Sex timmars arbetsdag

Motion 1991/92:A711 av Lars Werner m.fl. (v)

''Arbetstiden -- hur länge vi arbetar och när
vi arbetar -- styr våra liv. Den påverkar vår hälsa, vår
situation på arbetet, vår ekonomi och våra möjligheter till
en rik fritid och gemenskap med andra.'' (Ur LOs rapport
Klass och Kön)

Ovanstående citat visar på ett bra sätt varför
vänsterpartiet så enträget driver frågan om en daglig
arbetstidsförkortning. Sex timmars arbetsdag är en viktig
jämställdhetsfråga, men den är också en fråga om
förutsättningar för ett jämlikt samhälle, där män och
kvinnor på lika villkor kan ta del både i produktion och i
reproduktion, det vill säga ta hand om och ansvara för barn
och hushållsarbete.

En daglig arbetstidsförkortning skulle också ge
förutsättningar för en rikare fritid och gemenskap med
andra.

Arbetets mening

Arbete har alltid varit nödvändigt för människans
överlevnad. Först i och med industrialismens genombrott
och penningekonomins införande började arbetet mätas i
termer av produktivitet och ekonomisk tillväxt.

Arbetets mening är att tillgodose mänskliga behov och
det måste ske så att människor och natur belastas minimalt.
Det betyder att reproduktionen måste fungera, både av
människor och natur.

I det högt utvecklade samhälle som Sverige utgör deltar
både män och kvinnor i produktionen, dvs förvärvsarbetar,
men arbetets organisation och förläggning i tid och rum har
inte anpassats till denna verklighet.

Fortfarande har kvinnorna huvudansvaret för
reproduktionen, dvs för barnen, för den grundläggande
utbildningen, vården och omsorgen och fortfarande har
kvinnors arbete lägre värde än männens, trots att det är
precis lika oundgängligt nödvändigt som produktionen av
varor och andra tjänster.

Fortfarande har vi i Sverige ett arbetsliv och en
arbetsorganisation som till stora delar bygger på hur
samhället var organiserat för mer än en mansålder sedan.
Trots 70 år av i stort sett obruten produktivitetsutveckling
inom ekonomin är det fortfarande åtta timmars arbetsdag
som gäller som norm.

Sverige har genomgått en revolution när det gäller
kvinnors förvärvsarbete, vilket har lett till att det i dag finns
i stort sett lika många kvinnor som män i arbetslivet. 1990
fanns 86% av alla kvinnor i åldern 20 till 64 år i
arbetskraften. Det är mer än 60% ökning sedan 60-talet.
Med andra ord är det kvinnorna som ökat sitt arbete i
samhället och på så sätt bidragit till välfärdsökningen under
dessa år. Men detta har inte inneburit någon större
förändring i arbetstidens förläggning eller längd. Tvärt om
har kvinnans inträde på arbetsmarknaden inneburit att hon
har fått dubbla bördor, ansvaret både för produktionen och
för barnen och hushållet.

Vänsterpartiet anser att det är hög tid att ändra på det
och införa en arbetstid och en arbetsorganisation som är
anpassad till dagens samhälle, med både män och kvinnor
som förvärvsarbetande.

Arbetstidsförkortning kräver omfördelning

En övergång till sex timmars arbetsdag under 90-talet är
en strukturell reform, där arbetstiden skulle jämnas ut
mellan olika grupper i samhället. Ett intressant faktum är
att om det samlade antalet förvärvstimmar fördelades
jämnt över befolkningen i de produktiva åldrarna skulle det
innebära ungefär sex timmars arbetsdag per person. Det
är denna omfördelning som vänsterpartiet vill åstadkomma.

En förkortning av arbetstiden skulle också vara ett
medel att minska den höga arbetslösheten. Bidrag och a-
kassa skulle bytas ut mot arbete och lön. Hög arbetslöshet
är förutom den mänskliga tragedi som det innebär också ett
slöseri med ''produktionsresurser'' som ett modernt
industrisamhälle inte har råd med.

Arbetstiden är i dag snett fördelad över befolkningen.
Småbarnspappor tillhör den grupp som har de absolut
längsta arbetstiderna medan andra grupper arbetar deltid --
påtvingad eller självvald -- och åter andra är arbetslösa.

Statistik från SCB (Statistiska Centralbyrån) från andra
kvartalet 1989 visar att en man med barn under sju år i
genomsnitt arbetar 42,8 timmar per vecka. Motsvarande
siffror för kvinnor är 30 timmar per vecka. Med andra ord
har småbarnsmammorna själva infört sextimmarsdagen och
de har betalat den med en 25-procentig lönesänkning.

Ett arbetstidsproblem som till största delen är
kvinnornas är deltidsarbetet och arbete på obekväm
arbetstid. Oavsett facklig tillhörighet arbetar kvinnor oftare
på obekväma tider än männen, men de lågavlönade
kvinnorna arbetar förhållandevis oftare på obekväma tider
än kvinnor med högre lön.

Deltidsarbetet ökar i omfattning och går mot allt längre
deltider. Andelen kvinnor som arbetar mindre än 20 timmar
per vecka är nu bara 6%. För många kvinnor är
deltidsarbete ett sätt att orka med ett tungt förvärvsarbete
och/eller ett sätt att också orka med barn och
hushållsarbete. För andra kvinnor finns det inte
heltidsarbete att få, därför att arbetsgivaren bara erbjuder
deltidsjobb. 1988 gällde den situationen för 180 000
kvinnor.

