Skogspolitiken

Motion 1989/90:Jo310 av Lars Ernestam m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo310

av Lars Ernestam m.fl. (fp)
Skogspolitiken

Sammanfattning

I motionen föreslås en samlad översyn av skogspolitiken. Den bör syfta till
en förenklad lagstiftning, begränsad byråkrati och ökat hänsynstagande till
miljövårdens intressen.

Riktlinjer föreslås för en ny skogsvårdslag. Detaljregleringen skall
minska. Syftet skall vara att värna en långsiktig hushållning med skogen som
naturresurs.

Skogsvårdsavgiften skall sänkas till 1984 års nivå dvs. från 0,8% till

0.5%.

Det s.k. 5:3-bidraget skall avskaffas av naturvårdsskäl. De begränsade delar
av bidragsgivningen som går till miljöändamål skall vara kvar. Vad gäller
en rad andra miljöfrågor i skogsbruket hänvisas till folkpartiets motion om
naturvården.

1. Inledning

Skogen är en av Sveriges viktigaste nationaltillgångar. Mer än hälften av landets
yta består av mark som till övervägande delen är lämpad för skogsproduktion.
Skogsnäringen (skogsbruk och skogsindustri) är den enskilda
bransch i Sverige som ger det största exportnettot. Antalet sysselsatta är nästan
200 000, varav åtskilliga i Norrlands inland.

Större delen av våra skogsprodukter exporteras. Nettovärdet av exporten
ligger kring 50 miljarder kronor/år och näringen kommer tveklöst att behålla
sin ställning som en hörnsten i Sveriges ekonomi.

Eftersom den svenska skogen och skogsindustrin i hög grad har olika
ägare går närmare 3/4 av den årliga avverkningen i handel på virkesmarknaden.
Ett affärsmässigt samband mellan efterfrågan, utbud och prissättning
av virkesråvara är därför viktigt för skogsnäringens funktion. Utbudshindrande
regler och skatteffekter skall analyseras och arbetas bort. Efterfrågehindrande
inköpskarteller måste motarbetas.

Men skogen har också andra värden.

En typ av värden har samband med den vetenskapliga naturvården. Skogen
är vår areellt sett viktigaste naturtyp. Med sin skiftande utformning bildar
den en rad olika naturmiljöer som är hemvist för många växt- och djurar

1* Riksdagen 1989190. 3 samt. NrJo308-311

ter. Den utgör därigenom en viktig genbank - och som sådan en oersättlig
naturresurs vars betydelse bara kommer att öka. Vidare spelar skogen en
viktig roll bl.a. som luftrenare och reglerare av vattenbalans och lokalklimat.

En annan typ av värden har social karaktär. Skogen erbjuder oss människor
omistliga värden i form av naturupplevelser, vila och rekreation. Den
producerar bär, svamp och vilt. Dess betydelse för det rörliga friluftslivet
kan knappast överskattas. Skogen bör också i ökad utsträckning kunna bidra
till turismens utveckling.

I norra delen av landet utnyttjas skogen som betesmarker för rennäringen.

Om skogspolitiken enbart skulle betrakta skogen som råvarukälla för industrin
skulle flera av skogens viktiga värden riskeras. Ofta sammanfaller
produktionsaspekterna med övriga intressen. Då intresse står mot intresse
måste dock en sammanjämkning ske och skötselmetoderna modifieras.

Konflikter kring utnyttjandet av skogen är något som inte är begränsat till
vår tid utan också har förekommit tidigare. Utarmningen av de genetiska
resurserna - den kanske allvarligaste anledningen till konflikt mellan virkesproduktion
och andra anspråk på skogen - har dock aldrig utgjort ett så allvarligt
problem som just nu. Samtidigt har vi i dag mer skog och större tillväxt
än någonsin tidigare i historisk tid.

Svenskt skogsbruk har länge varit ett internationellt föredöme i fråga om
satsning på återväxt och betoning av långsiktig hushållning med såväl skogsmarkens
produktionsförmåga som virkesresurserna. Politiken har här varit
mycket framgångsrik. Flertalet industriländer ligger långt efter oss i dessa
avseenden och skillnaden gentemot dagens skogsskövling - orsakad bl.a. av
fattigdom och stora skogsbolag - i många u-länder är avgrundslik.

