Sjuk vårdsförsäkring, m.m. 1989/90
Motion 1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (m)
Motion till riksdagen
1989/90:Sf259
av Carl Bildt m.fl. (m)
Sjuk vårdsförsäkring, m.m. 1989/90
Sf259
Innehåll
1. Inledning 2
2. Sjukvården 3
2.1 Krisen i sjukvården beror på planstyrningen 3
2.2 En bättre sjukvård 4
3. Sjukförsäkringen 5
3.1 Sjukpenningförsäkringen - ersättning vid sjukdom . 5
3.2 Explosionsartad kostnadsutveckling 5
3.3 Orsaker till ökat sjuktal? 7
3.4 Regeringens förslag 7
3.5 Moderata Samlingspartiets förslag 8
4. Stärk familjen 10
4.1 Socialdemokraternas negativa familjesyn 10
4.2 Den socialdemokratiska familjepolitikens kollaps . . 11
4.3 Stärk familjen - moderat familjepolitik 12
4.4 Valfri barnomsorg 12
4.5 Skatt efter bärkraft 12
4.6 Rättvisa statsbidrag 13
4.7 Vård av barn är ett viktigt arbete 13
5. Framtidens pensionssystem 13
5.1 Inledning 13
5.2 Den socialdemokratiska välfärdsmodellen och
pensionerna 14
5.3 Framtidens pensionssystem 15
6. Äldreomsorgen 16
6.1 Vårdmonopol i kris 16
6.2 Valfriheten i centrum 17
6.3 Mångfald och flexibilitet 17
6.4 En humanare demensvård 18
6.5 Moderata riktlinjer 19
7. Handikappolitik 19
7.1 Socialdemokraternas politik 19
7.2 Moderat handikappolitik 19
7.3 Utveckling och teknik 20
7.4 Mindre av ”hjälpmedels- och bidragsmonopol” .... 20
7.5 Arbete i stället för pension 21
8. Hemställan 22 1
1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Sf259
1. Inledning Mot. 1989/90
Sf259
Runt om i världen växer insikten om fördelarna med en marknadsekonomi
där verksamheten styrs av konsumenternas behov och önskemål. I Öst- och
Centraleuropa har människorna revolterat mot den socialistiska planhushållningsfilosofin.
Men i Sverige slår regeringen benhårt vakt om centralstyrning
och offentliga tjänstemonopol även när det gäller så viktiga områden
som vård och omsorger. Den offentliga verksamheten gynnas så ensidigt att
det är nästan omöjligt för andra alternativ att växa fram. Resultatet blir köer,
bristande valmöjligheter och stora orättvisor, precis som i de tidigare socialistiska
länderna.
Socialdemokraternas tänkta välfärdsstat är på väg att haverera. Vi kan se
bristerna och revorna i den offentliga sektorns så kallade skyddsnät på område
efter område.
Sjukförsäkringen bär inte sina egna kostnader. Pensionssystemet är inte
anpassat efter verkligheten och håller på att rämna. Familjepolitiken innebär
grava orättvisor och orimliga köer till den monopoliserade offentliga
barnomsorgen.
Inom sjukvården är köer legio och det har gått så långt att människor avlidit
i väntan på operationer. Samtidigt flyr personalen den offentliga vården.
Handikappade och äldre har satts å sido genom att individuella hänsyn,
medinflytande och respekt inte ingår i välfärdssystem som bygger på kollektivistiskt
tänkande.
Samtidigt tvingas de socialistiska politikerna höja skatterna och världens
redan tidigare högsta skattetryck.
Socialdemokrater hävdar ofta, som försvar för den orimliga högskattepolitiken,
att denna är en garant för en god välfärd. Om detta var med sanningen
överrensstämmande skulle Sverige inte ha de problem vårt land de
facto har. Trots kraftigt ökade kostnader av de totala sociala utgifterna i Sverige
under 1980-talet (från 200 miljarder kronor 1982 till nästan 346 miljarder
kronor 1987) har problemen närmast förvärrats. Ett talande exempel på
detta är t.ex. operationsköerna.
I till exempel Göteborg får en patient vänta drygt 12 månader på en höftledsoperation.
Det är 16 månaders kö till inkontinensoperation i Hallands
län, och för att få en kranskärlsoperation måste man vänta sju månader i
Jönköping.
Socialdemokraterna talar ofta om solidaritet med svagare grupper. Men
när den enskildes önskemål och behov kommer i konflikt med den socialdemokratiska
ideologin blir det ofta de svagare grupperna som drar det kortaste
strået.
Ett exempel på detta är undantagandepensionärerna, som en gång fullt
lagligt begärde undantagande från ATP men som regeringen i dag inte ens
medger rätt till pensionstillskott.
Ett annat exempel är garantibeloppet för de sämst ställda inom föräldraförsäkringen.
Medan föräldraförsäkringen i övrigt följer löneutvecklingen
vägrar regeringen att ens låta garantibeloppet följa kostnadsutvecklingen.
2
Problemen inom den offentliga sektorn beror på systemens konstruktion. Mot. 1989/90
Stora enheter, oklara ansvarsförhållanden, långa beslutsvägar och dåligt till- Sf259
varatagande av personalens idéer och engagemang gör att den offentliga sektorns
stora otympliga monopol aldrig kommer att klara de uppgifter enskilda
människor har rätt att kräva att de skall klara inte minst mot bakgrund av
de stora belopp som uttaxeras av skattebetalarna för den offentliga sektorns
verksamhet.
Det krävs nytänkande och nya idéer. De enda som kontinuerligt och konsekvent
påvisat de brister som finns och funnits, och samtidigt föreslagit alternativa
åtgärder, har varit Moderata Samlingspartiet. Vi tänker fullfölja
denna politik.
2. Sjukvården
2.1 Krisen i sjukvården beror på planstyrningen
Krisen i sjukvården är känd sedan länge. Köerna till viktiga behandlingar
kvarstår och har på vissa områden till och med förvärrats. Valfriheten brister.
Möjligheterna för enskilda människor att påverka är små.
Svensk sjukvård borde ha de bästa förutsättningarna att uppfylla hälsooch
sjukvårdslagens krav på en ”god hälsa och en vård på lika villkor för hela
befolkningen”. Men köerna finns, trots att Sverige satsar mest i Europa på
sjukvård och trots att landstingen växer.
Sjukvårdskostnaderna uppgick 1989 till 9,2 procent av BNP och landstingen
inrättade ytterligare 5 500 nya befattningar. Samtidigt står operationslokaler
tomma i brist på personal. Vårdköerna finns kvar för hjärt-, höftledsoch
starroperationer, men finns även för mindre uppmärksammade sjukdomar:
livmoderframfall, inkontinens, svåra åderbråck och gallsten. Detta beror
till mycket stor del på att Dagmarreglerna hindrar nya initiativ, att landstingen
satsar resurser även utanför sjukvården samt att de vårdanställda
tycker att landstingen är dåliga arbetsgivare och därför lämnar vården.
Dagmarreglerna ger landstingen en närmast total kontroll över sjukvårdsresursernas
användning. Detta innebär att det offentliga styr utbudet av
sjukvård. De enskilda människornas önskemål och behov kommer därmed
på undantag.
Problemen beror inte på bristande resurser. De beror på att svensk sjukvård
är utsatt för vad som i praktiken är ett planekonomiskt monopol, ett
kommandosystem.
Stora resurser kommer inte till bästa nytta i dagens vårdorganisation. En
patient som tvingas vänta länge på behandling får ofta sina sjukdomar förvärrade.
Långa sjukskrivningar, invalidisering och förtidspensionering
skulle ofta vara obehövliga om snabb vård givits. Stora resurser går bl.a. till
sjukersättning, hemhjälp och hjälpmedel i stället för till sjukvården. Detta
beräknas enligt en ESO-rapport (integrering av sjukvård och sjukförsäkring)
röra sig om hela åtta miljarder kronor!
Det går att arbeta bort problemen, men då måste många hinder rivas. Den
tröga, planstyrda organisationen måste förändras i grunden. Produktion och
finansiering av sjukvård måste skiljas åt. Patienterna måste få makten.
