Satsning på den marina nischen

Motion 2007/08:Fö229 av Alf Svensson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en satsning på en utveckling av den svenska marina nischen.

Motivering

Det finns vissa grundläggande uppgifter som är viktigare för staten att kunna hantera och lösa än andra. Dit hör försvaret som ytterst handlar om att kunna skydda medborgarna och bevara demokratin och våra fri- och rättigheter. Det räcker inte att enbart vid högtidliga tillfällen verbalt slå vakt om dessa värden. Det krävs faktiska resurser. För att värna vårt land och folk måste resurser finnas för att behärska såväl landområdet som luftrummet och havsområdet.

Sverige har 270 mil sjögräns. Därför måste marinen självfallet få tillräckliga resurser. Det är viktigt för Sverige att ha marin styrka – vem bestrider detta? – men utan utveckling kan det långsiktigt finnas risk för avveckling. I de senaste försvarsbesluten har det generellt efterlysts styrkor som ska kunna användas både nationellt och internationellt. Då borde det, enligt min uppfattning, te sig mer än rimligt att satsa på marinen. Och det borde vara lika självklart att kunna behärska havsdjupet som luftrummet.

De säkerhetspolitiska omständigheterna varierar odiskutabelt över tiden. Det som under en tidsperiod kan te sig fredligt och fritt från varje hotbild kan, vilket alla vet, förändras. För närvarande råder ganska stor överensstämmelse om att vår region är trygg, att avspänning råder. Vem vågar hävda att detta förhållande kommer att gälla 20 år fram i tiden? Allt oftare påpekas att president Vladimir Putin i Ryssland skärper tonen och att det säkerhetspolitiska läget kan komma att te sig annorlunda när eller om den planerade gasledningen på Östersjöns botten, förbi Gotland, blir ett faktum. När utvinning av energifyndigheterna kring Barents hav aktualiseras blir tonläget i regel också annorlunda. Det fordras en långsiktig och fast säkerhetspolitik och vikten av att denna har en bred parlamentarisk förankring.

Rysslands ekonomiska styrka och växande handel i Östersjöregionen har under alla förhållanden förändrat den strategiska situationen i norra Europa. Därtill kommer att yttrandefriheten sitter allt trängre i vårt stora östra grannland. Ryssland å sin sida påtalar att kraven på de ryska minoriteternas rättigheter i de baltiska staterna förbises av de EU-länder som säger sig värna just desamma. Och Natos expansion i Östeuropa upplevs som negativ av den ryska ledningen. Det existerar således spänningar som varken ska överbetonas eller bortses från.

Försvars- och säkerhetspolitiken får för liten uppmärksamhet i regeringsförklaringen och försvaret i allmänhet och marinen i synnerhet en mer än diskutabel behandling i regeringens budgetproposition. Förre försvarsministern, Mikael Odenberg, hävdade att frågorna tas i fel ordning.

Försvaret får inte reduceras till en budgetregulator. Ordningen bör självfallet vara att man först analyserar det säkerhetspolitiska läget, för att sedan besluta om försvarets förmåga, och först därefter fastställa vad försvaret får eller måste få kosta. Jag har svårt för att uppfatta det som om inte Försvarsberedningen och det arbete som sker på Försvarsdepartementet lämnas därhän. Det spekuleras i medier om neddragningar på totalt 4–5 miljarder kronor och detta, såvitt jag förstår, innan en säkerhetspolitisk bedömning gjorts. All verksamhet med skattemedel ska naturligtvis granskas och alla möjligheter till effektivisering ska tas tillvara. Men det måste ske i rätt ordning och, som sagt, försvars- och säkerhetspolitiken måste vara långsiktig och ha en bred parlamentarisk förankring.

Existerar det ingen hotbild över huvud taget? Nya hot kan vara terrorhandlingar, smuggling, cynisk människohandel eller organiserad internationell kriminalitet. Vår säkerhet kan inte längre ses enbart i ett regionalt perspektiv. Det är i ett globalt perspektiv, tillsammans i det internationella samfundet, som vi kan bekämpa nämnda hot.

Det har under åren intresserat mig att följa den svenska marinens och svensk försvarsindustris utveckling. Kockums AB är imponerande långt framme inom sina nischområden och har stor kunskap och erfarenhet av operationer i kustnära zoner. Det är knappast en tillfällighet att amerikanska marinen under två år hyrt in den svenska ubåten HMS Gotland med svensk besättning för att öva och träna.

Visbykorvetterna med smygtekniken har också imponerat på experter, nu senast när ett av fartygen visades upp vid en stor mässa i London, Defence Systems & Equipment International. Fyra av de fem fartygen i serien har överlämnats till Försvarets materielverk från Kockums. De är fullt utvecklade vad gäller smygtekniken och svårfångade på radar eller med annan sofistikerad teknik. De är flexibla och mångsidiga och klarar alla typer av operationer både för hemmaförsvaret och för insatsförsvaret. Jag har själv haft förmånen att följa utvecklingen av dem och att vara med ombord. Jag vågar påstå att de är anpassade till det moderna insatsförsvaret och att Kockums, som byggt dem, ligger före sina konkurrenter med den här tekniken.

Kockums har dessutom en ledande roll inom så kallade minröjningskoncept av olika slag. Det finns alltså fog att påstå att vi i Sverige har en unik marin kunskap. Den bör vi ta vara på och fortsätta att utveckla.

Inom Europa har samarbete på materielsidan påbörjats, och det finns all anledning att bejaka en sådan utveckling. Den leder på sikt förhoppningsvis till ökad effektivitet. Det kommer emellertid att ta lång tid att utveckla detta samarbete, eftersom i regel försvar och försvarsindustri i varje land vill slå vakt om sina rent nationella och säkerhetspolitiska intressen.

I budgetpropositionen, avsnittet materielförsörjning, är oklarheterna påfallande. Jag beklagar detta. Industrin bör självfallet få ett beslut om att få fortsätta utvecklingen av nästa ubåtsgeneration. Ett sådant besked borde komma redan i år. Försvarsmakten har kalkylerat med detta i sina planer och ärendet är, såvitt jag kunnat inhämta, också berett inom Regeringskansliet. Av någon anledning har beslutet dröjt.

Att nu påtala att vi i Sverige inte ska satsa på nästa generation ytfartyg ter sig märkligt. Just nu marknadsförs Visbykorvetterna och intresset för systemet är stort. Att då uttala att det inte blir någon nästa generation försvårar självfallet försäljningen på export.

När det blir dags, om ett antal år, att ta beslut om nästa generation ytfartyg ska naturligtvis också företag i Sverige kunna vara med och konkurrera om ordern. Eftersom vi i Sverige har en plattform i Visbykorvetterna borde detta medföra att det blir mindre kostsamt att ta fram nästa generation.

Utifrån de skäl som angivits ovan finns det således anledning att satsa på den svenska marinen. Det ger dessutom skatteintäkter och fortsatta spin-off-effekter, från den marina sektorn till civil verksamhet. Sverige tillhör de ledande nationerna på det maritima området. Det finns intresse för produkterna på exportmarknaden, vilket gör att systemen blir effektiva och prisvärda för den svenska marinen.

Stockholm den 3 oktober 2007

Alf Svensson (kd)