Skogen har från rent skogliga synpunkter utvecklats mycket positivt under
1900-talet, även om orosmoln också finns (t.ex. luftförorening och försurning).
Däremot har skogsbrukets förändringar under de senaste 30-40 åren
gjort att konflikterna med framför allt naturvårdens företrädare ökat starkt.
Många faktorer har bidragit till denna utveckling, t.ex. kalhyggesbruket,
satsningen på likformiga barrbestånd, skogsvägnätets förtätning och ianspråktagandet
av nya marker (bl.a. fjällskogar).

Skogsdöden i Europa stämmer till eftertanke. Den har ännu inte drabbat
vårt eget land men skogsskador till följd av luftföroreningar och försurning
har ändå konstaterats, bl.a. i anslutning till försurande industrier. Det faktum
att tillväxten är god, delvis beroende på kvävenedfallet, får inte invagga
oss i en falsk känsla av trygghet. Skogsskadorna är redan ett allvarligt miljöproblem.
Om vi inte tar itu med det nu kan de på längre sikt orsaka enorma
skador på skogsnäringen.

2. En ny skogsvårdslag

Den socialdemokratiska skogspolitiken sedan regeringsskiftet 1982 har haft
som huvudsyfte att söka tvinga fram en ökad avverkning. Tillsammans med
regeringens förordning och skogsstyrelsens olika föreskrifter bildar skogsvårdslagen
nu ett detaljerat och svåröverskådligt regelverk som starkt beskär
den enskilde skogsägarens handlingsfrihet. Detta system har en rad svagheter.

Mot. 1989/90

Jo310

6

För det första är det svårt för den enskilde skogsägaren att hitta rätt i regelsystemet.
Mängden av regler kan leda till osäkerhet om vad som är tillåtet
och därmed sänka avverkningsnivån.

För det andra riskerar den detaljerade regleringen att minska skogsägarnas
motivation och intresse att engagera sig i det egna skogsbruket.

För det tredje kan försöken att styra hela skogsbruket enligt de idéer som
för tillfället är förhärskande leda till storskaliga misstag och till att enskilda
skogsägares intresse för att utveckla nya och för dem ändamålsenliga metoder
hämmas.

Skogspolitiken bör läggas om i två centrala avseenden: Detaljregleringen
bör försvinna. Samtidigt bör miljövårdsanpassningen öka.

Enligt vår mening krävs nu en genomgripande förändring av skogsvårdslagen.
Den bör lämpligen genomföras i samband med en samlad översyn av
skogspolitiken. Denna bör syfta till en förenklad lagstiftning, begränsad byråkrati,
ökat hänsynstagande till miljövården och till att åstadkomma ett mer
ståndortsanpassat skogsbruk. Detta innebär ett skogsbruk som arbetar med
varierande trädslag och skogsbruksmetoder lokalt för att utnyttja de skiftande
vatten-, närings- och ljusförhållandena i landskapet. Skogsbruket bör
också bättre än i dag beakta skogens mångsidighet och olika funktioner.

Skogsvårdslagen är i dag skriven för att tillgodose en rad olika krav. Ursprungligen
kom den till för att värna skogen som naturresurs. Till de regler
som har detta syfte hör bl.a. kravet på återbeskogning. Senare har den kompletterats
med krav på naturvårdshänsyn i skogsbruket som delvis har
samma syfte bl.a. genom att främja mångfald, genetisk variation och artrikedom
i skogen.

En betydande del av regelverket syftar dock till att förmå skogsägaren att
bedriva ett rationellt skogsbruk med inriktning på hög produktion. Till dessa
bestämmelser hör bl.a. gallrings- och slutavverkningskyldigheten och de regler
som föreskriver hyggesskogsbruk som den helt dominerande skötselformen.

En ny skogsvårdslag bör i första hand syfta till att värna en långsiktig hushållning
med skogen som naturresurs. Utgångspunkten skall vara den enskilde
skogsägarens rätt och ansvar att bruka sin skog. Skogsägaren skall liksom
nu vara skyldig att ta hänsyn till naturvårdens intressen i skogsbruket
och att skydda skogens förmåga att ge en hög, värdefull och uthållig avkastning.
Arter och ekosystem skall bevaras. Det gäller både att värna ursprungliga
miljöer och dem som formats under tusentals år av mänskliga ingrepp i
landskapet.

