Sex timmars arbetsdag

Motion 1989/90:A716 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A716

av Lars Werner m. fl. (vpk)
Sex timmars arbetsdag

Sex timmars arbetsdag med full lön behövs nu

Under 1989 avslutade arbetstidskommittén sitt arbete. Resultatet av kommitténs
arbete och avsaknaden av förslag till en daglig betald arbetstidsförkortning
är nedslående. Besvikelsen är stor bland kvinnogrupper och kvinnoorganisationer
som sedan länge drivit kravet på en daglig arbetstidsförkortning.
I takt med den ökande utbrändheten och de ökande arbetsskadorna
på arbetsmarknaden främst bland kvinnorna, borde arbetstidskommitténs
majoritet insett nödvändigheten av att införa sex timmars arbetsdag.

Inför 1990-talet kommer sextimmarsdagen att bli den stora kvinnofrågan
och även den stora frågan i arbetslivet. Nu behövs ett beslut om en plan för
genomförandet av sextimmarsdagen under 1990-talet. Sextimmarsdagen
skall införas med full lönekompensation för låg- och mellanlönegrupperna
enligt vpk:s uppfattning.

Sextimmarsdagen är nödvändig för att ...

* mångå barn i dag far illa. Barnen har längre arbetsdag än de vuxna. Skall
barn få chansen att umgås mer med sina föräldrar är lösningen en daglig
arbetstidsförkortning.

* en förkortning av arbetsdagen ger högre livskvalité. Det skulle ge en möjlighet
för människor att förkovra sig genom utbildning, omskolning och
fortbildning. Det skulle också ge människor chansen till ökad avkoppling
och rekreation för att kunna möta vardagens ökande bördor. Det skulle ge
människor mer ork för meningsfull aktivitet i föreningslivet, i det fackliga
arbetet och i politiken

* det skulle minska den belastning som många kvinnor i dag upplever genom
dubbelarbetet; ansvaret för barnen, kontakterna med barnomsorg och
skola, klädvård, matinköp, städning, diskning, tvättstugan, planering av
hushållsekonomin, godnattsagoläsning och det egna yrkesarbetet

* många yrkesverksamma kvinnor arbetar deltid för att de inte hinner eller
orkar arbeta heltid. De har på eget initiativ gått ned till sex timmars arbetsdag
trots löneavdrag. För många lågavlönade kvinnor skulle sextimmarsdagen
innebära ett välbehövligt lönelyft.

* det skulle möjliggöra för kvinnor att delta i arbetslivet på samma villkor Mot. 1989/90

som männen. I dag är heltidsarbete med egen försörjning oftast omöjligt A716

att kombinera med ansvar för hem och familj.

Ingen förkortning utan omfördelning

En övergång till sex timmars arbetsdag under 1990-talet är en strukturell reform,
där arbetstiden skulle jämnas ut mellan olika grupper i samhället. Om
det samlade antalet förvärvstimmar fördelades jämnt över befolkningen i de
produktiva åldrarna skulle det innebära ungefär sex timmars arbetsdag per
person, trots införande av en sjätte semestervecka.

Arbetstiden är idag snett fördelad över befolkningen; en del människor
arbetar många timmar med mycket övertid, andra (oftast kvinnor) arbetar
deltid och en del står helt utanför arbetsmarknaden. Arbetstiden kan alltså
omfördelas, spridas mer jämnt över olika grupper.

En tidsplan måste nu tas fram för en successiv nedtrappning av arbetstiden
och för införandet av sex timmars arbetsdag inom en tioårsperiod.

Omställningsproblemen är hanterbara

En allmän och planerad arbetstidsförkortning kräver i många sektorer en
förändrad arbetsorganisation. En sådan förändring är välbehövlig. En arbetstidsförkortning
driver fram en ökad produktivitet. Inte genom ökad arbetstakt
utan genom en effektivare organisation som bättre tar tillvara kompetens
och engagemang hos de anställda.

Det är utan tvivel så att en så omfattande reform som sex timmars arbetsdag
kommer att innebära stora omställningsproblem för samhället. Det är
därför viktigt att arbetet med reformen snarast påbörjas. I vissa kommuner
har detta arbete redan påbörjats. I Kiruna har sex timmars arbetsdag med
full lönekompensation införts inom hemtjänsten. I några kranskommuner
runt Stockholm har en arbetstidsförkortning i vissa delar av vården genomförts.
Det är nödvändigt att detta arbete byggs ut.

