Skärgårdsbornas rätt till fiske, m.m.

Motion 1989/90:Jo420 av Alf Wennerfors m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo420

av Alf Wennerfors m.fl. (m)
Skärgårdsbornas rätt till fiske, m.m.

Stockholms skärgård omfattar 25 000 öar, holmar och skär. Stockholms skärgård
och dess unika natur torde ha få motsvarigheter utanför Norden.

Våra skärgårdar har fått sin prägel av människors arbete under århundraden.
Med alla sina skiftningar har skärgårdssamhället formats i samspel med
naturen. Ett ohämmat tillgodoseende av tätorternas rekreationsbehov och
det rörliga friluftslivets intressen kan leda till att de värden som skapats genom
generationernas arbete nöts ner och bryts sönder. Å andra sidan kan
skärgårdens säregna struktur, den rika faunan och floran icke hävdas enbart
genom naturreservat och fågelskyddsområden. Den ekologiska balansen
kan lätt gå förlorad. Förbuskningen förkväver snabbt med sly och snår det
öppna kulturlandskapet. Alltför länge har skärgårdspolitiken präglats av naturromantik
och strävanden att av skärgården skapa ett enda stort strövområde
och utan beaktande av skärgårdsbornas betydelse för landskapets vård
och bevarande.

Skärgårdspolitiken måste bygga på kunskaper om skärgårdens speciella
kultur- och näringsgeografiska betingelser. Olika intressen måste balanseras
mot varandra. Detta måste åstadkommas genom en politik som utgår från
den bebyggelsestruktur och från de traditioner och rättigheter som skärgårdsborna
och deras ättlingar hävdar. Den bofasta befolkningen måste således
ges möjligheter att leva kvar i skärgården och förutsättningar måste skapas
för människor att flytta ut i skärgården för bosättning året runt. Samtidigt
skall det rörliga friluftslivets och de fritidsboendes intressen tillgodoses
på sådant sätt att den genuina skärgårdsmiljön inte går förlorad.

Fisket

Skärgårdsbornas sysselsättningsförhållanden och försörjningsmöjligheter
har under de senaste årtiondena i väsentliga hänseenden förändrats och försämrats.
Medan skärgården på grund av naturens givna förutsättningar tidigare
i hög grad byggde på smärre jordbruk i kombination med fiske, har
jordbruket i allt väsentligt nedlagts och skärgårdsborna i stället blivit ett
mångsysslande folk. Fritidsbebyggelsen har skapat nya arbetstillfällen. I stor
utsträckning försörjer sig skärgårdsborna genom service av olika slag, genom
bryggbyggen, reparationsarbeten, skogsarbete, transport- och taxirörelse
och andra liknande sysslor som äger mer eller mindre direkt samband

med den ändrade struktur som skärgården fått under innevarande sekel och
inte minst till följd av den politik som främst socialdemokrater och kommunister
stått för.

Oavsett vilka arbetsuppgifter som skärgårdsborna i dag ägnar sig åt, spelar
likväl fisket alltjämt en grundläggande roll för deras tillvaro och försörjning.
Det är emellertid inte minst då det gäller skärgårdsbefolkningens månghundraåriga
rätt till fiske och skärgårdsvatten som den socialdemokratiska
politiken medfört allvarliga följder. 1950 berövades skärgårdsborna sin fiskerätt
på de stora fjärdarna. Den enskilda äganderätten till fiske begränsades
i stort sett till vatten belägna inom 300 meter från större öar och kobbar.

Bara några år efter det fria handredskapsfiskets införande och sedan det
visat sig att det fria spöfisket medfört betydande skador på flora och fauna
restes krav på förbud för skärgårdsborna att ägna sig åt nätfiske i de egna
vattnen. Det gjordes gällande att nätläggning och ryssjor var ett hinder för
sportfiskarna att ägna sig åt spinnfiske.

Dessa tankar utvecklades till ett förslag inom länsstyrelsen i Stockholms
län att fiskestadgan skulle ändras. Förslaget innebar en begränsning av skärgårdsbornas
av ålder bestående rätt till nätfiske i allmänna vatten.