Lagen bör däremot befrias från de inslag som syftar till att tvinga fram en
snävt näringspolitiskt motiverad awerkningsnivå. Enligt vår uppfattning är
skogsvårdslagen ett både olämpligt och ineffektivt instrument på detta område.
Skogsindustrins behov av regelbunden virkesförsörjning måste tillgodoses
med andra metoder bl.a. virkesprissättningen, en effektiv rådgivning
och service, åtgärder för att åstadkomma ökad konkurrens på virkesmarknaden,
en ytterligare liberalisering av jordförvärvslagen och åtgärder mot
olämplig arrondering. Skattereformen kommer att ha en stor betydelse och
undanröja deltidsskogsbrukarnas marginalskatteproblem.

Efter sådana utbudsstimulerande åtgärder bör industrins efterfrågan på en

Mot. 1989/90

Jo310

7

fungerande marknad vara tillräcklig för att åstadkomma en motsvarande avverkning.
Det är direkt olämpligt att låta kortsiktiga industriintressen motivera
regler om särskilda skogsbruksmetoder i en näring som arbetar i ett 100årsperspektiv.
Vilka produktionsmetoder som skall användas bör i första
hand avgöras av skogsägaren.

Reproduktionsplikten skall finnas kvar. Det skall ställas krav på lägsta
godtagbara föryngringsresultat vid en viss tidpunkt, däremot inte på hur
detta skall åstadkommas. I ett avseende bör kravet på återbeskogning lättas.
Markägaren skall ha möjlighet att avstå från hög virkesproduktion för att i
stället prioritera naturskyddssynpunkter. Han/hon skall t.ex. ges möjligheter
att bevara från naturvårdssynpunkt värdefulla löv- och blandskogar bl.a. en
del s.k. skräpskogar (paragraf 5:3) - ofta hemvist för hotade arter.

Eftersom denna typ av områden försvinner i snabb takt finns det skäl att
redan nu - utan att avvakta den mer genomgripande översyn av skogspolitiken
och skogsvårdslagen som här förordas - ändra lagen så att möjligheterna
att på detta sätt frivilligt ta större naturvårdshänsyn ökar.

Styrningen mot dagens angivna slutawerkningsålder bör upphöra. Det
bör även i fortsättningen finnas regler om lägsta tillåtna slutavverkningsålder.
Skogsägaren bör dock få större frihet att välja lämplig ålder. Reglerna
bör tydligare än i dag ha karaktär av minimikrav.

Röjningsskyldigheten har ett samband med reproduktionplikten och bör
därför behållas även om den bör mjukas upp jämfört med nuvarande bestämmelser.
Dagens regler om gallringsskyldighet bör avskaffas eller modifieras
avsevärt. Det hindrar inte att röjning och gallring ofta är nödvändiga
åtgärder, men detta bör främst styras av skogsägarens egna överväganden.
Möjligheter att ingripa mot uppenbar vanvård av skogen måste alltid finnas.

Det finns vidare skäl att i högre grad än nu godta andra skogsföryngringsmetoder
än hyggesskogsbruk. Kravet bör ställas så att skogen efter avverkning
skall ge en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande virkesproduktion.
Nuvarande kategoriska regler hindrar flexibilitet och därmed bästa
ekonomi för skogsägaren samt en utveckling mot ett mer ståndortsanpassat
skogsbruk.

Kraven på slutavverkning i bestämd omfattning och ransoneringen av avverkningsbar
skog är av den karaktären att de inte hör hemma i en naturresursinriktad
skogsvårdslag. Ransoneringsbestämmelsen torde dessutom snarast
bidra till att hämma utbudet av virkesråvara, som statsmakterna i andra
sammanhang anser sig vilja främja. Reglerna har vidare visat sig ineffektiva
för det syfte de var avsedda. De bör därför slopas helt.

Anmälningsplikten för avverkning bör finnas kvar för att ge myndigheterna
möjlighet att ta ställning till vilka krav på naturvårdshänsyn som skall
ställas och för uppföljning av skogsvårdslagen.

Det bör klart framgå av skogsvårdslagen att det också finns andra lagar,
däribland naturvårdslagen, som påverkar och sätter ramar för skogsbruket.

