Sjukvården

Motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So531

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Sjukvården

Sammanfattning

I motionen föreslås en rad insatser för att öka valfrihet och trygghet i sjukvården.

Förslag begärs om införande av ett husläkarsystem.

Etableringshindren för läkare och sjukgymnaster i Dagmar-systemet skall
avvecklas, så att rätten att välja läkare tryggas.

Ytterligare 200 milj.kr. satsas för insatser mot köerna i sjukvården. Medlen
bör kunna räcka för såväl insatser inom hjärtsjukvård, ögonsjukvård och
ortopedi som för åtgärder för att korta ner väntetiderna för patienter med
inkontinens, livmoderframfall och gallsten.

Ett särskilt stimulansbidrag på 100 milj. kr. per år under fem år föreslås för
att driva på ombyggnaden av vårdinstitutioner så att rätten till eget rum skall
kunna förverkligas.

1. Inledning

Under senare år har det förts en livlig debatt om huruvida det råder kris i
svensk sjukvård. Rapporteringen kring operations- och långvårdsköerna och
massavhopp bland olika personalkategorier har frammanat bilden av en offentlig
sjukvårdsapparat nära randen av kollaps. Företrädare för landstingen
försöker hellre beskriva de nuvarande svårigheterna som skönhetsfläckar
på ett i stort sett välfungerande sjukvårdssystem.

Bedömningar av sjukvårdens funktion måste utgå från medborgarnas aktuella
förväntningar och om prestationerna står i rimlig proportion till det
medborgarna betalar. Enligt vår uppfattning finns det skäl att se larmrapporterna
från sjukvården som symtom på djupgående svårigheter. Dessa berör
både förmågan att uppfylla allmänhetens krav på god funktion och kravet
på rimlig effektivitet. Båda problemen är allvarliga och tenderar att urholka
förtroendet för samhällets förmåga att lösa grundläggande åtaganden gentemot
invånarna.

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa på lika villkor för alla invånare.
Hälso- och sjukvårdens uppgift är att förebygga sjukdom och lidande.
Vid sjukdom skall insatserna inriktas på att bota, lindra, stödja och trösta.

De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården beräknades under år

1989 uppgå till ca 90 miljarder kronor. Summan motsvarar ca 9% av bruttonationalprodukten.
Andelen har stabiliserats på denna nivå under 80-talet.

Förebyggande insatser kan begränsa förekomsten av ohälsa, men behov
av god och förbättrad sjukvård kommer alltid att föreligga. Vi måste t.ex.
acceptera att med kroppens åldrande krävs mer av hjälp och av sjukvård.
Antalet äldre och i synnerhet antalet mycket gamla personer ökar i Sverige.
Detta kommer att påverka sjukvårdsbehovet. Personer över 75 år använder
i dag i genomsnitt åtta gånger så mycket sjukvårdsresurser som personer i
yrkesaktiv ålder.

Efterfrågan på sjukvård påverkas också av den tekniska och medicinska
utvecklingen. Sjukdomar som man tidigare inte kunde göra mycket åt kan
i dag botas. Bara under 1980-talet har efterfrågan på starroperationer och
hjärtkirurgiska ingrepp ökat mycket starkt genom att ny teknik gjort det
möjligt att bota sjukdomar som vi tidigare stod mer eller mindre hjälplösa
inför.

Behovet av sjukvård växer också genom att det tillkommer nya sjukdomar.
Dessa kan vara genuint nya, som aids, eller nya i meningen att vi först
nu lärt oss att ställa riktiga diagnoser. Bland t.ex. allergisjukdomarna torde
finnas både sådana som är orsakade av nya ämnen i vår miljö och sådana
som vi först nu har lärt oss att diagnostisera.

Efterfrågan på omvårdnad och omsorg påverkas dessutom av förändringar
i det sociala mönstret. Tidigare fanns rent praktiskt ett större utrymme
för vård i familjens regi. Även om anhörigvård i många fall kan vara
ett bra alternativ för vårdbehövande har de praktiska möjligheterna till sådan
minskat med bl.a. ökningen av kvinnornas förvärvsarbete och hushållssplittringen.

Den framtida utvecklingen av sjukvårdsbehovet är svår att förutse. Även
om tillkomsten av effektivare behandlingsmetoder och aktivt förebyggande
hälsovård kan minska en del av sjukvårdsbehovet så är det vår bedömning
att det under de närmaste åren kommer att finnas ett behov av ökade resurser
inom sjukvården, inte minst på grund av ökningen av antalet mycket
gamla. Samtidigt är det nödvändigt att resurser kan utnyttjas flexibelt och
snabbt kan överföras från ett område till ett annat.

En väl fungerande sjukvård är en av hörnpelarna i välfärdsstaten. I Sverige
har vi en sjukvård av hög kvalitet. På de flesta håll i vården möterpatienterna
både en imponerande professionell kompetens och starkt mänskligt
engagemang. Samtidigt finns det ännu uppenbara brister. Några exempel på
dessa är starkt begränsade valmöjligheter för patienten, brist på olika vårdalternativ,
bristande kontinuitet i vården, klen personalpolitik som medfört
svårigheter att rekrytera och behålla personal, besvärande kösituationer,
otillräcklig hänsyn till patienternas personliga integritet och bristande resurser.

