Skånes miljösituation

Motion 1989/90:Jo824 av Per Stenmarck m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo824

av Per Stenmarck m.fl. (m)
Skånes miljösituation

Den miljösituation som vi i dag upplever i Öresund och Östersjön, runt den
skånska kusten, är allvarlig och riskerar att ytterligare försämras. Om denna
utvecklingstrend får fortsätta kan det inte uteslutas, att folk inte vill leva och
bo och se sina barn växa upp i denna omgivning. Vi är inte där i dag. Men
det är viktigt att vi är medvetna om situationen och är beredda att vidta nödvändiga
åtgärder.

Det är också viktigt att ha klart för sig varifrån problemen kommer, därför
att i annat fall riskerar vi att vidta felaktiga åtgärder för att lösa dem.

Runt den skånska kusten har i flera år gjorts stora satsningar för att ytterligare
höja reningsgraden. Men vad hjälper det så länge det inte finns den allra
elementäraste rening i städer som Tallin, Riga och Krakow. Detta drabbar i
hög grad också vattnen runt södra Sverige på grund av vattenströmningar
från Östersjön och upp genom Öresund.

Inte heller försurande svaveldioxider från svensk kol- och oljeförbränning
är längre något stort problem. Svavelnedfall från Polen och Östtyskland
medför däremot stora förorenar i södra Sverige.

Största delen av det miljönedfall som drabbar Skåne kommer från andra
länder. Europas värsta miljösituation finns sannolikt i den s.k. dödens triangel.
Ett område i sydvästra Polen, norra Tjeckoslovakien och sydöstra
Östtyskland. Detta område håller idag på att förvandlas till en kemisk öken,
där virke alltmer blir en bristvara. För denna region beräknas i dag en
bromssträcka på 15 år. Det innebär, att även om brunkolsverken stängs av
omedelbart, så fortsätter skadorna i 15 år till.

Stora delar av Centraleuropa har i dag - som en följd av kommandoekonomins
sätt att fungera - en miljösituation som är direkt ohållbar. Det vi måste
ha klart för oss, är att de miljöproblem som vi har i Sverige - och främst i
södra Sverige - till stora delar kommer från detta område.

Därmed skall naturligtvis inte uteslutas, att vi kan göra mycket själva.
Tvärtom, sådana åtgärder är också nödvändiga. Men ett bundet och generöst
miljöbistånd, både i form av kapital och know-how, till länder som Sovjet,
Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien, skulle ge ett betydligt bättre resultat,
även för oss, än aldrig så sofistikerade reningsanläggningar runt den
skånska kusten.

Olika länder söker nu medverka i en process, där företag inom det tidigare
Östeuropa får hjälp med att utbilda sin personal inom olika områden, nöd

vändiga för att kunna fungera i en fri ekonomi. Det borde vara möjligt för
skånska kommuner och skånska företag att utbilda polacker och östtyskar i
exempelvis kärnkraftsteknik och avfallshantering. Detta vore ett sätt att
både lära ut, inom områden där vi har ett stort kunnande, och samtidigt möjliggöra
sådana miljösatsningar, som är positiva även för oss.

Allt fler forskare har under de senaste åren slagit larm om svåra miljöföroreningar
i Öresund och Östersjön. Siffror framtagna av marinekologiska
laboratoriet 1987 visar på den allvarliga situationen:

- Fosforhalten har fördubblats i Öresund tre gånger de senaste femtio
åren.

- I Östersjön har kvävehalten ökat fyra gånger och fosforhalten åtta gånger
på hundra år. Detta bidrar till den försurning, som är ett allt allvarligare
problem i Skåne. Denna utlöser i sin tur giftiga tungmetaller, t.ex aluminium
i grundvatten. En risk är också att kvävet omvandlas till nitrat i
grundvattnet. Nitrat är skadligt. Om det omvandlas till nitrit är det dessutom
cancerframkallande.

- Längs kuststräckorna utanför Blekinge, nordvästra Skåne och Halland
har halten av fosfor och kväve fördubblats i algerna.

- I Öresund har ökningstakten av dessa halter gått ännu snabbare. Ökningen
har skett 2,5 gånger de senaste 25 åren.

- De organiska gifterna PCB och DDT fortsätter att öka - trots att den
senare är förbjuden i Sverige. PCB förs sannolikt hit med östliga vindar
från Finland och Sovjet, medan DDT kommer hit från tropikerna.

- Allt detta gör att plankton och alger blir allt mer sällsynta i svenska vatten.
Genom att kväve och fosfor ökat i sedimentavlagringarna harsyrgashalten
sjunkit. Detta ger upphov till de, som det verkar, tidvis döda bottnarna.

Det krävs olika åtgärder för att lösa detta:

- Införande av miljöavgifter och skattestimulanser för företag. Men effekten
blir bra först om andra länder i Europa gör likartade satsningar.

- Förbättrad information till företag runt Öresund, för att åstadkomma ett
större ansvarstagande.

- Utbyggda kontakter mellan Sverige och Danmark för att söka nå gemensamma
lösningar. Ett gemensamt svenskt-danskt organ bör bildas, där
politiker och forskare arbetar med uppgiften att söka en lösning på den
miljösituation, som blir ett allt större problem i Kattegatt, Öresund och
Östersjön.

- Utökade diskussioner med - och aktivt stöd till - Östeuropa, eftersom
den övervägande delen av de utsläpp som drabbar Öresund och Östersjön
kommer därifrån.

