Sjöfart - farledsavgifter och konkurrensneutralitet

Motion 2003/04:T322 av Catherine Persson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en förändring bör göras av Sjöfartsverkets konstruktion av farledsavgifter i syfte att leda till avgifter som är konkurrensneutrala.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga en annan finansiering av Sjöfartsverket.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av sjöfartens totala konkurrenssituation i förhållande till andra transportslag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att regeringen tillsammans med övriga länder i Europa verkar för konkurrensneutrala regler gällande för europeisk sjöfart.

Motivering

En stor mängd gods fraktas kors och tvärs över världen. Ibland kan det upplevas som ett absurt byte av varor. Med anledning av den omfattande export som sker är det därför angeläget att handel och transporter kan ske på ett för alla parter acceptabelt sätt. Sverige har en stor utrikeshandel. En mycket stor andel av produkterna fraktas på vatten. Ett stort antal transporter av gods sker till och från Sverige via hamnarna i Skåne och över Öresund. Näringslivet i Europa kräver olika transportslag och alternativa transportvägar för sina godstransporter. Såväl hamnarna i Skåne som Öresundsbron erbjuder detta redan och har också som ambition att öka valmöjligheterna för näringslivet. Transportledet är en viktig länk för att produkterna skall nå kunderna. Särskilt viktigt är det för svenskt näringsliv som har konkurrensnackdel i transportavstånd till marknaden i Europa. Av det skälet blir också kostnadseffektiva och konkurrensneutrala transporter samt väl fungerande infrastruktur av stor betydelse för företag i Sverige.

Rederier betalar för sina fartyg farledsavgifter. Farledsavgifterna är inkomst till Sjöfartsverket och bidrar till att täcka Sjöfartsverkets faktiska kostnader för tillhandahållandet av Sjöfartsverkets tjänster. I en del andra länder så är myndighet motsvarande Sjöfartsverket inte intäktsfinansiera utan anslagsfinansierad. Det innebär således en annan konkurrenssituation för de länderna då näringen inte står för myndighetens kostnader utan istället är det staten som betalar. Ur konkurrenshänseende bör Sverige verka för att det inom Europa tillämpas samma finansiering. I det sammanhanget bör regeringen därför överväga annan finansiering av Sjöfartsverket.

Under år 2002 betalade de rederier som anlöper Trelleborgs hamn 68 miljoner kronor i rena farledsavgifter till Sjöfartsverket, trots att Sjöfartsverket utförde ytterst marginella tjänster i anslutning till farleden till Trelleborgs hamn. Sjöfartsverket utför mycket begränsad lotsning av Trelleborgs hamns kunder. Det är i dagsläget dessutom Trelleborgs hamn som själv muddrar och märker ut sin farled. Det uppstår normalt sett inte heller något behov av isbrytning i den farled som leder till Trelleborgs hamn. Detta kan jämföras med att den totala omsättningen för Trelleborgs hamns hamnverksamhet (motsvarande de hamnavgifter som färjerederierna betalat till Trelleborgs hamn) samma år uppgick till 74 miljoner kronor, varav den största delen återinvesterades i hamnen. Sjöfartsverkets vinst på Trelleborgs hamns hamnverksamhet torde därmed mångfaldigt överstiga Trelleborgs hamns egen vinst på verksamheten, vilket kan te sig något underligt.

Nämnas kan att kostnader för isbrytning är en stor del i Sjöfartsverkets budget. Sjöfartsverkets avgifter bygger på att Hela Sverige ska leva. Det är mycket angeläget att det skapas förutsättningar för att Hela Sverige ska leva. Olika regionalpolitiska åtgärder är därför en självklar del i den svenska politiken. Däremot får det anses som ytterst tveksamt om det kan betraktas som konkurrensneutralt på det sätt som farledsavgifter tas ut i dag. Gods- och trafikintensiva södra Sverige betalar genom förhöjda farledsavgifter vad det kostar att bedriva sjöfart på andra ställen längs Sveriges kust. Det kan inte anses rimligt att Trelleborgs hamns kunder subventionerar t ex sjöfarten i Mälaren. Farledsavgifterna bör därmed differentieras i förhållande till de verkliga kostnader som sjötransporten generar i t ex varje farled.

Nyligen avkunnad dom i EG-domstolen förstärker slutsatsen att det endast är då det finns ett faktiskt samband mellan kostnaden för en tjänst som ett fartyg drar nytta av och den avgift som tas ut som dylika avgifter är förenliga med EG-fördraget.

Nuvarande avgiftsystem innebär också konkurrensnackdel för sjöfarten gentemot andra transportslag, det är ytterst angeläget att det råder konkurrensneutrala avgifter mellan transportslagen, detta för att uppfylla målen för Sveriges och EU:s transportpolitik. Som framkommer i vitboken Rättvisa trafikavgifter: En modell för ett stegvist införande av gemensamma avgiftsprinciper för transportinfrastrukturer i EU (från 1998), påverkar infrastrukturavgifter konkurrensvillkoren på den inre marknaden och har betydelse för de internationella transporternas utveckling. Mot denna bakgrund bör samma grundläggande principer tillämpas för alla kommersiella transportslag i var och en av Europeiska unionens medlemsstater.

Vad specifikt gäller Öresundsregionen har järnvägstrafiken via Öresundsbron dessutom gynnats på bekostnad av järnvägstrafik via färja genom att statens avgift via Banverket för ett helt tåg som passerar Öresundsbron är lägre än statens avgift via Sjöfartsverket för samma tåg som via svensk hamn transporteras på färja. Sedan Öresundsbrons tillkomst har Trelleborgs hamn tappat 25 procent av järnvägstrafiken.

Den ovannämnda konkurrenssnedvridande effekten av både de nuvarande och de föreslagna farledsavgifterna uppstår därmed inte endast mellan hamnar och rederier i olika delar av Sverige, utan även i förhållande till den konkurrens som bl.a. Trelleborgs hamn utsätts för från Öresundsbron. Redan de existerande avgifterna har medfört en snedvridning till fördel för Öresundsbron (i kampen om järnvägstransporterna) som på sikt kan komma att utarma sjötransportverksamheten i Skåne. De nu i utredning föreslagna avgifterna skulle kraftigt förvärra denna situation.

Utgångspunkten måste vara att försöka uppnå en konkurrensneutralitet mellan de olika transportslagen oavsett om det är på bro eller vatten. Om det skall förekomma subventioner måste de vara mycket väl avvägda och då av miljöpolitiska skäl.

Stockholm den 30 september 2003

Catherine Persson (s)