Skogsvårdslagen bör liksom hittills också ge möjlighet att ställa krav på
skogsodlingsmaterial och introduktionen av främmande trädslag. Det finns
betydande risker för bakslag vid experiment. Skogsbruket är en så långsiktig
näring att resultatet inte i rimlig utsträckning kan vara känt på förhand. Då
dessutom införande av t.ex. ett nytt trädslag kan påverka vår ursprungliga

Mot. 1989/90

Jo310

8

flora och fauna finns det skäl att inte helt lämna över dessa avgöranden till

skogsägarna.

De översiktliga skogsinventeringarna (ÖSI) kan ge ett bra underlag för
skogsbruksplanläggning och rådgivning till skogsägarna. Det finns dock skäl
att varna för tendenser att med utgångspunkt från ÖSI och de obligatoriska
skogsbruksplanerna övergå till mer av planhushållning i skogsbruket.

Skogsbruksplaner är ofta till fördel både för skogsägaren och skogsnäringen.
Det finns dock ingen anledning att genom obligatoriska skogsbruksplaner
söka stöpa alla skogsägares verksamhet i samma form. Det obligatorium
som infördes av den socialdemokratiska regeringen 1983 bör avskaffas.

Skogsvårdslagen skall vara så skriven att regeringen inte kan ge skogsstyrelsen
frihet att utforma detaljerade föreskrifter. Det är angeläget att skillnaden
mellan råd och regler tydligt framgår i de skrifter som ges ut för användning
bl.a. av skogsägarna.

Skogsvårdsorganisationens rådgivning och information spelar en viktig
roll för att uppmuntra passiva skogsägare att öka sin avverkning och för att
stimulera en aktiv skogsvård. Skogsvårdsstyrelserna bör dock inte ha någon
monopolliknande ställning i detta avseende. Även skogsägarorganisationernas
och uppköparnas rådgivning och service har stor betydelse.

3. Skogsbeskattningen

Medan skogsbruk i vårt land är en hundraårsnäring, där avverkningstidpunkten
utan större våld på den biologiska eller skogsekonomiska kalkylen
kan förskjutas tiotals år, har skogsindustrin med sina anställda, anläggningar
och marknader ett ganska jämnt råvarubehov under året och mellan åren.
Inomårsvariationen klarar man genom kostsam överlagring från våren till
hösten.

Visserligen ökar produktionen av trävaror, massa, skivor och papper och
därmed råvarubehovet under högkonjunktur och sjunker under lågkonjunktur,
men det sammanlagda råvarubehovet inom skogsindustrin mellan ett
hög- och lågkonjunkturår skiljer inte mer än + 10 %. Skogen är inte självklart
biologiskt eller skogsekonomiskt mogen i den jämna takt industrin
efterfrågar virke.

En minskad avverkning i samband med lågkonjunktur åstadkommes lätt
genom sänkta virkespriser medan en ökad avverkning kan åstadkommas genom
virkesprisökningar och/eller andra stimulansåtgärder. Eftersom närmare
60 % av avverkningsmöjligheterna finns hos privatskogsägare - utan
direkt koppling till egen skogsindustri - är denna grupps agerande på virkesmarknaden
synnerligen viktig för industrins råvaruförsörjning. I och med att
skogsinkomsterna hos privatskogsägarna i allt högre utsträckning läggs samman
med inkomst av annan tjänst, pension eller dylikt, och i minskad utsträckning
med jordbruksinkomster, spelar skatteplanering mot annan stadig
inkomst en allt viktigare roll i beslutet om skog skall avverkas eller inte.

För ett skogsbestånd som är biologiskt och skogsekonomiskt avverkningsmoget
fr.o.m. nu och 15-20 år framåt är det ägarens privatekonomiska kalkyl,
som i hög grad påverkas av skattereglerna, som avgör när avverkning
skall ske.

Det centrala instrumentet för skogsägarens ekonomiska planering är

Mot. 1989/90

Jo310

9

skogskontot. Vårriksdagen 1986 höjde som en del av det s.k. stimulanspaketet
tillfälligt insättningsmöjligheterna på skogskontot från 60% till 90% av
såld avverkningsrätt och från 40% till 70% av leveransvirkesintäkterna för
avverkningar 1986-88.