Sjukvårdens problem är på intet sätt nya, utan de flesta av dem har funnits
länge och ytterligare accentuerats under senare år. Folkpartiet har under
lång tid pekat på bristerna och föreslagit åtgärder för att förbättra och utveckla
sjukvården. I denna motion för vi fram en rad förslag om viktiga insatser
inför 90-talet. Följande frågor tas upp i motionen:

Mot. 1989/90

So531

10

1. Förebyggande hälsovård

2. Effektiviteten inom sjukvården

3. Kapa köerna!

4. Förstärk primärvården!

5. Enskild vård

6. Frigör personalen!

7. Förbättra kvinnosjukvården!

8. Lyft fram de "grå sjukdomarna!

9. Läkemedel

10. Eget rum till dem som önskar

11. Förändringar i patientjournallagen

2. Förebyggande hälsovård

Stora förbättringar i befolkningens medellivslängd och hälsa har skett under
efterkrigstiden. Inte minst gäller det utvecklingen under 1980-talet. Medellivslängden
är nu 80 år för kvinnor och 74 år för män. Spädbarnsdödligheten
har minskat kraftigt. Huvudsakligen är det friska år som lagts till livet. Orsakerna
till förbättringarna är många och finns både ute i samhället och inom
hälso- och sjukvården.

För människors hälsa är levnadsvanorna av största vikt. Det ökade välståndet
och utbyggnaden av välfärdsstaten har generellt sett inneburit förbättrade
levnadsförhållanden. Bättre kostvanor, bättre bostadsstandard,
bättre hygieniska förhållanden och bättre arbetsmiljöer är viktiga orsaker till
den stigande medellivslängden. Förebyggande åtgärder, såsom vaccinering
mot sjukdomar och förbättrade behandlingsmöjligheter, är också betydelsefulla.
Även om levnadsförhållandena förbättrats är dålig livsföring alltjämt
en alltför vanlig orsak till ohälsa. Det handlar bl.a. om dåliga kostvanor,
bruk och missbruk av tobak, alkohol och narkotika och kvarvarande dåliga
arbetsmiljöer.

I en särskild motion har vi närmare utvecklat vår syn på hur den förebyggande
hälsovården kan stärkas.

3. Effektivisera sjukvården

Det är ett viktigt mål att resurserna inom sjukvården, liksom inom andra
områden, skall användas så effektivt som möjligt. Om resurser förslösas går
det främst ut över människor som tvingas vänta alltför länge på behandling
eller som får en i andra avseenden otillfredsställande vård. Därför måste ansvaret
för och finansieringen av sjukvården organiseras så att effektivitet
främjas.

Undersökningar utförda på uppdrag av expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi (ESO) antyder att produktivitetsutvecklingen inom sjukvården
i dess helhet har varit negativ under 1960- och 70-talen. Även om dessa resultat
kan vara svårtolkade - det är t.ex. svårt att från kvalitetssynpunkt jämföra
sjukvård 1960 med sjukvård 1990- visar emellertid undersökningarna
också på betydande skillnader mellan resursåtgången vid olika kliniker och
sjukhus för samma prestationer utförda samma år. Det innebär att om alla

Mot. 1989/90

So531

11

enheter fungerade lika bra som de bästa skulle vi få ut mer av de resurser
som används inom sjukvården.

Även sett över en längre period varierar produktivitetsutvecklingen mellan
olika kliniker och sjukhus med samma verksamhetsinriktning. Resultaten
är inte överraskande. I en så omfattande verksamhet som sjukvården
är det självklart att det finns både väl fungerande enheter och enheter som
fungerar mindre bra. Men detta innebär också att resurserna på många håll
skulle kunna utnyttjas bättre.

En viktig orsak till ineffektivitet är de s.k propparna inom vården. Detta
gäller t.ex. patienter som är färdigbehandlade men ej kan skrivas ut från
sjukhuset därför att det är brist på de vårdformer de skulle behöva, såsom
ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst. Genom att ta upp platser i
akutsjukvården hindrar dessa så kallade klinikfärdiga patienter andra behövande
från att få den vård de behöver. På detta sätt fortplantar sig resursbristen
från ett område till ett annat - den ena kön föder den andra.

Siffror från landstingsförbundet belyser antalet färdigbehandlade på våra
sjukhus. I mars 1989 fanns inom den somatiska akutvården ca 4 000 patienter
som var färdigbehandlade. Detta utgjorde 15 % av de totala vårdplatserna.
Av dessa väntade tre fjärdedelar på plats inom den somatiska långtidsvården,
och vidare väntade 12 % på att få tillgång till hjälp i hemmet eller någon
form av serviceboende.

Dessa data pekar på ett enormt resursslöseri. Detta slöseri medför dessutom
ett helt onödigt lidande för dem som väntar på adekvat vård. För att
råda bot på dessa problem krävs en rad åtgärder: effektivisering av behandlingen
vid många kliniker, bättre utnyttjande av öppenvården när slutenvård
inte är nödvändig, bättre utnyttjande av resurserna inom sjukhem och hemtjänst
men också tillskott av resurser inom en rad trånga sektorer.

Effektivare resursanvändning är viktig inte bara inom sjukvården utan
också i avvägningen mellan olika sektorer. Idag finns t.ex. människor som
länge går sjukskrivna med sjukpenning i avvaktan på operation. Detta måste
undvikas. De som är i behov av sjukvårdande behandling skall ej ordineras
sjukskrivning, utan så fort som möjligt ges adekvat vård.

Mycket tyder på att organisatoriska förändringar inom sjukvård och socialförsäkringen
i framtiden blir helt nödvändiga. Det delade huvudmannaskapet
för dessa sektorer har skapat stora rationaliseringspotentialer. Det
har bl.a. medfört att beslut som rör en och samma individ tas oberoende av
varandra. Några överväganden om att ökad satsning på sjukvård kan åstadkomma
minskade kostnader för sjukförsäkringen har därmed inte varit möjliga
att göra. När en läkare beslutar att ordinera sjukskrivning och/eller
medicinering för en patient behöver hon således inte ta ansvar för de budgetmässiga
konsekvenserna av sitt beslut. Läkaren får heller aldrig besked om
storleksordningen på de utgifter som besluten orsakat socialförsäkringen.