2.2 En bättre sjukvård Mot. 1989/90
Sf259
Rätten till valfrihet skall, enligt vår mening, skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen.
På olika håll i Europa är det vanligt att patienterna har tillgång till en
egen läkare, en familjeläkare de själva valt. Den rätten bör också införas för
invånarna i Sverige. Patienter skall inte styras av upptagningsområden eller
hindrande landstingsgränser i sitt val av öppen vård eller sjukhus. Sjukvården
skall bli gränslös.
Den viktigaste åtgärden för att komma tillrätta med krisen i sjukvården är
att skilja finansiering och produktion åt. En allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring
kan ge alla valfrihet inom sjukvården. Det skall inte kosta
den enskilde något extra att ha garanterad trygghet. Till skillnad från i dag
skulle därmed alla, även de som inte har hög inkomst eller större förmögenhet,
få möjlighet att välja egen vårdgivare.
Förutom sjukhus- och läkarvård skall även sjukgymnaster, distriktssköterskor,
psykologer och psykoterapeuter anslutas till försäkringen. Finansieringen
blir gemensam men valet den enskildes. Den politiska planstyrningen
avskaffas.
Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla. Den skall förvaltas av den allmänna
försäkringen. De vattentäta skotten mellan sjukpenningförsäkring
och sjukvårdsförsäkring försvinner därmed, vilket är ägnat att väsentligt underlätta
rehabilitering. Ersättningen från försäkringen följer patienten till
den vård hon väljer - offentlig eller privat. Kostnadskontroll och ersättningsregler
måste självfallet anpassas efter det nya systemet för att motverka
överkonsumtion och negativ kostnadsutveckling.
I avvaktan på att det av oss föreslagna försäljningssystemet införs måste
akuta åtgärder vidtas. De som i dag tvinga stå i vårdköer skall ges rätt till
snabb vård. En vårdgaranti bör omedelbart införas som ger rätt för svårt
sjuka som inte får vård i rimlig tid i det egna landstinget att söka vård på
andra håll. Privat vård, vård i andra landsting eller utomlands skall då bekostas
av det egna landstinget. Vårdgarantin ger den rättvisa för lidande människor
som förvägras dem i det system socialdemokraterna slår vakt om.
Dagmarreglerna har förhindrat många patienter från att själva välja läkare
eller sjukgymnast. Etableringshindren måste avskaffas och ersättningen
till privat vård från sjukvårdsförsäkringen förbättras. Åtgärder för
läkaretablering i glesbygd måste bygga på uppmuntran, inte på tvång. Dagmarregler
har, som vi moderater förutspådde från början, misslyckats.
Boende i glesbygd har inte fått en bättre läkartillgång.
I stället för att diskutera nödvändiga förändringar väljer ”tunga” socialdemokrater
att skylla problemen på personalen. Gunnar Hofring, landstingsförbundets
ordförande, kommenterade vårdköerna vid Huddinge sjukhus
med att de anställda borde lämna sina befattningar om de inte kunde organisera
vården bättre.
De vårdanställda, som i dag ofta tycker att landstingen är dåliga arbetsgivare,
får med den av oss föreslagna sjukvårdsförsäkringen fler arbetsgivare
att välja på. Erfarenheter från andra områden visar att mångfalden driver
fram bättre arbetsvillkor, tjänstgöringstider och löner.
För att upprätthålla en hög kvalitet i vården behövs en väl fungerande till- Mot. 1989/90
synsorganisation. En återinrättad medicinalstyrelse, med stor vetenskaplig Sf259
och medicinsk kompetens, är angelägen. Den måste också ha en anknytning
till regional nivå för att vara effektiv. Genom god kännedom om lokala och
informella förhållanden kan eventuella missförhållanden tidigt upptäckas.
3. Sjukförsäkringen
3.1 Sjukpenningförsäkringen - ersättning vid sjukdom
Sjukförsäkringssystemet, som bl.a. omfattar sjukvårdsersättning och sjukpenningförsäkring,
är en grundpelare inom det sociala trygghetssystemet.
Sjukpenningförsäkringen ger ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom.
Det är självfallet viktigt att systemet har en konstruktion som inte uppmuntrar
till missbruk. Ersättningen bör lika självklart inte ge överkompensation
i förhållande till normal arbetsinkomst. Enligt vår mening bör kompensationen,
bl.a. med tanke på de minskade utgifter den sjuke kan tillgodogöra sig
genom att vara hemma i stället för på arbetet, i stället sättas något lägre än
den bortfallande arbetsinkomsten. Därmed motverkas också eventuellt
missbruk.
3.2 Explosionsartad kostnadsutveckling
Kostnaderna för sjukpenningförsäkringen har ökat explosionsartat under senare
år. Kostnaderna har stigit från drygt 23 miljarder kronor 1983 till nära
40 miljarder kronor 1990 enligt Riksförsäkringsverkets (RFV) prognoser.
Kostnadsökningen har lett till att sjukförsäkringsfonden och arbetsskadefonden
1989 redovisar underskott på 7,4 miljarder kronor respektive 9,3 miljarder
kronor. En ökande andel av kostnaderna för sjuk- och arbetsskadesjukpenningen
betalas sålunda av skattemedel.
En mera detaljerad bild av kostnadsutvecklingen inom hela socialförsäkringssystemet
framgår av tabell 1.
1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Sf259
5
Tabell Vissa socialförsäkringskostnader, miljoner kronor Mot. 1989/90
År | Total kostnad | Ersättning vid sjukdom, handikapp |
1965 | Löpande priser | 6617 |
1970 | 16071 | 13198 |
1975 | 39327 | 32997 |
1980 | 92869 | 76609 |
1985 | 155457 | 130425 |
1986 | 169585 | 142612 |
1987 | 186684 | 156006 |
1988 | 211881 | 178 182 |
1989 (prog) | 237717 | 201 180 |
1990 (prog) | 258670 | 217960 |
1965 | 1988 års priser | 37810 |
1970 | 74400 | 61100 |
1975 | 120630 | 101220 |
1980 | 170710 | 140830 |
1985 | 181610 | 152370 |
1986 | 189480 | 159340 |
1987 | 197760 | 165260 |
1988 | 211881 | 178182 |
1989 (prog) | 223624 | 189253 |
1990 (prog) | 231870 | 195380 |
(Källa: Riksförsäkringsverkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91)
Kostnadsökningen inom sjukförsäkringssystemet beror på att sjuktalet - antalet
sjukpenningdagar per sjukpenningförsäkrad och år - har stigit kraftigt
de senaste fem åren. 1984 var sjuktalet 18,4 för att för närvarande uppgå till
ca 26 dagar. Varje dags ökning av sjuktalet beräknas kosta ca 1,4 miljarder
kronor.
Sjukfrånvaron i Sverige är såvitt vi vet högre än i alla andra jämförbara
länder.
Diagram Sjuktalsu t vecklingen 1965-1988
26
24
22
20
13
16
1970
19C5
1975
1985
1980
(Källa: Riksförsäkringsverket)
3.3 Orsaker till ökat sjuktal? Mot. 1989/90
Sf259
Orsakerna till de ökande sjuktalen är flera. Initierade bedömare brukar i
första hand peka på följande faktorer:
Regeländringar. Borttagandet av karensdagen beräknas ha medfört en
sjuktalsökning med 1,6 enheter medan bortfallet av ersättning under arbetsfria
dagar beräknas ha minskat sjuktalet med 1,2 enheter. Preliminära analyser
tyder på att timsjukpenningreformen starkt påverkat de försäkrades
sjukskrivningsbeteende vad gäller korttidsfrånvaron.
En förändrad praxisutveckling har gjort att en stor del av gruppen arbetslösa
numera i stället går sjukskrivna.
Att sjukskrivningar liksom en högre rörlighet ökar vid högkonjunkturer år
känt sedan tidigare.
Den höga sysselsättningsgraden har troligen också medfört att personer
med mindre goda hälsomässiga och/eller sociala förutsättningar beretts tillträde
till arbetsmarknaden med åtföljande högre sjuktal.
