Sex timmars arbetsdag m.m.

Motion 1994/95:A272 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Innehåll

Historik2

Arbetstidsfrågan och arbetslösheten2

Arbetstider inom EU2

Kortare arbetstid ger fler arbetstillfällen3 1989
års arbetstidskommitté3

Byt ut det underbetalda deltidsarbetet mot
sextimmarsdag4

Kortare arbetsdag kräver begränsad övertid5

Ett första steg -- sjutimmarsdag5

Utvidga försöksverksamheten med sextimmarsdag6

Hemställan7

Historik

Vid seklets början var den genomsnittliga veckoarbetstiden
60 timmar per person och antalet årsarbetstimmar omkring
2 800. 1919 infördes åtta timmars arbetsdag. 1995 är
normalarbetsdagen fortfarande åtta timmar.

1990 var årsarbetstiden knappt 1 500 timmar. Den
genomsnittliga veckoarbetstiden, inklusive deltid, kortare
arbetstid för vissa grupper och andra särlösningar var då
omkring 38 timmar i veckan.

Ett genomgående drag i utvecklingen är att ledigheten
förlagts som hela dagar. Skillnaden mellan 1919 års
lagstiftning om 48 timmars arbetsvecka och nuvarande 40
timmars arbetsvecka är i praktiken att lördagar är arbetsfria.
Normen om åttatimmarsdagen tycks ha etsat sig fast.

Den lagstadgade pensionen, femdagarsveckan, semester,
föräldra- och studieledighet är beslut som i hög grad minskat
arbetstiden, samtidigt har produktiviteten hela tiden ökat.
Under senare tid har en tendens till förlängning av
arbetsdagen visat sig, främst uttryckt i ökat övertidsuttag.
Trots en ökande arbetslöshet har arbetsmängden per
sysselsatt ökat.

Kortare arbetstid och ökad produktivitet har
erfarenhetsmässigt låtit sig väl förenas. Om man studerar
effekterna från de största arbetstidsförkortningarna under
modern tid -- 1919 (åtta timmars arbetsdag) 1938 (två
veckors semester) och 1957--73 (etappvis
arbetstidsförkortning från 48 till 40-timmarsvecka) -- så
framgår detta tydligt. Reformer satte fart på den ekonomiska
aktiviteten.

Arbetstidsfrågan och arbetslösheten

Under senare år har arbetslösheten ökat dramatiskt.
100 000-tals människor har tvingats ut i öppen arbetslöshet.
Politiska beslut om hårda bantningar av offentlig sektor har
kraftigt sänkt den totala arbetstiden i Sverige. Från
september 1993 till september 1994 minskade antalet
arbetade timmar per vecka från 134 miljoner timmar till 116
miljoner. Samtidigt har övertiden ökat från 2,80 till 3,29
miljoner timmar. En faktisk förlängning av den
genomsnittliga arbetstiden har ägt rum. Försämringar av t.ex.
sjukledighet och förkortad semester har också bidragit till
detta.

Arbetstillfällena har alltså koncentrerats på allt färre
personer. Dessa har tvingats arbeta mer övertid istället för att
företagen anställt fler människor. Det tydligaste exemplet ser
vi i dag i exportindustrin, men inom i princip alla branscher
sätter man i dag en stor arbetspress på de anställda.
Övertiden i september 1994 motsvarade över 82 000
heltidsjobb. Enligt TCO-ekonomernas höstrapport 1994
rapporterar 60 % av tillfrågade SIF-klubbar ökad övertid.

Arbetstider inom EU

I de flesta EU-länder är den avtalade eller lagreglerade
arbetstiden kortare än våra 40 timmar. EFS, Europeiska
fackliga Samorganisationen, har visserligen inte nått fram till
sitt mål om 35 timmars arbetsvecka, men man har kommit
en bit på väg.

