Sänkt skatt - större frihet och ökad välfärd
Motion 1990/91:Sk424 av Carl Bildt m.fl. (m)
Innehåll 1.
Sammanfattning3 2.
''Svenskarna och deras skatter''7 3.
Höga skatter medför mindre frihet10 4.
Höga skatter ger sämre välfärd11 5.
80-talet, ett förlorat decennium15 6.
Skatteomläggning -- men inte skattesänkning16 6.1 Höjd inflationstakt17 6.2 Ökat bidragsberoende17 6.3 En nödvändig kostnadsanpassning försvåras18 6.4 Minskat sparande18 6.5 Lägre riskvilligt sparande18 7.
En ny skattepolitik19 7.1 Sänk skattetrycket19 7.2 Finansiering av skattesänkningarna20 7.3 Rättvis inkomstbeskattning22 7.3.1 Kommunalskatten22 7.3.2 Grundavdrag för barn22 7.3.3 Justeringar av den statliga inkomstskatten23 7.3.4 Bilförmån och reseavdrag23 7.4 Slopade löneskatter och individuella socialavgifter24 7.5 Lägre skatt på sparande25 7.5.1 Ny syn på bostadsbeskattningen26 7.5.2 Slopad pensionsskatt27 7.6 Beskattning av kapitalavkastning och kapitaltillgångar27 7.6.1 Reformerad kapitalinkomstbeskattning28 7.6.2 Europaanpassad kapitalvinstbeskattning28 7.6.3 Slopad dubbelbeskattning29 7.6.4 Successivt slopad förmögenhetsskatt29 7.7 Europaanpassad mervärdeskatt30 7.8 Företagsbeskattning för tillväxt31 7.9 Slopa transaktionsskatterna31 7.10 Energiskatter och miljöavgifter31 8.
Skatteförslag för 199232 8.1 Reserv för skattesänkningar32 8.2 Sänkta arbetsgivaravgifter32 8.3 Sänkt fastighetsskatt33 8.4 Sänkt skatt på pensionssparande33 8.5 Sänkt moms33 8.6 Lägre skatt för investeringar med mera34 8.7 Slopad dubbelbeskattning med mera34 8.8 Grundavdrag för barn35 8.9 Slopad skattereduktion för fackföreningsavgift35
Hemställan35
1. Sammanfattning
Sverige har sedan länge världens högsta skattetryck. För personer i normala inkomstlägen går nästan två tredjedelar av den totala arbetsersättningen bort i olika former av skatter och lagstadgade avgifter. Regeringen hävdar att skattetycket kommer att minska något mellan 1990 och 1991. Detta beror emellertid på en teknisk omläggning av kommunsektorns rätt till avdrag för erlagd mervärdeskatt. Det faktiska skatteuttaget stiger 1991 trots att den tillfälliga ''arbetsmiljöavgiften'' inte längre tas ut.
Som framgår av regeringens egen finansplan steg skattetrycket med cirka 90 miljarder kronor eller 25 000 kronor räknat per hushåll i genomsnitt, sedan socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1982.
Den kraftiga ökningen av skattetycket sedan 1982 har inneburit att i stort sett hela ökningen av bruttonationalprodukten har gått till den offentliga sektorn medan hushållen inte fått någon egentlig del av tillväxten.
Det höga skatteuttaget minskar de enskilda medborgarnas valfrihet. Stat och kommun beskattar medborgarna så hårt att de flesta inte har möjlighet att välja annan vård eller omsorg än den stat och kommuner erbjuder. När den inte fungerar finns inga möjliga alternativ. I socialdemokraternas Sverige är det därför bara de som har råd att själva betala för inte subventionerad vård och omsorg som kan slippa köer och välja fritt.
Höga skatter, offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder också till en felaktig fördelning och ett sämre utnyttjande av de totala resurserna. Tillväxten i ekonomin blir lägre med ett så högt skattetryck som det svenska. Det sker genom att stora ''skattekilar'' uppkommer och snedvrider ekonomiska beslut. Arbete och sparande blir mindre lönsamt. Enligt vissa studier kan den ekonomiska tillväxttakten ha påverkats så kraftigt av skatteuttaget att våra samlade resurser i år är ungefär 100 miljarder kronor lägre än de skulle kunnat vara. Omräknat per hushåll i genomsnitt blir det drygt 27 000 kronor.
De höga skatterna och de offentliga monopol de finansierar leder således till att resurserna utnyttjas sämre och växer långsammare. Det fortsatt höga skattetrycket är ett hot mot den framtida välfärden.
Marginalskattereformen var nödvändig. Det var emellertid inte nödvändigt att finansiera denna genom andra skattehöjningar som i sig har negativa effekter för samhälllsekonomin. Skatteomläggningens finansiering har lett till högre inflation och ökat bidragsberoende vilket försvårar den nödvändiga kostnadsanpassningen. Beskattningen av sparande har skärpts vilket leder till negativa effekter för sparandeutvecklingen. Särskilt allvarligt är detta vad gäller det riskvilliga sparandet som är en grund för utveckling av nya och existerande företag.
Den skattepolitik Moderata Samlingspartiet förordar, syftar till att ge enskilda människor möjlighet att själva disponera en större del av sina inkomster. Därigenom minskar deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt kunna leva på sina inkomster och ha möjlighet att förbättra sin situation genom egna insatser. Skattepolitiken skall också vara ett viktigt medel för att uppnå de ekonomisk-politiska målen om god tillväxt, låg inflationstakt och arbete åt alla.
1980-talets socialdemokratiska högskattepolitik måste under 1990-talet ersättas av en moderat skattesänkningslinje.
Huvudlinjen är strävan att successivt och uthålligt sänka det totala skattetrycket ned mot den nivå som gäller för motsvarande andra västeuropeiska länder. Riktlinjen skall vara att sänka skattetrycket med i genomsnitt en procentenhet per år under 1990-talet.
Den nödvändiga sänkningen av skattetrycket bör genomföras så att de för samhällsekonomin mest skadliga skatterna sänks i första hand. Hänsyn måste tas till de krav som den fortgående europeiska integrationen och utvecklingen i världsekonomin kommer att ställa på Sverige.
Finansieringen av skattesänkningarna måste få en sådan utformning att den samhällsekonomiska och statsfinansiella balansen inte äventyras. Finansieringsbehovet är också avhängigt hur produktionen och hushållssparandet utvecklas. Tyngdpunkten i finansieringen måste vara rationaliseringar i den offentliga sektorn, besparingar i offentlig verksamhet och transfereringar i samband med att bidragsberoendet minskar till följd av sänkta skatter.
Följande skattesänkningar förordas för en tidsperiod som i stort kan komma att omfatta första hälften av 1990- talet:Uttaget av statlig inkomstskatt bör efterhand omfatta allt färre. Utrymme skapas för kommunala skattesänkningar genom avreglering och avmonopolisering. Inkomstskatteuttaget skall, genom införande av ett grundavdrag för barn, ske med hänsyn till försörjningsbörda.Arbetsgivaravgifterna bör sänkas successivt och förmånsrelateras, genom att de avgifter som är av ren skattekaraktär slopas. Inledningsvis bör de mindre avgifter på sammanlagt nästan 7 procentenheter som tas ut utöver ATP-, folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna slopas. I nästa skede bör i första hand folkpensionsavgiften på 7,45 procent slopas. Det bör vidare övervägas att, samtidigt som bruttolönen höjs med motsvarande belopp, överföra betalningsansvaret för återstående arbetsgivaravgifter med avdragsrätt till de enskilda löntagarna.Den särskilda löneskatten på 22,2 procent bör avskaffas stegvis.Fastighetsskatten avskaffas successivt. Realisationsvinstbeskattning av bostäder lindras i enlighet med vad som ovan angivits.Den permanenta avkastningsskatten på allt pensionssparande avskaffas. Förmögenhetsskatten bör slopas stegvis. Sambeskattningen av förmögenheter upphör och den så kallade begränsningsregeln ändras till 50 procent. Omsättningsskatten på värdepapper bör slopas. Realisationsvinstbeskattningen sänks till en nivå som någorlunda överensstämmer med den europeiska. Full inflationsuppräkning av anskaffningsvärden införs. Formerna för slopande av reavinstskatten för längre innehav bör utredas.Mervärdeskatteuttaget sänks så att det anpassas till vad som kommer att gälla i EG. Företagsbeskattningen ändras så att rätt till nuvärdeavskrivning och avsättning till periodiseringsfonder införs. Dubbelbeskattningen av aktieutdelning slopas successivt. Skattereglerna för mindre aktiebolag och egenföretagare ändras så att nyföretagande och expansion stimuleras. Skatten på arbetande kapital slopas. Rätten till resultatutjämning och konsolidering förbättras för egenföretagare. Rätt till kvittning av underskott mot överskott i andra förvärvskällor eller inkomst av tjänst återinförs.Energibeskattningen läggs om så att återstående punktskatter på energiområdet ersätts med en högre koldioxidskatt. Skatten på bensin reduceras så att det svenska bensinpriset kommer i nivå med övriga Europas.
De konkreta skatteförslag för beskattningsåret 1992 (i vissa fall med ikraftträdande 1991) som redovisas i det följande har utformats så att de är steg på vägen mot de skattepolitiska mål som angetts ovan. Tyngdpunkten ligger vid sänkt skatt på produktion, boende och övrigt sparande. Dessutom sänks konsumtionsskatten genom att momsen sänks med 1,5 procentenheter redan den 1 juli år. De föreslagna skattesänkningarnas storlek framgår av nedanstående tabell: n bå 1991/92 1992 Sänkta arbetsgivaravgifter m m 4,0 9,6 Sänkta bostadsskatter 1,2 4,4 Sänkt skatt på övrigt sparande 0,7 2,4 Sänkt mervärdeskatt 3,9 0,9 Sänkt skatt på företagande 0,4 1,5 Övriga skatter 0,8 1,6s14p 11,0 20,4 Återstående utrymme 7
Ambitionen är att det återstående utrymmet skall användas för bredbasiga skattesänkningar i form av antingen arbetsgivaravgifter eller mervärdeskatt. Utrymmet motsvarar ungefär 1,5 procentenheter för respektive skatt. Beslut får anstå tills såväl det internationella läget som lönemarknadssituationen i Sverige klarnat.Arbetsgivaravgifterna sänks med 2,09 procentenheter. Till detta kommer en sänkning på 2,5--3 procentenheter till följd av att en arbetsgivarperiod införs i sjukförsäkringen.Den statliga fastighetsskatten minskas med en tredjedel den 1 januari 1992. Realisationsvinstbeskattningen lindras genom att uppskovsreglerna återinförs och vidgas till att gälla även bostadsrätter. Anskaffningsvärdet indexuppräknas vid beräkning av realisationsvinstens storlek.Den särskilda avkastningsskatten för pensionsfonder sänks med en tredjedel den 1 januari 1992.Den särskilda löneskatt, som belastar arbets- och företagarinkomster för pensionärer över 65 års ålder, slopas den 1 januari 1992. Kapitalvinstbeskattningen närmas europeisk nivå genom att anskaffningsvärdena indexuppräknas vid beräkning av skattepliktig vinst. Alternativt kan en sänkning av skattesatsen på den nominellt beräknade reavinsten till 15 procent övervägas.Den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten tas tillbaka redan den 1 juli 1991. Reduceringsreglerna för moms på hotell- och serveringstjänster återinförs och utvidgas till att omfatta också mervärdeskatt på inrikes persontransporter. Förmögenhetsskatten reduceras med en fjärdedel den 1 januari 1992. Skatten på arbetande kapital slopas helt från detta datum.Omsättningsskatten på värdepapper slopas i sin helhet den 1 april 1991.Bensinskatten på oblyad bensin sänks med 50 öre den 1 januari 1992.Det första steget i ett successivt slopande av dubbelbeskattning för aktieutdelningar tas den 1 januari 1992. Rätt till kvittning av underskott i näringsverksamhet mot överskott i andra förvärvskällor eller inkomst av tjänst återinförs den 1 januari 1992. Ränteavdragsbegränsningen till 70 procent slopas. Rätt att kvitta reaförluster fullt ut mot i vart fall reavinster återinförs.