Attityderna till avvägningen arbetsförmåga/sjukskrivning hos individerna
och de sjukskrivande läkarna antas ha påverkat utvecklingen. Även attityderna
till när sjukförsäkringen kan utnyttjas har förändrats. Detta framgår
av att ökningen vad gäller den korta frånvaron framför allt har ökat bland
de yngsta arbetstagarna.
3.4 Regeringens förslag
Redan i 1988/89 års budgetproposition och finansplan framhölls nödvändigheten
av besparingar i de stora transfereringssystemen. Trots detta har inga
mer betydande besparingsförslag framlagts inom sjukförsäkringssystemet
med ett smärre undantag, nämligen förslaget om att sjukförsäkringens utgifter
för läkemedelsförmåner skulle minskas genom borttagande av rätten till
vissa fria läkemedel (Socialdepartementet, bilaga 7).
Moderata Samlingspartiet delar regeringens uppfattning att väsentliga besparingar
bör göras i de stora transferingssystemen, men sådana besparingar
skall inte drabba svaga grupper. Därför avvisade vi bestämt det aviserade
förslaget om borttagande av de ”fria” läkemedlen.
Däremot anser vi det väsentligt att genomföra regeländringar som ger
minskade kostnader, samtidigt som det stärker försäkringssystemets legitimitet.
Hit hör avskaffad överkompensation i försäkringsersättningen. Dessutom
erfordras effektiva kontrollåtgärder för att förhindra missbruk.
1 regeringens proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering
och arbetslivsfondens verksamhet, m.m. kommer nu äntligen vissa, men helt
otillräckliga, förslag om ändringar i sjukpenningförsäkringen m.m.
I propositionen framhålls nödvändigheten av attitydpåverkande åtgärder
för att om möjligt minska missbruk av försäkringen. Vidare skall försäkringskassornas
kontrollverksamhet ses över och förstärkas. Vi välkomnar regeringens
senkomna insikt i denna fråga.
I proposition 1989/90:62 föreslås också åtgärder för intensifierad rehabilitering
och försöksverksamhet med s.k. arbetsgivarinträde inom den privata
sektorn vid två försäkringskassor.
Den ”kraftsamling” och ”samlade offensiv” som behövs för att åstad
komma en effektivare rehabiliteringsverksamhet skall enligt regeringens för- Mot. 1989/90
slag uppnås genom uppbyggandet av en ny byråkratisk administration med Sf259
både centrala och regionala nivåer. Denna nya administration skall handha
en s.k. arbetslivsfond uppbyggd genom en särskild arbetsmiljöavgift om 1,5
procent av lönekostnaderna.
Förslaget innebär en ny rundgång av pengar. Först skall arbetsgivaren betala
ökade socialavgifter för att senare kunna ”ansöka om medel för att genomföra
förändringar så att anställda som blivit arbetsskadade skall kunna
rehabiliteras”!
Vi avvisar regeringens förslag eftersom det skulle bli både dyrbart och ineffektivt.
I övrigt hänvisar vi till vad som anförs i en särskild kommittémotion
i ärendet.
I proposition 1989/90:62 föreslås vidare att försäkringskassorna skall
kunna köpa rehabiliteringsåtgärder vid särskilda betalda platser vid AMI,
Samhall m.fl. för upp till 500 miljoner kr per år. Vi anser att sådana tjänster
skall kunna köpas efter behov.
3.5 Moderata Samlingspartiets förslag
Det svenska sjukpenningsystemet uppvisar betydande systemfel. Ett försäkringssystem
måste ge riktiga och lätt avläsbara signaler till försäkringsgivaren
och försäkringstagaren om omfattningen av kostnader etc. I privata försäkringssystem
fungerar detta tillfredsställande. I de stora allmänna systemen
har däremot successiva regeländringar gjort att informationen om kostnader,
kostnadsökningar, ökade sjuktal etc oavsiktligt blivit mycket diffus.
Detta beror på:
- att betalningsansvaret för sjukförsäkringen har lagts på arbetsgivarna och
skattebetalarna. Sambandet mellan kostnader och förmåner till arbetstagarna
har försvunnit. Den bristande informationen gör det omöjligt för
människor att se helheten och uppmuntrar till ett mindre rationellt beteende.
Borttagandet av karensdagarna och självrisken har accentuerat
detta problem.
- att försäkringskassornas totala ansvar för sjukersättning, kontroll etc har
minskat företagens information om sambandet mellan arbetsmiljö, arbetsledning
och sjukfrånvaro.
- att sjukpenningen utbetalas snabbare än motsvarande lön, som numera i
regel utgår en gång i månaden. Detta kan vara en frestelse för den enskilde
vid akuta penningproblem.
- att timsjukpenningen med sina komplicerade och svårtolkade schablonregler
ger i ett mycket stort antal fall högre ersättning än motsvarande
lön, vilket uppmuntrar till missbruk.
Försäkringssystemet måste förändras så att alla intressenter får fullgoda signaler
för ett rationellt handlande. Här skapar skillnaden vad gäller avtalade
förmåner för vissa grupper och de förmåner som utgår enligt det allmänna
försäkringssystemet vissa spänningar. Motviljan mot tanken med karensdagar
har sitt ursprung i denna konflikt. Problemet skulle kunna lösas genom
olika förbud mot att avtala bort karensdagar. Avtalsfriheten kommer emellertid
då i farozonen.
De galopperande kostnadsökningarna inom sjukpenningförsäkringen och Mot. 1989/90
den alltmer sviktande tilltron till sjukpenningsystemet kräver snabba föränd- Sf259
ringar. Förslagen i proposition 1989/90:62 och budgetpropositionen
1989/90:100 bilaga 7 är varken rätt avvägda eller tillräckliga. Försöksverksamheter
med arbetsgivarinträde i blygsam skala hindrar de genomgripande
åtgärder som måste vidtas omedelbart. Moderata Samlingspartiet föreslår
därför att ersättningsnivån inom sjukpenningsystemet sätts vid 80 procent
under de första 89 dagarna samt att en s.k. arbetsgivarperiod snarast införs
inom hela sjukförsäkringen.
Är det någon gång kompensationsnivån i sjukförsäkringen skall kunna
sänkas är det självfallet i samband med en rejäl inkomstskattesänkning. En
ersättningsnivå på 80 i stället för 90 procent av den sjukpenninggrundande
inkomsten de första 89 dagarna innebär ingen väsentlig försämring för den
enskilde jämfört med dagens regler mot bakgrund av våra samtidigt lagda
skattesänkningsförslag. Förändringen är dock så stor att den bör ha viss effekt
när det gäller att minska dagens missbruk av försäkringen. Vi förutsätter
att den sänkta ersättningsnivån inte motverkas av att arbetsmarknadens parter
avtalsvägen överenskommer om förbättrade villkor.
Även om förändringen är liten för den enskilde påverkas de totala sjukförsäkringskostnaderna
mer än marginellt. Med ett statiskt betraktelsesätt kan
besparingen beräknas till 2,4 miljarder kronor för nästa budgetår. Förändringen
kan dock förväntas minska det genomsnittliga antal sjukskrivningsdagar.
Varje dags minskning motsvarar en besparing på 1,3 miljarder kronor i
socialförsäkringssystemet. Till detta kommer också positiva effekter för produktionen.
Vi föreslår att den nya ersättningsnivån träder i kraft den 1 juli
1990.
Regeringens förslag om en försöksverksamhet med arbetsgivarinträde bör
förkastats till förmån för införande av en s.k. arbetsgivarperiod inom hela
sjukförsäkringen. Arbetsgivaren övertar då betalningsansvaret under de två
första sjukveckorna genom att betala sjuklön under denna tid.
Sjuklönesystemet innebär en god trygghet för arbetstagaren, samtidigt
som arbetsgivaren ges ett ökat incitament till att motverka arbetsskador genom
arbetsmiljöförbättrande åtgärder. En ökad satsning på bl.a. företagshälsovård
kan ske från arbetsgivarens sida. Sjuklönen bör utgå med 80 procent
av ordinarie arbetsförtjänst. I gengäld bör motsvarande nedsättning av
sjukförsäkringsavgiften ske. Egenföretagare och företag med någon eller
några få anställda skall ha möjlighet att teckna tilläggsförsäkring även för de
första två veckorna.