Tack vare en vaken opinion bland både skärgårdsborna och politiker hamnade
förslaget småningom i papperskorgen, men tendensen är tydlig. Såmtidigt
som det högtidligen talas om en "levande skärgård", genomförs politiska
åtgärder som alltmer begränsar skärgårdsbornas möjligheter att utöva
det näringsfång som av ålder satt sin prägel på skärgården och dess befolkning.

De bestämmelser som trätt i kraft om båtregister bidrar dessutom till att
öka byråkratin och kostnaderna för den skärgårdsbefolkning som är i hög
grad beroende av tillgång till en eller flera smärre fiskebåtar för sitt näringsfång.

I annan moderat motion har framförts yrkande om ändring i de beslut om
konfiskation av skärgårdsbornas fiskerätt som införandet av det s.k. "fria fisket
med handredskap" innebar samt om ändrade och mer preciserade ersättningsregler.

Oavsett om och när i motionen begärda åtgärder vidtas, bör under alla
förhållanden snarast möjligt en omprövning av ifrågavarande besluts räckvidd
komma till stånd. Det "fria fiskets" befarade skador på flora och fauna
har snarast blivit allvarligare än vad man tidigare räknade med. Påtagliga
och betydande för framtiden alltmer oroväckande skadeverkningar har
drabbat främst ytterskärgårdens känsliga växt- och fågelliv. Det finns därför
all anledning att - oavsett vad nyss berörda motion kan komma att leda till omgående
i så måtto ompröva det "fria fiskets omfattning att natur- och
fågelreservat samt för flora och fauna särskilt ömtåliga öar och ögrupper i de
yttre skärgårdsvattnen undantas från det "fria fisket.

Regeringen bör snarast förelägga riksdagen förslag till sådana begränsningar.

Taxeringsvärden på skärgårdsfastigheter

Under 1983/84 års riksmöte hemställde riksdagsman Gunnar Biörck i
Värmdö i en motion (1983/84:592) att riksdagen hos regeringen skulle be

Mot. 1989/90

Jo420

9

gära rimligare fastighetstaxeringsregler för jordbruksfastigheter i skärgårdarna.
Speciellt berördes dels den orimliga upptaxering som skett i fråga om
stugor, som - på grund av framställningar från om fritidsfrågorna angelägna
myndigheter - uppförts på dylika fastigheter. En ohållbar situation hade för
många av ursprungsfastighetens ägare uppkommit till följd av taxeringen av
dessa stugor som lett till ofta orimliga skattehöjningar, förlorade bostadsbidrag
och omöjliggjorda förbättringslån. Följden hade blivit att ägaren tvingats
sälja delar av sitt fastighetsbestånd. Särskilt stötande hade skärgårdsbon
funnit den höjning av taxeringsvärdena vara som föranletts av den uppräkning
som härrörts från strandtillägg för sjöutsikt och liknande för skärgårdsbonden
besynnerliga tillägg.

Skatteutskottet anförde i sitt betänkande SkU 1983/84:48 (s. 12) att RSV:s
riktvärden icke vore att anse som bindande föreskrifter utan som anvisningar",
men medgav att "kritik kunde riktas mot enskildheter i systemet.
De grundläggande värderingsfrågor som upptagits i ovannämnda (och
andra) motioner borde "givetvis uppmärksammas i samband med den översyn
av reglerna som utskottet begärt.

Under 1984/85 års riksmöte återkom motionären med samma förslag i motion
1984/85:1194. 1 motionen påpekades att skatteutskottets nyssnämnda
uppfattning inte hjälpte bönderna och fiskarna i skärgården i deras kamp
mot en orimlig fastighetstaxering. Motionären underströk också att länsstyrelsen
i Stockholms län i skrivelse hemställt att de ifrågavarande taxeringsreglerna
snarast måtte ändras.

Motionären ansåg att det fanns två sätt att angripa problemet i sak. Det
ena var att för högt satta taxeringsvärden vid 1981 års taxering skulle överprövas
och sänkas genom en särskild fastighetstaxering. Det andra var att
medge en tillfällig reduktion av taxeringsvärdena genom tillämpning av en
väsentligt lägre procentsats än 75 % av beräknat marknadsvärde för den tid
som förflutit och kunde komma att förflyta mellan det skattemässiga genomslaget
av 1981 års fastighetstaxering och tidpunkten för en genomförd översyn"
av de ifrågavarande reglerna, senast i samband med 1988 års fastighetstaxering.