På allt fler kvinnliga arbetsplatser i landet, inte minst inom den offentliga
sektorn, säger personalen upp sig på grund av dåliga arbetstider och arbetsförhållanden.
Genom en förkortad arbetsdag med full lön förbättras arbetsförhållandena
och personalomsättningen och bristen på personal kan
minska, vilket både kommunerna tjänar ekonomiskt på och brukarna gynnas
av.

Allmän välvilja och vackra ord räcker inte ...

I över tio års tid har kvinnor och män i sina fackliga och politiska organisationer
aktivt drivit kravet om en förkortning av arbetstiden till sex timmars arbetsdag.
De har mötts med allmän välvilja, men också av varierande förklaringar
till varför det just nu inte är möjligt att besluta om en arbetstidsförkortning.

De socialdemokratiska och fackliga ledningarna är välvilliga till avlägsna
mål om sex timmars arbetsdag men avvisar varje konkret förslag till en daglig
förkortning av arbetstiden. 14

Nej till flexibilitet - ja till kortare arbetsdag

Vpk avvisar alla försök att leda in arbetstidsfrågan i en återvändsgränd. Vad
som behövs är en förkortning av arbetstiden till sex timmars arbetsdag. Arbetarrörelsen
måste samlas till ett gemensamt agerande. Sex timmars arbetsdag
får inte fuskas bort genom att kortsiktiga vinstintressen får avgöra arbetstidsformerna
i framtiden. Sex timmars arbetsdag handlar om vilken samhällsutveckling
arbetarrörelsen vill befrämja. Jämlikhets- och rättviseideologin
borde segra i hela arbetarrörelsen. Det avgörande är att stoppa flexibla
och konjunkturanpassade arbetsformer och börja en snabb utveckling mot
sex timmars arbetsdag. Börja avvecklingen av åttatimmarsdagen redan nu.

Kortare arbetsdag i kombination med begränsning av
övertiden

En förkortning av arbetstiden ska givetvis kombineras med en kraftig begränsning
av övertiden. Övertidsuttaget motsvarar i dag hela den öppna arbetslösheten.
Redan nu bör övertiden begränsas till högst 50 timmar per år
bl.a. för att begränsa flexibla och konjunkturanpassade arbetstider.

Kortare arbetsdag kräver beslut nu

Samhällsdebatten angående framtidens arbetstider rör sig för tillfället mest
om arbetskraftsbristen och att vi borde arbeta mer respektive flexibiliteten
till individuella behov.

Men problemet kanske inte är att vi arbetar för litet utan tvärtom. Det
finns forskare som menar att vi borde arbeta kortare tid och att det skulle bli
samhällsekonomiskt lönsamt med en arbetstidsförkortning.

I samhället finns outnyttjade resurser av mänsklig arbetskraft - bland invandrare
och flyktingar, bland de handikappade, hos en viss del av förtidsoch
ålderspensionärer, hos de hemarbetande som önskar komma ut i arbetslivet,
hos de öppet arbetslösa, hos dem som omfattas av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder osv.

Många produktionsprocesser och servicebehov kräver dygnet-runt-verksamhet.
Detta ger inte utrymme för någon flexibilitet till individuella behov
utan schemaläggningen sker i samverkan med arbetskamrater.

Så länge de arbetande inte i kraft av sitt ägande av produktionsmedlen
eller på annat sätt har inflytande över sitt arbete är man också beroende av
ägarnas och de beslutandes vilja.

Valet i arbetstidsfrågan står mellan att gynna individuella lösningar som
gynnar den starke eller att välja generella lösningar, som värnar om alla.
Skall en daglig arbetstidsförkortning genomföras krävs beslut NU. I annat
fall kommer SAF och storfinansen att helt genomföra sina arbetstidsformer,
flexibilitet och konjunkturanpassade arbetstider.

Jämlikhet mellan man och kvinna, sysselsättning, fördjupad demokrati,
tid för barn och äldre, tid för kultur och fritid,en rättvis fördelning, stopp för
utslagning m m kräver en förkortad arbetsdag till sex timmar. Planen för
1990-talet måste göras nu.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en plan för minskning av arbetsdagen
till sex timmar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till begränsning av
flexibla och konjunkturanpassade arbetstider,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till begränsning av
övertiden till högst 50 timmar per år.

Stockholm den 18 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)
Maggi Mikaelsson (vpk)
Jan-Olof Ragnarsson (vpk)

Mot. 1989/90
A716

Margo Ingvardsson (vpk)
Berith Eriksson (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Karl-Erik Persson (vpk)

gotab 99594, Stockholm 1990