Olika typer av försök med resursöverföring från sjukförsäkringen till sjukvården
måste uppmuntras. Bohuslandstinget har föreslagit en försöksverksamhet
med en sådan resursöverföring, men den socialdemokratiska regeringen
har satt hinder i vägen. Försöksverksamheten bör omedelbart komma
till stånd.

Överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen till sjukvården skulle

Mot. 1989/90

So531

12

kunna förkorta sjukskrivningstiderna och därigenom spara både mänskligt
lidande och samhällsekonomiska resurser.

Fler olika metoder måste användas för att göra sjukvårdens resursanvändning
effektivare. Några exempel:

- Användande av resultatmått som underlättar jämförelser mellan och som
möjliggör mer av målstyrning. Delegering av beslut förutsätter möjligheter
att mäta resultaten, t.ex. mellan olika kliniker och vårdcentraler

- Spridning av information om de goda exemplen, dvs. vårdcentraler, kliniker
och sjukhus som i olika avseenden lyckats bättre än andra

- Konkurrens mellan olika vårdgivare, både offentliga och privata, genom
ökad användning av anbudsförfarande och större valfrihet för patienterna

När det gäller omvårdnaden - inte minst av svårt sjuka patienter i livets
slutskede - är det ofta inte möjligt att effektivisera verksamheten. Det kommer
i framtiden att ta lika lång tid som i dag att hjälpa till med personlig
hygien och att stödja och lugna döende patienter och deras anhöriga. För
många som vet att de är döende är det väsentligt att få stanna i hemmet så
länge som möjligt. I sådana fall måste det finnas hemsjukvårdare som kan
bistå och ibland avlösa de anhöriga. Allt detta talar för att det inom bl.a.
dessa områden kommer att krävas personalförstärkningar men också en förbättrad
utbildning av vårdpersonalen. Det är dessutom angeläget att vidga
möjligheterna till smärtlindring, t.ex. för cancerpatienter.

I modern sjukvård används en stor mängd teknisk utrustning. Det ställer
krav på noggrann testning och provning innan utrustningen tas i bruk. Erfarenheten
visar att här finns stora brister. Det är angeläget att stränga rutiner
utformas för testning och kontroll av den tekniska utrustningen vid våra
sjukhus. Personalen måste ges erforderlig utbildning innan ny teknisk apparatur
tas i bruk. För patienternas säkerhet är det av stor vikt att matematik
och teknik inte försummas i sjukvårdsutbildningen.

4. Kapa köerna!

Den medicinska behandlingen på de svenska sjukhusen är av hög kvalitet.
Ett problem är dock den bristande kapaciteten, vilket leder till orimligt långa
väntetider för olika typer av operationer och andra typer av behandlingar
t.ex internmedicinsk och psykiatrisk vård. Denna resursbrist medför ett
enormt mänskligt lidande. Det är en uppgift med högsta prioritet att kapa
operationsköerna. Det krävs både effektivisering i resursutnyttjandet och
ökade resurser för att komma till rätta med den besvärande kösituationen.

År 1979 upphörde den form av patientstatistik som redovisade väntetiden
för olika former av vård. Under 1980-talet har det enbart upprättats olika
väntelistor hos de enskilda vårdinrättningarna, men det görs ingen heltäckande
sammanställning på riksnivå.

Folkpartiet driver sedan länge en enveten kamp mot kösamhället. Under
senare år har vi uppmärksammat bl.a. köerna till gråstarr-, höftleds- och
kranskärlsoperationer. Numera finns mätningar av dessa köer. Resultatet av
studierna visar att väntetiden för dessa ingrepp fortfarande är mycket lång.

Mot. 1989/90

So531

13

Kön till gråstarroperationer omfattade 8000 patienter år 1988. Antalet som
väntade på en höftledsoperation den 31 december 1988 var omkring 5 000.

Ungefär 1400 stod på väntelista till kranskärlsoperation vid årsskiftet
19881989. Motsvarande antal 19871989 var ca 1250. Väntelistorna till
kranskärlsutredning har också visat pä en betydande ökning. Under mars
1987 väntade 2 000 patienter på utredning, motsvarande för oktober 1989 var
2903.

Dödligheten för dem som står på väntelistor till kranskärlsutredning eller
kranskärlsoperation är avsevärd. I en undersökning frän Uppsala var dödligheten
före operation cirka 10 % per vänteår. Efter operationen har dödligheten
sjunkit till 1 -2 % per år. 1 Umeå avled under 1988 33 personer på väntelistan.

Variationerna i väntetid är dessutom mycket stora mellan de olika landstingen.
Väntelistan till gråstarroperation 1988-12-31 per 10000 invånare 40
år och äldre varierade mellan 55 personer i Örebro län och 2 personer i Hallands
län. Motsvarande väntelista för höftledsoperation var som högst i Västerbottens
län med 35 patienter och lägst i Jönköpings län med 8 patienter.

Operationsköerna till gråstarr, höftled och kärlkramp uppmärksammas
betydligt mer än kösituationen till andra typer av ingrepp och annan icke
kirurgisk vård. Det finns ett antal "glömda köer" vilka också mäste ges en
högre prioritet.