Sistnämnda motion behandlades av skatteutskottet i betänkandet SkU
1984/85:36. Utskottet anförde att de av motionen väckta frågorna ingick som
ett naturligt led i pågående utredningsarbete. I bostadskommitténs delbetänkande
framhölls att frågorna rörande fastigheter i attraktiva områden
"skulle komma att tas upp i kommitténs slutbetänkande senare i år.

I dag kan vi konstatera att bostadskommittén inte behandlade dessa fastighetstaxeringsfrågor.
Det har med andra ord inte hänt något på området trots
skatteutskottets och riksdagens uttalande 1985.

I anslutning till frågor om fastighetstaxeringen vill vi särskilt understryka
att mark- och byggpolitiken måste ta hänsyn till de bofastas rätt att förfoga
över sina mark- och vattenområden. Om ägandet till mark inskränks genom
åtgärder från samhällets sida, skall full kompensation erhållas för åsamkat
intrång.

Mot. 1989/90

Jo420

10

Taxeringsvärde på skärgårdsfastigheter

1990 skall allmän fastighetstaxering genomföras. Utgångspunkt för denna är
marknadsvärdena 1988. De bedömningar som nu kan göras tyder på en 50procentig
ökning av taxeringsvärdena för hela landet. Men ökningarna kommer
säkerligen att variera kraftigt mellan olika regioner. Den kraftiga efterfrågan
av hus i skärgårds- och kustområdet kan förmodligen medverka till
ännu större höjningar och därmed till avsevärda skatteskärpningar.

Denna utveckling är oacceptabel. Många fastighetsägare i skärgården har
små inkomster och får kanske inte råd att bo kvar i sin hembygd. Vi anser
att 1989 års taxeringsvärde bör gälla vid schablonintäkt och fastställande av
statlig fastighetsskatt under beskattningsåret 1990. För 1991 bör regeringen
föreslå ändrade regler.

Sysselsättning och trafik

Den bofasta befolkningen i vår skärgård har minskat med 40-50 % sedan
andra världskriget. Under senare år har befolkningsutvecklingen varit konstant.
En levande skärgård förutsätter sysselsättnings- och inkomstmöjligheter
i skärgården. Både fritidsboende och rörligt friluftliv bidrar till sådana
möjligheter. Jordbruk, fiske, småindustri- och reparationsverksamhet samt
uppgifter i trafik- och transportnäring bör också kunna ge sysselsättning.
Skärgården är dessutom ett för vårt försvar viktigt och ömtåligt glesbygdsområde.
Därför bör myndigheterna främja nyföretagande och utvidgning av
befintlig verksamhet bl.a. genom medverkan till lån och krediter på rimliga
villkor.

En väl fungerande trafikapparat utgör ett villkor för en levande skärgård.
Under senare år har skärgårdstrafiken utvecklats och blivit allt bättre. Såväl
de bofasta som fritidsboende och övrigt fritidsfolk förutsätter att trafikstandarden
vidmakthålls och om möjligt ytterligare förbättras.

Bebyggelsefrågor

Sorn tidigare i denna motion redovisats har Stockholms skärgårds unika natur
och miljö utsatts för betydande förändringar under de senaste årtiondena.
Öar och ögrupper, som tidigare avspeglade gångna tiders kulturtraditioner,
har alltmer växt igen, förslyats och blivit mer eller mindre otillgängliga.
Den landskapsbild som varit betecknande för skärgårdslivet riskerar för
varje år att alltmer omgestaltas, till men inte bara för landskapsbild och naturvård,
utan också för den alltjämt bofasta befolkningen och inte minst för
det rörliga friluftsliv, vars ökande omfattning i inte ringa grad medverkat till
igenväxt och nedslitning.

Det finns ett klart samband mellan den eroderingsprocess vi här beskrivit
och den utomordentligt starka restriktivitet som präglat de senaste årtiondenas
byggnadspolitik och som inneburit att till och med bofasta skärgårdsbor
förhindrats att komplettera den gamla bebyggelsen med nya bostäder
för barn och anhöriga, som skulle kunna genom åretrunt- eller fritidsboende
bidra till att hålla landskapet levande.

Betecknande för främst den yttre mellanskärgårdens och ytterskärgårdens

Mot. 1989/90

Jo420

11

bebyggelsestruktur under århundraden har varit att bebyggelsen ägt rum i
sammanhållna byar. Detta har varit motiverat främst av den gemenskap som
det karga och hårda skärgårdslivet krävt för social samvaro och trygghet i
livets olika skeden.

