Sanering av arbetsmarknadspolitiken

Motion 2002/03:A244 av Ana Maria Narti (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av sanering inom arbetsmarknadspolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tre nya stödformer för arbetslösa: subventionerad provanställning, subventionerade yrkesstudier samt jobb- och utvecklingsgaranti.

Arbetsmarknadsåtgärdernas djungel

Den svenska arbetsmarknadspolitiken utmärker sig genom ett absurt uppblåst antal konstgjorda verksamheter som kallas för arbetsmarknadsåtgärder. Dessa aktiviteter förmodas hjälpa de arbetslösa och då framför allt de långvarigt arbetslösa, men de kräver mycket omfattande administrativa processer och verkar sällan anpassade till arbetslivets snabba och ständiga förändringar och till de arbetslösas kompetens och önskningar. Om arbetsmarknadsåtgärderna fungerade i någorlunda rimlig proportion till de belopp de slukar skulle vi i dag inte uppleva både en hög arbetslöshet (mer eller mindre skickligt maskerad i verklighetsfrämmande statistik) och brist på arbetskraft inom flera viktiga sektorer.

Detta har det senaste årtiondet upprepade gånger påpekats i vetenskapliga rapporter och andra undersökningar. Riksdagens revisorer, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Statskontoret, Växjö universitet och andra oberoende utvärderare har beskrivit åtgärdernas förvirrande ineffektivitet. Mycket stora belopp har gått till AMS-systemet utan att leda till tydliga resultat. De värsta exemplen är de tidigare s.k. otraditionella medlen (senare ersatta av arbetsmarknadspolitiska projekt), medel vars användning aldrig kunde spåras i AMS redovisningar, och de 100 milj.kr. som under vissa perioder skulle förbättra invandrarnas kunskaper i svenska men som inte heller gav upphov till framgångsrika utbildningar.

Åtgärderna har bevisade negativa effekter. De tränger undan riktiga jobb (IFAU- rapporten Direkta undanträngningseffekter av arbetsmarknadspolitiska åtgärder av Mats Dahlberg och Anders Forslund, oktober 1999). De utgör dessutom en stigmatiserande och demoraliserande faktor eftersom de arbetslösa behandlas som passiva objekt för åtgärder medan hänsynslösa arbetsgivare kan utnyttja denna gratis arbetskraft på ovärdiga sätt (se bl.a. Riksdagsrevisorernas undersökning Språk och arbete – svenskundervisningen för invandrare och invandrarnas arbetsmarknad 2000/01 nr 3 och IFAU- rapporten Vem ska hjälpa vem? av Heléne Thomsson och Linda Hoflund från oktober 2000).

Ett desperat försök att bryta dessa destruktiva effekter och göra slut på de onda cirklar av åtgärder och passiv arbetslöshet gjordes i augusti 2000 när aktivitetsgarantin infördes för personer med långtidsarbetslöshet bakom sig. Våren 2002 kom den första utvärderingen av denna nya åtgärd och den är långt ifrån glädjande. Vad vi får veta är att arbetsförmedlarna är nöjda med den nya verksamheten, dessutom kommer det tydligen fram att många arbetsförmedlare inte har en aning om vad aktivitetsgarantin ska ha för konkret innehåll – att de har fått lite information från centralt håll om detta! (Vad gör de då? Improviserar nya arbetsmetoder och meningsfulla sysslor?) Vi ser också att den nya åtgärden fylls med aktivitet på olika sätt på olika orter och att innehållet bestäms i stor utsträckning på enskilda arbetsförmedlingar. Nästan en fjärdedel av förmedlingarna erbjuder inte deltagarna en heltidsaktivitet (IFAU: s rapport Genomförandet av aktivitetsgarantin av Daniela Fröberg och Kristian Persson).

En alldeles färsk rapport från samma institut Deltagarna i aktivitetsgarantin av Daniela Fröberg och Linus Lindqvist visar att många deltagare är nöjda men att verksamhetens resultat är minst sagt tvivelaktiga. Majoriteten (av deltagarna), 59 %, anser att deras chanser inte påverkats av deltagandet. Rapporten visar också att målsättningen med aktivitetsgarantin i vissa fall inte infriats i praktiken. Kontakterna mellan deltagare och arbetsförmedling har i många fall inte varit täta och 39 % kände inte till att de hade en individuell handlingsplan. Deltagarna sökte vid undersökningstillfället inte heller arbete i någon hög utsträckning och det var vanligare att de minskat sitt geografiska och yrkesmässiga sökområde sedan de börjat delta än att de vidgat det. (Citat hämtat ur institutets pressmeddelande.)

Bara tre varianter av stöd behövs

Den vetenskapliga litteraturen visar att de åtgärder som liknar riktiga jobb, alltså de som närmar sig vanliga former av betalt arbete, ofta har klara positiva resultat. En slutsats borde vara att det enda sättet att sanera den svenska arbetsmarknadspolitiken helt enkelt borde gå ut på en ersättning av åtgärderna med betalda arbeten som under en viss inledningsfas subventioneras. I stället för att operera med anställningsskydd, särskilt anställningsskydd, praktik i arbetslivet, arbetsmarknadspolitiska projekt, aktivitetsgaranti, o.s.v. borde arbetsförmedlingarna ha få men väl fungerande redskap till sitt förfogande: subventionerade provanställningar, subventionerade yrkesutbildningar och jobb- och utvecklingsgaranti för grupper utan någorlunda färsk arbetslivserfarenhet från Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.

Ett sådant system har förutsättningar att undvika de flesta negativa effekter som dagens åtgärder brukar få. Undanträngningen av riktiga jobb minskar när åtgärden är en provanställning som lätt kan förvandlas till ett riktigt jobb. Stigmatiseringen och demoraliseringen av arbetslösa blir förhoppningsvis allt mindre när själva åtgärden är nära besläktad med vanligt arbete och lätt blir ett vanligt arbete. Finansieringen av provanställningar bör också från starten utformas så att subventionerna ständigt trappas ner och att arbetsgivarens del av lönerna ständigt stiger.

Subventionerna för studier bör likna de för unga vuxenstuderande och studenter. Subventionerade yrkesstudier borde t.ex. kunna kopplas med stöd från CSN så att privilegierande stödformer för enbart arbetslösa inte på ett orättvist sätt konkurrerar med de ungas lån. Den kostnadsfria arbetskraft som i dag erbjuds arbetsgivarna via åtgärderna skulle med tiden ta allt mindre plats på arbetsmarknaden. Nutidens mycket utbredda utnyttjande av gratis arbetskraft skall trängas undan, inte nödvändiga riktiga jobb.

Det är också mycket viktigt att de arbetslösas makt över utformning och val av provanställningar, studier, jobb- och utvecklingsgaranti ökar. Mekaniska massprogram bör undvikas, individens möjlighet att själv bestämma över sättet att komma in i arbetslivet stärkas. Studiecheckar i händerna på de arbetslösa påverkar studieutbudet och skapar ett sunt samspel med dem som anordnar utbildningar. Direkta förhandlingar mellan den arbetslöse och arbetsgivaren i närvaro av en erfaren och kompetent medlare eller förmedlare kan sätta fokus på yrkeskompetens, språklig och kulturell bakgrund och internationell arbetslivserfarenhet hos den som söker jobb.

Stockholm den 21 oktober 2002

Ana Maria Narti (fp)