Sammantaget innebär våra förslag en sänkning av skattetrycket med cirka 27 miljarder kronor vilket innebär en nerdragning av skattekvoten med cirka 2,2 procentenheter. Räknat per hushåll i genomsnitt uppgår skattesänkningarna till ungefär 7 200 kronor.
2. ''Svenskarna och deras skatter''
Sverige har världens högsta skattetryck. Av diagram 1 framgår skattetrycket i Sverige i jämförelse med de övriga OECD-länderna 1989.u1o1Diagram 1
Källa: Skattebetalarnas förening e
För 1990 beräknas skattekvoten (skatternas andel av bruttonationalprodukten) ha uppgått till i det närmaste 57 procent. För 1991 förutskickar regeringen en mindre nedgång i skattekvoten på knappt en procentenhet. Det beror främst på att kommunsektorn får rätt till avdrag för erlagd mervärdeskatt och att den tillfälliga arbetsmiljöavgift som gällt under 1990 efter en uppgörelse mellan socialdemokraterna och centern försvinner 1991. Enbart den förra faktorn, som är en rent teknisk omläggning, motsvarar en skattetrycksförändring på en procentenhet. Det faktiska skattetrycket stiger därför mellan 1990 och 1991 trots att arbetsmiljöavgiften inte längre tas ut.
Som framgår av finansplanen steg skattetrycket med cirka sju procentenheter mellan 1982 och 1989. Det innebär att skatterna ökat med cirka 90 miljarder kronor eller cirka 25 000 kronor räknat per hushåll i genomsnitt, sedan socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1982.
I diagram 2 redovisas utvecklingen av skattetrycket i Sverige och i OECD-länderna sedan 1955. Sedan 1960 har skattetrycket i Sverige ökat snabbare än vad som gällt för de övriga länderna. Endast under perioden 1976 till 1982 med borgerlig riksdagsmajoritet var skattetrycket i Sverige i stort sett oförändrat.u2o2Diagram 2
Källa: Skattebetalarnas förening e
Den kraftiga ökningen av skattetrycket sedan 1982 har inneburit att i stort sett hela ökningen av bruttonationalprodukten har gått till den offentliga sektorn, medan hushållen inte fått någon del alls av tillväxten. Detta förhållande framgår av diagram 3, som visar utvecklingen 1980--1989.u3o3Diagram 3
Källa: SAF e
Det höga svenska skattetrycket bör belysas också med hur stor andel de enskilda medborgarna får betala av sina inkomster i olika former av skatter och lagstadgade avgifter. Utgångspunkten måste då vara den totala arbetsersättningen, det vill säga bruttolönen plus de socialavgifter arbetsgivaren erlägger för den anställdes räkning.
I tabell 1 nedan redovisas en jämförelse av en genomsnittlig industriarbetares nettolön som andel av den totala arbetsersättningen 1987 i några länder. Med nettolön förstås vad som blir kvar efter arbetsgivaravgifter och inkomstskatter. Hänsyn har således inte tagits till olika indirekta skatter.u4o4Tabell 1
Källa: Näringslivets ekonomifakta e
Det framgår klart att den svenske industriarbetaren själv disponerar en väsentligt mindre andel av ersättningen för sin arbetsinsats än hans kollegor i flertalet andra länder. När man till detta lägger Sveriges höga mervärdeskatt och andra varu- och punktskatter minskar köpkraften ännu mera i förhållande till vad som gäller för andra länder.
I diagram 4 visas hur mycket av sin totala arbetsersättning ett vårdbiträde och en industriarbetare med beräknad genomsnittlig lön 1991 betalar i olika skatter och får över för egen disposition. Utgångspunkten har varit en kommunalskatt på 31 kronor -- strax under genomsnittet. I diagrammet specificeras arbetsgivaravgifter och inkomstskatt medan övriga skatter (moms, bensinskatt och andra energiskatter, fastighetsskatt etc.) redovisas i ''klump'' beräknade till cirka 30 procent av inkomsten efter arbetsgivaravgifter och inkomstskatt.u5o5Diagram 4 e
Den totala arbetsersättningen är i Sverige förhållandevis hög. Det är de höga skatterna som minskar medborgarnas konsumtionsutrymme och fria val.
3. Höga skatter medför mindre frihet
Sverige är som framgår av det tidigare avsnittet det land i den fria världen där människor är mest beroende av politikers värderingar och beslut. Ingen annanstans i den fria världen har så stor del av de enskilda medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans har marknadsekonomin trängts undan så mycket som i Sverige. Ingen annanstans är utrymmet för enskilt sparande och enskilt ägande så begränsat.
Sveriges rekordhårda skattetryck har vuxit fram under de långvariga socialdemokratiska regeringsinnehaven. Den enda period under efterkrigstiden då skattetrycket varit oförändrat är 1977 till 1982 med borgerlig riksdagsmajoritet.
Utvecklingen av skatterna avspeglar en medveten socialistisk politik. Kollektiva lösningar har prioriterats. Vård, omsorg och inkomstomfördelningar över livscykeln handhas i dag av offentliga -- huvudsakligen skattefinansierade -- monopol. Till detta kommer att stabiliseringspolitiken konsekvent har utformats så att åtstramning skett genom skattehöjningar medan efterfrågan stimulerats genom offentliga uppgiftsprogram.
Den genomsnittlige inkomstagaren i Sverige får för egen del direkt förfoga över lite drygt en tredjedel av vad han eller hon har arbetat ihop. Mer blir inte kvar sedan arbetsgivaravgifter, inkomst- och konsumtionsskatter betalats. Politiker i stat och kommun styr därmed över nästan två tredjedelar av ekonomin. De enskilda medborgarnas valfrihet har således efterhand inskränkts kraftigt medan politikernas makt ökat. Skatteuttaget sker huvudsakligen i former som drabbar låg- och medelinkomsttagare hårt. Detta gäller särskilt de skattehöjningar som genomförts efter 1982.
Socialdemokraterna har format ett Sverige där staten beskattar medborgarna så hårt att de flesta inte har möjlighet att välja annan vård eller omsorg än den stat och kommuner erbjuder. De utlämnas till den politiska sektorn -- när den offentliga sjukvården, barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerar finns inga möjliga alternativ.
I socialdemokraternas Sverige blir det bara de som har råd att själva betala för icke subventionerad vård och omsorg som slipper köer och kan välja fritt.
Offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder också till en felaktig fördelning och ett sämre utnyttjande av de totala resurserna. Skatter och subventioner minskar möjligheterna för den enskilde att bestämma hur produktionsresultatet skall fördelas. Trögheten i de stora offentliga systemen och bristen på konkurrens ger dålig effektivitet. I en internationell undersökning för något år sedan konstaterades att svenska medborgare bor väsentligt bättre men äter väsentligt sämre än invånarna i flera jämförbara länder. Detta är en följd av regleringar och subventioner.
I en tidningsartikel (Dagens Nyheter 22/12 1988) beskrev Assar Lindbeck vad som skett på följande vis:
I en välfärdsstat av svensk typ är det inte företagen som socialiserats, utan familjen, eller rättare många av familjens traditionella funktioner. Kanske kan man säga att medan klassisk socialism betyder socialisering av företag, så innebär en välfärdsstat av svensk typ en socialisering av hushållens traditionella vård och omsorg av människor.
4. Höga skatter ger sämre välfärd
Det är den ekonomiska tillväxten som avgör hur välfärden i ordets egentliga bemärkelse utvecklas. Sveriges tillväxttakt minskade drastiskt med ingången av 1970-talet. Denna utveckling har accentuerats de senaste åren. Enligt finansplanen ökade bruttonationalprodukten under 1990 med 0,9 procent mot ett genomsnitt för OECD-området på 2,5 procent. För nästa år förutser regeringen en minskad bruttonationalprodukt i Sverige. Inom OECD-området sjunker tillväxttakten något, men beräknas ändå stanna vid knappt två procents ökning. Den låga tillväxttakten är ett hot mot exempelvis gjorda pensionsåtaganden. Genom dålig ekonomisk tillväxt skapas också mindre resurser att exempelvis åtgärda miljöproblemen.
Det är uppenbart att skatteuttagets nivå påverkar tillväxttakten. I 1987 års långtidsutredning skrev finansdepartementets tjänstemän:
Sammanfattningsvis kan konstateras att skattesystemet har vissa snedvridande effekter och att dessa aldrig helt -- och kanske inte ens i huvudsak -- kan försvinna vid en skattenivå motsvarande den i dag rådande. (sid 172)
Det bör noteras att finansdepartementets ekonomer gjorde detta uttalande 1986, när skattetrycket var knappt 52 procent som andel av BNP. Sedan dess har skattetrycket skärpts med fyra till fem procentenheter. Att det höjda skattetrycket skadar samhällsekonomin konstateras också av 1990 års långtidsutredning (SOU 1990:14):
Många av de problem som har diskuterats förstärks vid ett högre skattetryck. Inte minst mot bakgrund av den ökade integrationen med omvärlden kan nivån på skattetrycket i Sverige komma att bli ett problem på 1990- talet. (sid 112)
I finansplanen i fjol instämde regeringen:
Statsbudgetens förbättrade saldo under 1980-talet är inte bara ett resultat av en stram utgiftsprövning. Utvecklingen är också en följd av snabba nominella löneökningar och därmed snabbt stigande skatteintäkter och av en höjd skattekvot. Dessa faktorer har en negativ inverkan på tillväxten och på ekonomins funktionssätt.