Åtgärden hade effekt. Vid återgång till lägre insättningsprocent skulle avverkningen
ha minskat. Det var därför positivt att riksdagen hösten 1988 beslutade
om en förlängning. Den totala behållningen på skogskontona har
ökat femfaldigt under 1980-talet.

Eftersom tioårsperioden uppenbarligen inte räcker till för en ordnad avveckling
av skogskontot, fungerar kontot i slutändan avverkningshämmande,
då skogsinkomster faller ut utan avverkning.

Den viktigaste utbudsstimulerande åtgärd som kan vidtas är den skattereform
med en kraftig sänkning av marginalskatterna som nu är på väg att genomföras.
Då minskar behovet av olika specialkonstruerade lösningar för
att fördela inkomster över flera år såsom skogskontot.

Skogsvårdsavgiften höjdes 1984 från 0,5% till 0,8%. Folkpartiet motsatte
sig denna höjning som bidrog till att ge skogsvårdsavgiften en fiskal karaktär
och försvagade sambandet mellan avgiftens storlek och de statsutgifter avgiften
varit tänkt att finansiera. Detta samband kommer att försvagas ytterligare
när taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter så småningom ändras.

Vi förordar nu en sänkning av skogsvårdsavgiften till 1984 års nivå dvs.

0,5% (vilket bör motsvara ett skattebortfall i storleksordningen 150
milj. kr.).

Hur avgifter och bidrag i framtiden skall utformas - och särskilt vilka kostnader
som skogsvårdsavgiften rimligen bör finansiera - bör prövas i den samlade
översyn av skogspolitiken vi föreslår. En rimlig färdriktning är en
minskning av såväl statsutgifter som skattebelastning på detta område.

4. Skogen som försörjningskälla

Många människor har - direkt eller indirekt - skogen som försörjningskälla.
I skogsbruket är ca 45 000 och i trävaru-, pappers- och massaindustrin ca
140 000 personer sysselsatta. Ovanpå detta kommer också anställda inom
bl.a. transportväsendet och serviceverkstäder.

Skogsnäringen utgör en ryggrad i svensk ekonomi men har också stor regionalpolitisk
betydelse. Den erbjuder sysselsättning och försörjningsmöjligheter
i många bygder som i övrigt brottas med stora avfolkningsproblem.
Både skogsbruk och sågverk har en avsevärd betydelse för våra glesbygders
framtid.

Men även orörd skog kan rätt utnyttjad ge underlag för sysselsättning.
Värdefulla naturområden som undantagits från exploatering kan öppna
möjligheter för en växande turism. I takt med att miljöförstöringen alltmer
uppmärksammas som ett stort samhällsproblem ute i Europa kan intresset
öka för våra orörda naturområden.

Med tanke på den viktiga roll skogen spelar för den svenska samhällsekonomin
är det angeläget att slå vakt om och vidareutveckla en skogsforskning
av hög kvalitet. Som framhållits ovan har staten anledning att med lagstiftning
värna skogen som naturresurs. Det finns vidare skäl att med ekono

Mot. 1989/90

Jo310

10

miska stödåtgärder söka stimulera skogsvårdsinsatser som är samhällsekonomiskt
lönsamma även om de är privatekonomiskt olönsamma.

Men det bör starkt understrykas att de skäl som talar mot en omfattande
statlig styrning och reglering av näringslivet och för konkurrens och en fungerande
marknadsekonomi är giltiga även i fråga om skogsnäringen, inte
minst om strävan är att få en samhällsekonomiskt optimal tillgång till skogsråvara.
Näringspolitiken bör därför även på detta område inriktas på att
åstadkomma en fungerande marknad, inte på att driva fram nya regleringar.

Under mycket lång tid har frågan om hur en ökad skogsavverkning skall
kunna åstadkommas för att tillförsäkra industrin tillräckligt med råvara stått
i den skogspolitiska debattens centrum.

Inom de ramar vi föreslår för skogsbruket är det möjligt och från samhällets
synpunkt önskvärt att öka avverkningsnivån och därmed virkesförädlingen.
Vi avvisar föreställningen att tvingande lagregler skulle vara en lämplig
och framkomlig väg. En ökad avverkning bör stimuleras genom att utbudshinder
tas bort. Vi menar att ändrade skatteregler med kraftigt sänkta
marginalskatter med all sannolikhet är den viktigaste utbudsstimulerande åtgärd
som nu kan vidtas. Det måste vidare framhållas att virkesimport i sig
inte är något problem om den ger underlag för lönsam förädling. I dag kan
vi konstatera att virkesmarknaden - bortsett från de två nordligaste länen befinner
sig i balans.