Metall redovisar i sin arbetstidsutredning en tabell över
arbetstiden inom metallindustrin i Europa 1994. I den
jämförelsen hamnar Sverige på tolfte plats, både vad gäller
veckoarbetstid och årsarbetstid. Tyskland, som Sverige i
många avseenden jämförs med, har den i särklass kortaste
arbetstiden i Europa. 1995 kommer den att vara nere i 35
timmar per vecka. Även de skandinaviska länderna har en
avsevärt kortare arbetstid än Sverige. Danmark har
exempelvis en veckoarbetstid på 37 timmar.

Det land som kortat arbetstiden mest, Holland med 13
procent 1983--91, är också det land som haft den
gynnsammaste sysselsättningsutvecklingen under denna
period enligt EU-kommissionens egen rapport
''Employment in Europe'' (Luxemburg 1993).

Utvecklingen i Sverige har inte följt övriga Europa. Fram
till 1984 var utvecklingen i Sverige tämligen likartad med
Tyskland, Danmark och Finland. Efter 1984 förkortades
sedan arbetstiden främst i Tyskland, men också i Danmark
och Finland. Den snabbt stigande arbetslösheten var det
viktigaste argumentet för att förkorta arbetstiden i Tyskland
och Danmark. I Finland skedde förkortningen mer som en
anpassning till övriga Europa. (Källa: Metalls
arbetstidsutredning, 1994.)

Kortare arbetstid ger fler arbetstillfällen

En viktig fråga är om arbetstidsförkortningen kan minska
arbetslösheten.

Tidigare forskning med hjälp av simulerade modeller har
kommit till olika resultat hur en arbetstidsförkortning slår.
Ny forskning bl a från Tyskland visar att
arbetstidsförkortning ger ökad sysselsättning. Metall
redovisar i sin arbetstidsutredning en översikt av tolv tyska
undersökningar. Alla har från olika utgångspunkter kommit
fram till samma sak. Arbetstidsförkortningarna i Tyskland
har ökat sysselsättningen, med mellan 35 och 80 procent per
förkortad tidsenhet. En fördel med denna typ av
undersökningar är att det är en genomförd
arbetstidsförkortning som mäts och inte teoretiska
antaganden om hur en förkortning kan tänkas påverka
sysselsättningen.

Självklart löser inte en arbetstidsförkortning alla
problemen med arbetslöshet. Vänsterpartiet har i annan
motion visat på en helhetsstrategi med en mängd förslag hur
arbetslösheten kraftigt skall minska.

I dagens läge finns stora outnyttjade resurser av mänsklig
arbetskraft -- många är öppet arbetslösa och ett stort antal
människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Många
hemarbetande och studerande vill också komma ut i
arbetslivet. Det finns ett stort antal deltidsarbetslösa som vill
öka sin sysselsättningsgrad. Enligt en LO-studie önskade
19 % av LO:s kvinnliga medlemmar öka sin arbetstid. Totalt
arbetar 315 000 kvinnor kortare tid än de önskar.

1989 års arbetstidskommitté

När arbetstidskommitténs majoritet presenterade sitt arbete
i juni 1989 så sköts varje förkortning av den dagliga
arbetstiden på framtiden.

Arbetstidskommittén hävdade att en arbetstidsförkortning
(med hel eller delvis lönekompensation) leder till ökade
kostnader för företag, kommuner och andra arbetsgivare och
att detta i sin tur medför sämre konkurrenskraft för företagen
och sämre ekonomi för kommunerna. Detta skulle leda till
högre arbetslöshet.

Utifrån dagens situation kan vi konstatera att kommitténs
antaganden var felaktiga.

Kommitténs betänkande byggde på en arbetstidsprognos
från SCB, som innebar att den totala förvärvsarbetade
arbetstiden (anställda och egna företagare) i Sverige skulle
öka stadigt fram till sekelskiftet -- från ca 6,25 miljarder
timmar 1985, till 6,53 miljarder timmar 1990. År 2000 skulle
siffran vara 6,88 miljarder timmar. Kommittén trodde att
efterfrågan på arbetskraft skulle vara så hög att problemet
även i början av 90-talet skulle bli brist på arbetskraft! Först
när vi nått 1995 års volym (6,74 miljarder timmar) kunde
kommittén tänka sig att påbörja en arbetstidsförkortning.

