidrag för studentbostäder som fanns till och med augusti 2003 har, med den socialdemokratiska regeringens mått, fungerat bra och haft avsedd effekt. Kristdemokraterna har stött detta bidrag även om kritik riktats mot att regeringen vid upprepade tillfällen under de senaste åren ändrat villkoren för stödet till studentbostadsbyggande. Investeringsbidraget har varit på väg att avvecklas samordnats med bidraget till investeringar som främjar ekologisk hållbarhet, och därefter förlängts.

Kristdemokraterna har också ifrågasatt den senaste förändringen som sedan augusti 2003 innebär att stödet fått formen av skattekreditering med otydliga krav om maxhyra och ekologiska hänsynstaganden. Istället för detta tillfälliga stöd, bör införas ett investeringsbidrag med en konstruktion liknande det som nyligen avskaffats,.

Bidraget föreslås sammantaget uppgå till 30 miljoner kronor per år och utbetalas med 1 250 kronor per kvadratmeter i Stockholmsregionen, 1 000 kronor i Göteborg och Malmö och 750 kronor i övriga landet.

Detta stöd för studentbostäder bör beviljas parallellt med den halvering av byggmomsen som Kristdemokraterna föreslår.

Räknat på en studentlägenhet på 20 kvadratmeter blir effekten av Kristdemokraternas föreslagna stöd 15 procent högre än regeringens nyligen införda tillfälliga investeringsstimulans. Regeringens stöd för en bostad på 20 kvadratmeter baseras på en maximal produktionskostnad på 325 000 kronor i Stockholm, 260 000 kronor i Göteborg och Malmö, samt 195 000 kronor i övriga landet. Kristdemokraternas föreslagna stöd för motsvarande lägenheter framgår av nedanstående tabell.

Tabell 2. Jämförelse av investeringsstöd till studentlägenhet på 20 kvm, kr

	Produktions-kostnad	Regeringens tillfälliga stöd	Kd bidrag	Kd halverad byggmoms	Kd totalt
Stockholm	325 000	50 000	25 000	32 500	57 500
Göteborg/Malmö	260 000	40 000	20 000	26 000	46 000
Övriga landet	195 000	30 000	15 000	19 500	34 500

Med ett årligt anslag på 30 miljoner kronor, skulle ett investeringsbidrag i denna utformning, med en genomsnittligt stöd på 20 000 kronor per lägenhet, räcka till 1 500 studentlägenheter per år.

13.5.2 Alternativa lösningar

Vid sidan av byggandet av nya bostäder i allmänhet och studentbostäder i synnerhet, behöver möjligheten för studenter att finna alternativa och mer tillfälliga bostadslösningar förbättras.

Många studenter skulle kunna hyra in sig hos villaägare och hos dem med stora lägenheter som har gott om utrymme. Men skattereglerna gör sådan uthyrning ganska ointressant. Genom Kristdemokraternas förslag om förändrade skatteregler på inkomster från uthyrning av en del av bostad (vilket beskrivs i motionens avsnitt 6.3) skulle det för många bli ekonomiskt intressant att hyra ut till studerande som är i behov av ett rum.

Mot bakgrund av hur situationen ser ut på många studieorter finns också behov av akutlösningar. Insatser på kort och medellång sikt bör kunna ske genom att mobila bostadsenheter placeras i anslutning till högskolor och universitet där trycket på bostäder är stort. Former bör kunna utvecklas där kommuner ger tillstånd till byggbranschen att placera mobila lägenheter på kommunal mark som inte ska bebyggas under överskådlig tid.

13.6 Ungdomsbostäder

Nästan var femte person mellan 20 och 27 år bor kvar hos sina föräldrar. Enligt en undersökning från Hyresgästernas Riksförbund 2001 ville 90 procent av dessa flytta inom ett år. Allt fler av de som bor hemma gör det på grund av att det är svårt att alls få tag på någon bostad. Rent ekonomiska skäl har blivit ovanligare.

Det är inte acceptabelt att det krävs antingen goda kontakter eller stora kapitalinsatser för att man som ung i tillväxtområdena överhuvudtaget ska kunna ta sig in på bostadsmarknaden. Än orimligare är det att så många känner sig tvingade till olaglig svarthandel med hyreskontrakt för att få tak över huvudet.

Den viktigaste förändringen som behövs för att unga ska kunna skaffa egna bostäder är ett ökat byggande totalt sett. Det är bristen på bostäder i samhället i stort som gör det svårt och dyrt för unga att flytta hemifrån.

Förutom att det överlag måste byggas fler bostäder, menar Kristdemokraterna att det är viktigt att skapa enklare bostäder som en brygga mellan boende hos föräldrar och ekonomiska möjligheter till mera stabilt eget boende. Kraven på kvalitet ska inte sänkas, men vad gäller utrymme och utrustning behöver mer lägenheter byggas som tar fasta på ungas behov och intressen.