Bilar och lastbilar svarar i dag för cirka 70 procent av kväveutsläppen i
Sverige. Detta är ett av Skånes stora miljöproblem. Den bokskog som är så
typisk för det skånska landskapet kan lida obotlig skada av dessa utsläpp.
Det är därför av stor vikt att utsläppen minskas.

Från och med 1989 års bilmodeller infördes obligatorisk katalytisk avgasrening
på nya personbilar. Denna minskar utsläppen av olika ämnen, däribland
kväveoxider, med upp till 80-90 procent.

Mot. 1989/90

Jo824

3

Bilisterna måste ta ansvar för sin del av miljöförstöringen. Så har också
till mycket stor del redan skett. Men även om bilistkollektivet kommer att
stå för den största enskilda miljösatsningen i Sverige måste utvecklingen mot
renare biltrafik fortsätta.

En generell sänkning av hastighetsgränserna skulle troligen ge knappt påvisbara
reduceringar av avgasutsläppen. Åtgärder bör i stället vidtas för att
bilarna skall kunna hålla en jämn hastighet. En bil som till följd av köbildning
går för tomgång släpper ut lika mycket kolväten som 50 bilar som åker
förbi i 50 km/tim. Trafikplaneringen måste därför, för miljöns skull, inriktas
på att åstadkomma en jämn trafikrytm. Det sker genom att vi bygger nya
vägar och kringfartsleder. Detta kan ske på många platser i Skåne. Exempelvis
genom satsning på en ny ringled runt Malmö.

Den snabbaste och effektivaste minskningen av avgasutsläppen når vi genom
ny teknik, jämnare fart, färre stop and go och genom ny avgasrening.
Viktig är också förnyelsen av bilparken. Det är ett problem i Sverige av i dag
att denna är lägre än i övriga Europa.

Stranderosion är till stora delar ett globalt problem. Forskare har påvisat
att det sker en tillbakagång av sandstränder över hela världen. Det finns flera
skäl till detta, bl.a. att det fortfarande pågår en långsam höjning av havsytan.

I Norden sker på flera ställen en fortgående förstörelse av kusterna, t.ex.
vid Jyllands väststränder i Danmark och längs södra och västra Skåne.

Stora delar av den skånska sandkusten är utsatt för mer eller mindre kontinuerlig
erosion. För Ystad, Trelleborg, Skurup, Vellinge, Lomma och
Landskrona är detta ett stort problem, som man lagt ner mycket arbete för
att finna en lösning på.

Som en följd av erosionerna har stränderna minskat, i vissa fall kraftigt
och på kort tid. Hårdast drabbad är sannolikt Ystad där stora områden är
skadade. Kommunen har vidtagit åtgärder under flera år, men dessa har sällan
varit särskilt framgångsrika. Detta ger samtidigt ett mått på hur stort problemet
är.

Av det faktum att stränder runt om i världen drabbats kan man nog dra
slutsatsen att alla stränder inte kan räddas, inte ens i Sverige. Men det måste
finnas områden som, för djurliv och rekreation, är värda att göra extra insatser
för.

Självklart är detta i första hand en kommunal och i andra hand en regional
fråga, där enskilda komuner samarbetar för att nå en lösning. Detta framgår
både av naturresurslagen och av plan- och bygglagen. Men även staten har
ett intresse av att långsiktigt rädda skadade stränder. Dels kommer arbetet
att medföra stora kostnader, som det är orimligt att ett antal mindre kommuner
själva skall stå för, och dels är marken normalt sett allemansrättsligt tillgänglig.
Det sistnämnda är något som betyder mycket i ett landskap som
Skåne, där vi har brist på sådana områden.

Ett särskilt problem utgör de ständiga sanduttag som görs i Öresund. För
närvarande sker detta på den s.k. Vendisken mellan Helsingborg och Helsingör
och utanför Falsterbonäset. I hålen på botten bildas svavelväte.

För att komma tillrätta med de problem som finns idag, och för att förhindra
att nya tillkommer, krävs det åtgärder av två slag. Det ena är att, under
åtminstone en tioårsperiod, sätta stopp för sandsugningen. Därmed

Mot. 1989/90

Jo824

4

skulle vi sannolikt få svar på frågan, om det finns något samband mellan
sandsugning och de skador som stränderna drabbats av. Det andra är behovet
av ekonomiska resurser både till forskning och till berörda kommuner.
Med dessa åtgärder skulle vi kanske långsiktigt kunna lösa problemet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljösituationen i Skåne,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående miljöbistånd till länder i Östeuropa,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående företags och kommuners medverkan för att
förbättra miljösituationen i Östeuropa,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående miljöavgifter och skattestimulanser,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående förbättrad information till företag runt
Öresund,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående ett gemensamt svenskt-danskt organ, där
forskare och politiker söker lösa den miljösituation som blivit ett allt
större miljöproblem i Kattegatt, Öresund och Östersjön,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hastighetens betydelse för avgasutsläppen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående betydelsen för miljön av kringfartsleder och
andra väginvesteringar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående ett stopp för sandsugning,3]

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående ekonomiska resurser till av sanderosion berörda
kommuner och till forskning inom området.

Stockholm den 25 januari 1990

Per Stenmarck (m)

Wiggo Komstedt (m) Rolf Clarkson (m)

Rune Rydén (m) Bertil Persson (m)

1 1989/90:U232

2 1989/90:Sk663

3 1989/90:N306

Mot. 1989/90

Jo824

5

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Jo823-830