Om alla arbeten organiserades som heltidsarbeten
motsvarande sex timmar per dag, skulle många kvinnor få
ett bättre liv. Arbetslagets och individens inflytande över
arbetstidens förläggning och hur en kommande
arbetstidsförkortning skall tas ut måste stärkas.

Arbetstiden borde alltså omfördelas och spridas mer
jämnt mellan olika grupper. Vänsterpartiet kräver därför
att en tidsplan upprättas för en successiv nedtrappning av
arbetstiden och för införandet av sex timmars arbetsdag
inom en tioårsperiod.

Självklart kommer en arbetstidsförkortning inte alltid
att kunna ske genom att den dagliga arbetstiden minskas.
Inom många jobb och för vissa människor är det mer
praktiskt med en annan förläggning av arbetstiden. Det
viktiga är att normalarbetstiden skall vara 6 timmars
arbetsdag eller 30 timmars arbetsvecka istället för 8 timmars
arbetsdag och 40 timmars arbetsvecka. Arbetstagaren skall
också ha rätten att kräva att arbetstidsförkortningen sker
genom en minskning av den dagliga arbetstiden.

Kortare arbetsdag kräver begränsad övertid

En förkortning av arbetstiden måste kombineras med en
kraftig begränsning av övertiden. Övertidsuttaget
motsvarar en stor del av den öppna arbetslösheten. Redan
nu bör övertiden begränsas till högst 50 timmar per år.

Sex skäl för sex timmar 1.
Sextimmarsdagen är nödvändig för barnen. Barn har
i dag längre arbetsdagar än de vuxna. Skall barn få chansen
att umgås med sina föräldrar -- och inte minst pappan -- är
lösningen en daglig arbetstidsförkortning.

2. Sextimmarsdagen är nödvändig för kvinnorna. Det
skulle minska den belastning som många kvinnor i dag
upplever genom dubbelarbete med både förvärvsarbete och
huvudansvar för barn och hushåll.

3. Sextimmarsdagen är nödvändig för männen. I dag är
det småbarnspapporna som har de allra längsta
arbetstiderna. Med sex timmars arbetsdag skulle också
papporna hinna vara med sina barn och dela ansvaret för
deras uppväxt.

4. Sextimmarsdagen är nödvändig för livskvalitén. Det
skulle ge människor en möjlighet att förkovra sig genom
utbildning, omskolning och fortbildning. Det skulle också
ge människor ökad chans till avkoppling och rekreation och
mer ork för meningsfull aktivitet i föreningsliv, i fackligt och
politiskt arbete.

5. Sextimmarsdagen är nödvändig för arbetslivet. Om
människor skall orka vara kreativa i det moderna
arbetslivet, så krävs det en arbetstidsförkortning. 70 år efter
åttatimmarsdagens införande är det dags för nästa steg.

6. Sextimmarsdagen är nödvändig för jämställdheten.
En sänkt arbetstid med lönekompensation till de
lågavlönade skulle minska löneskillnaderna mellan kvinnor
och män.

Kortare arbetsdag kräver beslut nu

Samhällsdebatten om framtidens arbetstider handlar
mest om att vi borde arbeta mer och om flexibilitet till
marknadens och individens behov.

Men problemet är kanske inte att vi arbetar för lite utan
tvärt om. Det finns både forskare och ekonomer som anser
att vi borde arbeta kortare tid och att det skulle bli
samhällsekonomiskt lönsamt med en arbetstidsförkortning.
Med sex timmars arbetsdag skulle man få flera fördelar,
även med ett strikt marknadsekonomiskt synsätt bl.a.
genom att man t.ex. skulle kunna få ett effektivare
utnyttjande av lokaler och maskiner. Man skulle kunna ha
ett utökat öppethållande på olika serviceinrättningar som
banker, socialkontor, arbetsförmedling m.m.

I samhället finns outnyttjade resurser av mänsklig
arbetskraft -- bland invandrare och flyktingar, bland
handikappade och bland vissa förtids- och
ålderspensionärer, bland de hemarbetande som vill komma
ut i arbetslivet, bland deltidsarbetslösa och bland de öppet
arbetslösa... Listan kan göras lång.

Valet i arbetstidsfrågan står mellan att gynna
individuella lösningar som gynnar de starka eller välja
generella lösningar, som värnar om alla. Så länge de
arbetande inte i kraft av sitt ägande av produktionsmedlen
eller på annat sätt har inflytande över sitt arbete är man
också beroende av de ägandes och de beslutandes vilja.
Skall en daglig arbetstidsförkortning genomföras krävs
beslut NU. I annat fall kommer SAF och storfinansen att
helt genomföra sina arbetstidsformer med
konjunkturanpassade arbetstider och en ökande
arbetslöshet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en plan för
minskning av normalarbetsdagen till sex timmar under
1990-talet,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
begränsning av flexibla och konjunkturanpassade
arbetstider,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
begränsning av övertiden till högst 50 timmar per år.

Stockholm den 23 januari 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Karl-Erik Persson (v)