Det finns dock ytterligare åtgärder som skulle kunna undanröja utbudshinder.
Det är t.ex. angeläget att såväl sälj- som köpkarteller motverkas.

En annan betydelsefull åtgärd i utbudsstimulerande syfte gäller handeln
med skogsmark som i dag regleras i jordförvärvslagen. De nuvarande reglerna
begränsar otvivelaktigt försäljningen av skogsmark från passiva till aktiva
skogsägare. Möjligheterna att ytterligare liberalisera jordförvärvslagen
bör därför prövas i den översyn av lagen som nu pågår.

Ett särskilt problem utgör flerägande av skogsmark, bl.a. i dödsbon. Enligt
den statliga dödsboutredningen ägdes i slutet på 1970-talet 10% av alla
jordbruksfastigheter helt eller delvis av dödsbon. När flera personer äger
skogsmark tillsammans blir det ofta en komplicerad och utdragen process
att fatta beslut om avverkning. Om delägarna är oense kan ingenting göras.
Utredningen föreslog 1987 en rad åtgärder mot dessa problem bl.a. införande
av ett system med ställföreträdare för dödsbon. Även flerägande av
andra typer medför liknande svårigheter.

Riksdagen beslöt hösten 1988 om en rad åtgärder för att komma åt de problem
dödsboägande och flerägande av jordbruksfastigheter har skapat. På
några punkter ville folkpartiet göra mera. Vi menar att ett dödsbo under avvecklingstiden
skall företrädas av en ställföreträdare. Vi menar vidare att lagen
om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter bör göras tillämplig
redan då två personer som inte är gifta eller sambor gemensamt äger en
jordbruksfastighet. Riksdagen bör besluta om lagändringar i denna riktning.

Riksdagen beslöt våren 1987 att ersätta tidigare bestämmelser i byggnadslagen
med en ny lag om träfiberanvändning. Den nya lagen syftar bl.a. till
att åstadkomma en central prövning av hur stor del av råvaran som skall få
användas som bränsle i förhoppningen att detta skulle förbättra skogsindustrins
virkesförsörjning.

Mot. 1989/90

Jo310

11

Lagen innebär att sågverkens biprodukter i hög grad specialdestineras till
massa- och skivindustrin utan att det finns alternativa avsättningsmöjligheter.
,

Enligt folkpartiets uppfattning bygger riksdagsbeslutet på en övertro på
centrala myndigheters förmåga att fördela resurser på ett ändamålsenligt
sätt. Hur råvaran skall fördelas bör i stället avgöras på marknaden genom
samspelet mellan tillgång och efterfrågan vid fri prisbildning i gängse ordning.
Lagen om träfiberråvara bör därför avskaffas.

Biobränslen av olika slag är inhemska, förnybara, sysselsättningsfrämjande
och miljövänliga energikällor bl.a. mot bakgrund av att förbränning
inte ökar koldioxidhalten i atmosfären och leder till mycket begränsade utsläpp
av svavel. Träaska är ett värdefullt gödselmedel. Flis, avverkningsrester,
sågspån m.m. bör därför utnyttjas i ökad utsträckning i svensk energiförsörjning.
Även energiskog bör användas. I en särskild motion till detta riksmöte
föreslår folkpartiet att regeringen skall tillsätta en biobränslekommission.

Statens marker omfattar ungefär en femtedel av skogsarealen. Dessa förvaltas
av domänverket. Domänverket kommer även i framtiden att spela en
viktig roll som markförvaltare. Vi anser dock att domänverkets nuvarande
tillgångar i betydande utsträckning bör överföras i enskild ägo. Detta bör
vara ett led i strävandena att stärka och komplettera det enskilda jord- och
skogsbruket och därmed skapa ökade möjligheter för människor att bo kvar
och försörja sig i glesbygder. Frågan om försäljning av domänföretagen och
av delar av domänverkets markinnehav behandlas i en särskild motion från
folkpartiet, centerpartiet och moderata samlingspartiet.