När PBL och den nya naturresurslagen antogs av riksdagen, torde denna
omständighet ha beaktats då det gäller de uttalanden som bostadsministern
gjorde i propositionen och till vilka riksdagen sedermera anslöt sig.

Den starka restriktivitet i fråga om fritidsbebyggelsen som skulle iakttas i
vissa skärgårdsområden skulle, hävdade bostadsministern, kunna eftersättas
då det gällde komplettering av befintlig bebyggelse. Därmed avsåg han
sådana tillskott till tidigare bebyggelse som innebar en naturlig avrundning
eller förtätning.

Dessa undantag var med hänsyn till gamla bebyggelsetraditioner och av
miljöhänsyn i hög grad befogade. Genom förtätning av gamla byar och tillkomsten
av kompletterande bebyggelse skulle självfallet ökade möjligheter
komma till stånd att även i fortsättningen hålla den tidigare kulturbygden
öppen.

Genom gemensamma insatser av byalag och av för ändamålet särskilt bildade
föreningar skulle röjnings- och utdikningsmöjligheter komma till
stånd, ägnade att föra vidare de bytraditioner som präglat berörda skärgårdsområden.
Det experiment som på sin tid gjordes genom att skapa Sveriges
första nationalpark i Ängsö i Furusundstrakten bekräftade hur omöjligt
det var att bevara ängsmarker och kulturtraditioner utan mänskliga odlingsinsatser
som en gång format naturen och gjort den tillgänglig.

Det har emellertid visat sig att trots bostadsministerns och riksdagens uttalanden
om möjligheten att genom förtätning och kompletterande bebyggelse
skapa förutsättningar för de miljövårdande insatser det här är fråga om, vissa
kommunala myndigheter intagit en klart negativ attityd och icke ställt sig till
efterrättelse de riktlinjer som i detta hänseende uppdragits.

Den nya PBL och den nya naturresurslagen bör självfallet icke av kommunerna
tillämpas så att betydelsefulla natur- och miljöintressen försvåras. För
både den fastboende skärgårsbefolkningens försörjning och skärgårdslandskapets
öppenhet är det angeläget att vederbörande lokala byggnadsmyndigheter
iakttar vad riksdagen uttalat.

Det bör enligt vår mening ankomma på regeringen att vidta lämpliga åtgärder
i syfte att ännu tydligare än vad som hittills skett för kommunerna
klarlägga de intressen som naturresurslagen har att tillgodose.

Skolfrågor

I ett glesbygdsområde som skärgården spelar frågan om samhällsservice en
viktig roll. För de unga barnfamiljerna är skolfrågan den viktigaste. Kan inte
barnen beredas skolundervisning, flyttar ofta hela familjen. Vi anser att
skärgårdsskolorna måste få vara kvar. Elevantalet får inte utgöra enda
grundvalen för en skärgårdsskolas framtid.

Mot. 1989/90

Jo420

12

Färjetrafiken genom skärgården

Färjetrafiken mellan Sverige och Finland har för varje år ökat i omfattning.
Detta har lett till ett växande utbyte av människor mellan de två länderna av
stor betydelse för våra folk. Med åren har emellertid samtidigt riskerna för
främst miljön i Stockholmsskärgårdens trånga leder ökat i en utsträckning
som saknar motsvarighet i Ålands och Finlands skärgårdar. Den ofta höga
hastighet med vilken färjorna framförs och de allt större fartygen har lett till
att svall och främst sug från färjorna skadat och eroderat inte bara stränder
och strandvegetationen utan även ömtålig vattenvegetation, betydelsefull
för fiskens reproduktion. Färjornas avfall skapar också fortfarande vissa
problem.

Nya, större färjor planeras och väntas bli insatta under kommande år. Inför
dessa planer och med tanke på de miljö- och andra risker som icke rimligen
i längden kan lämnas obeaktade, är det angeläget att klarhet skapas om
hur och under vilka förutsättningar sådana risker kan och måste förebyggas.