13.7 Äldreboende

Valfrihet måste vara en ledande princip för äldres boende. Man skall kunna bo kvar i sin vanliga bostad eller byta till seniorboende eller särskilda boendeformer. Hänsynen till de äldres behov bör tas in i ett så tidigt stadium av planeringen som möjligt. Vid all form av bostadsplanering bör mark avsättas i syfte att äldre kan bo kvar i sin invanda miljö. Steget från den egna bostaden direkt till särskilda boendeformer innebär ofta en alltför stor förändring för den enskilde. Därför bör alternativa idéer för äldres boende stimuleras. Det är väsentligt att seniorlägenheter, som är speciellt utformade med tanke på framtida sämre rörlighet, byggs såväl med bostadsrätt som hyresrätt, så att inte personer utan möjlighet till egen kapitalinsats exkluderas från boende särskilt riktat mot äldre.

13.7.1 Boendet för framtidens äldre

Den stora ökningen av antalet äldre personer i det svenska samhället innebär att också behovet av bostäder anpassade för denna grupp ökar. En stor del av lägenheterna från millionprogrammet saknar hiss och därmed förutsättningar att bli goda bostäder för äldre med nedsatt rörlighet.

Idag är 1,7 miljoner svenskar mellan 50 och 64 år. Majoriteten av dessa (ca 64 %) bor i småhus, vanligtvis med låga boendekostnader. Åldersgruppen är den ekonomiskt mest välbeställda i samhället. Enligt undersökning av tidningen Vår Bostad, publicerad i augusti 2003, blir de boende allt mindre intresserade av att flytta ju äldre de är. Det är därför väsentligt att bygga långsiktigt attraktivt för personer i övre medelåldern.

Trygghet och valfrihet för de äldres boende skapas genom ett ökat utbud av alla typer av bostäder. De flyttkedjor som är eftersträvansvärda kräver ett ökat byggande av alla upplåtelseformer och storlekar, men framförallt av lägenheter i flerbostadshus med gott om utrymme.

Regeringens bostadspolitik såsom den förs idag sätter inte bara en, utan flera käppar i hjulet för byggandet av sådana bostäder framtidens äldre kommer efterfråga. När regeringen med sitt senaste investeringsstöd ensidigt satsar på de allra minsta lägenheterna – där det nödvändigt måste snålas med utrymme – skapas knappast fler tillgängliga lägenheter för de äldre. Särskilt inte för de som idag bor i villa och har ett relativt omfattande bohag.

Att regeringen dessutom under senare år successivt försvårat för bostadsomvandlingar, bidrar ytterligare till att försämra rörligheten på bostadsmarknaden genom att möjligheterna att flytta från villa till lägenhet utan att stå i mångåriga bostadsköer inskränks.

14 Byggande med bättre omsorg om miljö och säkerhet

Byggsektorn står för drygt en tredjedel av det globala resursuttaget, energiförbrukningen och det genererade avfallet. En stor del av energiförbrukningen går åt för uppvärmning av byggnader. Återvinningsbara och hälsodeklarerade byggmaterial, användning av förnyelsebar energi och resurseffektiva lösningar är viktiga medel för att minska byggandets miljöpåverkan. Bostäder måste också planeras så att de ger utrymme för kretsloppsanpassade lösningar, som källsortering av avfall. Olika typer av utsläpp måste minimeras, avloppshanteringen effektiviseras och återanvändningen av byggmaterial öka.

En harmonisering av europeiska byggprodukter är angelägen, med krav på fullständiga innehållsdeklarationer och varningstexter. Samhället har stora kostnader för att sanera bostäder och offentliga lokaler från t.ex. radon och PCB. Vid nybyggnation måste kommunerna i sin myndighetsutövning säkerställa att bostäder och andra lokaler är ekologiskt anpassade, så att problem kan undvikas.

14.1 Förbättrad inomhusmiljö

Undermålig ventilation, nya oprövade bygg- och inredningsmaterial, stress under byggtiden, fukt- och mögelskador har bidragit till att nära en halv miljon människor upplever besvär och lidanden orsakade av inneklimatet. Därför behövs miljömärknings- och värderingssystem, byggvarudeklarationer och olika typer av miljöcertifiering.

De flesta tillbringar 85–90 procent av sin tid inomhus. Undersökningar har visat på stora brister vad gäller inomhusmiljön med bland annat fuktproblem, dålig ventilation och dåligt ljudklimat. Samtidigt har under senare år andelen barn med allergier och annan överkänslighet ökat påtagligt. Orsakerna är till en del byggnadsrelaterade. Bostäder, förskolor, skolor, äldreboenden med mera måste kvalitetssäkras. Kravspecifikationer för hälsa, miljö och social funktion saknas ofta i kommunerna vid ny- och ombyggnad av skolor. De erfarenheter som finns från forskningsprogrammet Det sunda huset ska tas till vara och utvecklas. Forskningen behöver också stimuleras och medel för experimentbyggande avsättas för att kunna undvika seriebyggda problem. Kvalitetssäkringen av bostäder måste stärkas.