5. Bidragsgivning

Statsbidrag till skogsbruket bör i princip utgå till insatser som är samhällsekonomiskt
lönsamma även om de är privatekonomiskt olönsamma.

Skogsbilvägarna har stor betydelse framför allt för att skogsbruket skall
kunna bedrivas rationellt men de innebär också att skogen med dess andra
värden blir mer lättillgänglig för allmänheten. Byggande av skogsbilvägar är
i allmänhet lönsamt för skogsägaren. Statsbidragsgivning kan dock ibland
vara motiverad för att myndigheterna skall kunna stimulera från samhällsoch
naturvårdssynpunkt mer nyanserade vägdragningar samt för att åstadkomma
samverkan mellan berörda skogsägare.

Det är positivt att skogsstyrelsen har fastställt regler om ökad naturvårdshänsyn
vid byggande av skogsbilvägar. Med tanke på en del kontroversiella
beslut är det angeläget att utvärdera hur bidragsgivningen nu fungerar från
miljösynpunkt.

Statsbidraget till skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd
(det s.k. 5:3-bidraget) bör avvecklas. Vi noterar att regeringen fortfarande
inte lever upp till de utfästelser som gjordes i valrörelsen på denna
punkt. Enligt vår mening bör för dagen endast de pengar som används till
rena naturvårdsändamål ligga kvar. För detta har vi beräknat 15 milj.kr.

Vi utesluter inte att en viss bidragsgivning för restaurering av skadad och
felaktigt avverkad skog, särskilt i norra Sverige, senare kan bli aktuell. Det
förutsätter dock att naturvärdena har inventerats med tanke på att s.k.

Mot. 1989/90

Jo310

12

skräpskogar ofta är hemvist för hotade arter. En skyddsregel bör då också
finnas där det slås fast att bidrag inte skall utgå om länsstyrelsens miljövårdsenhet
säger nej. Denna fråga bör lämpligen prövas inom ramen för den
samlade översyn av skogspolitiken vi föreslår.

Vissa statliga bidrag till skogsvård och skogsbilvägar har åtminstone delvis
regionalpolitisk karaktär. Verksamma regionalpolitiska åtgärder i svaga bygder
utgörs i hög grad av satsningar på skogsbruk och lokal skogsindustri. Det
bör samtidigt understrykas att beslut om hur regionalpolitiska insatser skall
utformas i större utsträckning bör fattas på regional nivå där kunskapen om
de lokala förhållandena finns. Mot den bakgrunden finns det skäl att se över
sambandet mellan statsbidragsgivning och regionalpolitik. Det bör göras
inom ramen för den föreslagna översynen av skogspolitiken.

6. Skog och miljö

Frågan om miljöpolitiken i skogsbruket behandlas utförligare i andra motioner
från folkpartiet, i första hand kommittémotionen om naturvård.

Om hänsyn till naturvården får spela en större roll än hittills i skogspolitiken
innebär det vissa ytterligare begränsningar av skogsägarnas handlingsfrihet
på detta område. Dessa begränsningar måste accepteras med tanke både
på kommande generationer och på skogens framtida produktionsförmåga.
Folkpartiet menar bl.a. att uppföljningen av hur skogsvårdslagens hänsynsregler
efterlevs måste förbättras, att dikningsverksamheten måste begränsas
och att miljökonsekvensanalyser måste användas i ökad utsträckning. I gengäld
innebär förslagen i övrigt i denna motion väsentligt färre regler och
ökade möjligheter för den enskilde skogsägaren att ta ansvar för sin skog.

De begränsningar folkpartiet föreslår gäller framför allt bevarandebeslut
som skall kombineras med ersättning för intrång i pågående markanvändning.
Det på senare år starkt växande intresset för naturvård bland dem som
är verksamma i skogsbruket är en mycket stor tillgång i miljöarbetet. Den
enskilde skogsbrukarens vilja och engagemang är av avgörande betydelse för
att skogens naturvärden på rätt sätt skall tas till vara.

Vid en internationell jämförelse har Sverige skyddat förhållandevis begränsade
skogsarealer. Strävan bör vara att vårda och bevara både ovanliga
skogstyper, främst urskogar och urskogsliknande områden, och representativa
exempel på olika kulturpåverkade skogar. Behovet av ytterligare skydd
är olika i olika delar av landet. Särskilt i södra och mellersta Sverige krävs
snabba och omfattande åtgärder.

