Skogspolitiken

Motion 1988/89:Jo324 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Jo324

av Karl Erik Olsson m.fl. (c)
Skogspolitiken

Skogspolitiken

Skogen utgör en av de viktigaste förnybara resurserna. Olika beräkningar
visar på att det samlade värdet av skogens resurser är en av de dominerande
tillgångarna i samhällets förmögenhetskapital, om den rätt förvaltas.

Skogen är en av de resurser som rymmer mer än en komponent för
samhället, både råvaror till den viktiga skogsindustrin och övriga tillgångar
som bär och vilt. Dessutom är skogens naturvärde oomtvistat ur rekreationssynpunkt.
Det måste anses rimligt och riktigt att samhället uppställer krav för
hur en sådan tillgång skall förvaltas.

Miljöpåverkan på skogen ökar i omfattning. Idag räknar man med
tillväxtförluster på upp till 10% i skogen. Det är viktigt att man snarast
påbörjar arbetet med att lösa problemen och vidtar åtgärder för att motverka
denna utveckling.

Skogen och miljön

Skogen står inför ett större miljöhot än vad vi tidigare trott. Försurningen av
skogsmarken ökar i omfattning. Under 1988 fördubblades den skogsareal där
barrförlusterna är mellan 20 och 40 procent. Tendensen är densamma sedan
undersökningarna infördes 1984. Mer än en femtedel av barrskogen i södra
Sverige har idag mer än 20% barrförluster. Särskilt drabbat är Älvsborgs län,
där över 40% av skogen har sådana skador. Markförsurningen ökar kraftigt i
framför allt södra Sverige. Näringssaltsurlakningen från skogsmarken har
ökat, en stor del i detta har det försurade regn som faller över marken. I södra
Sverige räknar man idag med att över 600 000 hektar av skogsaarealen
befinner sig under den avgörande försurningsnivån, pH 4,4.

Kalkningsbehovet är stort. Naturvårdsverket har föreslagit att en försöksverksamhet
genomförs med en kombination av kalknings- och vitaliseringsinsatser,
samt skogsbruksåtgärder. Vi anser det angeläget att dessa åtgärder
kommer till stånd och har i vår motion om miljön föreslagit att 15 miljoner
kronor skall anslås för detta ändamål som ett första steg.

Försurningen påverkar givetvis tillväxttakten i skogen. Vi kan inte, trots
akuta insatser, räkna med samma tillväxttakt för skogen i framtiden. Enligt
beräkningar som idag föreligger sker en tillväxtförlust på 10 %. Detta
påverkar dimensioneringen av det framtida virkesuttaget. Det krävs insatser

mot försurningen för att även i framtiden erhålla den tillväxttakt som är
nödvändig för att få ett virkesuttag som täcker behoven.

Ett förbud mot plantering av contortatall har införts i norra Sverige. Innan
vidare plantering kan medges måste klarläggande göras om riskerna för
insekts- och svampangrepp. Visshet måste också skapas om att contortatallen
inte sprider sig in i miljöer där den inte är önskad.

Nya storskaliga brukningsmetoder inom skogbruket leder till stor miljöpåverkan.
Vi anser att det bör krävas miljökonsekvensbeskrivningar för olika
skogsbruksmetoder som hyggesplöjningar, stubbrytning, dikning, inplantering
av främmande trädslag samt för skogsplantering på jordbruksmark.
Detta är inte minst viktigt för att fastställa vilka av metoderna som
medverkar till ett ökat kväveläckage så att åtgärder kan sättas in för att
minska detta.

De fjällnära skogarna

Den fjällnära skogen är unik eftersom den rymmer stora urskogsområden.
Den sammanhängande nästintill orörda miljön är en viktig förutsättning för
många arters överlevnad. Till sin yta saknar de fjällnära skogarna motsvarighet
i Europa utanför Sovjetunionen.

De gamla lavbärande skogarna är också av stor betydelse för rennäringen.
Om dessa lavbärande skogar avverkas i för snabb takt, blir möjligheterna
sämre för renarna att klara sig under vintern.