Det finns således ett klart samband mellan skattetryckets nivå och tillväxttakten. Det framgår av diagram 5 nedan. Där jämförs Sveriges relativa skattetryck och relativa tillväxt i förhållande till OECD-området under perioden 1960 till 1989.u6o6Diagram 5
Källa: Danne Nordling, ''Skattetryck och skattepolitik'' (1989) e
Alla skatter snedvrider ekonomiska beslut och påverkar därmed tillväxttakten negativt. Skatterna driver in ''kilar'' mellan exempelvis den totala arbetsersättning en individ får och nettot efter skatt, eller mellan vad en konsument betalar för en vara eller en tjänst och vad producenten erhåller efter alla skatter. Ju högre skatteuttag, desto större ''skattekilar'' och ju större negativa effekter.
Vissa skatteformer leder till mer skadliga effekter än andra, givet ett visst uttag. Frågan om hur stora negativa effekter olika skatter medför har studerats bland annat i USA och i Sverige. I mitten av 1980-talet genomfördes av Charles Stuart och Ingemar Hansson några studier av svenska förhållanden. De har beräknat de totala samhälleliga kostnaderna för att öka skatteintäkterna med en krona för olika skatter och offentliga utgifter.
Enligt studien blir den totala kostnaden för att öka kommunalskatten med en krona, för att finansiera ökade transfereringar, tre kronor. Samhällets kostnader genom ökade snedvridningar beräknas alltså uppgå till hela två kronor. Dessa studier är behäftade med stor osäkerhet. De visar emellertid att Sveriges höga skattetryck medför mycket stora effektivitetsförluster.
Stuarts och Hanssons studie kan, enligt Assar Lindbeck, översättas till en sänkning av den ekonomiska tillväxttakten under ett decennium med cirka en procentenhet per år. Det skulle innebära (i 1990 års priser) att våra samlade resurser i år är drygt 100 miljarder kronor lägre än de skulle kunnat vara. Omräknat per hushåll i genomsnitt blir det drygt 27 000 kronor.
Flera enskilda områden i samhällsekonomin påverkas av det höga skattetrycket och på vilket sätt det tas ut. Detta gäller exempelvis sparandet och lönebildningen, som är två viktiga faktorer för den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren.
Sparandet påverkas negativt genom att flertalet hushåll till följd av det höga skatteuttaget inte kan avsätta medel för detta ändamål. Till detta kommer att de höga skatterna i sig dessutom gör det mindre lönsamt att spara eftersom avkastningen beskattas förhållandevis hårt.
Det är också uppenbart att ett högt och ökande skatteuttag påverkar lönebildningen negativt. Visserligen har flera andra faktorer som exempelvis balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft avgörande betydelse, men genom att flertalet hushåll har så lite kvar av sina inkomster efter skatt finns ständigt ett underliggande krav på högre och högre löner.
Som framgick av diagram 3 har den offentliga sektorn genom det höjda skatteuttaget tagit i anspråk i stort sett hela tillväxten under 1980-talet. Detta har varit särskilt accentuerat under decenniets andra hälft när BNP- ökningen var 21,4 miljarder kronor per år uttryckt i 1985 års priser medan skatteökningen under samma period var inte mindre än 26,9 miljarder kronor per år. Av diagram 6 framgår hur löneutvecklingen, brutto och netto, har varit för en genomsnittlig industriarbetare 1980--1989. Det är uppenbart att denna utveckling har lett till ett starkt underliggande tryck på höjda löner.u7o7Diagram 6
Källa: Näringslivets ekonomifakta e
Användningen av våra gemensamma resurser blir mindre effektiv genom kombinationen av höga skatter och de offentliga verksamheter -- oftast i monopolform -- som de finansierar. Också det offentliga sparande som motiveras med det bristande hushållssparandet placeras på ett sätt som leder till sämre utnyttjande genom politiska beslut.
De höga skatterna och de offentliga monopol de finansierar leder till att våra resurser utnyttjas sämre och växer långsammare.
Självfallet har skatteuttagets struktur betydelse för hur samhällsekonomin påverkas. Det är bra att den av oss moderater sedan länge förordade marginalskattesänkningen äntligen genomförts. Det har emellertid, utifrån föreställningen av oförändrat skatteuttag, skett till priset av kraftiga skatteskärpningar på exempelvis riskvilligt kapital och sparande. Det fortsatt höga skattetrycket är ett hot mot den framtida välfärden.
5. 80-talet, ett förlorat decennium 1971 genomfördes vad som då kallades ''Århundradets skattereform''. Den skatteomläggning som socialdemokraterna då genomförde skulle ge två tredjedelar av det svenska folket sänkt skatt. Att en tredjedel omedelbart skulle få skattehöjningar talades det mindre om. Och att slutresultatet skulle bli att alla fick dramatiskt höjda skatter talades det inte alls om.
1971 års omläggning medförde en kraftigt ökad progressivitet i skattesystemet. I kombinationen med den snabba inflationen och frånvaron av indexskydd i skattesystemet innebar det att många vanliga inkomsttagare fick kraftiga höjningar av marginalskatten. Mellan 1970 och 1976 steg marginalskatten för en vanlig industriarbetare från 49,5 till nästan 61 procent.
Den kraftigt skärpta progressiviteten och det höjda skattetrycket var viktiga orsaker till den kostnadskris som i mitten av 1970-talet allvarligt kom att skada den svenska ekonomins utveckling under andra halvan av detta decennium och början av 1980-talet. Socialdemokraternas skattepolitik medförde en löne- och inflationsspiral av tidigare sällan skådat slag.
Den borgerliga valsegern 1976 innebar en viktig förändring i den skattepolitiska utvecklingen. Utvecklingen mot ett allt högre skattetryck bröts. Under åren 1977 till 1982 låg det samlade skattetrycket kvar kring cirka 50 procent. Eftersom den genomsnittliga kommunalskatten under dessa år steg med nästan fyra procentenheter, döljs till och med en viss sänkning av det statliga skattetrycket under denna totalsiffra.
Under valrörelsen 1979 skärpte Moderata Samlingspartiet sina tidigare krav på en radikal omläggning av skattepolitiken. Det var uppenbart att det inte skulle gå att varaktigt lösa Sveriges ekonomiska problem om inte skattepolitiken lades om. På moderat initiativ enades dock den borgerliga regeringen i februari 1981 om en relativt omfattande sänkning av marginalskatterna. Folkpartiet och Centerpatiet frångick sedermera denna överenskommelse. Efter den så kallade ''Underbara natten'' den 24 april träffades i stället en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet som sköt upp och urholkade den skattepolitiska omläggning den borgerliga regeringen varit enig om.
Marginalskattesänkningarna skulle träda ikraft först under inkomståret 1983. Inflationsskyddet urholkades, marginalskattesänkningen blev mindre omfattande än avsett och symmetrin i skattesystemet bröts genom avdragsbegränsningen. Omläggningen finansierades genom andra skattehöjningar. Uppgörelsen medförde en viss sänkning av marginalskatterna, men någon avgörande minskning av skattebördan blev det inte. Orsaken till detta var att frågan om skattetrycket negligerades. ''Den underbara nattens'' omläggning blev ett startskott för en ny period med kraftiga höjningar av skattetrycket.
Skattepolitiken kom att spela en viktig roll i valrörelserna under 1980-talet. Medan Moderata Samlingspartiet argumenterade för en radikal skattepolitisk omläggning använde socialdemokraterna klassiska fördelningspolitiska argument för att motsätta sig en sådan. Genom att socialdemokraterna trots förluster i valen såväl 1985 som 1988 kunde bevara regeringsmakten kom därför även 1980-talet att bli ett förlorat decennium ur skattepolitisk synvinkel. Extremt höga marginaleffekter fanns kvar trots ''Den underbara natten''. Till dessa lades de tillväxthämmande effekterna av en socialdemokratisk politik som pressade upp skattetrycket till de nästan 57 procent som uppnåddes 1990. Totalt höjdes eller infördes uppemot 150 nya skatter.
Efter krav från övriga riksdagspartier tillsattes under 1987 en utredning om reformerad inkomstbeskattning. Inte förrän i slutet av november 1988 började denna utredning, liksom två andra, sitt egentliga arbete. Då presenterade socialdemokraterna sina riktlinjer för en omläggning av skattesystemet. Av dessa framgick emellertid att helomvändningen gällde synen på marginalskatterna, medan synen på skattetrycket var oförändrad.
Den skatteomläggning som beslutades av riksdagen 1990 innebar kraftigt sänkta marginalskatter i enlighet med det krav Moderata Samlingspartiet ställt redan flera år tidigare. Omläggningen utgick emellertid från ett oförändrat högt skattetryck.
Under hela 1980-talet försattes således chansen att ge den svenska ekonomin en nystart genom successivt sänkt skattetryck. Detta är särskilt beklagligt eftersom den internationella högkonjunkturen ledde till förbättrade statsfinanser vilket i sin tur ökade förutsättningarna för en sänkning av skattetrycket. Under högkonjunkturen hade det också varit mycket lättare att vidta de förändringar i den offentliga utgiftsstrukturen som skulle ha kunnat möjliggöra ett radikalt sänkt skattetryck. Sådana åtgärder hade kunnat leda till ett väsentligt högre arbetsutbud vilket hade kunnat öka tillväxttakten ytterligare.
6. Skatteomläggning -- men inte skattesänkning
Redan i den moderata partimotionen ''Reformerad inkomstbeskattning'' (1983/84:747) angavs att målet för en varaktig skattereform borde vara att avskaffa den statliga inkomstskatten utom för höga inkomster.
Moderata Samlingspartiet välkomnade därför de marginalskattesänkningar som kunde beslutas av en kraftig riksdagsmajoritet. Den kritik vi riktat och fortfarande riktar mot skatteomläggningen gäller inte den nödvändiga marginalskattesänkningen utan att den inte kombinerades med ett totalt sänkt skattetryck. Därmed kommer inte medborgarnas frihet att själva disponera över sina egna inkomster efter skatt att öka.
Även om skattesystemets struktur förbättrades genom
skatteomläggningen kvarstår således det höga
skattetryckets starkt negativa effekter för tillväxttakten och
därmed den framtida välfärden. I sin rapport 1990 (''I
samtidens bakvatten?'') säger de så kallade SNS-
ekonomerna med hänvisning till skatteomläggningen:
Det mycket höga totala skattetrycket i den svenska ekonomin gör att de totala marginalskatterna, de så kallade skattekilarna där alla skatter är inräknade, endast minskas med några få procentenheter. (sid 25)
För att bibehålla ett högt skattetryck genomförs i syfte att finansiera marginalskattesänkningarna skattehöjningar som leder till nya skador på samhällsekonomin. De medför ökad inflation, försämrad kostnadsutveckling och risk för minskat sparande och nyföretagande. Detta kan leda till att marginalskattesänkningarna och omläggningen av bolagsbeskattningen inte får fullt genomslag i exempelvis ökat arbetsutbud, ökat sparande och högre produktivitet.