Så här skrev den: ''Under de närmaste åren kommer, enligt
löfte i regeringsförklaringen, semestern att förlängas till sex
veckor och föräldraförsäkringen enligt riksdagsbeslut att
förlängas till 18 månader. Våra beräkningar visar att dessa
reformer kommer att ta betydande resurser i anspråk men att
de ekonomiska konsekvenserna av dem inte är
oöverkomliga.'' (SOU 1989:53, huvudbetänkandet, sid 224.)

Den ekonomiska modell som 1989 års arbetstidskommitté
byggde på utgick från tanken att arbetskraftsutbudet styrs av
''nyttomaximerade hushåll''. Arbetstidens effekter på
fördelningen av arbetstid och inkomster mellan individer i
ett hushåll var det omöjligt att studera i den modellen och
könsjämlikhetsaspekten föll därför helt utanför.

Utvecklingen under 90-talet har visat att
arbetstidskommitténs antaganden hade mycket lite med
verkligheten att göra.

Byt ut det underbetalda deltidsarbetet mot sextimmarsdag 1990
yrkesarbetade 86 procent av alla kvinnor i åldern 20
till 64 år, vilket är mer än en 60-procentig ökning sedan 60-
talet. Kvinnorna har alltså ökat sin ''produktivitet'' och
därmed bidragit till välfärdsökningen under dessa år.

Men denna revolution har inte inneburit någon större
förändring i arbetstidens förläggning eller längd. Tvärt om
har kvinnans inträde på arbetsmarknaden inneburit att hon
har fått dubbla bördor -- både ansvaret för produktionen och
för barn och hushåll.

Bakom statistiken om kvinnors höga förvärvsfrekvens
döljer sig också ekonomiska och strukturella skillnader
mellan könen. Småbarnsmammorna kan redan sägas ha
infört sextimmarsdagen på egen hand och betalat den med
kraftiga lönesänkningar.

Småbarnspapporna, som jämförelse, tillhör den grupp som
har de absolut längsta arbetstiderna (42 timmar eller mer)
medan majoriteten kvinnor med små barn arbetar deltid
(omkring 30 timmar). I dag har våra barn längre arbetsdagar
än vi vuxna. Skall barn få chansen att umgås med sina
föräldrar -- och inte minst med sina pappor -- behövs en
daglig arbetstidsförkortning.

Oavsett facklig tillhörighet arbetar kvinnor oftare på
obekväma tider än männen och lågavlönade kvinnorna
arbetar förhållandevis oftare på obekväma tider än kvinnor
med högre lön. Deltidsarbetet för kvinnor ökar i omfattning.

Den genomsnittligt förvärvsarbetade tiden per år i åldrarna
mellan 16 och 64 år i Sverige ligger på nivån 1 200 timmar.
Män förvärvsarbeter nästan två timmar mer per arbetsdag än
kvinnor. Kvinnor ägnar i gengäld drygt tre timmar åt
hemarbete per dag, att jämföras med männens en timme.
Andra kvartalet 1994 arbetade män i genomsnitt 39,6 timmar
och kvinnor 32,2 timmar.

Rent matematiskt är det således möjligt att inom ramen för
sex timmars förvärvsarbete om dagen -- och två timmars
hemarbete! -- för alla att öka den totalt förvärvsarbetade
tiden. Sextimmarsdagen ger möjlighet att jämnare fördela
den betalda arbetstiden och ändå upprätthålla den
samhälleligt nödvändiga arbetsmängden.

En kortare arbetsdag för alla är ett viktigt rättvise- och
jämställdhetskrav. En kortare arbetsdag med
lönekompensation för de lågavlönade skulle minska
löneskillnaderna mellan kvinnor och män och öka
jämställdheten inom familjen.