Timbro Informationscentrum har utöver de tre mer uppmärksammade
operationsköerna även studerat operationsköerna för livmoderframfall, inkontinens
och gallsten. Studien visar att kösituationen till operation för
dessa sjukdomar är minst lika alarmerande som för gråstarr-, höftleds-, ochkranskärlsoperationer.
Även för dessa så kallade glömda köer uppvisar studien
betydande variationer mellan de olika landstingen. De som lider av inkontinens
får i Hallands län vänta 16 månader pä operation i Älvsborgslän
är motsvarande väntetid 3 månader. Kvinnor som behöver opereras för livmoderframfall
får i Uppsala län vänta i 15 månader och i Västernorrlands
län är väntetiden 3.5 månader. Gallstenspatienten får vänta 15 mänader i
Östergötland och 3 månader i Västmanland.

Målet i hälso- och sjukvårdslagen, om en god hälsa på lika villkor för alla
invånare, är med beaktande av köerna och de stora skillnaderna mellan
landstingen inte uppfyllt. Väntetiden för patienten för att få en operation
eller annan värd utförd är beroende av i vilket landsting vederbörande bor
och av sjukvårdshuvudmännens prioriteringar. Köerna och de kraftiga skillnaderna
i väntetid mellan olika områden kan inte accepteras. Kraftfulla initiativ
måste tas för att kapa köerna inom sjukvården.

Under en följd av år har folkpartiet i riksdagen föreslagit att statliga resurser
(t.ex. från sjukförsäkringen) borde utnyttjas för att eliminera köerna
inom sjukvården. Regeringen ställde sig först helt avvisande till sådana förslag.
Därefter ändrade man sig och införde för andra halvåret 1987 ett särskilt
bidrag om 70 milj. kr. för att bekämpa köerna. Därefter har ett mindre
belopp öronmärkts för köbekämpning i de s.k. Dagmaravtalen. I det nu löpande
avtalet har 50 miljoner avsatts för detta ändamål.

Hanteringen av detta instrument har dock präglats av en betydande valhänthet.
Som exempel vill vi peka på utnyttjandet av det särskilda anslaget

Mot. 1989/90

So531

14

hänthet. Som exempel vill vi peka på utnyttjandet av det särskilda anslaget
som avsattes för andra halvåret 1987. Riksdagen bemyndigade regeringen
att fastställa närmare regler för fördelningen av detta anslag. Endast drygt
40 miljoner kom dock till användning, och ännu i det senaste publicerade
bokslutet (för budgetåret 1988/89) redovisas de återstående medlen, drygt
29 milj. kr., som en inte utnyttjad reservation. Medan regeringen har låtit
dessa av riksdagen beviljade pengar vila i sina kassavalv har köerna blivit allt
längre.

Folkpartiet föreslår att de reserverade 29 milj.kr. samt ytterligare 200
milj. kr. under nästkommande budgetår avsätts för en offensiv satsning på att
eliminera köerna inom sjukvården. Medlen bör kunna räcka för såväl insatser
inom hjärtsjukvård, ögonsjukvård och ortopedi som för åtgärder för att
korta ner väntetiderna för patienter med inkontinens, livmoderframfall och
gallsten.

5. Förstärk primärvården!

Basen i svensk sjukvård utgörs av primärvården. Till primärvårdens uppgifter
hör bl.a. förebyggande hälsovård, långtidsbehandling av t.ex. diabetes,
högt blodtryck och hjärtsvikt, behandling av psykosomatiska sjukdomar
som ofta har social bakgrund och kräver långvariga kontakter, delar av missbrukarvården
och naturligtvis behandling av tillfälliga åkommor och rådgivning
till patienter.

Det är angeläget att alla människor har möjlighet att välja den läkare med
vilken de kan ha varaktiga kontakter, en så kallad husläkare. Inte minst vid
behandlingen av kroniska sjukdomar och psykosomatiska problem är detta
av stor betydelse. För den som så önskar måste det finnas möjlighet att välja
en specialistläkare till sin husläkare. Samtidigt bör framhållas att primärvård
inte bara är husläkaren. Lika viktiga är distriktssköterskorna - som i praktiken
ofta spelar husläkarens roll - liksom barna- och mödravården. För att
gynna helhetssynen har barnsjuksköterskor inom barnhälsovården ofta ersatts
med distriktssköterskor. Distriktssköterskorna tvingas ägna allt mer tid
åt hemsjukvård och äldreomsorg. Det är viktigt att även distriktssköterskor,
som har ansvar för barnhälsovård, får möjlighet att avsätta tillräcklig tid för
detta.

Mycket talar för att en minoritet av personer, främst pga sjukdom, psykisk
ohälsa, missbruk, social misär eller liknande, inte självmant kommer att registrera
sig hos någon läkare. Det tillhör primärvårdens uppgifter att stödja
också dessa människor på bästa sätt. De bör finnas möjlighet att erbjuda
dessa en läkare och informera dem om sin rätt att söka denna.

Principen om det fria läkarvalet förutsätter att det vid sidan av den offentliga
sjukvården finns privatpraktiserande läkare. Fördelningen mellan offentlig
och privat vård skall därmed styras av patienternas val och inte av
politiska beslut.

När det s.k. Dagmarsystemet infördes minskade valfriheten för patienten
märkbart. Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som tidigare fritt
kunde ansluta sig till sjukförsäkringen kan nu, med vissa undantag, endast
göra det under förutsättning att landstinget är berett att teckna avtal med

Mot. 1989/90

So531

15

dem. Dessa etableringsbegränsningar hämmar förnyelsen av sjukvården och
gör det därmed svårare att uppnå målsättningen i hälso- och sjukvårdslagen.
Folkpartiet anser därför att samtliga etableringsbegränsningar för läkare och
sjukgymnaster bör avskaffas.

