Sanningsförsäkran vid utskottsutfrågningar

Motion 1989/90:K311 av Anders Björck och Hans Leghammar (m, mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:K311

av Anders Björck och Hans Leghammar (m, mp)
Sanningsförsäkran vid utskottsutfrågningar

Sedan den 1 februari 1988 kan riksdagsutskotten anordna offentliga utskottsutfrågningar.
Metoden att inhämta upplysningar genom att utfråga särskilt
inbjudna personer har dock praktiserats tidigare, även om utfrågningarna då
har skett bakom lyckta dörrar.

Det är självfallet av största vikt att de informationer som lämnas till utskotten
är korrekta. De ligger ofta till grund för viktiga beslut.

Något krav på att de personer som framträder inför utskotten skall tala
sanning finns emellertid inte. Det är sålunda möjligt att lämna felaktiga eller
vilseledande uppgifter liksom att förtiga viktig information utan att detta går
att åtgärda juridiskt.

Detta är otillfredsställande. Det innebär att kraven på sanningsenlighet är
större för den som vittnar i t.ex. ett enkelt trafikmål än för den som hörs av
ett riksdagsutskott.

Under senare år har allmänhetens intresse ökat för de utfrågningar - offentliga
eller bakom lyckta dörrar - som anordnas av riksdagsutskotten. Ett
stort antal utfrågningar har genomförts. I samband därmed har bl.a. frågan
rests om inte någon form av sanningsförsäkran borde lämnas av de som företräder
inför utskotten för att lämna upplysningar.

Frånvaron av regler om sanningsförsäkran i samband med utskottsutfrågning
beror förmodligen på att sådana förekom mycket sparsamt vid tidpunkten
för arbetet med nu gällande regeringsform och riksdagsordning. Situationen
i dag är emellertid en annan. Så har t.ex. granskningen av regeringen
vuxit i omfattning och blivit mer inträngande. Det finns starka skäl att införa
någon form av sanningsförsäkran för dem som utfrågas av riksdagsutskotten.

De som företräder inför utskott för att lämna upplysningar kan indelas i
tre kategorier. Det handlar om personer med ett politiskt ansvar, dvs.statsråd,
statssekreterare och politiskt sakkunniga i departementen. Vidare personer
i statlig tjänst. Slutligen privatpersoner som kan vägra företräda inför
utskottet.

Det är viktigt att analysera vad som bör gälla för dem som skall lämna
upplysningar inför utskott. I samband härmed bör övervägas om olika regler
bör gälla för de olika kategorierna, och huruvida sanningsförsäkran skall avläggas
av samtliga grupper. Att statsråd, statssekreterare och politiskt sakkunniga
bör avlägga sanningsförsäkran skall vara självklart.

Frågan bör därför utredas i syfte att skyndsamt införa en ordning med sanningsförsäkran
för utskottsutfrågningar.

Hemställan Mot. 1989/90

K311

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att frågan om sanningsförsäkran
för dem som lämnar upplysningar till riksdagsutskott skyndsamt utreds
i syfte att framlägga lagförslag om sådan försäkran.

Stockholm den 23 januari 1990

Anders Björck (m) Hans Leghammar (mp)

11