I början av 1950-talet upprättade Domänverket en skogsodlingssgräns.
Denna gräns skulle avskilja skogsmark i höglägen. Ovanför denna ekonomiska
gräns kunde inte återbeskogning ske till rimliga kostnader efter kalavverkning,
på grund av de svåra klimatförhållandena.Under den första hälften av
1980-talet började Domänverket och andra bolag sitt storskaliga skogsbruk
med omfattande kalhyggen i detta område.

För skogsbruket i de fjällnära skogarna måste lokalt anpassade skogsbruksmetoder
tillämpas. Bondeskogsbruket har traditionellt kunnat bedrivas
småskaligt, utan konflikt med naturvårdsintressena. De stora markägarna,
Domänverket och bolagen, bedriver ett utpräglat storskaligt skogsbruk i
de fjällnära skogarna. Därför bör en naturvårdsgräns på biologiska grunder
upprättas. Ovanför denna får inget storskaligt skogsbruk bedrivas. Särskilt
skyddsvärda områden bör avsättas som naturreservat. För att klargöra hur en
sådan gräns skall utformas bör en parlamentarisk utredning tillsättas under
medverkan av företrädare för naturvården och för ortsbefolkningen.

Domänverksmark, som skall undantas från skogsbruk, bör överföras från
Domänverket till Naturvårdsfonden utan ersättning eftersom det gäller
statligt ägd mark. Om enskilda skogsägare får inskränkningar i möjligheterna
att bedriva ett rationellt skogsbruk ska de i första hand kompenseras med
ersättningsmark.

Utförsäljning av statlig eller genom statliga bolag ägd skog

En viss del av den areal som idag förvaltas av staten eller av staten
kontrollerade bolag bör enligt vår mening säljas ut till lokala brukare. På
detta sätt kan antalet brukningsvärda enheter öka och förutsättningarna öka

Mot. 1988/89

Jo324

6

för att bygderna skall överleva. Dessutom kan miljöfördelar vinnas genom en
övergång från storskaligt bolagsskogsbruk till småskaligt bondeskogsbruk.

Skogsvårdslagen

1979 års skogsvårdslag är allmänt hållen och ger utrymme för betydande
tolkningsfrihet. Med förändringarna i skogsvårdslagen 1983, tillfördes nya
bestämmelser som tillsammans med av skogsstyrelsen utfärdade föreskrifter
har gjort lagen svårtolkad.

En lag som reglerar nyttjandet av en viktig naturresurs skall vara sådan att
den vanlige medborgaren kan förstå dess syften. Varje skogsägare bör kunna
förstå lagens konsekvenser och om han riskerar att ej fullgöra sina ålagda
skyldigheter.

Centerpartiet anser att riksdagen bör besluta att en ny skogsvårdslag
utarbetas. Ett sådant arbete skall utgå ifrån att i lagen klart skall anges
samhällets minimikrav när det gäller skogens skötsel. Lagen skall ange de
ramar som skogsägare är skyldiga att hålla sig inom. En större miljöhänsyn
bör ligga till grund för utformningen av en ny lagstiftning.

Marknaden för skogsråvara

Under den senaste femtonårsperioden har frågor rörande skogsindustrins
råvaruförsörjning ofta behandlats. En vanlig mening har varit att särskilt de
privata skogsägarna inte avverkat mogna bestånd i tillräcklig omfattning och
inte heller i övrigt visat vilja att bidra till industrins råvaruförsörjning.
Orsakerna till handlandet har däremot inte belysts.

Enskilda mindre skogsägare har dock ifrågasatt råvarumarknaden. Från
och till har det också framförts misstankar om en kartellbildning hos de stora
köpargrupperna, innebärande att en viss köpare förvärvar köprätt inom
en viss region. Detta förhållande sägs vara klart uttalat när det gäller
massavedsmarknaden. Även marknaden för rotposter utvecklas i samma
riktning. Enligt vår mening finns idag flera anmärkningsvärda förhållanden
som tyder på att dessa misstankar inte helt saknar grund. Skogsindustrin
importerar för närvarande betydande kvantiteter råvara till landet till ett pris
som överstiger det inhemska. Den regionala fördelningen av köparna tyder
på att prisbildningsmekanismerna begränsats. Dessa förhållanden innebär
att dagens prisbildning är negativ för samhället och skogsägarna.