Vårdcentralerna skall kunna drivas i privat eller offentlig regi. I bägge fallen
bör de få en fast årlig ersättning för varje patient som registrerats vid
vårdcentralen. Ersättningen från det allmänna skall vara på samma nivå i
båda fallen. Den bör dock differentieras, i första hand efter patienternas ålder.
Samma ersättningssystem bör tillämpas för privata husläkare. Genom
ett sådant ersättningssystem minskar risken för överetablering t.ex. i storstadsområdena.
Ersättningssystemet gör att såväl vårdcentraler som enskilda
husläkare får ett både ekonomiskt och medicinskt intresse att förebygga
sjukdomar och ge patienterna bästa möjliga vård.

Ett förslag som har framförts går ut på att primärvården ska ges hela det
ekonomiska ansvaret för patientens hälso- och sjukvård och vid behov köpa
specialisttjänster från sjukhusklinikerna eller från privata specialistmottagningar.
Det finns självfallet problem med en sådan modell, men vi anser den
vara tillräckligt intressant för att förtjäna att bli prövad i begränsad skala.
Även försök med en koppling mellan primärvården och sjukförsäkringen
bör stimuleras.

Inom primärvården råder alltjämt brist på allmänläkare. Det finns undersökningar
som visar att ett stort antal läkare lämnar denna bana bl.a. beroende
på att möjligheterna att påverka den egna arbetssituationen är otillfredsställande.
Med den uppläggning av primärvården och husläkarsystemet
som vi har föreslagit bör risken för avhopp av detta skäl minska. Dessutom
bör särskilda utbildningsinsatser komma till stånd för att öka tillgången.
Sjukhusspecialister med några års utbildning bör t.ex. genom dispens kunna
erbjudas allmänläkartjänster med en planerad utbildning i allmänmedicin
under viss tid.

Primärvården måste även ha ansvar för sjukbesök i hemmen. Möjligheterna
att få hembesök måste utökas. De är särskilt värdefulla för äldre patienter
och barnfamiljer.

Även hemsjukvården måste ytterligare byggas ut, dels för att göra kvarboende
till ett realistiskt alternativ för många äldre och handikappade, dels
för att avlasta den slutna vården.

Neddragningen av den slutna mentalvården bör fullföljas. I många fall
fungerar normaliserings- och integrationsprocessen bra och patienterna får
ett långt bättre alternativ än det gamla institutionsboendet, men det finns
flera exempel som visar att alla inte klarar ett eget boende. För dessa, liksom
för många åldersdementa, behövs behandlingshem och gruppboende som alternativ.
Dessutom måste dagverksamheten byggas ut. Vi har i en särskild
motion föreslagit åtgärder för de psykiskt sjuka och de dementa.

En särskild fråga kring primärvården som diskuterats mycket under senare
år gäller huvudmannaskapet. I samband med diskussionen om en reform
av äldreomsorgen har det från många håll föreslagits att hela primärvården
borde överföras till kommunerna. Vi ser såväl fördelar som nackdelar
med en sådan lösning. För att vinna ytterligare erfarenheter är det önskvärt
att modellen prövas inom något eller några län där berörda kommuner
och landsting visar intresse för en sådan överföring.

Mot. 1989/90

So531

16

6. Enskild vård

Privatsjukvården har hållits tillbaka i Sverige, genom etableringskontroli,
snål ersättning från sjukförsäkringen och en från socialdemokraternas sida
ideologiskt betingad ovilja att låta läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster
och andra få verka utanför det offentliga systemet. Det är angeläget att bryta
med denna misstro mot enskild vård. Den privata sjukvården bör få medverka
i svensk sjukvård på i huvudsak samma villkor som den offentliga. Av
patienterna bör t.ex. samma avgifter tas ut vid besök hos privata vårdgivare
anslutna till sjukförsäkringen som vid besök hos offentliga.

Inom primärvården bör privata vårdcentraler, sjukhem, gruppbostäder
och liknande som drivs på entreprenad åt landstingen bli ett vanligare inslag.
Sjukvårdshuvudmännen kan också pröva om lediga lokaler i vårdcentraler
kan hyras ut till privata vårdgivare.

Få av dagens privatläkare är allmänläkare. Det hänger bl.a. samman med
ersättningsreglerna från sjukförsäkringen. Dessa måste ändras i syfte att underlätta
för privata allmänläkare att på samma sätt som vårdcentralernas läkare
kunna fungera som husläkare. De privata specialistläkarna utgör ett
värdefullt komplement till landstingens sjukvård.

Många privatpraktiserande sjukgymnaster har i dag stora ekonomiska
problem. Detta beror i många fall på att behandlingstaxorna länge har varit
för låga. De räcker inte till för att täcka sjukgymnasternas omkostnader. Regeringen
bör därför se över även behandlingstaxorna för de privatpraktiserande
sjukgymnasterna.

De privata vårdhemmen är viktiga komplement till den vård som bedrivs
av landstingen. De är ofta små och hemtrevliga. Personalomsättningen är låg
och småskaligheten ger möjlighet till personlig omvårdnad. Som ett led i den
nu pågående avinstitutionaliseringen läggs enskilda sjuk- och vårdhem ned.

Eftersom det finns ett stort behov av vård och omsorg är det fel att små,
väl fungerande enskilda sjuk- och vårdhem tvingas upphöra. Regeringen bör
ta erforderliga initiativ för att ta till vara den personella, organisatoriska och
fysiska resurs som dessa hem representerar. Detta kan ske i samarbete med
de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer samt landstings- och kommunförbunden.