Arbetsmiljölagen omfattar alla skolelever. Trots det är innemiljön i skolor på många håll mycket sämre än i kontorsmiljöer och industrilokaler. Det är mycket angeläget att våra barn har möjlighet att vistas i hälsosamma förskolor och skolor.

Genom att integrera folkhälsoarbete med Agenda 21-arbetet för miljön kan förekomsten av astma och allergier minska.

Kristdemokraterna betonar vikten av att bygga rätt, att finna goda metoder för deklaration av bostäder, att använda hälsovänliga möbler och att utveckla forskningen om påverkan från lågfrekvent buller.

Sammantaget gör denna komplexa bild av innemiljöproblemen att övergripande grepp behöver tas.

14.2 Bättre tillsyn och tydligare ansvar

Det finns en rad förklaringar till problemen med bristande byggkvalitet som uppmärksammats på senare år. Nya metoder och material, och okunskap kring dessa, är en del av förklaringen. En annan del är politisk. När plan- och bygglagen ändrades 1995 blev byggherrens ansvar större, vilket dock inneburit att byggnadsnämndernas bygginspektion minskat och kvalitetssäkringen blivit osäkrare.

Kristdemokraterna har därför tidigare motionerat i riksdagen om att plan- och bygglagens bestämmelser om kvalitetssäkring måste ses över. Det är bra att regeringen nu slutligen tillsatt en parlamentarisk kommitté för att se över byggkontroll och tillsyn och plan- och bygglagens inriktning mot hållbar utveckling.

Vad som behövs är en stärkt tillsyn och kontroll så att kvaliteten på våra bostäder och övriga byggnader säkras. Kvalitetssäkringen måste fungera praktiskt i alla led och relationen mellan byggherren och kvalitetsansvarige förtydligas. Bygglovsprövning och systemet för egenkontroll behöver utvecklas.

14.3 Barnsäkerheten i äldre bostäder

Varje år inträffar ett stort antal olycksfall i bostäder där barn omkommer eller skadas svårt. Detta visar på ett tydligt behov av åtgärder för en ökad barnsäkerhet. Regler som syftar till att förhindra barnolycksfall infördes i byggnadslagstiftningen för nybyggda hus 1973 och för ombyggnader 1976.

Äldre byggnader, däribland en stor del av miljonprogrammets bostäder, har inte försetts med sådan utrustning som krävs i nyare bostäder och som bevisligen minskar olycksrisken. Barnombudsmannens (BO) undersökningar har visat att nästan alla dödsolyckor under senare år där barn fallit ut från fönster och balkonger har inträffat i hus byggda före 1973. BO har konstaterat att många olyckor hade kunnat undvikas om krav på säkerhetsanordningar funnits även för dessa äldre hus. BO har också vid flera tillfällen föreslagit att barnsäkerhetskraven i Boverkets byggregler även skall gälla fastigheter byggda före 1973. Boverket föreslog samma sak redan 1993.

Regeringen tillsatte 2001 en barnsäkerhetsdelegation med uppgift att se över frågor om säkerhet och förebyggande av skador i barns och ungdomars miljö. Delegationen förväntas presentera sina förslag i december 2003.

Kristdemokraterna anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen att detta utredningsarbete så snart som möjligt bör tas som utgångspunkt i ett förslag till lagstiftning som för hus byggda före 1973 föreskriver samma regelverk gällande barnsäkerhet som idag gäller för nybyggda hus.

15 Besparingar på myndigheter

Det ansträngda ekonomiska läget i Sverige idag innebär dock att också vissa nedprioriteringar behöver göras i förhållande till regeringens budget, vilken står på en osäker finansiell grund. Kristdemokraterna har noga prövat möjligheten att reducera de anslag som är relaterade till administration. Därför föreslås en väl avvägd reducering om sammanlagt 31 miljoner kronor av Boverkets och Lantmäteriverkets anslag. Kristdemokraterna avvisar också hela det anslag i budgetpropositionen för 2004 som har namnet ”Bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet”. Detta bidrag har upphört att gälla och anslaget bekostar nu helt andra verksamheter i Boverkets regi nämligen Byggkostnadsforum och dess pilotprojekt. Kristdemokraterna anser att Byggkostnadsforum bör avvecklas och att kostnaderna i samband med detta bör finansieras genom Boverkets förvaltningsanslag.

Stockholm den 7 oktober 2003
Göran Hägglund (kd)
Dan Kihlström (kd)	Johnny Gylling (kd)
Sven Gunnar Persson (kd)	Björn von der Esch (kd)
Mikael Oscarsson (kd)	Lars Gustafsson (kd)

[1]	12 500 bostäder med en genomsnittlig byggkostnad på 1,6 miljoner kronor. SCB:s kostnadsuppgifter från 2001 har uppräknats med Konjunkturinstitutets prognos för utvecklingen av konsumentprisindex.