Sjöfartsavgifter

Motion 2003/04:T299 av Annelie Enochson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om farledsavgiften och dess betydelse för rättvisa och konkurrensneutralitet.

Sjöfartens avgiftssystem

Svenska hamnar, och särskilt Göteborg som är Nordens största hamn, upplever att de svenska farledsavgifterna är en stor belastning. Om fartygen t.ex. går till en dansk hamn slipper de farledsavgift. De stora kontinenthamnarna har inte heller någon motsvarande farledsavgift utan delstaten/staten betalar ofta skötseln av farlederna.

Det svenska avgiftssystemet för godstransporter är idag inte trafikslagsneutralt. Avgifterna står inte i relation till respektive transportslags kostnader. Sjöfarten betalar proportionellt sett betydligt högre avgifter än bil och tåg. Detta gäller oberoende av om man utgår från user pays-principen (avgiften baserad på verklig infrastrukturkostnad) eller den samhällsekonomiska marginalkostnaden som är kopplad till miljöpåverkan och olyckor. Sjöfartsavgifterna får inte fungera som ett hinder för en utveckling av sjöfarten i Sverige. Om avgifterna starkt avviker från vad som gäller i EU i övrigt (dvs. innebär en större kostnadsbörda än i konkurrentländerna) är risken uppenbar att trafiken söker sig alternativa vägar.

Fartyg som angör Göteborg får betala en mycket hög avgift till staten då det svenska farledsavgiftssystemet finansierar underskottet av fritidsbåtsverksamheten, isbrytningen i Norrland, underskottet i lotsverksamheten och andra kostnader som inte har direkt anknytning till sjöfarten på Göteborg.

Ett konkret exempel utgör Chiquitabåten som varje vecka lossar bananer i Göteborg. Per år betalar Chiquitabåten drygt 1,6 MSEK till svenska staten. Om fartyget lossar i Bremerhaven istället sparar man drygt 30.000 kr per anlöp. Följaktligen räknar rederiet nu på alternativet Bremerhaven och biltransport till Sverige.

EU:s beslut att styra över mer gods från lastbil till de mer miljövänliga transportslagen järnväg och sjöfart motverkas genom att staten via farledsavgifterna låter sjöfarten betala för andra kostnader än de som har direkt anknytning till sjöfarten.

I Sverige, med Europas längsta kust och naturliga farleder i Mälaren och Vänern, minskar nu inrikessjöfartens (mellan svenska orter) andel av godstransporterna. Denna utveckling är oacceptabel då det innebär ökat antal bilar på våra vägar, ökad miljöförstöring och fler trafikdödade. Denna utveckling måste brytas och Sverige, liksom t.ex. Grekland, Spanien, Italien och England, måste se till att mer gods tar sjövägen. Idag svarar sjöfarten för 13 procent av inrikestransporterna i Sverige, vilket kan jämföras med Tysklands 20 procent och Hollands snart 50 procent.

Kravet på full kostnadstäckning för Sjöfartsverket måste tas bort. Det är inte rimligt att sjöfarten betalar kostnader som inte är sjöfartsrelaterade.

Regeringen har gjort en översyn av farledsavgifterna och remissbehandling skedde under våren 2003. Läser man de inkomna yttrandena från berörda så är inte entusiasmen stor över förslaget. Sveriges Hamnar har i sitt remissyttrande avstyrkt att utredningen läggs till grund för ändringar av sjöfartsavgifterna. Förbundets motiv är att sjöfartsavgifterna måste förändras i grunden och det europeiska perspektivet tillmätas större betydelse.

Ett avgiftssystem för transporter måste också väga in samhällskostnaderna för miljöpåverkan och olyckor. Sjöfartens avgifter bör därför sänkas så att svenska hamnar får möjlighet att konkurrera på samma villkor som andra länders hamnar och sjöfarten får konkurrensneutralitet gentemot andra transportslag.

Stockholm den 30 september 2003

Annelie Enochson (kd)