Ett motiv för vissa av de skatteskärpningar som genomfördes inom bland annat kapitalvinstbeskattningen och mervärdesbeskattningen var att uppnå enhetliga skatteregler. Det är självfallet eftersträvansvärt, men omöjligt vid ett så högt skattetryck som det svenska. Genom att en stor del av tjänsteproduktionen momsbelades med en så hög skattesats som 25 procent minskar särskilt den privata tjänstesektorns utvecklingsmöjligheter. Den kraftigt ökade ''skattekilen'' kan, tillsammans med att konsumenterna har stora möjligheter att själv utföra tjänsten, till och med leda till minskad produktion.
6.1 Höjd inflationstakt
Under 1990 och 1991 medför finansieringen av skatteomläggningen, genom bland annat höjd mervärdeskatt och skärpningar av andra indirekta skatter, att konsumentpriserna stiger i väsentligt snabbare takt än vad som annars skulle varit fallet. Priseffekterna kan för bägge åren uppskattas till mellan sex och sju procentenheters extra inflation.
Eftersom den underliggande inflationstakten redan är alltför snabb och kraftigt överstiger vad som gäller i flera av våra viktigaste konkurrentländer, får prisgenomslaget till följd av skatteomläggningen starkt negativa följder. Det finns en uppenbar risk, trots den ekonomiska avmattningen, att en inflation som kommer att uppgå till tvåsiffriga tal under 1990 och 1991 underblåser en pris- och lönespiral som leder till en stor försvagning av konkurrenskraften.
6.2 Ökat bidragsberoende
Den sammantagna effekten av skatteomläggningens sänkta marginalskatter och finansiering genom främst höjd indirekt beskattning är att ett stort antal inkomsttagare får höjd total skatt. För att i någon mån begränsa de negativa effekterna genomfördes därför bidragsökningar till hushållen på netto nästan sju miljarder kronor räknat på kort sikt. Bidragen ökar därefter med automatik till cirka tio miljarder kronor. Till detta skall läggas ytterligare fem miljarder i subvention till byggandet som kompensation för den höjda byggmomsen.
Skatteomläggningen leder således till en kraftig ökning av bidragsberoendet för enskilda hushåll. Ytterligare hundratusentals personer blir till exempel beroende av bostadsbidrag som trappas av vid stigande inkomst. Dessa får i många fall mindre behållning av en inkomstökning efter skatt nu än före skatteomläggningen.
Ett stort antal pensionärer får sin ekonomi urholkad genom skatteomläggningen. Skattehöjningen kompenseras inte fullt ut av olika bidrag.
Hade marginalskatterna sänkts samtidigt som skattetrycket minskat hade alla kunnat få sänkt skatt. Då hade bidragsberoende och rundgång inte heller behövt öka ytterligare. Flera hade kunnat leva på sin lön.
6.3 En nödvändig kostnadsanpassning försvåras
Sveriges höga marginalskatter har varit en starkt bidragande orsak till urholkningen av Sveriges konkurrenskraft. De har lett till väsentligt högre bruttolönekrav än vad samhällsekonomin tålt. De sänkta marginalskatterna kommer självfallet att förbättra situationen. Detsamma gäller det återinförda inflationsskyddet av skatteskalan.
Det är emellertid inte bara marginalskatterna som påverkar lönebildningen. Det är uppenbart att det höga skattetrycket i sig, som leder till att många hushåll har små ekonomiska marginaler (ungefär en halv miljon medborgare tvingas till socialbidrag), också spelar en stor roll.
En starkt negativ faktor för lönebildningen är således att skatteomläggningen genomförts med utgångspunkt i ett oförändrat skattetryck. För många leder den till och med till ett höjt totalt skatteuttag. Omläggningen leder på grund av finansieringen till ett tryck på höjda nettolöner som kan helt förta och överstiga effekten av de sänkta marginalskatterna under kommande år.
6.4 Minskat sparande
Sänkta marginalskatter leder i sig till ökat hushållssparande. Det lönar sig bättre att spara, eftersom sparandets avkastning beskattas mindre hårt. Det lönar sig vidare sämre att låna, eftesom kostnaden är mera kännbar.
Skatteomläggningen innebär en försämring av villkoren för de långsiktigt bundna hushållssparandet i form av pensionssparande och sparande till och i en egen bostad. Med tanke på att ett sparande inför ålderdomen och till den egna bostaden torde vara de två största sparmotiven är detta allvarligt för hushållssparandets utveckling.
Visserligen stiger hushållssparandet från en alltför låg, negativ, nivå. Denna ökning är sannolikt till stor del föranledd av det ekonomiska krismedvetande som spritt sig. Ökningen hade självfallet blivit ännu större om sparandet i pensioner och egna bostäder inte hade diskriminerats.
6.5 Lägre riskvilligt sparande
Ett av de främsta motiven för socialdemokraterna när det gäller skatteomläggningen har varit att förskjuta skatteuttaget från arbete till vad man kallar ''kapital''. Skatteskärpningen för ''kapital'' gäller emellertid till större delen bostäder, pensionssparande, aktiesparande och småföretagande. Den föreslagna beskattningen drabbar således i stor utsträckning vanliga hushåll.
Den skärpta beskattningen av riskvilligt kapital innebär dessutom att riskkapitalförsörjningen försämras och förutsättningarna att uppnå en tillfredsställande ekonomisk tillväxt minskar. Nyföretagande motverkas genom flera av inslagen i skatteomläggningen. Rätten att kvitta underskott i en nystartad rörelse mot exempelvis inkomst av tjänst slopas. Detta ökar kostnaden och risken för att starta ett nytt företag. Samtidigt skärps kapitalvinstbeskattningen så att utbytet av ett lyckat risktagande minskar.
7. En ny skattepolitik
Moderat skattepolitik syftar till att ge enskilda människor möjlighet att själva disponera över en större del av sina inkomster. Därigenom minskar deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt kunna leva på sina inkomster och ha möjlighet att förbättra sin situation genom egna insatser.
Skattepolitiken är också ett viktigt medel för att uppnå de ekonomisk-politiska målen, god tillväxt, låg inflationstakt och arbete åt alla. Alla tjänar på att dessa mål uppnås, inte minst de med låga inkomster och i små ekonomiska omständigheter. Åttiotalets socialdemokratiska högskattepolitik måste under nittiotalet ersättas av en dynamisk moderat skattesänkningspolitik.
I följande avsnitt redvisas den inriktning skattepolitiken bör få under en tidsperiod som i stort omfattar första hälften av 1990-talet. Takten i de skattesänkningar vi föreslår och den tidsmässiga fördelningen av dem får avgöras med utgångspunkt i vad främst den allmänekonomiska utvecklingen och vår anslutning till EG kommer att kräva. Vårt internationella beroende kommer att kräva att beskattningen av kapital och mervärdebeskattningen lindras. Det skapar förutsättningar för en lugnare kostnadsutveckling och en tillfredsställande investeringsutveckling. Det kan inte uteslutas att kraftfulla åtgärder, utöver vad som framgår av motionen, som syftar till ett återställande av kostnadsläget till en konkurrenskraftig nivå kommer att krävas.
7.1 Sänk skattetrycket
Det främsta hindret mot en balanserad tillräcklig ekonomisk tillväxt är det höga skattetrycket. Det är endast om detta sänks som svensk ekonomi kan tillföras tillräcklig dynamik. Det är endast om skattetrycket sänks som enskilda människors frihet att själva disponera sina inkomster ökar och förutsättningar för en snabbare tillväxt av de resurser som garanterar en bibehållen och utvecklad välfärd skapas.
I den långtidsbudget som redovisades i kompletteringspropositionen våren 1990 sades:
Av stor betydelse för samhällsekonomin och inte minst sparandet är det samlade skatte- och avgiftstrycket. Ett högt skattetryck skapar i sig problem för ekonomins sätt att fungera. Budgetåret 1990/91 beräknas skattetrycket motsvara cirka 55 procent av BNP. Internationellt sett är detta mycket högt, vilket måste tas i beaktande med tanke på Sveriges utlandsberoende.
Som framgår av ovanstående resonemang talar ett antal omständigheter för ett sänkt skattetryck.
Det är i och för sig bra att regeringen 1990 hade fått insikt om att den politik man tidigare fört skadade samhällsekonomin. Det är emellertid beklagligt -- om än väntat -- att insikten inte lett till någon åtgärd som syftar till att sänka skattetrycket. En förutsättning för att klara den uppgiften är uppenbarligen en ny regering med starkt moderat inflytande efter valet 1991.
Huvudlinjen i den moderata skattepolitiken är strävan att successivt och uthålligt sänka det totala skattetrycket ned mot den nivå som gäller för motsvarande andra västeuropeiska länder.
Riktlinjen skall vara att minska skattetrycket med i genomsnitt en procentenhet per år under denna period. Takten kan komma att variera under olika skeden. Den samlade ekonomiska utvecklingen och de politiska förutsättningarna spelar en viktig roll.
Ett successivt sänkt skattetryck måste kombineras med avreglering och avmonopolisering av den offentliga sektorn. Medborgarna ges därmed möjligheter att välja mellan olika alternativ. Deras valfrihet ökar samtidigt som den offentliga sektorns resurser utnyttjas bättre och möjliggör att det som endast den offentliga sektorn kan ansvara för sköts tillräckligt väl.
Det skulle, med den riktlinje som angivits, ta mer än ett och ett halvt decennium att sluta skattetrycksgapet mellan Sverige och övriga Västeuropa. Ambitionen måste därför vara att, bland annat genom en omläggning av den allmänna ekonomiska politiken, åstadkomma en sådan utveckling att denna uppgift kan klaras snabbare.
Målen för skattepolitiken måste vara bestämda. De konkreta medel som används och tidtabellen måste däremot utformas efter de förutsättningar som föreligger i olika skeden. För varje budgetår måste den kortsiktiga skattepolitiken utformas med utgångspunkt i den långsiktiga strävan som ovanstående mål är ett uttryck för.
Det är självfallet viktigt att genomföra den nödvändiga sänkningen av skattetrycket så att de för samhällsekonomin mest skadliga skatterna sänks i första hand. Hänsyn måste självfallet också tas till de krav som den fortgående europeiska integrationen och utvecklingen i världsekonomin direkt eller indirekt kommer att ställa på Sverige.
7.2 Finansiering av skattesänkningarna
Finansieringen av de nödvändiga skattesänkningarna måste få en sådan utformning att den samhällsekonomiska balansen inte äventyras.
Den bör utformas så att i första hand balansen i utrikesbetalningarna inte försämras. Det skulle kunna ske om huhållens disponibla inkomster ökar snabbare än den inhemska produktionen och används för konsumtion. I den mån en ökad disponibel inkomst sparas eller motsvaras av en produktionsökning som kan ''betala'' för den ökade efterfrågan behövs därför inga särskilda finansieringsåtgärder.