7. Frigör personalen!

Det är i hög grad de anställdas motivation och kompetens som avgör kvalitet,
service och effektivitet inom den svenska sjukvården. En huvuduppgift
inför 1990-talet är att frigöra den kraft som finns hos de anställda inom sjukvården.
Om vi inte lyckas med detta under 90-talet hotas hela vårt sjukvårdssystem.

Personalproblemen inom svensk sjukvård är flera. Till de synpunkter som
ofta framförs hör:

- Anställningsvillkoren, t.ex. lön, arbetstider och möjligheterna till fortbildning,
är för dåliga jämfört med andra yrken.

- Det är svårt att påverka de egna arbetsförhållandena.

- Personalbristen, vilket är ytterligare ett tecken på att arbetsgivarna inom
sjukvården misslyckats med att göra jobben attraktiva.

Mot. 1989/90

So531

17

- Politiker och administratörer visar otillräcklig respekt för vårdpersonalens
yrkeskunskaper och erfarenheter.

- Utdelningen av extra ansträngningar är otillräcklig eller obefintlig.

- Bristfällig kontinuitet i vården försämrar kontakten med patienterna och
försvårar behandling, undervisning och handledning.

- Det finns ofta i praktiken bara en arbetsgivare, nämligen landstinget.

- Det är svårt för den som så vill att starta eget".

Bristen på sjukvårdspersonal och i synnerhet läkare är akut i flera delar av
landet. Flera olika åtgärder krävs för att stimulera läkare att ta anställning
eller öppna egen praktik i läkarglesa län.

- Studieskulden bör kunna nedskrivas vid tjänstgöring i läkarglesa län.

- Läkare som öppnar privat mottagning i sådana län bör få förhöjd ersättning
från sjukförsäkringen.

- Möjligheter bör kunna erbjudas till regelbunden tjänstgöring vid universitetsinstitutioner
eller större sjukhus.

I en speciell motion från folkpartiet utvecklar vi våra förslag ytterligare om
hur läkarbristen kan åtgärdas.

På många håll i landet råder brist på andra typer av personalkategorier.
Detta är fallet trots en mycket kraftig personalökning under det senaste årtiondet.
En orsak synes vara att många är missnöjda med sjukvården som
arbetsplats. Detta problem måste mötas genom en rad åtgärder där det kanske
viktigaste är att göra enheterna inom sjukvården mer "självstyrande".
Men det handlar givetvis också om löner, arbetstider, ersättning för arbete
på obekväm arbetstid och belöning av goda prestationer.

Särskilda arbetsmiljöproblem möter inom hemsjukvården liksom inom
den sociala hemtjänsten. Dessa problem måste ägnas ökad uppmärksamhet.

Det finns skäl att särskilt understryka betydelsen av att satsa mer på personalutveckling,
t.ex. på vidareutbildning. Den är i dag helt otillräcklig. Delvis
betingas intresset hos läkare att bedriva fritidspraktik av en önskan att därigenom
få ekonomiska möjligheter att delta i kurser och konferenser för vidareutbildning.
Detta behov bör i långt större utsträckning kunna tillgodoses
av den ordinarie arbetsgivaren.

Genom den snabba tekniska utvecklingen ställs vi idag inför en rad nya
frågor där ingen traditionell medicinsk etik finns. Man måste stå på en stabil
kunskapsgrund för att kunna analysera de nya etiska frågorna, bedöma konsekvenserna
av pågående forskning, formulera etiska värderingar och ta
ställning till medicinsk teknologi från etisk synpunkt. En förstärkning av ämnet
medicinsk etik behövs därför i utbildningen av vårdpersonal på alla nivåer.
Sådan utbildning behöver också komma politiker och administrativ
personal inom sjukvården till del.

8. Förbättra kvinnosjukvården!

I hälso- och sjukvårdslagen fastslås det att alla har rätt till hälso- och sjukvård
på lika villkor. Kvinnor och män skall vara jämställda inom vården.
Hälsoproblem som är typiska för kvinnor får dock inte alltid den uppmärksamhet
inom forskning och politik som motsvarande mer manliga sjukdomar

får.

Mot. 1989/90

So531

18

Kvinnors hälsoproblem har varit föremål för studier och forskning i betydligt
mindre utsträckning än motsvarande manliga sjukdomar. Det finns t.ex
en iner omfattande forskning om den "manliga sjukdomen" hjärtinfarkt men
däremot mindre om de "kvinnliga ledsjukdomarna".

Kvinnosjukdomar far inte prioriteras bort i en resursknapp tid. Vid resursfördelning
måste speciell uppmärksamhet riktas mot de kvinnliga sjukdomsgrupperna.

I Sverige har vi en mycket hög förvärvsfrekvens bland kvinnor, den är nästan
är lika hög som bland männen. Trots denna höga förvärvsfrekvens har
kvinnorna fortfarande huvudansvaret för familj och barn. Kvinnor är enligt
statistik frän sjukförsäkringen mer sjuka än männen. Under år 1988 var
kvinnorna sjuka 28.7 dagar i genomsnitt, medan motsvarande för männen
var 22 dagar. Denna skillnad i sjuklighet kan vara ett tecken på att arbetslivets
villkor inte är anpassade efter kvinnors behov. Därmed ökar också belastningen
på hälso- och sjukvården.