En arbetsgivarperiod gör det s.k. korttidssjukpenningsystemet överflödigt,
eftersom arbetsgivaren betalar sjuklön, dvs 80 procent av den lön som
skulle utgått om den anställde hade arbetat.
Nästan 90 procent av sjukfallen är avslutade inom två veckor. 40 procent
av antalet sjukskrivningsdagar avser kortare perioder än två veckor. En arbetsgivarperiod
bör därför kunna minska försäkringskassans utbetalningar
med ca 15 miljarder kronor per år. En arbetsgivarperiod bör dessutom
kunna minska personalbehovet vid försäkringskassorna med 4000 - 5000
årsarbetskrafter, vilket frigör resurser bl.a. för angelägna rehabiliteringsinsatser.
Moderata Samlingspartiet har under lång tid förespråkat satsningar på en Mot. 1989/90
aktiv rehabilitering med försäkringskassan som samordnande instans. Detta Sf259
skedde redan i motion 1981/82:2038 av Gösta Bohman m.fl. Motionen låg
till grund för den s.k. rehabiliteringsberedningen, vars betänkande SOU
1988:41 nyligen remissbehandlats och som varit utgångspunkt för regeringens
proposition. Dessvärre har regeringen valt de sämsta tänkbara lösningarna
i beredningens förslag. Valet har mer dikterats av LO:s krav på nya
fonduppbyggnader än hänsyn till de långtidssjukas och de förtidspensionerades
berättigade önskemål och behov av rehabilitering.
Moderata Samlingspartiet föreslår att regeringen lägger fram ett förslag
om s.k. arbetsgivarperiod i enlighet med vad som ovan anförts i så god tid
att systemet kan träda i kraft den 1 januari 1991.
4. Stärk familjen
4.1 Socialdemokraternas negativa familjesyn
Alltifrån 1930-talet, då makarna Myrdal pläderade för en radikal socialistisk
barnuppfostran, har den socialdemokratiska familjepolitiken präglats av en
negativ syn på familjen. Föräldrar har inte ansetts kvalificerade nog att
själva besluta om något så viktigt som barnens uppfostran.
Denna negativa syn på familjen förstärktes ytterligare i den socialdemokratiska
jämlikhetsrapporten. Man ansåg i den att jämlikheten mellan föräldrar
krävde att alla föräldrar förvärvsarbetade, även när barnen var små.
Jämlikheten mellan barnen ansågs i sin tur kräva att alla barn skulle ges
samma vård och fostran genom det allmännas försorg.
För att styra familjerna i den riktningen har de socialdemokratiska regeringarna
använt flera metoder:
- De har successivt försvagat familjernas ekonomi genom ett allt hårdare
skattetryck. Hänsynen till försörjningsbördan har steg för steg tagits
bort. Barnfamiljerna har härigenom drabbats hårdast av skattehöjningspolitiken
med ett allt större beroende av stöd som resultat.
- Det största familjepolitiska stödet, barnomsorgsstödet, har nästan enbart
gått till den kommunala barnomsorgen. De som vill ordna sin barnomsorg
själva eller anlita någon annan barnomsorg har tvingats betala sin
barnomsorg dubbelt, först på skattsedeln, sedan för den egna barnomsorgen.
- Trygghetssystemet har allt mer utgått från förvärvsarbetande föräldrar.
Detta gäller särskilt föräldraförsäkringen. Ju mer den byggs ut, desto hårdare
drabbas de som inte var ordentligt förankrade på arbetsmarknaden
före barnens födelse.
- Föräldrar som själva tar hand om sina barn anses ”avhålla sig från att
arbeta”. Med en så negativ inställning försvåras också pappornas möjlighet
att ta hand om barnen, psykologiskt och ekonomiskt.
10
4.2 Den socialdemokratiska familjepolitikens kollaps
För var dag som går blir den socialdemokratiska familjepolitikens kollaps
allt mer uppenbar. Den är inte bara djupt orättfärdig. Allt fler familjer har
också hamnat i en orimlig situation. Den förda politiken har gjort det allt
svårare för föräldrarna att stanna hemma hos sina barn medan de är små
eller att ordna barnomsorgen själva. Vare sig de vill det eller inte tvingas
familjerna in i ett beroende av den kommunala barnomsorgen. När denna
sviktar, något som sker allt oftare, står familjerna utan möjlighet att klara
vare sig sin försörjning eller att ordna för barnen.
Den nyligen beslutade skatteomläggningen kommer dessutom att öka bidragsberoendet
för många barnfamiljer. Det är de som drabbas hårdast av
de höjda energiskatterna och av den hårda beskärningen av ränteavdragens
värde. Liksom så många gånger tidigare blir det barnfamiljerna själva som
genom ofta betydande skattehöjningar får betala sina höjda barnbidrag och
mer därtill.
Socialdemokraterna lovade i valrörelsen 1988 att alla barn skulle garanteras
en plats i den kommunala barnomsorgen i ett försök att värja sig mot den
växande kritiken mot såväl bristen på offentligt drivna barnomsorgsplatser
som barnfamiljernas ofrihet i val av annan omsorg. Föräldrarnas önskemål
om barnomsorg var - och är - för socialdemokraterna ointressant. Alla föräldrar
skall genom subventionssystemet tvingas lämna sina barn till kommunala
daghem. Valfriheten skall byggas bort. För att uppnå detta syfte skys
inte några kostnader. Det är väl dokumenterat att kommunala daghem är
en mycket dyr omsorgsform, vad gäller såväl bygg- som driftskostnader. I
valmanifestet fastställdes följande: ”Senast 1991 skall alla barn över ett och
ett halvt år ha rätt till plats i den kommunala barnomsorgen.” Löftet upprepades
i socialdemokratiska valtidningar och i tal både i riksdagen och på
gator och torg.
Detta så kallade löfte ser nu ut att inte kunna uppfyllas. Statminister Ingvar
Carlsson hävdar att ett skäl till varför inte löftet går att uppfylla är att
antalet födda i Sverige har ökat så dramatiskt och att detta inte har gått att
beräkna. Sanningen om barnafödandet är emellertid att antalet födda ökade
med 7 000 mellan 1987 och 1988 - en ökning som alltså var känd av regeringen
när löftet ställdes ut. Mellan 1988 och 1989 mattades ökningen av födelsetalen
till 3 000 barn. Det är alltså ett svepskäl från regeringens sida när
den försöker bortförklara att löftet inte kommer att uppfyllas på grund av
den dramatiskt ökade nativiteten.
Skälet till att målet inte kommer att bli annat än ytterligare ett socialdemokratiskt
valsvek är att regeringen konsekvent sagt och säger nej till alternativ.
Uppsala-modellen, företagsdrivna daghem etc. får inte statsbidrag och
kan därför inte drivas jämbördigt med kommunala barnstugor. Barnfamiljerna
har inga ekonomiska möjligheter att anlita andra alternativ.
För att komma ur sin prekära situation lägger regeringen nu ut dimridåer.
”Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att vi har som mål
att arbeta för”, förklarade socialminister Thalén i en TV-intervju.
Oavsett om det socialdemokratiska löftet är ett löfte eller en målsättning
och oavsett om det infrias eller ej kvarstår emellertid det faktum att den socialdemokratiska
familjepolitiken har kollapsat.
4.3 Stärk familjen - moderat familjepolitik Mot. 1989/90
Sf259
Familjen utgör grunden för vår samhällsordning. En fungerande familj ger
trygghet i livets alla skeden. Det är i första hand genom familjens försorg
som de unga lär sig grundläggande värderingar och normer, att ta ansvar och
visa hänsyn.
Barn behöver den samhörighet, omsorg och fostran som familjen kan ge.
Vi vet också att det finns ett starkt samband mellan harmonin hos föräldrarna
och harmonin hos barnen. Det som passar bra för en familj passar kanske
inte alls för en annan familj. Den moderata familjepolitiken vill ge föräldrarna
möjlighet att få och kunna ta ansvar för den egna familjen på det
sätt som passar bäst i olika skeden av livet.
