Sanktioner mot Sydafrika

Motion 1991/92:U616 av Bertil Måbrink m.fl. (v)

Apartheid är inte död -- behåll sanktionerna

De svenska sanktionerna mot Sydafrika infördes som
påtryckningsmedel för att få bort det avskyvärda
apartheidsystemet. Vi kan konstatera att de internationella
sanktionerna -- tillsammans med den demokratiska kampen
i Sydafrika -- har varit verkningsfulla. Viktiga steg har tagits
på vägen mot ett icke-rasistiskt, demokratiskt Sydafrika.

Nu när flera länder slopat sina sanktioner, reses krav på
det även i Sverige. De nordiska utrikesministrarna
förklarade nu i januari, att deras uppfattning var att vägen
nu var ''oåterkalleligen utstakad för ett demokratiskt
Sydafrika''. De såg möjligheter för att överväga att upphäva
sanktionerna. Men det finns anledning att noga pröva om
förutsättningarna är uppfyllda. Har så avgörande
förändringar skett, att utvecklingen mot ett apartheidfritt
Sydafrika kan sägas vara oåterkallelig?

En del av apartheids viktiga lagar har slopats. Det gäller
lagen om gruppområden, marklagen och lagen om separata
bekvämligheter. I juni 1991 deklarerade regeringen att
lagen, som använts för att dela upp befolkningen enligt ras,
hade avskaffats. Vad som inte uppmärksammades var att
lagen enbart gällde nyfödda och immigranter till Sydafrika.
Regeringen sade dessutom att alla andra lagar, som har
rasmässig indelning, fortfarande gäller. Det är därför viktigt
att notera att det fortfarande finns 22 nationella och över ett
hundra regionala lagar, som fortfarande har rasmässig
indelning. De berör områden, som har avgörande
inflytande över svarta människors dagliga liv, exempelvis de
s.k. hemländerna, medborgarskap samt landets
utbildnings-, hälsovårds- och pensionssystem. Den
avgörande lagen för ett icke-rasistiskt styre är författningen
från 1983, som uttryckligen utesluter afrikanerna från
rätten att rösta och delta i landets styrelse. Regeringen de
Klerk har hittills inte visat sig villig att slopa dessa
apartheidlagar.

Det är även viktigt att studera förslaget till ny grundlag,
som regeringen de Klerk lagt fram. Det författningsförslag,
som nationalistpartiet presenterade i september 1991,
innebär ingalunda ett demokratiskt och icke-rasistiskt
Sydafrika. Det innebär bl.a. att minoritetspartier i
praktiken kan blockera majoritetens beslut i parlamentet.
De tre största partierna ska, enligt förslaget, gemensamt
utse tre presidenter, som i sin tur ska utse regering. Det
innebär i praktiken, att nationalistpartiet även framdeles
räknar med att kunna blockera folkmajoritetens önskan.

Nationalistpartiets förslag innebär också, att stor makt
läggs på kommunerna. Det mest uppseendeväckande är, att
partiet föreslår att rösterna i kommunalvalen ska vara olika
mycket värda. Det står uttryckligen att människor med
egendom ska få röster, som är mer värda än andra
människors. Likaså föreslår partiet att hälften av
kandidaterna i kommunalvalen ska väljas på separata listor.
På dessa kan endast människor med egendom få kandidera.

I slutet av 1991 möttes ANC, regeringen och en rad
andra grupper till en första förhandlingsomgång om
utarbetandet av en ny grundlag. Trots att mötet
(Convention for a Democratic South Africa, CODESA)
innebar vissa framgångar för den demokratiska rörelsen,
återstår två avgörande frågor. Vem ska ha den beslutande
makten under processens gång -- regeringen eller en
övergångsregering? Vilken församling ska utforma den nya
grundlagen? En demokratiskt vald, som bl.a. ANC och den
fackliga rörelsen vill? Eller ska det ske vid själva
förhandlingsbordet, som regeringen vill? Regeringen har
dessutom sagt, att den nya grundlagen ska godkännas i en
folkomröstning, och i en sådan skulle de vita -- enligt
regeringens löften -- få vetorätt.

Sammanfattningsvis kan man inte säga att apartheid är
avskaffad. Nationalistpartiets förslag till förhandlingar och
ny grundlag kan ingalunda betecknas som icke-rasistiska
och demokratiska.

Att regeringen de Klerk försöker bromsa utvecklingen
mot demokrati visar den också genom att underblåsa det
blodiga våld, som Inkatha utövar mot ANC-anhängare. I
augusti 1991 avslöjades att den sydafrikanska armén hade
träningsläger för Inkatha i reservatet Kwa Zulu. I november
framlades bevis för att polisen fortfarande stödde Inkatha
ekonomiskt. 1990 hävde regeringen förbudet mot innehav
av s.k. traditionella vapen. Men det gällde bara zuluernas
rätt att bära ''stridsyxor, spjut, järnrör och knivar''.

I slutet av 1991 fanns det fortfarande ett tusental
politiska fångar, enligt vad den sydafrikanska
mänskorättskommissionen uppgivit.

''Avgörande för om sanktionerna kan lyftas bör vara
faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är djupgående
och oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet'',
skrev utrikesutskottet i sitt betänkande våren 1991. Dessa
villkor är inte uppfyllda i dag. Därför kan sanktionerna inte
upphävas än. Det kan ske först, när en bred
övergångsregering bildats, som har som uttalat mål att
avskaffa apartheid och skapa ett verkligt demokratiskt
Sydafrika. Handelssanktionerna och investeringsförbudet
kan hävas först när en sådan regering begär det.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningarna för ett
upphävande av sanktionerna mot Sydafrika.

Stockholm den 25 januari 1992

Bertil Måbrink (v)

Gudrun Schyman (v)

Bengt Hurtig (v)

Johan Lönnroth (v)

Jan Jennehag (v)