Vi anser att regeringen skall göra en studie av prisbildningen på marknaden
för skogsråvara, samt undersöka om den idag gällande lagstiftningen mot
kartell- och monopolbildningar fungerar tillfredsställande på denna
marknad.

Skogsvårdsavgiften

Centern har i motioner till de senaste årens riksmöten krävt att skogsvårdsavgiften
tas bort och att de skogliga bidragen, med undantag för dem som har
regionalpolitisk karaktär, avskaffas. Motionerna har dock inte vunnit
majoritet. Däremot har motionerna vunnit en bred uppslutning bland
skogsägare och bland människor verksamma inom skogsnäringen som i sitt
praktiska arbete ser hur det nuvarande systemet verkar.

Mot.

Jo324

Skogsvårdsavgift har från att ha varit en betydelselös avgift kommit att
framstå som en djupt orättvis och betungande skatt som alltmer fått
karaktären av en oskälig punktskatt på skogsbruket. Den är också ett medel
för en statlig byråkrati att transferera pengar mellan olika skogsägare på ett
sätt som inte är till gagn för skogsnäringen som helhet.

Uttaget av skogsvårdsavgift har ökat från 0,9 promille 1974 till 8 promille
1988. Ingen annan skatt torde ha höjts i tillnärmelsevis samma grad. Den
kraftiga ökningen av avgifterna beror då dels på kraftigt ökad uttagsprocent,
dels på stora höjningar av taxeringsvärdena.

Reglerna för användningen av skogsvårdsavgiften har successivt ändrats.
Genom 1979 års skogspolitiska beslut lade riksdagen fast att medlen som
inflyter i huvudsak bör användas för sådana ändamål som är till nytta för
skogsbruket som sådant eller på sådant sätt att alla skogsägare kan få del av
dem.

Detta beslut fick en principiell ändring genom riksdagens beslut med
anledning av prop 1983/84:40, då avgiftsuttaget höjdes till 8 promille. Då
släpptes nämligen principen att skogsvårdsavgiften endast får användas för
bidrag som är tillgängliga för alla skogsägare.

Nu används skogsvårdsavgiftsmedel för att finansiera alla bidrag inom det
skogliga stödområdet, alltså även bidrag av rent regionalpolitisk karaktär.
Skogsbruket är därmed den enda näringsgren som själv får betala de
regionalpolitiska bidragen till näringen. En sådan särbehandling av skogsbruket
är orättvis. Centern har också reserverat sig mot det nämnda
riksdagsbeslutet.

Genom detta riksdagsbeslut ändrades också indirekt vissa principer för
avräkning av anslaget för byggande av skogsbilvägar. Det har ansetts att
skogsbruket skall ha en kollektiv restitution av drivmedelsskatt för drivmedel
som förbrukas på enskilda skogsbilvägar till vilka statsbidrag icke har utgått.
Anslaget till byggande av skogsbilvägar har till väsentlig del finansierats
genom en sådan informell avräkning av drivmedelsskatt.

Man kan därför hävda att skogsbruket får betala dessa anslag två gånger.
Man får göra det dels genom drivmedelsskatt, dels genom skogsvårdsavgiften.

Ett ytterligare motiv för att avskaffa skogsvårdsavgiften är den stora
negativa effekt som den också får om man beräknar dess konsekvenser under
en omloppstid på mellan 80 och 100 år. Lantbruksuniversitetet har räknat
fram att den sammanlagda avgiften vid 80-årig omloppstid svarar mot 40
procent av nettot vid avverkningen. Avgiftens totala storlek talar om att den
inte är att anse så som bagatellartad.