Inom hälso- och sjukvården, där den övervägande majoriteten av personalen
är kvinnor, finns det oroande signaler pä dålig arbetsmiljö. Den utbrändhet
som drabbar vårdpersonalen måste uppmärksammas. En undersökning
visar att kvinnliga läkare har en betydligt högre självmordsfrekvens
än de manliga kollegorna. Detta är ett tecken på att de kvinnliga läkarna
upplever sig mer pressade i sitt arbete än de manliga läkarna. Aven inom
andra kvinnliga personalkategorier kan starka påfrestningar noteras.

Eftervården av bröstcanceropererade kvinnor är ett tydligt exempel på ett
vårdområde som prioriterats lågt. Kirurgin inom området fungerar bra. men
kvinnorna får inte det stöd och den omvårdnad de skulle behöva efter en
bröstcanceroperation. Efter en bröstcanceroperation drabbas de flesta kvinnor
av nedsatt armfunktion. Dessa besvär kan leda till att det blir svårt att
klara vardagliga sysslor. Därför kan det bli aktuellt med olika typer av hjälpmedel
och stödinsatser.

Bröstcanceropererades riksorganisation (BRO) bör ges ett ökat ekonomiskt
stöd. Vi föreslår i vår handikappmotion ett ökat stöd till handikapporganisationerna
av vilka BRO är ett.

För att kunna minska antalet bröstcanceroperationer i framtiden är det
viktigt att mammografiutbyggnaden inte eftersätts. Mammografiscreening
fanns att tillgå i 18 landsting i augusti 1989. Ytterligare fyra landsting hade
framskridna planer på att starta sådan verksamhet. Personalbristen och utbildningsbehovet
är fortfarande stort vid nästa alla de landsting som bedriver
denna screeningverksamhet.

Invandrarkvinnornas kunskaper om och behov av hälso- och sjukvård
mäste uppmärksammas. Alltför mänga invandrarkvinnor är analfabeter, de
lever ofta mer isolerat än svenska kvinnor. Invandrarkvinnornas inställning
till ohälsa, sex- och samlevnadsfrågor m.m. skiljer sig många gånger från
svenska kvinnors. Information till invandrarkvinnorna kan därför inte alltid
ges skriftligt, därför måste olika typer av kanaler användas. Det är viktigt att
utveckla rutiner så att man kan nå invandrarkvinnorna direkt. För närvarande
går informationen till dem via männen.

Mot. 1989/90

So531

19

9. Lyft fram de grå sjukdomarna!

AIDS och cancer, transplantationer och kranskärlsoperationer figurerar ofta
i massmedias rubriker. Direkt dödliga sjukdomar och dramatiska ingrepp låter
naturligt nog tala om sig. Men det finns också en annan sorts sjukdomar
som vi mera sällan hör något om. De brukar sammanfattas under beteckningen
medicinska handikapp - de "grå" sjukdomarna.

De "grå" sjukdomarna är främst diabetes, reumatism, allergier och astmatiska
sjukdomar, psoriasis och epilepsi. Hit hör också handikapp som är en
följd av t.ex. stomioperationer.

Vad som är gemensamt för alla dessa grupper är främst behovet av kontinuerlig
kontakt med sjukvården, ofta under resten av livet. Trots att de ofta
är betjänta av specialistkontakt, både då det gäller läkare och övrig vårdpersonal,
tvingas de i alltför många fall att ta kontakt med en sjukvård som saknar
närmare kunskap om deras handikapp. Tillgången till specialistvård för
dessa patientgrupper måste förbättras.

Vikten av kontinuitet måste kraftigt betonas. Folkpartiets förslag att alla
skall ha rätt att välja sin egen husläkare ger en god möjlighet att förverkliga
önskemålet om god kontinuitet. En husläkare kan vara specialist på något
annat än allmänmedicin.

Forskning är viktigt för huvuddelen av de "grå" sjukdomarna. Fortfarande
är sjukdomsorsakerna och även sjukdomarnas förlopp i många fall helt eller
delvis okända. Det är därför viktigt att öka forskningen kring dessa sjukdomar.

1 Sverige beräknas ca 100 000 människor lida av epilepsi av olika svårighetsgrad.
Av dessa borde ett stort antal kunna beredas en bättre hjälp och
förbättrad medicinsk eller kirurgisk behandling. För att bota och lindra finns
nya rön och metoder som gör det möjligt att t.ex utföra epileptikerkirurgi
med mycket goda resultat för patienterna. I Sverige utförs endast ett femtiotal
epileptikeroperationer årligen. Orsaken är bristande resurser och brist på
utbildade specialister. Resurserna för epilepsisjukvård är i jämförelse med
andra länder mycket knappa i Sverige. 11.ex Flolland finns det 1 300 specialiserade
vårdplatser för epilepsisjuka.

Socialstyrelsen bör snarast ges i uppdrag att utreda mål och metoder för
den framtida epilepsivården.

10. Läkemedel

Mångå människor, inte minst de som lider av s.k. grå sjukdomar, är beroende
av läkemedel och olika förbrukningsartiklar för att klara sin livsföring.
För att begränsa kostnaderna för dem som ofta behöver sjukvård, medicin
och förbrukningsartiklar finns ett högkostnadsskydd. Vid vissa sjukdomar
kan man få läkemedel gratis. Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m.

Folkpartiet har tidigare framfört krav på att dessa förmåner bör förbättras.
Förbättringarna av de nuvarande reglerna för läkemedelsrabatter får
dock inte medföra att andra med kroniska sjukdomar och handikapp får försämrade
villkor. Riksdagens socialförsäkringsutskott har vid flera tillfällen
uttalat att det finns behov av att göra en förutsättningslös utredning om hur

Mot. 1989/90

So531

20

det samlade förmånssystemet skall kunna reformeras. I december 1989 var
utredningen ännu inte tillsatt trots att riksdagen vid flera tillfällen begärt en
sådan utredning. Vi ser mycket allvarligt på att den socialdemokratiska regeringen
inte hörsammar de beslut som riksdagen fattat.