Bör med andra ord restriktioner införas för största storlek eller högsta hastighet
för passage i trånga och därför särskilt utsatta vatten? Kan annan linjesträckning
eller andra längre ut från innerstaden belägna färjeterminaler
komma till stånd eller bör eftersträvas andra konstruktioner eller andra typer
av fartyg?

Dessa och andra frågor bör snarast utredas, bl.a. därför att färjetrafikens
utövare bör ges en klar bild av förutsättningarna för fortsatt utveckling.

Tyvärr har regeringen och naturvårdande myndigheter på regional och
central nivå alltför länge försummat att vidta de klarläggande och utredande
åtgärder som med åren blivit alltmer angelägna.

Enligt vår mening bör därför riksdagen hemställa om snarast möjliga utredning
i här angivna och andra därmed sammanhängande hänseenden.

Sjösäkerhets- och övriga trygghetsfrågor

Under de senaste 30 åren har myndigheterna vid ett flertal tillfällen försökt
dra in en eller flera lotsplatser i Stockholms skärgård. Detta har misslyckats
om man undantar viss befogad rationalisering.

Även om vi kan ha förståelse och respekt för sjöfartsverkets ambition att
minska de offentliga utgifterna, avvisar vi försöken att dra in ytterligare lotsplatser.
Lotsen behövs. Detta kan vara en fråga om liv och död. Utomskärs
är lotsen vår förste och kanske ende räddare i sjönöd. Lotsstationernas huvuduppgift
är att ge service åt yrkessjöfarten. Men samtidigt ökar lotsarnas
betydelse för sjöräddningen. En bemannad lotsutkik är ett vakande öga.
Den optiska mänskliga utkiken kan inte ersättas av teknik eller radar. Icke
minst efter de senaste årens ubåtskränkningar har behovet av så många vakande
ögon som möjligt förstärkts. Varje skärgårdsbo har härvidlag en viktig
uppgift.

Båtlivet har ökat enormt. Men samtidigt har fortkörning, avsaknad av lanternor,
smuggling, båtfylleri och busliv ökat. Övervakning, kontroll och
kraftfulla åtgärder krävs. Det skötsamma skärgårds- och fritidsfolket skall
känna trygghet. Djurlivet skall inte störas. Härför erfordras kustbevakning
och sjöpolis.

Mot. 1989/90

Jo420

13

Natur och miljö

Skärgården erbjuder - som redan sagts - storslagna och unika naturupplevelser.
Floran och faunan är enormt rika. Vår generation skall njuta härav
men inte så att den utsätts för nerslitning.

Allemansrätten, den speciella sedvanerätt som utbildats i vårt land, ger
oss unika möjligheter till direktkontakt med naturen. Allemansrätten ger
emellertid inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Endast om allemansrätten
fullt ut respekteras kan umgänget med naturen och mellan befolkning,
fritidsboende och det rörliga friluftslivets utövare ske friktionsfritt.

Stockholms skärgård har inte bara ett regionalt intresse. Skärgårdslandskapets
natur och kultur har riksintresse. Detta gör det än viktigare att slå
vakt om dess miljövärden. Vi måste på alla sätt minimera riskerna för oljeutsläpp.
Vi måste motverka nedsmutsning och nedskräpning. Vi har ett
gemensamt ansvar gentemot efterkommande generationer.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de bofasta skärgårdsbornas rätt till såväl fiske med
handredskap som till nätfiske i egna och allmänna fiskevatten,

[att riksdagen hos regeringen hemställer om översyn av taxeringsreglerna
för skärgårdsfastigheter och andra fastigheter i attraktiva
områden,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna det fria
fiskets" skador på flora och fauna i naturreservat och andra ömtåliga
utskärgårdar och på grund härav nödvändiga åtgärder,

[att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att ännu tydligare
än vad som hittills skett för kommunerna klarlägga de intressen
som naturresurslagen har att tillgodose,2]

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om färjetrafikens
skador i form av bl.a. svall, sug och erodering.

Stockholm den 25 januari 1990
Alf Wennerfors (m)

Görel Bohlin (m)

Gunnar Hökmark (m)

Allan Ekström (m)

Jerry Mar tinger (m)

Jan Sandberg (m)

Gösta Bohman (m)
Knut Billing (m)
Lars Tobisson (m)
Inger Koch (m)
Birgitta Rydle (m)

Mot. 1989/90

Jo420

1 1989/90:Sk829

2 1989/90: Bo536

14