Den exakta användningen av skogsvårdsavgiftsmedlen redovisas inte för
riksdagen, men av tillgängliga uppgifter framgår att endast ca 30 milj kr
används för sådana ändamål som kan anses vara till nytta för skogsbruket
som sådant. Det är t.ex. anslag till forskning och bidrag till trygghetsförsäkring
för skogsbrukare. När skogsvårdsavgiften tas bort kan näringen själv
svara för finansieringen av dessa kostnader genom avtal med staten enligt
den modell som tillämpas för andra liknande ändamål.

Vissa anslag finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel trots att ändamålet
knappast är en skogsnäringens angelägenhet, men i huvudsak används

Mot. 1988/89

Jo324

8

resterande skogsvårdsavgiftsmedel för finansiering av olika skogliga bidrag
och för finansiering av den omfattande byråkrati som krävs för fördelning av
medlen. En inte obetydlig del av avgiftsuttaget går också som skatt direkt till
statskassan.

I prop 1988/89:100 bil. 11 har föreslagits att under D 5, Bidrag till skogsvård
för budgetåret 1989/90, statsbidrag beviljas med sammanlagt högst
244 700 000 kr och att ett förslagsanslag anvisas av 248 000 000 kr. Bidragen
utgår för följande bidragsslag:

1. Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet

2. Skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd

3. Dikning

4. Ädellövskogsbruk

5. Översiktliga skogsinventeringar.

Därutöver föreslås ett förslagsanslag för byggande av skogsvägar med 55
milj kr.

Av de ovan uppräknade bidragsslagen får Särskilda skogsvårdsåtgärder
inom det skogliga stödområdet i huvudsak anses vara ett bidrag av rent
regionalpolitisk karaktär. Det skall då enligt centerns uppfattning finansieras
genom statsmedel som inte speciellt belastar näringen.

Nästa punkt är skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd
m.m. Av budgetpropositionen framgår att bidraget skall användas för naturoch
kulturvårdsinsatser i samband med skogsbruk. Om detta anslag är
beräknat att användas på för nedlagd, ej använd jordbruksmark, ej den så
kallade överskottsarealen, så finner vi förslaget godtagbart, till vissa delar.
Vi finner det angeläget att gammal jordbruksmark används på ett mer
naturvårdande sätt. För mark som lämpar sig för lövskogsplantering och
ligger i anslutning till odlingslandskapet bör enligt vår mening ett anslag utgå
med 15 milj. kronor. Dock anser vi att natur- och kulturvårdsinsatser inom
skogsbruket är en angelägenhet för samhället, och dessa åtgärder bör enligt
vår mening ej belasta näringen.

Ädellövskogsbruk syftar till att bevara ett landskap som höjer det
rekreativa värdet för alla medborgare. Det är inte en angelägenhet av
speciellt värde för skogsbruket, och detta ändamål får därför ses som ett
allmänt anslag för naturvårdande ändamål, och bör följaktligen inte räknas
av mot skogsvårdsavgiften.

Anslaget för översiktliga skogsinvesteringar används egentligen för att
finansiera planläggning på sådana fastigheter där skogsägaren inte vill eller
behöver lösa ut skogsbruksplaner. Anslaget kan också anses användas för att
finansiera en planläggningsnivå som inte är i skogsägarnas intresse, utan har
intresse främst ur samhällets utgångspunkt.

Så som det skogliga bidragssystemet nu visat sig fungera är det för
skogsbruket bättre att skogsvårdsavgiften och samtliga bidragsformer, med
undantag av sådana som är av regionalpolitisk karaktär, avvecklas. Bidrag
för byggande av skogsbilvägar har varit angeläget för att skapa förutsättningar
för ett ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk och bör därför bestå. Kostnaderna
för den enskilde skogsbrukaren är dock betydande och kan verka
hämmande på investeringsviljan. Ett sätt att sänka kostnaderna för skogsbilvägsbyggande
kan vara att ändra i nuvarande avskrivningsregler. Dessa bör

Mot.

Jo324

enligt vår mening utformas så att större delen av byggkostnaderna kan Mot. 1988/89

direktavskrivas, dvs. kostnadsföras i redovisningen. Både den enskilde och Jo324

samhället tjänar på denna stimulans mot ökade investeringar i skogsbruket.