Regeringen aviserade i förra årets budgetpropositionen en proposition om
en ändring av de nuvarande reglerna för läkemedelsrabatter. Förändringarna
skulle bl.a. innebära en reformering av högkostnadsskyddet och ett slopande
av kostnadsfria läkemedel. Detta skulle t.ex. drabba diabetiker. Folkpartiet
reagerade kraftfullt emot detta förslag, som var ett slag direkt emot
flera av de grupper som vi kallar för det glömda Sverige. Regeringen fick
också en välförtjänt bakläxa, eftersom samtliga övriga partier uttalade sig
emot denna försämring.

11. Eget rum till dem som önskar

En människa som är så sjuk att han eller hon tvingas leva på institution måste
ha rätt till den integritet som möjligheten att välja rumssällskap eller ett eget
rum innebär.

Rätten för den som så önskar att få eget rum mäste förverkligas. Av 1988
års äldreproposition framgick att endast 27 % av dem som vårdas inom den
somatiska långtidssjukvården har ett eget rum. Över 50000 patienter inom
långvård, omsorgsvård och psykvård har inte denna möjlighet.

Folkpartiet har aktualiserat denna fråga i samtliga landsting. I ord får vi
numera instämmanden från de flesta andra partier, men på många håll saknas
det ännu en stark vilja att förverkliga detta mål. Vi upprepar därför vårt
krav på att riksdagen bör besluta om ett särskilt stöd för att förbättra förhållandena
inom långvården. Vi föreslår att ett temporärt statsbidrag skall utgå
som möjliggör för huvudmännen att snabbare bygga om lokala sjukhem,
centrala sjukhem och långvårdskliniker.

Statsbidraget bör vara prestationsrelaterat. De huvudmän som påskyndar
ombyggnaden eller kan uppvisa fler enbäddsrum för vård på institution från
ett år till ett annat bör få del av statsbidraget.

Vi föreslår att riksdagen för den kommande femårsperioden anslår 100
milj.kr.årligen till denna verksamhet. Riksdagen bör uppdra åt regeringen
att närmare utforma villkoren för att erhålla statsbidrag. För det närmaste
budgetåret föreslår vi att 100 milj.kr. avsätts för ändamålet.

12. Förändringar i patientjournallagen

I patientjournallagen anges att journalanteckning skall signeras av den som
svarar för uppgiften. Denna skyldighet gäller oavsett anteckningens innehåll.
Syftet med denna bestämmelse, som införts på riksdagens initiativ, är
att stärka patientsäkerheten.

Signeringsskyldigheten har emellertid inneburit betydande praktiska problem.
Förutom att den medfört merarbete och därmed kostnader har den
också lett till att ett större antal journaler är "på drift" för signering när de
behövs i ett akut patientärende. Detta är självfallet inte acceptabelt från patientsäkerhetssynpunkt.

I viss utsträckning har lagen kommit att motverka sitt eget syfte. Det

Mot. 1989/90

So531

21

onyanserade signeringskravet kan därför ifrågasättas. Kontrollen av att viktiga
journaluppgifter är korrekta får självfallet inte efterges. För att framförallt
undanröja risken för att journaler inte är tillgängliga i akuta situationer
bör emellertid signerings- eller kontrollkravet nyanseras. Det bör klart
framgå av lagtexten att - vilket är fallet redan idag - journalföraren alldeles
oavsett om anteckningen är signerad eller ej är ansvarig för dess innehåll.
Det bör likaså framgå att anteckningar av sådant innehåll att patientens säkerhet
är i fara om fel data införs, måste kontrolleras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om effektiviteten inom sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kösituationen inom sjukvården,

3. att riksdagen beslutar att den icke utnyttjade reservationen för
budgetåret 1988/89 omfattande 29 milj.kr. överförs till budgetåret
1990/91 för användning mot köerna inom sjukvården,

4. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 200 milj.kr. för insatser
mot köerna inom sjukvården.

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett
husläkarsystem enligt de riktlinjer som framförs i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de till Dagmar-systemet knutna etableringsrestriktionerna
snarast bör avvecklas,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående utbildningsinsatser för att trygga tillgången
på allmänläkare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en begränsad försöksverksamhet om att överlåta
hela det ekonomiska ansvaret för patientens hela hälso- och sjukvård
till primärvården,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående ersättningarna till privatpraktiserande
sjukgymnaster,1]

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk- och
vårdhem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personalutveckling inom hälso-och sjukvården,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förbättrad eftervård av bröstcanceropererade
kvinnor,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att mammografiutbyggnaden inte eftersätts,

12. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att ge förslag till den framtida epilepsivården.

Mot. 1989/90

So531

22

13. att riksdagen beslutar införa ett speciellt statsbidrag under 5 år
i syfte att stimulera ombyggnaden av institutioner så att rätten till eget
rum kan förverkligas under mitten av 1990-talet,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkoren för att
erhålla statsbidrag för ombyggnad av institutioner så att rätten till eget
rum skall kunna förverkligas,

15. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 100 milj.kr. i syfte
att stimulera ombyggnaden av institutioner för att förverkliga rätten
till eget rum,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar i patientjournallagen
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 24 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)

Mot. 1989/90

So531

1 1989/90:Sf364

23