Familjen måste därför få bättre möjligheter att välja och att själva bestämma
när det gäller barnomsorg, boende, skola, sjukvård och - för de
äldre - äldreomsorger. De skall under olika skeden av sitt liv med det allmännas
stöd men utan dess styrning kunna välja de alternativ som passar just
dem bäst.
- De föräldrar som vill vara hemma hos barnen när de är små måste få möjlighet
till detta.
- De som vill förvärvsarbeta måste samtidigt kunna känna sig trygga för
barnen och kunna välja den barnomsorg som passar just dem bäst.
Dessa våra mål nås bäst
- genom att steg för steg sänka skattetrycket,
- genom att vid beskattningen ta hänsyn till försörjningsbörda, och
- genom att låta stödet inom barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorger
följa den enskilde i stället för att gå till kommunen eller landstinget.
4.4 Valfri barnomsorg
I annan motion föreslår vi ett vårdnadsbidrag och en motsvarande rätt att
dra av styrkta barnomsorgskostnader. I motsats till socialdemokraternas förslag
om utbyggd föräldraförsäkring är vårdnadsbidraget lika mycket värt för
alla barn. Det följer barnet ända tills det börjar skolan. I motsats till föräldraförsäkringen
får föräldrarna lyfta vårdnadsbidraget oavsett om de arbetar
hemma eller förvärvsarbetar och oberoende av vilken barnomsorg föräldrarna
väljer.
Vi anser att en successivt allt större del av barnomsorgsstödet bör följa
barnet för att ge familjen största möjliga valfrihet.
4.5 Skatt efter bärkraft
Familjen skall kunna leva på sin lön. För att familjepolitiken verkligen skall
innebära ett stöd, en trygghet och en bättre utjämning mellan olika stadier i
livet måste hänsyn tas till skatteförmågan. Vi föreslår därför att ett grundavdrag
vid den kommunala beskattningen på 15 000 kronor stegvis införs för
alla barn upp till 18 års ålder - till 20 år om barnet fortfarande bor hemma
och studerar.
12
4.6 Rättvisa statsbidrag
Statsbidragen till barnomsorgen bör enligt vår mening på sikt tas bort och
ersättas av bl.a. ett utbyggt vårdnadsbidrag. Så länge statsbidragen finns
kvar måste de emellertid ges en rättvis utformning. Också alternativa daghem
som Pysslingen eller personaldrivna daghem måste få rätt till statsbidrag.
Missgynnandet av familjedaghem och deltidsförskolor måste upphöra
och Uppsala-modellen erkännas som ett bra alternativ.
Att föräldrar kan välja barnomsorg med likvärdigt stöd är den bästa garantin
för god kvalitet i vården. Finns det alternativa arbetsgivare att välja
mellan eller möjligheter att öppna eget stannar också fler förskollärare och
barnvårdare kvar inom detta viktiga område i stället för att söka andra arbetsuppgifter.
4.7 Vård av barn är ett viktigt arbete
Reglerna för existensminimum och socialbidrag måste ändras så att vård av
egna barn jämställs med motsvarande förvärvsarbete.
Föräldrar som studerat, varit arbetslösa eller varit hemma under några år
för att ta hand om barn lyfter endast det s k garantibeloppet inom föräldraförsäkringen.
Det har i många år varit begränsat till 60 kronor om dagen och
inte följt med pris- och löneökningarna. Klyftorna inom föräldraförsäkringen
mellan de bäst och sämst ställda har därigenom blivit allt större. Vi
anser att garantibeloppet automatiskt bör följa prisutvecklingen. Det sker
bäst genom att garantibeloppet fastställs till 1/365 av basbeloppet per dag.
För 1990 blir det 82 kronor.
Även om det med vår politik blir möjligt för fler män att ta hand om barnen
måste vi räkna med att det under överskådlig tid främst är kvinnorna
som tar hand om barnen eller arbetar deltid. Detta får inte leda till sämre
trygghet på äldre dagar.
I annan motion föreslår vi att småbarnsföräldrar får rätt att räkna ATP-år
för vård av egna barn ända tills dessa börjar skolan.
Det bör dessutom bli möjligt att begära ”giftorätt” i de ATP-poäng som
tjänas in under äktenskapet. Villkoren för att teckna privata pensionsförsäkringar
måste också förbättras. Vi moderater motsätter oss bestämt att det
införs en pensionsskatt på pensionsförsäkringar eller att avdragsrätten urholkas
som redan skett för 1990.
De moderata familjepolitiska förslagen utvecklas närmare i andra motioner.
5. Framtidens pensionssystem
5.1 Inledning
Pensionsfrågan kommer att stå på den politiska dagordningen i Sverige under
1990-talet. Detta hänger dels samman med den svaga ekonomiska utvecklingen
i Sverige de senaste två decennierna, dels med den snabba ökningen
av antalet äldre vid början av 2000-talet, när de stora efterkrigsgenerationerna
går in i pensionsåldern, dels beroende på att livslängden i Sverige
liksom i andra utvecklade industriländer har ökat genom att antalet äldre
blir allt fler.
Det stora intresset hos allmänheten för pensionsfrågan under de allra se- Mot. 1989/90
naste åren beror emellertid främst på att medborgarna upplever ATP-syste- Sf259
met som allt osäkrare på grund av täta ändringar i ett regelsystem som borde
ligga fast. Vårt svenska pensionssystem uppfattas inte längre som oantastbart.
Oantastbarhet var tidigt ett grundläggande begrepp inom svensk pensionsrätt.
Detta innebär att intjänad pensionsrätt icke skulle kunna rubbas.
Utvecklingen under 1980-talet i Sverige har visat att ATP-systemets regler
med kort varsel kan ändras med påföljd att den utlovade intjänade pensionsrätten
kan urholkas med betydande retroaktiva inslag.
Sedan 1980 har exempelvis principerna för beräkning av basbeloppet, som
skall ge pensionärernas inkomster prisföljsamhet, ändrats flera gånger. Ofta
har detta skett i besparingssyfte och för att skapa ”likhet” i inkomstutvecklingen
mellan yrkesarbetande och pensionärer.
5.2 Den socialdemokratiska välfärdsmodellen och pensionerna
Pensionssystem enligt fördelningsmodellen, såsom ATP-systemet, innehåller
betydande risker för instabilitet.
Fördelningssystemet bygger på att ett års avgifter skall täcka samma års
pensioner. När stora årskullar befinner sig i aktiv ålder klarar sig pensionssystemet
med förhållandevis låga avgifter. Motsatsen blir fallet när små kullar
i arbetsför ålder med sina avgifter skall ”försörja” stora pensionsgrupper.
Ett fördelningssystem uppvisar svagheter när det gäller att på ett riktigt
sätt periodisera kostnaderna för det långsiktiga pensionssparandet. De stora
årskullarna tenderar att betala lägre avgifter under sin arbetsverksamma tid,
medan små årskullar måste bära högre avgifter för att klara de stora pensionärsgruppernas
försörjning. Dessutom tenderar pensionsutfästelserna att bli
allt generösare under tider med stora aktiva årskullar.
Pensionerna i ett fördelningssystem måste vidare värdesäkras genom någon
form av indexering. Prisindexering kan få betydande snedvridande effekter,
som i sin tur skapar en god jordmån för att på politisk väg urgröpa
pensionernas oantastbarhet.
Slutligen fordrar fördelningssystemet också intrikata schablonregler för
att bestämma pensionsutfallet, vilket gör det svårt att anpassa systemet till
individernas skiftande önskemål om livsstil, arbete, hemmaperioder, utbildning,
sabbatsår och pensionsålder.
Ett premiereservssystem är betydligt bättre anpassat till framtidens krav
på flexibilitet. I ett sådant utgår man från faktiska förhållanden vad gäller
sparande och sparandets avkastning och förhållandevis säkra bedömningar
av framtida utveckling.
Sådana system blir dessutom säkrare, eftersom politiskt beslutade regeländringar
kan hållas till ett minimum, samtidigt som civilrättsliga lagar om
försäkringsutfästelser kan ge försäkringsavtalen en betydande långsiktig juridisk
fasthet och stadga.