Hänsyn måste självfallet också tas till det statsfinansiella utfallet. Den offentliga sektorns finanser får inte utvecklas så att underskott uppkommer. Detta skall också gälla statsbudgeten i sig.
Utrymme för de nödvändiga skattesänkningarna kan således skapas på följande sätt:Ökad produktion. Den ökade produktion som blir följden av de mindre skattekilar som lägre skattetryck medför kompenserar en större köpkraft genom att tillgodose denna eller ''betala'' för den import den ger upphov till. Den leder också till ökade statsintäkter genom att skatteinkomsterna ökar. Dessa ''dynamiska effekter'' kan exempelvis uppkomma genom ökat arbetsutbud till följd av lägre marginalskatter eller lägre arbetsgivaravgifter. Även andra skattesänkningar kan medföra positiva ''dynamiska effekter''. I långtidsutredningen 1990 sägs: ''Ett sänkt skattetryck kan förväntas resultera i en högre produktivitets- och arbetskraftstillväxt.''Ökat hushållssparande. Det ökade hushållssparande som med stor sannolikhet blir följden av lägre skattetryck och lägre skatter på sparande minskar den konsumtionsökning som skulle kunna uppstå till följd av sänkta skatter. Ett ökat hushållssparande ger således utrymme för minskat offentligt sparande, vilket är detsamma som sänkt skatt. Sparkvoten -- hushållens sparande i förhållande till den disponibla inkomsten -- var 1988 negativ, nästan -5 %. De senaste åren har den förbättrats något och var 1990 ungefär 0. Genomsnittet för EG-länderna är ca 10 %. Skulle hushållssparandet i Sverige öka till en tredjedel av vad det är i EG-länderna skulle utrymmet för skattesänkningar, med de statsfinansiella restriktioner som ovan angivits, bli ca 20 miljarder kr. Aktiva sparstimulerande åtgärder kan således ge utrymme för skattesänkningar. Rationaliseringar i offentlig verksamhet. De offentliga utgifterna kan nedbringas genom att verksamheten rationaliseras. Olika undersökningar av skillnader i kostnader mellan olika kommuner, mellan offentlig verksamhet i Sverige och andra länder och av erfarenheter i andra länder visar att utrymmet för rationaliseringsvinster är mycket stort i den offentliga verksamheten. Olika undersökningar visar stora skillnader i kostnaderna för samma slags verksamhet mellan olika kommuner. Det måste självfallet vara möjligt för kommuner som ligger över den lägsta kostnaden att minska sina kostnader till en i stort sett jämförbar nivå. Detta skulle ge stort utrymme för skattesänkningar. Om bara den negativa produktionsutvecklingen i den offentliga sektorn hade bytts mot en oförändrad under 1970-talet, hade skattetrycket vid slutet av detta decennium kunnat vara cirka 44--45 procent istället för drygt 50 procent. Den offentliga verksamheten omfattar i dag nästan 400 miljarder kr. En kraftfull satsning på rationaliseringar i hela den offentliga sektorn som ger den kostnadsneddragning på 10 procent, som regeringen förordar för den statliga sektorn, skulle medföra ett skattesänkningsutrymme på cirka 40 miljarder kr.Minskad rundgång. Direkta neddragningar av den offentliga verksamheten och offentliga transfereringar kan bland annat ske genom att behovet minskar till följd av sänkta skatter. Omvänt skapar besparingar utrymme för sänkta skatter. Om exempelvis skatten sänks kraftigt för barnfamiljer kan de statliga och kommunala (skattefinansierade) insatserna minska. Förutom att det leder till lägre skattetryck medför det större valfrihet och effektivare användning av resurserna. Man får mer för pengarna. Självfallet får besparingarna inte utformas på sådant sätt att medborgarnas trygghet urholkas. De totala transfereringarna uppgår till nästa 420 miljarder kronor. Av detta avser cirka 325 miljarder kronor transfereringar till hushållen. Till viss del är självfallet detta belopp en omfördelning mellan olika hushåll. Till stor del är det emellertid fråga om ren rundgång -- det vill säga hushållen betalar själva sina transfereringar med högre skatt, omvänt kan det sägas att de måste få bidrag för att ha råd att betala den höga skatten. Om transfereringarna kan minska med bara en tjugondel innebär det att skatteuttaget kan sänkas med cirka 20 miljarder kronor.
7.3 Rättvis inkomstbeskattning
Uttaget av statlig inkomstskatt har minskat väsentligt i samband med att den av oss moderater sedan länge förespråkade marginalskattereformen nu genomförts. De kommunala inkomstskatterna, till landsting, primärkommuner och kyrkliga kommuner, blir relativt sett ännu tyngre. Flertalet inkomsttagare kommer enbart att erlägga kommunal inkomstskatt.
7.3.1 Kommunalskatten
Genomsnittligt för hela landet uppgår kommunalskatten till drygt 31 kronor per skattekrona (100 kronor), det vill säga drygt 31 procent av inkomsten. Landsting och primärkommuner svarar för större delen av verksamheten inom sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg med mera. Genom att dessa verksamheter i princip drivs i monopolform utan konkurrens har de blivit mindre effektiva samtidigt som valfriheten för medborgarna starkt begränsats.
Produktiviteten i den offentliga sektorn har, som tidigare redovisats, inte ens varit oförändrad utan minskat under de senare decennierna. Genom att bryta upp de offentliga monopolen och tillåta och stimulera konkurrens kan valfriheten och effektiviteten öka väsentligt. Därmed kan också det kommunala skatteuttaget sänkas. En uppgift för staten är således att genom avregleringar och uppbrytande av offentliga monopol skapa förutsättningar för kommunala skattesänkningar.
7.3.2 Grundavdrag för barn
En av de flesta, åtminstone i ord, omfattad skattepolitisk princip är att skatteuttaget skall ske med hänsyn till bärkraft. Detta innebär bland annat att inkomstbeskattningen måste utformas på ett sådant sätt att skatteuttaget relateras till inkomsttagarnas försörjningsbörda. Familjer med olika antal barn har självfallet olika stor förmåga att betala skatt, eftersom familjens totala kostnader varierar med antalet barn. Inkomstbeskattningen måste därför reformeras i syfte att skapa rättvisa för barnfamiljerna.
För att hänsyn till försörjningsbördan skall tas vid beskattningen bör ett grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen införas. Storleken beräknas med utgångspunkt i att nödvändiga kostnader för barnens konsumtion (med avräkning för direkta bidrag) skall undantas från beskattning.
7.3.3 Justeringar av den statliga inkomstskatten
Som tidigare nämnts kommer det stora flertalet inkomsttagare i fortsättningen enbart att erlägga kommunal inkomstskatt. Över en beskattningsbar inkomst på 170 000 kronor år 1991 betalas en statlig skatt på 20 procent.
Gränsen för uttag av statlig inkomstskatt bör successivt justeras uppåt så att allt fler undantas från statlig skatt. Skattesatsen bör efter hand justeras ned till tio procentenheter i syfte att undvika alltför stora skillnader mellan olika skattesatser i inkomstskattesystemet. Därmed minskar intresset för fortsatt överdriven skatteanpassning och behovet av särskilda spärregler för exempelvis fåmansföretagare.
7.3.4 Bilförmån och reseavdrag
De nya skattereglerna har vad beträffar beskattning av bilförmåner och avdrag för bilresor kommit att utformas på ett principvidrigt sätt.
Reglerna är orättvisa och uppmuntrar i vissa fall till mera körning, vilket leder till onödiga miljöpåfrestningar. De bör därför ändras så att faktiskt utnyttjande ligger till grund för förmånsbeskattning och faktiska kostnader ligger till grund för avdrag.
7.4 Slopade löneskatter och individuella socialavgifter
De skatter som tas ut på löntagarnas bruttolöner, arbetsgivaravgifterna, uppgick till knappt fyra procent 1960 och till närmare 40 procent innevarande år. De har således mer än tiodubblats under 30 år. I diagram 7 på föregående sidavisas löneskatternas utveckling sedan 1950.u8o8Diagram 7 e
Av diagrammet framgår den nästan explosionsartade utvecklingen mellan 1970 och 1975. Höjningen av arbetsgivaravgifterna till följd av Haga-uppgörelserna var en viktig orsak till den kraftiga kostnadskris som drabbade Sverige under den senare delen av 1970-talet.
Ursprungligen var arbetsgivaravgifterna ägnade att helt eller delvis finansiera vissa socialförsäkringar som exempelvis sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och den 1958 beslutade allmänna tjänstepensioneringen. Sedan dess har ytterligare arbetsgivaravgifter av vilka en del haft ren skattekaraktär införts. Av tabell 2 nedan framgår de lagstadgade arbetsgivaravgifterna 1990 och 1991.u9o9Tabell 2 Avgifter p10Procentuellt uttag för avgiftsåret
1990 1991 Folkpensionsavgift 7,45 7,45 Sjukförsäkringsavgift 10,10 10,10 Barnomsorgsavgift 2,20 2,20 Vuxenutbildningsavgift 0,27 0,27 Arbetsmarknadsavgift 2,16 2,16 Arbetsskadeavgift 0,90 0,90 Lönegarantiavgift 0,20 0,20 Arbetarskyddsavgift 0,35 0,35 Delpensionsavgift 0,50 0,50 Tilläggspensionsavgift 13,001 13,001 Arbetsmiljöavgift2 1,50 Allmän löneavgift 0,34 0,343 Summa 38,97 37,47 1 Inkl 0,2 procentenheter till löntagarfonderna 2 Från och med den 1 september 1989 till och med december 1990 3 Från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1,64 procent e
Vissa av avgifterna, som till exempel barnomsorgs- och vuxenutbildningsavgiften, är otvetydigt rena skatter. De är avsedda att finansiera offentlig verksamhet och har inget som helst samband med förmåner för den som erlägger avgiften (eller för den för vilkens räkning avgiften erläggs). Eftersom alla är berättigade till folkpension, oavsett om någon avgift betalats, kan även denna sägas vara av skattekaraktär. ATP-avgiften är däremot för avgiftsunderlag mellan 1 och 7,5 basbelopp, att betrakta som en försäkringsavgift. För denna del av underlaget utgår nämligen en förmån som relateras till avgiftens storlek.
Skillnaden mellan en skatt och en avgift är vad gäller det ekonomiska beteendet stort. En ren skatt medför alla de negativa verkningar av skatter som redovisats tidigare i motionen. Det finns hos den enskilde skattebetalaren inget personligt intresse av att erlägga skatten. Vad beträffar en avgift som medför en förmån som är relaterad till avgiftens storlek är självfallet intresset större att verkligen betala avgiften. Den leder således inte till samma negativa verkningar som rena skatter eller avgifter av skattekaraktär.
