Skadestånden enligt arbetsrättslagstiftningen, m.m.

Motion 1989/90:A722 av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A722

av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c)

Skadestånden enligt
arbetsrättslagstiftningen, m.m.

De senaste decennierna har inneburit en positionsförändring vad gäller förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna. Med lagens
hjälp har de fackliga organisationerna successivt flyttat fram sina positioner
vilket inneburit ett ökat inflytande gentemot arbetsgivarna.

Ett gemensamt drag i denna lagstiftning är att arbetsgivare, stora som
små, åläggs skyldigheter i betydande utsträckning och att lagstiftningen
många gånger måste betraktas som både svårtolkad och svårtillgänglig.

Den många gånger komplicerade lagstiftningen är ett problem inte minst
för landets cirka 200 000 småföretag med anställda. Dessa har sämre förutsättningar
än större företag att göra sig förtrogna med alla de krav den arbetsrättsliga
lagstiftningen ställer då de inte har tillgång till egen juridisk expertis.

Denna utveckling har lett till att även välmenande arbetsgivare gör felbedömningar,
vilket kan resultera i dryga skadeståndsbelopp.

Genom riksdagsbeslut 1984 har dessutom riksdagens majoritet gjort
skadestånden ytterligare kännbara för arbetsgivaren genom att avskaffa arbetsgivarnas
avdragsrätt för allmänna skadestånd. Som skäl för att slopa
denna avdragsrätt har regeringen bland annat anfört att det skulle anses stötande
för rättskänslan att en arbetsgivare skall få göra avdrag för skadestånd
som betalas för brott mot ofta helt centrala bestämmelser i arbetsrättslagstiftningen.
Parallellt med detta har emellertid riksdagsmajoriteten beslutat
att en enskild arbetstagare för ett avtals- eller lagbrott i praktiken inte kan
ådömas ett skadestånd högre än 200 kronor. Denna övre beloppsgräns infördes
1928. Detta betyder att det i dag inte finns någon som helst rimlig relation
mellan de belopp som kan utdömas som skadestånd för en liten arbetsgivare
och en arbetstagare.

Mot bakgrund av att den arbetsrättsliga lagstiftningen i många stycken
måste betraktas som både svårtolkad och svårtillgänglig menar vi att större
hänsyn måste tas till fel som begås utan uppsåt av mindre arbetsgivare. I bagatellartade
fall bör inget skadestånd alls utdömas. Jag menar att en utredning
bör tillsättas med uppgift att skyndsamt framta förslag till sådana ändringar
i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relation uppnås
mellan de skadestånd som kan ådömas en mindre arbetsgivare respektive
arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet i betydligt högre grad än i dag skall
vara utslagsgivande om skadestånd över huvud taget skall utdömas eller ej.

Det kan inte vara rimligt att de mindre företagen skall tvingas betala skadestånd
till en facklig organisation på grund av att lagstiftaren varit oklar eller
medvetet överlåtit åt rättspraxis att fylla ut lagtexten.

Naturligtvis kan man inte bortse från att skadestånd också har en reparativ
funktion, men vid smärre förseelser eller i fall där uppsåt inte funnits kan
detta inte väga särskilt tungt.

Vidare bör en sådan utredning ges i uppdrag att analysera konsekvenserna
av den arbetsrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av de så kallade informella
skadestånd som särskilt mindre arbetsgivare erbjuds betala av de fackliga
organisationerna i stället för en ofta kostbar och slitsam process i arbetsdomstolen.
Det finns undersökningar som visar att upp till 80 procent av de
skadestånd som betalas av mindre företag till fackliga organisationer är så
kallade informella skadestånd. I en sådan analys bör också beaktas paragrafer
i separatavtal som tillkommit under hot om stridsåtgärder och vars syfte
är av konkurrensbegränsande natur.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förslag till
sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare
relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och arbetstagare när det
gäller skadestånd enligt vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att denna
utredning också skall ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av
så kallade informella skadestånd i enlighet med vad som i motionen
anförts,

[att riksdagen beslutar återinföra arbetsgivarens avdragsrätt för
allmänna skadestånd inom arbetsrätten.1]

Stockholm den 17 januari 1990

Mot. 1989/90
A722

Rolf Clarkson (m)

Siv Persson (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

Stig Bertilsson (m)

Marianne Andersson (c)

' 1989/90: Sk353

10