Vad gäller den finansiella risken som allt sparande är förknippat med kan
modern teknik vad gäller riskspridning, finansiellt management etc. ge flexiblare
och säkrare pensionslösningar än pensionsanordningar som är helt
hänvisade till den politiska marknaden och ofta kortsiktiga politiska beslut.
Den socialdemokratiska pensionsmodellen har således skapat en bety- Mot. 1989/90
dande otrygghet om vad som kommer att gälla för framtidens pensionärer. Sf259
Trygghetskänslan förbyts allt oftare i osäkerhet och rädsla inför framtiden.
Denna otrygghet har inte minst manifesterats i den skarpa kritik som kommer
från alltfler pensionärer vad gäller tvångssparande, särregler för pensionsbeskattning,
de ständiga ändringarna av basbeloppet etc.
5.3 Framtidens pensionssystem
Vilka oavvisliga krav måste pensionssystem uppfylla som skall få godkänt
inför 2000-talet?
För det första får de inte skapa instabilitet. För det andra måste de vara
oantastbara. För det tredje måste de vara bättre anpassade till en mångkulturell
värld med allt fler livsstilar. För det fjärde bör det stora pensionskapitalet
och dess ägare ges en viktig roll som väktare av ett stabilt penningvärde och
fasthet i det regelverk som styr ekonomin i vid bemärkelse.
Alla pensionssystem utsätts för påfrestningar när de ”små årskullarna” är
i aktiv ålder och de stora utgör pensionärsgenerationen. Premiereservsmodellen
har det försteget att varje generation får betala sina egna pensionskostnader.
Detta innebär stabilitet. De stora ålderskullarnas pensionssparande
skapar ökade kapitaltillgångar och att knappare arbetskraftsresurser i
växande utsträckning kan ersättas med mer kapitalintensiv produktion.
Offentliga pensionssystem uppbyggda enligt premiereservstekniken
skulle dock skapa en kapitalansamling som förr eller senare äventyrar det
marknadsekonomiska systemet. Pensionssystem uppbyggda enligt premiereservstekniken
måste alltid bygga på många olika försäkringsfonder eller
försäkringssystem som arbetar under konkurrens.
Inför 2000-talet måste vi i Sverige göra boskillnad mellan de system som
skall säkra en tillfredsställande minimistandard, folkpensionssystemet, och
de försäkringsanordningar som skall skydda mot en alltför betydande standardsänkning
vid pensionsålderns inträde.
Att garantera en god folkpension är en socialpolitisk uppgift och här skall,
enligt vår mening, solidaritetens principer gälla. Övriga pensioner bör däremot
i framtiden allt mer bygga på premiereservstekniken. Detta innebär att
påbyggnadspension i allt större utsträckning bör tillhandahållas av fristående
försäkringsbolag och andra finansinstitut.
Under 1980-talet har man ute i Västeuropa återvunnit mycket av den
växtkraft och framtidstro som framför allt gick förlorad under ett pessmimistiskt
1970-tal. En av orsakerna till den nya framtidstron har varit uppkomsten
av en folklig kapitalism, samma rörelse som bidrog till det tyska undret
under 1950-talet.
Utförsäljningen av statliga företag till medborgarna skulle vitalisera intresset
för sparande, näringsliv och aktiemarknader. Ökade möjligheter att
köpa sin egen bostad skulle motivera också till enskilt sparande. En ökad
valfrihet när det gäller det egna pensionssparandet skulle skapa en ännu starkare
folklig kapitalism.
Regeringens och riksdagens politik skulle synas noggrannare. En ständig
inflation skulle inte accepteras såsom skett i Sverige sedan andra världskri
get. En stark grupp av väktare skulle ställa krav på de penningvårdande Mot. 1989/90
myndigheterna. Kapitalets förräntning, fasta spelregler och ett fast penning- Sf259
värde skulle utgöra viktiga faktorer för framtida pensinsinkomster. Indexering
skulle inte längre få dölja finansiell vanskötsel.
Men den stora gruppen nya pensionssparare skulle också rikta ett stort
intresse mot företagen och deras skötsel. Pensionsfondernas förvaltning
skulle granskas och professionella kapitalplacerare skulle bevakas noggrant.
Förståelsen för viss återhållsamhet i avtalsrörelsen på arbetsmarknaden
skulle öka. Uttryck som ”den tärande generationen” skulle utmönstras. De
äldres uppgift som kapitalets förvaltare skulle värderas lika högt som ”produktivt
arbete”.
Enligt vår mening behöver en rad åtgärder vidtas för att utan att skada
alla dem som förlitat sig på ATP-systemets oantastbarhet ändra nuvarande
pensionssystem både på kort och längre sikt:
- Enskilt pensionssparande skall uppmuntras. Gränsen för avdragsrätten
för pensionsförsäkringar bör höjas. Människor med en kort men intensiv
verksamhet skall kunna spara samman till sin pension under kortare tid
än trettio år.
- Diskriminerande regler i skattelagstiftningen mot pensionärer och pensionssparande
skall utmönstras.
- Familjernas möjligheter att fördela pensionssparandet rättvist skall säkerställas.
- ATP-taket bör ligga fast samtidigt som reglerna för avgiftsuttaget för
ATP-avgifter ändras så att avgifter endast utgår för inkomster som genererar
framtida pensioner, d.v.s. avgiftssystemet återgår till vad som gällde
före 1982. Ett fast ATP-tak kommer att innebära att ATP förvandlas till
en bra folkpension. Samtidigt bör de principiellt riktiga och ursprungliga
reglerna för avgiftsuttaget återställas.
Pensionsberedningen bör ges tilläggsdirektiv att ytterligare belysa och lägga
förslag vad gäller de ovan framförda synpunkterna.
6. Äldreomsorgen
6.1 Vård monopol i kris
Vården och omsorgen för de äldre är i kris. Svårt sjuka får inte vård i tid.
Det händer till och med att patienter invalidiseras och t.o.m. dör i väntan på
vård. Valfriheten är mycket begränsad. De äldre får hålla tillgodo med den
vård och service som det offentliga erbjuder. En politisk majoritet kan besluta
att t.ex. lägga ned ett ålderdomshem och bygga nytt. Då hjälper det
inte att många pensionärer kan ha önskemål om att bo så. Vårdideologier
styr i stället för människors behov och önskemål.
Vi ser nu den dubbla sociala nedrustningen. Det offentliga klarar inte av
problemen. Samtidigt har hushållens ekonomi undergrävts av en missriktad
skattepolitik så att de förlorat möjligheterna att lösa problemen på annat
sätt. Endast det lilla fåtal som har höga inkomster efter skatt eller betydande
tillgångar har någon reell valfrihet.
16
Personalen inom vård och omsorg känner ofta stor vanmakt. Nya idéer Mot. 1989/90
har svårt att tränga igenom. Beslutsvägen är lång från den enskilda arbets- Sf259
platsen upp till de politiska beslutande församlingarna. Det finns ofta bara
en monopolarbetsgivare inom vården. Det gör att den som vill byta arbetsgivare
också måste byta yrke. Möjligheten att starta eget är mycket begränsad.
Nyföretagandet, som inom de flesta samhällsområden är en av de viktigaste
källorna till förnyelse och förbättrad verksamhet, saknas nästan helt. Vårdlönerna
efter skatt är bland de lägre i Europa.
Trots bristfällig vård och service samt låga löner kostar verksamheten betydande
belopp. Sverige är sannolikt det land som satsar mest på vård och
omsorg i Västeuropa. Förklaringen är enkel. Det offentliga monopolet innebär
att vi får ut väsentligt mycket mindre av satsningarna än som vore rimligt.
Slutsatsen är uppenbar: Det behövs ett nytänkande inom vård och omsorg
för att den enskildes önskemål skall kunna sättas i centrum och för att garantera
vård i tid.
6.2 Valfriheten i centrum
Vården och omsorgen skall enligt vår mening utformas på konsumentens
villkor. Rätten att välja är fundamental. Ofta är det personliga valet det viktigaste,
t ex när det gäller att ha sin egen läkare eller distriktssköterska eller
kunna påverka valet av hemsamarit. Det är viktigt att kunna välja någon
man känner förtroende för. Även valet av boende- och serviceform, som
sjukhem, sjukhus, ålderdomshem eller gruppboende, är viktigt. En valfrihet
på lika villkor är den bästa kvalitetsgarantin.