I samband med skatteomläggningen beräknades den så kallade skattedelen av de lagstadgade arbetsgivaravgifterna uppgå till 22,2 procent. Riksdagsmajoriteten beslöt att införa en särskild löneskatt på sådana inkomster som inte berättigade till förmåner och därför inte dittills belastats med avgifter. De skulle beläggas med en särskild löneskatt på 22,2 procent. Den skall således tas ut på inkomster för pensionärer över 65 års ålder och vid så kallad passiv näringsverksamhet. Den skall dessutom belasta arbetsgivarens premiebetalningar för avtalspensionsförsäkringar. Genom att den särskilda löneskatten införs försämras förmånsanknytningen i socialförsäkringssystemet ytterligare. Den bör därför successivt slopas.
Enligt vår mening måste en reformering av skattesystemet i samband med att skattetrycket sänks innebära en förändring i rakt motsatt riktning. De egentliga socialförsäkringsavgifterna ATP och sjukförsäkringsavgifterna, bör så långt möjligt förmånsrelateras. Av kvarstående avgifter, folkpensionsavgifter på 7,45 procent och ett flertal mindre avgifter på sammanlagt 6,92 procentenheter, bör de senare avskaffas snarast.
Bortfallet av skatteintäkter för denna åtgärd blir -- netto -- cirka 30 miljarder kronor.
Det bör övervägas att, samtidigt som bruttolönen för en löntagare höjs med motsvarande belopp, överföra betalningsansvaret för de tre återstående avgifterna till de enskilda löntagarna (med avdragsrätt). Därigenom försvinner det direkta samband mellan förändringar av avgiftsuttaget och löneförhandlingarna som i vart fall gjorts gällande tidigare. Därmed bör de framtida avtalsförhandlingarna underlättas.
7.5 Lägre skatt på sparande
Som framgår av bytesbalansens negativa utveckling är det totala sparandet i Sverige alltför lågt. Hushållssparandets utveckling har varit mycket oroande. Efter ett hushållssparande på den i och för sig låga nivån cirka 4 procent av den disponibla inkomsten under 1970- talet har sparkvoten sjunkit kraftigt sedan 1980. 1986 blev den till och med negativ och har så förblivit under resten av 1980-talet. Nu sker en viss uppgång men till en fortfarande alltför låg nivå. Utvecklingen framgår av diagram 8.u10o10Diagram 8 e
För att hushållssparandet skall kunna öka krävs dels att utrymmet för sparande ökar genom sänkta skatter, dels att motiven för sparande upplevs tillräckligt meningsfulla. Som tidigare utvecklats krävs därför en sänkning av det totala skattetrycket i syfte att skapa utrymme för ökat hushållssparande. Till detta kommer att den ekonomiska politiken måste utformas så att viljan och intresset för att spara ökar. De sänkta marginalskatterna har härvidlag stor betydelse.
Det gäller emellertid att också förbättra hushållens incitament att spara. För de flesta torde de viktigaste kvarvarande sparmotiven vara inför ålderdomen och till och i en egen bostad. Det är mot den bakgrunden allvarligt att en väsentlig del av finansieringen av marginalskattesänkningarna skedde genom kraftigt höjd bostadsbeskattning och en ny permanent beskattning av pensionssparandet. På bägge dessa områden krävs lindrigare beskattning.
7.5.1 Ny syn på bostadsbeskattningen
Beskattningen av bostäder generellt och av ägda bostäder i synnerhet har skärpts väsentligt från och med 1991 genom främst den kraftigt höjda fastighetsskatten. Det finns ingen principiell anledning att beskatta en fastighets förmögenhetsvärde på något annat sätt än annan förmögenhet. Det saknas skäl såväl för en separat fastighetsskatt utöver förmögenhetsskatten som för en lindrigare beskattning än för annan förmögenhet. Å andra sidan finns det skäl för statsmakterna att stimulera långsiktigt bundet sparande i en egen bostad.
Beskattningen skall inte utformas efter vem som äger en fastighet. Oavsett om en enskild person eller någon form av företag eller förening är ägare bör beskattningen var neutral.
Det saknas bärande motiv för att beskatta boendet i sig. Denna principiella uppfattning framstår som än klarare när man, som i vårt land, tvingas motivera utökade boendesuventioner med hänvisning till den höga boendebeskattningen. Av statfinansiella skäl är det inte möjligt att omedelbart avskaffa all fastighetsskatt. Färdriktningen måste emellertid vara klar och entydig. Den bör successivt avskaffas. Skattebortfallet blir totalt 8,6 miljarder kronor.
Underlaget för uttag av fastighetsskatt bör, i avvaktan på att den avskaffas, reformeras. De nuvarande fastighetstaxeringsvärdena avspeglar en regional obalans på bostadsmarknaden. Som underlag för fastighetsbeskattningen leder detta till orimligt hög beskattning i främst attraktiva fritidsområden och expansiva storstadsområden. Vi har tidigare lagt fram förslag om frysning av skatteuttaget under föregående kalenderår. Detta förslag har inte fått stöd av övriga partier i riksdagen. Vi har vidare föreslagit att taxeringsvärdeshöjningar överstigande 50 procent inte skulle få läggas till grund för uttag av fastighetsskatt. Vi vidhåller detta förslag.
Den kraftigt skärpta realisationsvinstbeskattningen av bostäder måste också lindras och närmas till vad som gäller i flertalet övriga länder. Det innebär att formerna för en tidsbegränsad realisationsvinstbeskattning av bostäder (och andra förmögenhetstillgångar) bör utredas skyndsamt. I avvaktan på detta bör realisationsvinstbeskattningen justeras så att anskaffningsvärdena indexuppräknas vid beräkning av reavinsten och rätt till uppskov återinförs och vidgas till att gälla även för bostadsrätt.
7.5.2 Slopad pensionsskatt
Skatteomläggningen innebär att från och med 1991 läggs en avkastningsskatt på allt pensionssparande. Till detta kommer att den särskilda löneskatten är avsedd belasta också de pensionsförsäkringspremier företagen betalar eller andra avsättningar de gör för sina anställdas pensionering.
De införda skatterna kommer att innebära försämringar för nuvarande och blivande pensionstagare. Genom avkastningsskatten minskar framtida pensionsutbetalningar eller också måste premierna öka för bibehållen pensionsutbetalning. Kostnaderna för den särskilda premieskatten för arbetsgivare kommer också att få betalas av löntagarna. Detta framgår av propositionen om reformerad inkomstbeskattning som säger:
Beskattningen av pensionsfonder bör beräknas ge en över tiden sjunkande budgeteffekt då skatteuttaget i fonderna leder till en allt större reduktion av underlaget för inkomstskatt som en följd av övervältring i form av i första hand lägre löner.
Avkastningsskatten på pensionssparandet bör slopas successivt.
7.6 Beskattning av kapitalavkastning och kapitaltillgångar
Beskattningen av kapital är extremt hög i Sverige jämfört med andra länder i den industrialiserade världen. Det gäller såväl beskattning av kapitalinkomster och kapitalvinster som förmögenhetsbeskattningen och de transaktionsskatter som införts på senare år. Självfallet leder den höga beskattningen av kapital till lägre kapitalbildning genom bristande sparande och låg riskbenägenhet. En starkt bidragande orsak till den negativa investeringsutvecklingen för Sverige jämfört med övriga Europa är den höga beskattningen.
I syfte att vända den negativa investeringsströmmen, öka sparande och kapitalbildning måste den svenska beskattningen av kapital reformeras. Med tanke på kapitalets lättrörlighet är det nödvändigt att successivt genomföra en anpassning till i första hand de regler som gäller för övriga Europa.
7.6.1 Reformerad kapitalinkomstbeskattning
Sedan den första januari innevarande år beskattas kapitalinkomst och kapitalavkastning i ett särskilt inkomstslag skilt från inkomst av förvärvsarbete och näringsverksamhet. Beskattningen är helt nominell och proportionell. Skattesatsen är 30 procent. Underskott i inkomstslaget berättigar till en skattereduktion på 30 procent mot den skatt som skall erläggas för förvärvsinkomster.
Med ett renodlat teoretiskt perspektiv skulle den ideala beskattningen av kapitalinkomster vara real. Den del av avkastningen som endast är ersättning för att inflationen urholkat det ursprungliga kapitalbeloppet bör inte beskattas. Det finns emellertid flera motiv för att inte införa reala moment i beskattningen. Dels kompliceras skattesystemet, dels leder alltför många inslag av indexering till bristande intresse för inflationsbekämpning.
Den skattesats på 30 procent som gäller i nuvarande nominella system förutsätter emellertid en låg inflationstakt. Vid dagens inflationstakt är en skattesats på 30 procent alltför hög. Vad beträffar kapitalvinstbeskattningen är skattesatsen, oavsett inflationens storlek, alltför hög. Skattesatsen för kapitalinkomster bör justeras ned kraftigt om inte den ekonomiska politiken utformas så att den leder till väsentligt lägre inflation.
I det nya regelsystemet finns inslag som omedelbart måste justeras. Ett sådant är att underskott som uppkommer till följd av att ränteutgifterna överstiger ränteinkomster med mer än 100 000 kronor bara medför avdragsrätt till 70 procent. En rätt att i vart fall kvitta realisationsförluster fullt ut mot realisationsvinster måste införas. Förslag om detta återfinns i vår partimotion om finansiella marknader.
7.6.2 Europaanpassad kapitalvinstbeskattning
Särskilt beskattningen av kapitalvinster är extremt hög i Sverige. Detta påverkar självfallet tillgången till riskvilligt kapital för investeringar i såväl etablerade som nya verksamheter. Kapitalvinster beskattas från årsskiftet nominellt, med samma skattesats som gäller för kapitalinkomster. Motiveringen för detta är den felaktiga ståndpunkten att kapitalvinster är jämställda med kapitalinkomster. Medan kapitalinkomster uppkommer under (vanligen) begränsat risktagande och normalt med utbetalning av avkastningen årligen, uppkommer kapitalvinster regelmässigt under risk och över en längre tidsperiod.
Det är bland annat dessa förhållanden som har medfört att beskattningen av kapitalvinster i flertalet andra länder är låg samtidigt som den helt upphör efter en begränsad tidsperiod på några månader eller på något år. I Danmark och Norge uppkommer skattefrihet efter ett innehav på tre år, i Tyskland är tidsgränsen sex månader och i länder som Holland och Belgien beskattas realisationsvinster överhuvud taget inte.
Det är nödvändigt för Sverige att genomföra en någorlunda god anpassning till övriga Europa i detta avseende. En första åtgärd som bör genomföras omedelbart är att endera genomföra en indexering av anskaffningsvärdena för såväl aktier som fastigheter kombinerat eller en motsvarande sänkning av den nominella skattesatsen till högst 15 procentenheter. I bägge fallen bör schablonregler som alternativ till de faktiska anskaffningsvärdena införas. I ett andra steg bör det övervägas om inte Sverige också skall införa skattefrihet efter en viss innehavstid.