Vänsterpartiet föreslår att JämO ges i uppgift att -- i arbetet
med löneskillnader mellan kvinnor och män -- även utreda
en förkortad arbetsdags effekter på löneskillnaderna mellan
könen, och på jämställdheten i arbetslivet.

Kortare arbetsdag kräver begränsad övertid

En förkortning av arbetstiden bör kombineras med en
kraftig begränsning av övertid. Vänsterpartiet anser därför
att taket för övertiden bör sänkas. Regeringen har förpassat
frågan om begränsning av övertid till en kommande
arbetstidsutredning. Vänsterpartiet anser att det nuvarande
läget med en extremt hög arbetslöshet motiverar att denna
begränsning genomförs omedelbart. Både månads- och
årstaket bör sänkas, en halvering kan vara ett riktmärke. En
bättre planering av det ordinarie arbetet stimuleras då. För
extraordinära händelser finns i dag möjlighet för dispens,
detta utrymme bör vara oförändrat.

Dessutom bör en extra arbetsgivaravgift på all övertid
övervägas. Detta skall även gälla deltidsarbetandes mertid.
En sådan avgift gör all övertid dyrare. Det ger en stimulans
till arbetsgivarna att utöka arbetstiden för de deltidsarbetande
som ofta arbetar mertid. Detta skulle gynna deltidsarbetande,
ofta kvinnor, som vill öka sin ordinarie arbetstid. För
arbetstid över gällande tak bör den extra arbetsgivaravgiften
höjas ytterligare. Detta ger starka incitament att omvandla
övertid till nya tjänster. Variation av arbetsgivaravgiften
används i dag för att påverka arbetsmarknaden. I
kombination med sänkt arbetsgivaravgift vid nyanställningar
så uppnås maximal effekt.

De arbetsgivare som överträder lagen utan stöd i
kollektivavtal betalar en övertidsavgift. För stora företag är
dagens avgift av ringa betydelse. Denna avgift bör tillföras
ett belopp som fastställs i relation till företagets storlek,
denna progressiva del av övertidsavgiften skall tillfalla
staten.

Ett första steg -- sjutimmarsdag

Vänsterpartiet har länge arbetat för en övergång till
sextimmarsdag. Vi har gjort det av jämställdhetspolitiska
skäl -- för att få en jämnare balans mellan mäns och kvinnors
yrkesarbete och familjeansvar -- och vi har gjort det av
generella välfärdsskäl -- för att göra livet drägligare. De med
de tyngsta jobben skulle gynnas särskilt. Syftet har dessutom
till en del varit arbetsmarknadspolitiskt: genom att
omfördela arbetstiden ska fler kunna sysselsättas. Utöver
dessa näraliggande skäl öppnar också sextimmarsdagen
möjligheter till en ny syn på och organisering av arbetslivet.

I dagens konjunkturläge med skyhög arbetslöshet och
förändrade produktionsförhållanden är det viktigt att se över
arbetstidsfrågan. Förslag på åtgärder bör sättas in i ett
långsiktigt perspektiv där en sextimmarsdag ses i
kombination med framför allt skattepolitiken, familje- och
utbildningspolitiken. Det är vårt ansvar att använda alla
medel som står till buds för att anpassa svensk
arbetsmarknadspolitik till en framtida arbetsmarknad.
Arbetstidsvapnet är ett sådant medel. Man kan inte ersätta
kampen för nya jobb med kampen för sex timmars arbetsdag,
men arbetet bör bedrivas parallellt.

Mycket talar för att det finns en växande vilja hos
befolkning och fackföreningsrörelse att prioritera kortare
arbetstid framför rent ekonomiska förbättringar. Insikten att
all välfärd inte kan mätas i pengar börjar växa sig starkare.
Undersökningar (bl.a. av TCO) visar att viljan att förkorta
arbetsdagen, även med lägre lön, var stor om det skulle leda
till fler jobb. Mest positiva var kvinnorna.