Vård och omsorg måste kunna bedrivas av många olika vårdgivare genom
att enskild och offentlig verksamhet får komplettera varandra i ett konkurrensförhållande.
Alla vårdgivare måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet
på likvärdiga ekonomiska villkor. Då kan alla goda krafter tas till
vara. Patienternas behov och önskemål avgör. Mångfalden stimulerar kvaliteten
och valfriheten. Nyföretagande och nyetablering ger dynamik och utvecklingskraft
också åt vård och omsorg. Detta viktiga samhällsområde får
då en förbättrad kvalitet och förbättrat anseende.
6.3 Mångfald och flexibilitet
Många äldre vill bo kvar hemma i sin lägenhet eller i sitt hus eller i sin servicelägenhet.
Andra vill ha det större mått av trygghet och service som boende
i servicehus eller i någon form av ålderdomshem eller gruppboende innebär.
Behovet att kunna välja och att kunna påverka sin situation blir inte mindre
därför att åldern stiger och krafterna avtar. Tvärtom är det så att behovet av
mångfald ökar i skeden då bl.a. fysiska begränsningar sätter in.
Valfrihetsprincipen är så viktig att den enligt vår mening bör skrivas in i
såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen.
Hemtjänsten är nödvändig men otillräcklig. De som trots allt får hjälp har
små möjligheter att påverka vilken hjälp de får och på vilket sätt den ges.
Detta beror inte bara på brist på personal.
Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet om vederbö- 17
rande själv får bestämma utformningen och tiden för insatserna och likaså Mot. 1989/90
vem som skall hjälpa till. Målsättningen måste vara att vårdtagaren kan få sin Sf259
service från den vårdgivare som hon eller han bedömer passar vederbörande
bäst.
Servicehusen kan utvecklas vidare. Den som flyttar sitt hem till servicehuset
och är frisk får stanna i sitt ”hem” också när vederbörande blir sjuk.
Detta kan åstadkommas genom att servicehuset kompletteras med inbyggda
sjukvårdsresurser. I servicehuset skall man kunna erbjuda en gammal människa
en bostad - ett eget hem - där hon har möjlighet att stanna livet ut.
Det har stor betydelse också för de anhöriga att kunna fortsätta besöken i
ett hem som hålls intakt. Med en sådan inriktning av den praktiska politiken
borde det vara möjligt att nå den självklara målsättningen, att tillförsäkra
våra gamla ett eget hem i äldrevården.
6.4 En humanare demensvård
Många vårdbehövande äldre har drabbats av demenssjukdomar. Oavsett om
grundorsaken är Alzheimers sjukdom eller multiinfarktsjukdom är möjligheterna
till effektiv bot ytterst begränsade. Det är angeläget att utveckla det
friska i stället för att främst behandla det sjuka hos dessa människor. De bör
vistas i en stabil miljö, utan omflyttningar. De behöver - mer än andra - kontinuitet
i vården och en fast vårdpersonal. Vårdorganisationen måste också
betrakta de anhöriga som en resurs. De kan berätta för personalen om den
demente för att göra förhållandet till vårdpersonalen mer meningsfullt för
den sjuke.
Gruppboende har visat sig vara en lämplig boendeform med möjligheter
till individuellt anpassad minnesträning. Det är angeläget att kommuner och
landsting får möjlighet att utveckla gruppboendeformer avpassade efter lokala
behov och förhållanden. Det regelverk som bl.a. bostadslåneförordningen
ställer upp och som låser fast bostädernas utformning, storlek och
standard bör avvecklas, så att huvudmännen kan finna adekvata lösningar
avpassade för de äldres individuella behov, utan hinder av stelbenta statliga
normer.
Det är angeläget att hälso- och sjukvården anpassas bättre till behoven hos
dem som drabbas av en demenssjukdom. Vården måste bli mer differentierad.
De demenssjuka måste så länge som möjligt kunna bo kvar och vårdas
i sitt eget hem. Detta förutsätter en god samplanering av den vård som ges
av den egna familjen och av andra vårdgivare. För många demenssjuka är
dagsjukvård kombinerad med eget boende ett bra alternativ. Det är därför
särskilt angeläget med en utbyggnad av resurserna för dagvård till åldersdementa.
Resurserna för forskningen är otillräckliga och mycket återstår innan
forskningen har de möjligheter som sjukdomarnas omfattning och svårighetsgrad
kräver. I förhållande till annan medicinsk forskning är detta område
åsidosatt. Mot bakgrund av det ökande antalet människor i hög ålder
och de särskilda problem som drabbar de demenssjuka och deras familjer är
det angeläget att forskningen ges ökade resurser.
Genom forskningsresultaten och de utredningar som görs kan den sjuke
och de anhöriga få en tillförlitlig information om de möjligheter som finns Mot. 1989/90
att få behandling etc. Det är över huvud taget angeläget med ökade informa- Sf259
tionsinsatser på detta område.
6.5 Moderata riktlinjer
Moderat politik innebär att den enskilda människan skall få välja den omvårdnad
och den boendeform som passar just henne. För reell valfrihet
krävs:
- en väl fungerande hemtjänst och hemsjukvård
- sjukhem, gruppboende, dagvård, servicehus och ålderdomshem
- att anhörigvården underlättas med t.ex. avlastningsplatser, dagvård,
växelvård
- att den tekniska utvecklingen tas till vara och utvecklas när det gäller
hjälpmedel för såväl de gamla som personalen
- utbyggt trygghetslarm
- en väl fungerande färdtjänst
- möjlighet för den som förvärvsarbetar att få kortare tids ersatt ledighet
för vård av anhörig som är sjuk eller handikappad
- förbättrad demensvård genom utbyggt gruppboende, dagvård m.m.
- ökade forsknings- och informationsinsatser inom demensvården.
Dessa riktlinjer motiveras och utvecklas mera i detalj i den moderata kommittémotionen
”Vård och omsorg om de äldre”.
7. Handikappolitik
7.1 Socialdemokraternas politik
Socialdemokratisk handikappolitik bygger på ”välfärdssystem” för stora
grupper. Handikappade utgör - lika litet som andra - en homogen grupp.
De är enskilda människor med individuella behov och önskemål. Kollektiva
lösningar har visat sig helt otillräckliga för dem som har de största behoven
av hjälp. Socialdemokraternas stelbenta fasthållande vid den offentliga sektorns
monopol har också inneburit att de handikappade inte kunnat få den
hjälp och det stöd som eljest varit möjlig.
De senare åren har få insatser gjorts för de handikappade. Detta skall ses
mot bakgrund av att exempelvis sjukförsäkringen ger en stor överkompensation
i timsjukpenningsystemet. Resurserna inom det sociala området används
alltför ofta på helt fel sätt. Socialdemokraternas handikappolitik är ett
talande exempel på detta.
7.2 Moderat handikappolitik
Varje människa har inneboende möjligheter att utvecklas och att skapa ett
rikt liv. Detta gäller också alla dem som genom sjukdom, olycksfall eller
medfödda funktionsnedsättningar och ärftliga sjukdomar under en stor del
av sitt liv måste kämpa mot mycket svåra handikapp.
För några handikappade måste stöd komma från familjen, vänkretsen, enskilda
och ideella organisationer som lägger ned stort engagemang för att 19
hjälpa, inspirera och uppmuntra. Det offentliga kan aldrig ersätta denna typ Mot. 1989/90
av stöd. Däremot har stat och kommun en viktig uppgift när det gäller att Sf259
de handikappade ges möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt. Det
allmänna måste anslå medel för kostnader som ett svårt rörelsehinder, en
synskada eller en grav hörselnedsättning kan innebära. Vidare skall staten/
kommunerna sörja för att det finns omvårdnadsresurser av olika slag. Valfrihet
skall råda även på detta område.
Moderat vårdpolitik, som tillvaratar även enskilda alternativ, innebär ett
vårdutbud med kvalitet, mångfald, integritet och valfrihet. Dessutom ger
den möjlighet till småskaliga alternativ som passar människor med särskilda
behov.