7.6.3 Slopad dubbelbeskattning
I den nya bolagsbeskattningen bibehålls dubbelbeskattningen av aktieutdelningar. Det finns enligt vår mening inga sakliga motiv för att beskatta just inkomster som uppstår i ett aktiebolag dubbelt. Det har dessutom allvarliga negativa verkningar genom de inlåsningseffekter som uppstår och genom att det för bolagen blir mindre kostsamt att skaffa nytt kapital genom lån än genom ökning av det egna kapitalet. Detta minskar soliditeten.
Det är mot denna bakgrund som den riksdagsmajoritet som beslöt att i princip bibehålla dubbelbeskattningen av aktieutdelningar också bibehöll de Anellavdrag som innebär att utdelningar på nyemitterat kapital under vissa förutsättningar undantas från dubbelbeskattning. De generella problem vi tidigare redovisat gäller emellertid även tidigare emitterat kapital.
Dubbelbeskattningen vid aktieutdelningar bör således slopas successivt. Den teknik som bör väljas är den som kommer att gälla eller redan gäller i flertalet europeiska länder. Den erlagda bolagsskatten får räknas av vid beskattningen av utdelningen hos aktieägaren. Slopandet av dubbelbeskattningen bör genomföras successivt.
7.6.4 Successivt slopad förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten motiveras oftast med att förmögenhetstillgångar kan anses ha en särskilt hög skattekraft. Några sakliga skäl för denna uppfattning finns emellertid inte. Ofta uppkommer förmögenhetstillgångar genom sparade förvärvsinkomster som således redan beskattats en gång. Visserligen beräknas förmögenhetsskatten som en andel av tillgångens värde, men den kan i realiteten betecknas som en extra skatt på avkastningen.
Den svenska förmögenhetsskatten är i förhållande till andra länder extremt hög. Tillsammans med den höga kapitalinkomstoch kapitalvinstbeskattningen leder förmögenhetsskatten till alltför lågt enskilt sparande och därmed alltför låg kapitalbildning. Särskilt beskattningen av tillgångar som lagts ner i företag av olika slag, så kallat arbetande kapital, ger kraftigt negativa effekter för Sveriges ekonomi.
Finansdepartementet har i en promemoria (Ds 1990:91), som för närvarande remissbehandlas, lagt fram förslag om reformerad förmögenhetsbeskattning. Utgångspunkten är i stort sett oförändrade intäkter. Principerna bakom de olika förslag som redovisas är breddat underlag genom bland annat slopade reduktionsregler och sänkt skattesats.
De nuvarande reglerna, som innebär att skatteunderlaget för arbetande kapital i rörelser och jordbruk reduceras till 30 procent, har införts därför att fullt uttag av förmögenhetsskatt inte skulle kunna bäras av flertalet företag. Finansdepartementets olika förslag innebär att skatten, inom ramen för ett oförändrat förmögenhetsskatteuttag, skärps för direkt produktivt kapital och sänks för övriga tillgångar. Detta är uppenbarligen en felaktig politik. Förslagen måste därför avvisas.
Det leder emellertid till snedvridningar, som bland annat påverkar prisutvecklingen för olika tillgångar, att ha olika underlag för beskattning av olika förmögenhetstillgångar. Enklast löses detta problem genom att förmögenhetsskatten helt slopas. Det får ske successivt under en tidsperiod på fyra år. Risken för snedvridningar under denna period med fortsatt olika beskattningsunderlag blir väsentligt mindre eftersom det blir känt att förmögenhetsbeskattningen kommer att slopas helt inom några år.
7.7 Europaanpassad mervärdeskatt
Mervärdeskatten i Sverige uppgår 1991 till 25 procent räknat som pålägg på varans pris före moms. Under en del av 1990 och hela innevarande år är mervärdeskattesatsen förhöjd med 1,54 procent genom en uppgörelse i riksdagen mellan folkpartiet och socialdemokraterna.
1991 års skatteomläggning finansierades till stor del genom en breddning av uttaget av mervärdeskatt så att den också kom att gälla för flertalet tjänster. De tidigare gällande reduceringsreglerna för hotell- och serveringstjänster och för byggande togs bort.
Jämfört med övriga länder har Sverige världens högsta mervärdeskatt. Det finns visserligen länder med högre skattesatser, men det är i så fall i ett differentierat system där vissa varor och tjänster är helt undantagna från moms eller denna tas ut med en betydligt lägre skattesats.
Det kommer att bli nödvändigt för Sverige att genomföra en långtgående harmonisering av mervärdeskattereglerna med vad som kommer att gälla för EG-länderna. EG-kommissionen har tidigare redovisat två ''band'' inom vilka mervärdeskattesatserna för olika typer av varor och tjänster bör ligga. Det ena bandet är 14 till 20 procent medan det andra, som är tänkt att omfatta vissa varor och tjänster som i dag beskattas lägre, ligger på 4 till 9 procent. Några formella krav på anpassade mervärdeskattesatser kommer sannolikt inte att ställas på medlemsländerna i EG och de länder som avser ansöka om medlemskap. Till följd av det fria varu- och tjänsteflödet över gränserna krävs emellertid att mervärdeskattesatserna, särskilt mellan grannländer, får någorlunda lika nivå.
Inför deltagandet i den inre marknaden från den 1 januari 1993 måste Sveriges mervärdeskatteuttag anpassas nedåt. Enligt vår mening bör målet vara att under första hälften av 1990-talet nå ned till en generell mervärdeskattesats på 18 procent, räknat som pålägg. Skattebortfallet -- netto -- kan beräknas till cirka 25 miljarder kronor.
Sänkningen från en mervärdeskattesats 1991 på 25 procent till en på 18 procent bör också ses som ett inslag i en politik som syftar till väsentligt lägre inflationstakt. Resultatet av en successiv momssänkning blir att KPI (konsumentprisindex) sänks.
Den breddning av mervärdeskattebasen som genomfördes som finansiering av skatteomläggningen innebar främst att flera tjänster som tidigare varit momsfria nu blev belagda med skatt. Med tanke på den höga skattesatsen försämras därigenom villkoren för tjänstesektorn. Tjänsteföretagens produktion kan ofta ersättas med egna insatser från konsumenterna genom successivt sänkt uttag.
7.8 Företagsbeskattning för tillväxt
Den genomförda omläggningen av bolagsbeskattningen bygger på principer som förordades i moderata partimotioner i mitten av 1980-talet. Omläggningen kommer att ha stor betydelse för näringslivets framtida expansion. Vissa förändringar, främst i enlighet med det ursprungliga förslaget från företagsskatteutredningen, bör emellertid vidtas. Rätt till nuvärdeavskrivning och avsättning till periodiseringsfonder bör således införas. Som utvecklas i följande avsnitt bör dubbelbeskattningen av aktieutdelningar successivt slopas.
Reglerna för mindre och medelstora företag, inte minst för egenföretagare, bör förändras så att nyföretagande och expansion stimuleras. Skatten på arbetande kapital bör, som utvecklas i följande avsnitt, slopas, spärreglerna för fåmansföretagare omprövas, rätten till resultatutjämning och konsolideringsmöjligheterna förbättras för egenföretagarna. Rätten till kvittning av underskott i en förvärvskälla mot inkomst av tjänst eller överskott i annan förvärvskälla bör återinföras. Samtidigt bör vissa restriktioner beträffande vilka kostnader som får leda till kvittningsbara underskott införas.
7.9 Slopa transaktionsskatterna
Den 1 januari 1984 infördes en omsättningsskatt på en procent på handel med aktier i Sverige. Skatten fördubblades två och ett halvt år senare. Skatten har sedermera utvidgats till att gälla också fondhandelns egna lagertransaktioner. Skatten kom också att omfatta penningmarknaden.
Effekterna av skatten blev de som kunde förväntas. Penningmarknaden punkterades och aktiemarknaden kom att fungera mycket dåligt med låg omsättning och en utflyttning av handeln med svenska aktier till utlandet som följd. Detta har i sin tur lett till negativa statsfinansiella konsekvenser. Enligt statsrådet Odd Engström kan statens förluster uppskattas till några hundra miljoner kronor. Aktiemarknadens likviditet har försämrats kraftigt vilket medför att många mindre företags aktier ställts utanför aktiemarknaden. Kapitalförsörjningen blir självfallet inte tillfredsställande.
Regeringen lade mot denna bakgrund fram förslag om att avskaffa skatten på penningmarknaden och att halvera den för andra värdepapper, vilket också har genomförts. Detta är emellertid inte tillräckligt. Omsättningsskatten bör slopas från den 1/4 1991.
7.10 Energiskatter och miljöavgifter
Den reformering av energibeskattningen som till en del inleddes i samband med skatteomläggningen bör fullföljas. En sådan förändring får emellertid inte innebära höjt totalt skatteuttag. Inom ramen för nuvarande uttag bör återstående punktskatter på energiområdet ersättas med en högre koldioxidskatt. Genom den miljörelatering skatteuttaget på energisektorn därmed får blir det lönsammare att producera energi i sådana former som inte leder till för miljön negativa utsläpp av koldioxid.
De rena miljöavgifter som i övrigt har eller kommer att införas måste utformas på ett väsentligt annorlunda sätt. Syftet får inte vara att finansiera offentlig verksamhet. Förutsättningen för att det skall vara fråga om ren avgift är att de medel som kommer in återgår till den verksamhet som belastas eller till åtgärder som syftar till att undanröja uppkomna miljöeffekter. Ett exempel är att svavelavgiften bör användas för att finansiera bland annat skogsmarkskalkning. Det är viktigt att vid införandet av miljöavgifter komma ihåg att Sverige är en öppen ekonomi vars näringsliv har att konkurrera med andra länders. Miljöavgifter bör således utformas så att konkurrenskraften inte försämras.
Som tidigare nämnts bör alla punktskatter utom på den på bensin slopas vid införandet av koldioxidskatt. Bensinskatten bör emellertid också reduceras så att det svenska bensinpriset på sikt kommer i nivå med övriga Europas. I syfte att minska miljöbelastningen bör skillnaden i skatteuttag mellan blyad och oblyad bensin öka.
Som ett första steg bör skatten på oblyad bensin sänkas med 50 öre från den 1 januari 1992. Genom sänkningen kommer relationen mellan blyad och oblyad bensin att förändras så det blir än mer lönsamt att välja det miljövänligare alternativet. Samtidigt minskar bilkostnaderna.
8. Skatteförslag för 1992
I det följande redovisas våra konkreta skatteförslag för beskattningsåret 1992. De har utformats så att de blir steg på vägen mot de skattepolitiska mål som ovan redovisats för de olika skatteformerna. Förslagen har utformats med utgångspunkt i de krav en harmonisering med övriga Europa ställer på Sverige.
