Samordning av samhällets resurser till rehabilitering

Motion 2000/01:Sf201 av Rolf Gunnarsson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samordning av resurser för rehabilitering.
Motivering

Alla känner vi i dag till den brist på resurser som finns inom vården, såväl
inom den vård som landstingen har att hantera, liksom den vård som
kommunerna är satta till att sköta.

För enkelhetens skull skall jag ta mitt hemlän Dalarna som ett exempel:

Resurserna i Landstinget Dalarna - till just sjukvård - minskas dessutom
av majoritetens (Socialdemokrater och Vänsterpartister) starka intresse att
engagera sig i projekt och frågor som inte har med sjukvården att göra.
Många miljoner av skattebetalarnas pengar går till verksamheter utanför
sjukvården, t.ex. regionalpolitik, kultur och annat.

Bristen på resurser handlar bl.a. om en mycket dålig samordning inom
vissa områden. Det finns hos olika "instanser" mycket pengar men
tillsammans och med en utökad samordning skulle pengarna kunna användas
bättre och effektivare.

Detta gäller bl.a. rehabiliteringen, ett typiskt område som hamnat mellan
flera s.k. stolar. Vi har i dagarna dessutom sett larmrapporter om att pengarna
är slut till rehabilitering. Rapporten är alarmerande. Det gäller ju att ge
folk/sjuka en bra och snabb rehabilitering.

Sjukförsäkringspengar gör större nytta om de används till vård och
rehabilitering än till ren, passiv pensionsutbetalning och långa sjukskrivningar
där vård inte ges eller kan ges.

Det har skett s.k. FINSAM-försök i fem län. Dessa försök visade att
samordning av skattepengar gav goda resultat: det talades om en besparing av
ca 150 miljoner kronor. Detta efter en samordning mellan försäkringskassan,
kommunernas socialtjänst, landsting och arbetsförmedling.

I siffran 150 miljoner kronor finns inte då medräknat allt det lidande de
aktuella personerna utsatts för och det lidande de genomgått.

Det fanns ett tag ljusglimtar om försök till samordning.

Sedan dess har också regeringen och senare riksdagens majoritet beslutat
att tona ned sådan samverkan - detta i tider då alla nya samordningar och
effektiviseringar behövs för att få mera pengar till vård och omsorg.

De olika offentliga organen håller var och en på sitt revir och de sjuka går
bl.a. miste om en effektiv rehabilitering - alltmedan sjukvårdskostnaderna
stiger.

Ett exempel är gränsdragningen mellan kommunerna och landstinget. Det
handlar om s.k. medicinskt färdigbehandlade patienter, ofta äldre människor.
Det får inte vara så att det skall vara minsta problem om vilken "instans" som
skall betala för den vård som ges och som man har rätt till.

Det är våra gemensamma skattepengar det handlar om.

En gemensam "penningpåse" till försäkringskassans förfogande skulle
både kunna korta vårdköerna och effektivisera rehabiliteringen. Jag är fullt
medveten om att alla rehabiliterade kanske inte kan ges möjlighet att återgå
till sitt ordinarie arbete eller till arbete alls, men rehabiliteringen kunde, i
många fall, ge ett bättre liv för många människor.

Stockholm den 19 september 2000

Rolf Gunnarsson (m)