Vårt konsekventa agerande för bibehållande av fria läkemedel och förbrukningsartiklar
har medfört att regeringsförslaget har fallit. Detta ger
trygghet till patienter i behov av livsuppehållande medicinering.
Vad gäller Moderata Samlingspartiets vårdpolitik hänvisas i övrigt till
kommittémotionen ”Hälso- och sjukvård”.
7.3 Utveckling och teknik
Den snabba tekniska utvecklingen, inte minst på kommunikations- och datorområdet
har redan nu visat sig vara till stort gagn för alla dem som drabbats
av svåra rörelsehinder, syn- och hörselskador m.m. Denna utveckling
kommer att bli än mer genomgripande i framtiden.
Utvecklingen av eldrivna bilar, elrullstolar och handikappskotrar kan öka
framkomligheten för de rörelsehindrade, och därmed hjälpa inte minst
yngre handikappade till ett aktivt yrkesliv såväl som till en rik fritid.
Datorn gör oss alla mindre beroende av att förflytta oss till en viss arbetsplats.
Distansarbete och även distansstudier kommer att bli vanligare. Detta
innebär att ett rörelsehandikapp blir allt mindre kännbart som arbetshinder.
Teknisk och medicinsk utveckling samt ekonomisk tillväxt utgör den bästa
grunden för att kompensera även mycket svåra handikapp. Andra viktiga
inslag i en framsynt handikappolitik är att sprida information om de nya
hjälpmedel som kontinuerligt introduceras.
7.4 Mindre av ”hjälpmedels- och bidragsmonopol”
I Sverige har av tradition det offentliga tillhandahållit handikapphjälpmedel.
Denna modell har haft många goda sidor. Den genomsnittliga nivån på
hjälpmedel till handikappade har hållit en god standard.
Nackdelarna med detta enhetliga system börjar emellertid skönjas alltmer.
Nya hjälpmedel introduceras i snabb takt i den västliga industrivärlden.
Det svenska systemet, som bygger på enhetliga inköps- och distributionsorgan
(landstingens hjälpmedelscentraler) samt ett centraliserat förfarande
med godkännande av hjälpmedel, försenar på ett olyckligt sätt introduktionen
av nya och inte så sällan billigare och bättre hjälpmedel. Resultatet kan
bli onödigt höga kostnader och en alltför långsam förnyelse på den svenska
hjälpmedelsmarknaden. Bristen på information leder dessutom inte så sällan
till att staten ger utvecklingsmedel för att ta fram hjälpmedel som redan
finns att köpa i utlandet. 20
På hjälpmedelsområdet har det på senare år rått besvärliga kösituationer Mot. 1989/90
i hela landet. Enligt Handikappades Centralkommitté (HCK) är det t.ex. en Sf259
genomsnittlig väntetid för en hörapparat på två år.
En passiv väntan på hjälpmedel kan leda till svår invaliditet och depression
samt arbetsoförmåga. Om den handikappade får en god hjälpmedelsförsörjning
ger det både vinster till den enskilde och samhället. En väg att
på ett varsamt sätt öppna upp hjälpmedelsmarknaden och minska köerna
är att låta den som har rätt till hjälpmedel själv få införskaffa detta, med
bidragsgivning upp till förslagsvis 80 procent av hjälpmedelscentralens kostnader.
Därmed skapas också en hjälpmedelsgaranti. Samtidigt ges också
möjligheter för en snabbare informationsspridning om nya handikapphjälpmedel.
Detta initiativ skulle ge avkastning relativt snabbt. Nya hjälpmedel skulle
kunna provas ut på ett informellt sätt. ”Pionjärkonsumenterna” skulle medverka
till att andra med liknande handikapp fick se dem i användning och
kunna studera för- och nackdelar.
Handikapphjälpmedel bör på sikt ingå i den allmänna sjukförsäkringen.
Hur detta praktiskt kan ske kräver noggranna analyser och avvägningar. Vi
föreslår därför att en utredning med detta syfte tillsätts.
Handikapporganisationerna fyller en viktig funktion inte minst som stöd
och inspiration i de handikappades dagliga liv. Regeringen föreslår i budgetpropositionen
8,5 miljoner kronor i ökat bidrag till handikapporganisationerna.
Detta kompenserar inte de ökade pålagor, den breddade moms m.m.
som ingår i skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet.
Med Moderata Samlingspartiets skattepolitik skulle inte denna situation
uppstå.
Statens handikappråds monopolställning när det gäller organisationsbidragen
har hårt drabbat små handikappgrupper, då de inte ansetts fylla rådets
statuter för bidrag. Det är viktigt att full föreningsfrihet får råda även
för de handikappade, inte minst mot bakgrund av vikten av informationsspridning.
Vi anser därför att reglerna för bidragsgivningen bör ses över.
7.5 Arbete i stallet för pension
De arbetshandikappade är en tillgång i arbetslivet, men många står tyvärr
utanför. Moderata Samlingspartiet var först med att föreslå individuella,
flexibla lönebidrag för arbetshandikappade som ett sätt att underlätta för
dessa att komma ut på arbetsmarknaden i stället för att vara hänvisade till
förtidspension.
Vi kan glädja oss åt att AMS - om än i liten skala men med stor framgång anammat
detta vårt förslag. Däremot är det utmanande att regeringen i årets
budgetproposition förhalar införandet av flexibla lönebidrag som generell
möjlighet.
Vi föreslår att ett flexibelt lönebidragssystem införs, som kan kompensera
den handikappades nedsatta arbetsförmåga. Därmed knyts det till den handikappade
och inte till arbetsgivaren. Bidragsnivån skall årligen omprövas.
Det skall utgå så länge som den handikappade är yrkesverksam. Det bör ses
som ett alternativ till kostsamma stödformer som anställningar vid Samhall
eller förtidspension.
Vår syn på lönebidragen och arbetstekniska hjälpmedel samt arbetsför- Mot. 1989/90
medlingen framgår av en särskild kommittémotion. Sf259
Riktlinjerna på handikappområdet motiveras och utvecklas mera i detalj
i annan kommittémotion.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
8. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen beslutar att rätten till valfrihet i vården skrivs in i
hälso- och sjukvårdslagen i enlighet med vad i motionen anförts,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att finansiering
och produktion av sjukvård skall skiljas åt,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts,
[ att riksdagen, i avvaktan på det av oss föreslagna försäkringssystemet,
hos regeringen begär förslag om en vårdgaranti i enlighet med
vad i motionen anförts,1]
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär ett
skyndsamt avskaffande av Dagmarsystemet till förmån för ett system
för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri etableringsrätt
för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster och fri anslutningsrätt
för fritidspraktiker,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
medicinalstyrelse i enlighet med vad i motionen anförts,1]
4. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i sjukpenningförsäkringen
fr.o.m. den 1 juli 1990 skall ändras till 80 % under de första
89 dagarna i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om s.k. arbetsgivarperiod
i enlighet med vad i motionen anförts i sådan tid att den kan träda
i kraft den 1 januari 1991,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändrade statsbidragsregler
för barnomsorgen i enlighet med vad i motionen anförts,1]
6. att riksdagen beslutar att garantibeloppet inom föräldraförsäkringen
fastställs till en trehundrasextiofemtedel av basbeloppet per
dag i enlighet med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att pensionsberedningen skall ges tilläggsdirektiv
vad gäller framtidens pensionssystem,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad valfrihet inom såväl hemtjänst och hemsjukvård
som institutionsbunden äldrevård,1]
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hjälpmedelsgaranti
för handikappade i enlighet med vad i motionen anförts,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning om hjälpmedelsförsörjningens inlemmande
i sjukförsäkringen,
22
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90
tionen anförts om översyn av reglerna för bidragsgivningen till Sf259
handikapporganisationerna,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett
flexibelt lönebidrag i enlighet med vad i motionen anförts.2]
Stockholm den 22 januari 1990
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ann-Cathrine Haglund (m) Gunnar Hökmark (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Sonja Rembo (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
1 1989/90:So437
2 1989/90:A235
23