Sammantaget innebär våra förslag en sänkning av skattekvoten 1992 med cirka 2,2 procentenheter. Av detta motsvarar en procentenhet avvecklingen under 1992 av de medel som togs ut genom den tillfälliga arbetsmiljöavgiften. Räknat per hushåll i genomsnitt uppgår skattesänkningen 1992 till ungefär 7 200 kronor.
8.1 Reserv för skattesänkningar
I det följande föreslås ett antal skattesänkningar från den
1 januari 1992 (i vissa fall föreslås ett tidigare
ikraftträdande). Utöver dessa återstår ett
skattesänkningsutrymme på 7 miljarder kr. Med tanke på
den stora osäkerhet som finns i fråga om den ekonomiska
utvecklingen har vi valt att nu reservera detta utrymme i en
särskild budgetpost (''Avsett för skattesänkningar'') för att
återkomma med förslag, som bättre kan anpassas till det
ekonomiska läget. Det utrymme som reserveras skulle
exempelvis motsvara en momssänkning med 1,5
procentenheter eller en sänkning av löneskatterna med 1,5
procentenheter.
8.2 Sänkta arbetsgivaravgifter
I andra parti- och kommittémotioner läggs förslag som innebär att arbetsgivaravgifterna sänks med 2,09 procentenheter 1992. Av detta är 1,5 procentenheter en tillfällig sänkning i syfte att återbetala merparten av de medel som influtit till följd av den ''arbetsmiljöavgift'', som togs ut under 1990 och en del av 1989. Ambitionen är att skapa sådant utrymme för skattesänkningar 1993 att denna sänkning blir permanent.
Till detta kommer en permanent sänkning av arbetsgivaravgifterna med 2,5--3,0 procentenheter till följd av att en arbetsgivarperiod införs i sjukförsäkringen.
Sammantaget sänks således arbetsgivaravgifterna genom våra förslag med minst 4,5 procentenheter 1992. Förutom detta bör den särskilda löneskatten för pensionärers förvärvsinkomster slopas den 1/1 1992. Skattebortfallet kan beräknas till 0,5 miljarder kronor.
8.3 Sänkt fastighetsskatt
Vi föreslår att den statliga fastighetsskatten minskas med en tredjedel den 1 januari 1992. Till detta kommer att realisationsvinstbeskattningen av bostäder måste lindras i syfte att öka rörligheten på bostadsmarknaden. Med verkan från den 1 januari 1991 bör därför uppskovsreglerna återinföras och vidgas till att gälla även för bostadsrätter. Vid beräkning av realisationsvinstens storlek skall anskaffningsvärdet indexuppräknas och de gällande takreglerna reduceras i motsvarande mån. Underlaget för fastighetsskatt bör dessutom förändras så att taxeringsvärdeshöjningar 1990 utöver 50 procent inte utgör sådant underlag. Skattebortfallet blir sammanlagt cirka 4,4 miljarder kronor.
8.4 Sänkt skatt på pensionssparande
Den permanenta pensionsskatten bör successivt slopas. Från den 1 januari 1992 bör den särskilda avkastningsskatten för pensionsfonder sänkas med en tredjedel. Den särskilda löneskatten som är avsedd att belasta arbets- och företagarinkomster för pensionärer över 65 års ålder bör också slopas med verkan från den 1 januari 1992. Sammantaget blir skattebortfallet cirka 2,2 miljarder kronor.
I syfte att från miljösynpunkt få en bättre relation på priset mellan blyad och oblyad bensin och för att minska de kraftigt höjda kostnaderna för hushåll som är starkt beroende av bilen för sina transporter bör skatten på oblyad bensin sänkas med 50 öre från den 1 januari 1992. Skattebortfallet kan beräknas till cirka 1,2 miljarder kronor.
8.5 Sänkt moms
För att Sverige skall kunna delta i den gränslösa marknad som öppnas i Europa den 1 januari 1993 måste mervärdesskatteuttaget sänkas till en nivå som motsvarar övriga Europa. Räknat som pålägg utgår mervärdeskatt under 1991 med 25 procent. 1,54 procentenheter är en tillfällig höjning som upphör med utgången av innevarande år. Enligt vår mening har konjunkturutsikterna, som egentligen aldrig motiverade höjningen, nu förändrats så markant sedan beslutet om att höja mervärdeskatten togs att den tillfälliga höjningen bör slopas redan den 1 juli 1991. Skattebortfallet för budgetåret 1991/92 kan beräknas till cirka 3,5 miljarder kronor.
Genom sänkt momsuttag lindras de negativa effekter som den breddade basen för uttaget leder till bland annat för tjänstesektorn. I två avseenden finns det emellertid skäl att nu göra förändringar.
De slopade reduceringsreglerna för hotell- och serveringstjänster har lett till försämringar av bytesbalansen genom att svenskar i flera fall valt att förlägga sin semester utomlands och utlänningar i mindre utsträckning än vad som annars skulle varit fallet valt att förlägga sin semester till Sverige. Sannolikt har bytesbalansens försämring varit större än de skatteintäkter som uppkommit till följd av de slopade reduceringsreglerna. Den utveckling som redovisas av branschen visar också på kraftiga försämringar vilket också minskat skatteintäkterna. Mellan 1989 och 1990 försämrades ''turistbalansen'' med sex miljarder kronor. Branschens omsättning minskade med 4,3 miljarder kronor vilket medför minskade skatteintäkter på cirka 2,4 miljarder kronor.
Det skattebortfall som skulle uppkomma om reduceringsreglerna återinförs blir synnerligen marginellt och kan beräknas till cirka 0,1 miljarder kronor. Återgången till de gamla reglerna bör ske så snart som möjligt för att bryta den negativa utvecklingen på turistområdet. Ikraftträdandet bör sättas till den 1 maj 1991.
Den införda mervärdebeskattningen av inrikes persontransporter medför orimliga konsekvenser. Ett exempel är att det har blivit billigare att köpa biljett till Helsingör för en resa Stockholm--Helsingborg. Effekterna av momsbeläggningen bör enligt vår mening snarast utvärderas. I avvaktan på detta bör skatten på persontransporter sänkas till samma uttagsnivå -- 60 procent -- som bör gälla för hotell- och serveringstjänster. Skattebortfallet kan beräknas till cirka 0,8 miljarder kronor.
8.6 Lägre skatt för investeringar med mera
En viktigt förutsättning för ökade investeringar i Sverige och en tillfredsställande kapitalförsörjning är en harmonisering av de svenska kapitalskattereglerna med vad som gäller i övriga Europa. Från den 1 januari 1992 bör kapitalvinstbeskattningen för aktier och motsvarande värdepapper sänkas genom att anskaffningsvärdena indexuppräknas vid beräkning av skattepliktig reavinst. Alternativt kan en sänkning av skattesatsen på en nominellt beräknad reavinst till 15 procent övervägas. Schablonreglerna för beräkning av anskaffningsvärdet måste förbättras. Den statliga förmögenhetsskatten bör reduceras med en fjärdedel den 1 januari 1992. En del av sänkningen skall vara att skatten på arbetande kapital slopas helt, liksom sambeskattningen. Omsättningsskatten på aktiemarknaden bör också slopas i sin helhet från den 1 januari 1992.
8.7 Slopad dubbelbeskattning med mera
Ett första steg i slopandet av dubbelbeskattningen för aktieutdelningar, inom ramen för ett skattebortfall på cirka 0,5 miljarder, bör tas den 1 januari 1992. Rätten till kvittning av underskott i näringsverksamhet mot överskott i andra förvärvskällor i samma inkomstslag eller mot inkomst av tjänst bör återinföras. Vissa justeringar i tidigare gällande regler kan övervägas i syfte att endast verkliga rörelseunderskott skall få grunda rätt till kvittning. Den nu införda ränteavdragsbegränsningen till 70 procent vid ränteutgifter som netto överstiger 100 000 kronor slopas per den 1 januari 1992.
8.8 Grundavdrag för barn
I ett första steg införs 1992 ett grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen på 3 500 kronor per barn. Avdraget ersätter den föreslagna bidragshöjningen. För den som inte kan utnyttja grundavdraget -- helt eller delvis -- utgår motsvarande belopp efter skatt som bidrag. De aviserade höjningarna av flerbarnstilläggen ersättes av motsvarande förhöjda grundavdrag för barn.
Dessa förslag leder till ett skattebortfall på sammanlagt cirka 2,2 miljarder kronor.
8.9 Slopad skattereduktion för fackföreningsavgift 1983 infördes en rätt till skattereduktion för fackföreningsavgift. Det huvudsakliga skälet var att skapa skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivares och löntagares kostnader för respektive fackliga organisationsverksamhet.
Det har rått bred enighet i riksdagen om att en skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivare och arbetstagare skall införas. Inkomstskatteutredningen utarbetade ett förslag som innebar att skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopades samtidigt som avdragsrätten för den del av arbetsgivarens avgift som motsvarar organisationskostnader tas bort.
Enligt vår mening bör inkomstskatteutredningens, av majoriteten förkastade, förslag genomföras från den 1 januari 1992. Det medför att skatteintäkterna ökar med cirka 1,7 miljarder kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett successivt sänkt skattetryck,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov och former för finansiering av de planmässiga sänkningarna av skattetrycket,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om successivt sänkta arbetsgivaravgifter,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad förmånsrelatering av socialförsäkringsavgifterna,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beskattningen av sparande,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt avkastningsskatt för pensionssparande i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningar för kommunala skattesänkningar,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om grundavdrag för barn i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om justeringar av det statliga inkomstskatteuttaget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sambandet mellan skattesatsen för kapitalinkomster och inflationen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en successiv sänkning av mervärdeskatteuttaget,
10. att riksdagen beslutar avskaffa den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten från den 1 juni 1991,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nuvärdeavskrivning och rätt till avsättning till periodiseringsfonder i enlighet med vad som i motionen anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt i motionen anförts om företagsbeskattningen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omläggning av energibeskattning i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av miljöavgifter,
15. att riksdagen beslutar sänka skatten på oblyad bensin med 50 öre från den 1 januari 1992,
16. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till Skattesänkningsreserv (nytt anslag) anvisar 7 000 000 000 kr.,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reducerat uttag av mervärdeskatt på inrikes persontransporter i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av uppskovsreglerna vid reavinstbeskattning i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att taxeringsvärdehöjningar vid 1990 års fastighetstaxering överstigande 50 % inte leder till uttag av fastighetsskatt,
20. att riksdagen beslutar slopa den särskilda löneskatten för förvärvsinkomster för pensionärer med verkan från den 1 januari 1992,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad skattereduktion för fackföreningsavgift m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1991 Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Ingegerd Troedsson (m) Anders Björck (m) Görel Bohlin (m) Rolf Clarkson (m) Rolf Dahlberg (m) Ann-Cathrine Haglund (m) Gunnar Hökmark (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Arne Andersson (m) i Ljung Sonja Rembo (m)
1 1990/91:Sf349