Regeringens förslag Vårt förslag

1.	65 200 000	65 200 000
2.	100 000 000	15 000 000
3.	5 500 000	5 500 000
4.	13 000 000	13 000 000
5.	61 000 000	0
Summa	244 700 000	98 700 000

Skogsbruket skall i princip vara självfinansierat. I detta bör då också ligga att
skogsbruket inte skall svara för andra kostnader än vad näringen själv
förorsakar.

Skogsbruket inom det skogliga stödområdet behöver av regionalpolitiska
skäl ett stöd, men detta stöd skall finansieras av budgetmedel som annat
regionalpolitisk! stöd och inte belasta skogsägarkollektivet i andra delar av
landet. Anslagen för det regionalpolitiska stödet till skogsbruket förutsättes
därför i sin helhet finansieras av budgetmedel.

Viltskador på skog

Ett av hoten mot skogsbruket är viltskadorna, främst älgbetning. Produktionen
av kvalitetsvirke av tall försvåras kraftigt med dagens viltstammar. Det
är viktigt att hålla älgstammen på en rimlig nivå. Det är därför av vikt att
skogsägare med skog där viltskador är vanligt förekommande får en ökad
möjlighet att påverka viltstammen storlek. Privata skogsägare som drabbas
av omfattande viltskador bör utfå viss ersättning för skadorna.

Stimulera omarrondering

I vissa delar av landet är det en besvärande ägosplittring av skogsmarken.
Skiften och brukningsdelar är små och orationella och ägogränserna ofta
oklara. Lagstiftningen går knappast att tillämpa på avsett sätt. Behovet att
stimulera omarrondering är uppenbart.

Ett hinder för en omarronderingsprocess är de höga lantmäterikostnaderna.
Kostnaderna för förrättning kan ibland bli orimligt höga i förhållande till
den direkta nyttan och den areal som den berör. Därför verkar taxekostnaderna
som ett hinder för det fortsatta strukturarbetet. Enligt vår mening bör
dessa hinder minimeras så långt det är möjligt. Två åtgärder kan bidra till
detta. Vi föreslår att lantmäterikostnaderna skall få behandlas som en
avdragsgill kostnad i förvärvskällan jordbruk. Vid mindre förrättningar är
det viktigt att lantmäteriet kan jämka sina kostnader för förrättningen så att
dessa framstår som rimliga i förhållande till nyttan.

10

Hemställan

Med stöd av vad sorn anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning om
en översyn av skogsvårdslagen i enlighet med vad som i motionen
anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser mot försurningen i skogen genom bland
annat vitaliseringskalkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljökonsekvensbeskrivningar för olika skogsbruksmetoder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett införande av en naturvårdsgräns i de fjällnära
skogarna baserad på biologiska grunder,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de fjällnära skogarna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utförsäljning av statligt eller genom staten
kontrollerat bolag ägd skogsmark,1]

[att riksdagen beslutar av regeringen begära en översyn av
prisbildningen inom marknaden för skogsråvara och tillämpningen av
lagen om kartell- och monopolbildning på denna marknad,1]

[att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften upphör från den
1 juli 1989,2]

6. att riksdagen beslutar att bidragsformerna, del av 2 och 5 under
D5 i prop 1988/89:100, bilaga 11, avvecklas från den 1 juli 1989 och att
dessa anslag reduceras till 98 700 000 kronor i enlighet med vad i
motionen anförts,

7. att riksdagen beslutar att till bidragsformen 2, D5, bilaga 11 prop
1988/89:100, i den del som avser lövskogsplantering på gammal
nedlagd åkermark, anvisa 15 000 000 kronor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskrivningsregler för investeringar i skogbilvägar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om viltskador på skog,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stimulering av omarrondering.

Stockholm den 24 januari 1989
Karl Erik Olsson (c)

Karin Starrin (c)

Stina Gustavsson (c)

Göran Engström (c)

Lennart Brunander (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Marianne Jönsson (c)

Mot.

Jo324

1 1988/89:N372

2 1988/89: Sk461

.