Metallindustriarbetarförbundet har ställt sig bakom målet
30-timmarsvecka på lång sikt. I en enkät inför 1995 års
avtalsrörelse visar det sig att 80 % av Metalls medlemmar
är beredda att acceptera att en del av löneutrymmet tas ut i
förkortad arbetstid. Även SIF har ställt sig bakom sex
timmars dag för alla, med ett stort personligt inflytande vid
förläggningen av arbetstiden samt att ett första steg ska tas
under 1990-talets början.

I ett första steg kan Vänsterpartiet tänka sig en
arbetstidsförkortning till sjutimmarsdag 1997. På sikt, på
andra sidan sekelskiftet, införs så en generell
sextimmarsdag.

Vissa yrken i samhället kräver tjänster där den samlade
dagsarbetstiden överstiger sex timmar. Självklart ska dessa
grupper inte tvingas in i en oflexibel sextimmarsdag. Inom
många jobb och för vissa människor är det mer praktiskt med
en annan förläggning av arbetstiden. Väsentligt är dock att
normalarbetstiden skall vara sextimmars arbetsdag eller 30
timmars arbetsvecka. Arbetstagaren skall ha stort inflytande
över arbetstidens förläggning men också rätt till en
arbetstidsförkortning genom minskad daglig arbetstid.

Utvidga försöksverksamheten med sextimmarsdag

Idag pågår en rad försök med förkortad arbetstid, främst
inom den offentliga sektorn. Hemtjänsten i Kiruna, olika
landsting och kommuner har alla i försöksverksamhet visat
att arbetstidsförkortning leder till ökad produktivitet i form
av minskad sjukfrånvaro, mindre arbetsskador och höjd
effektivitet. I vissa fall har försöksverksamheten krävt extra
medel initialt för att sedan i stort finansiera sig själv.
Utvärdering av flera försöksverksamheter har också visat att
de som deltagit i verksamheten varit mycket positiva och
redovisat att de upplevt en mycket starkt ökad livskvalitet.

Det finns nu ett behov av att inom nya sektorer och
branscher starta försök med sextimmarsdagen för att kunna
undersöka vilka effekter en arbetstidsförkortning får
företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt. Det behövs
också ett bredare underlag för att se hur förkortad arbetstid
kan påverka arbetslösheten inom olika branscher och vilka
socialmedicinska effekter i form av minskade arbetsskador
som kan nås.

Regeringen har i enlighet med Vänsterpartiets tidigare
förslag beslutat tillsätta en ny arbetstidsutredning. Det
beslutet får inte innebära att försöksverksamheten med
sextimmarsdagen avstannar. Istället är det ytterligare ett
motiv för att utveckla försöken inom olika sektorer för att
öka kunskaperna om effekterna av en arbetstidsförkortning.
Utredningen skulle ges ett bättre underlag med
försöksverksamhet.

Vänsterpartiet föreslår att en stödfond inrättas för
arbetsgivare som deltar i försöksverksamheten med minskad
arbetstid.

Stödet skall ges i form av avdrag på arbetsgivaravgiften.
Vänsterpartiet föreslår att denna försöksverksamhet med
kortare arbetsdag inleds redan under kommande budgetår.
För detta anvisar Vänsterpartiet ett utrymme på
1 000 000 000 kronor (se annan motion).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att JämO får i uppdrag
att utreda en förkortad arbetsdags effekter på
löneskillnaderna mellan könen enligt vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare begränsning av tak för
övertids- och mertidsarbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om extra arbetsgivaravgift på allt
över- och mertidsarbete samt en extra höjning på övertid över
tak,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att göra en del av övertidsavgiften
progressiv,1

5. att riksdagen hos regeringen begär en plan för minskning
av normalarbetsdagen till sju timmar år 1997 och sex timmar
på längre sikt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet med kortare
arbetsdag.

Stockholm den 24 januari 1995

Gudrun Schyman (v)

Ingrid Burman (v)

Stig Sandström (v)

Hans Andersson (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)

1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SkU.