Med ett skyddsprogram för värdefulla skogar bör man på sikt kunna
uppnå målet om skydd för 1 % av den produktiva skogsmarken - sammanlagt
ca 200 000 ha - nedanför de fjällnära barrskogarna. Detta mål har sin grund
i beräkningar som gjordes inom ramen för ett av alternativen i AVB-85 och
som i likhet med övriga alternativ gav möjlighet till ökad virkesproduktion.
De skyddsbeslut som här avses bör i första hand gälla de delar av landet där
inte redan stora arealer undantagits från skogsbruk.

Folkpartiet förespråkar också ett förstärkt skydd för de fjällnära barrskogarna,
som är unika inte bara för att de rymmer stora urskogsområden utan
också för att de utgör en sammanhängande relativt orörd miljö.

Mot. 1989/90

Jo310

13

En långsiktig lösning bör bygga på en naturvårdsgräns längs fjällkedjan
(väster om skogsodlingsgränsen) och skydd för värdefulla urskogar genom
reservatsbildning. En sådan lösning innebär att den gamla skogsodlingsgränsen
kan avskaffas som administrativ gräns. I princip bör skogsbruket nedanför
naturvårdsgränsen kunna bedrivas på samma sätt som i övrigt i området
för svårföryngrad skog - under hänsynstagande till rennäringens intressen.
På detta sätt kan den omfattande och kostnadskrävande samrådsverksamheten
också begränsas.

Naturvårdsgränsen skall dras väster om den f.d. skogsodlingsgränsen. Utformningen
bör ske i nära kontakt med berörda kommuner och företrädare
för andra lokala intressen, inte minst skogsbrukarna. Ovanför gränsen skall
ett till naturvärdena anpassat och mera småskaligt skogsbruk kunna förekomma
- blädning och mindre hyggen i stället för kalavverkning t.ex. Folkpartiet
har föreslagit speciella regionalpolitiska insatser i områden där naturskyddsbesluten
är särskilt omfattande - inte minst för att stimulera kombinationsverksamheter.

Skogsägare som drabbas av inskränkningar skall självfallet kompenseras,

i första hand med annan mark. En möjlighet vore att träffa överenskommelser
där markägaren åtar sig att bedriva ett anpassat skogsbruk mot ekonomisk
ersättning från staten.

Som framhölls i avsnittet om skogsvårdslagen bör skogsägarnas möjligheter
att frivilligt bedriva ett mer naturvårdsinriktat skogsbruk öka. I vissa fall
bör även en särskild ersättning - av ungefär samma slag som nu utgår för
naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet - kunna utgå till markägare som vill
ta mer långtgående naturvårdshänsyn än lagen kräver.

Statsbidrag bör inte utgå till skogsvårdsinsatser som skadar väsentliga naturvårdsintressen
- såsom 5:3-bidraget och vissa skogsbilvägar.

7. Samlad översyn

Sammanfattningsvis föreslår folkpartiet en samlad översyn av skogspolitiken.
Den bör bl.a. omfatta följande frågor:

- en övergång till en naturresursinriktad skogsvårdslag med mindre detaljreglering
och ökat utrymme för miljöhänsyn och ett mer ståndortsanpassat
skogsbruk

- skogsvårdsorganisationen och dess dubbla roller som lagövervakare och
entreprenör (t.ex. skogsbruksplanläggning samt frö- och plantverksamhet)
där det kan ifrågasättas i vilken utsträckning den senare verksamheten
skall bedrivas i statlig regi

- skogsvårdsavgiftens storlek och dess samband med finansiering av skogsvårdsorganisationen,
skogsvårdsbidrag och andra statsutgifter inom
detta område

- statsbidragsgivningen till skogsvård och dess framtida utformning bl.a.
vad avser samband med miljöhänsyn och regionalpolitik

Mot. 1989/90

Jo310

14

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en reformering av skogsvårdslagen i enlighet med
de riktlinjer som anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i
skogsvårdslagen att möjligheterna att frivilligt ta större naturvårdshänsyn
än lagen kräver ökar i enlighet med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen beslutar sänka skogsvårdsavgiften från 0,8% till
0,5%,J

[att riksdagen beslutar om sådan lagändring att ett dödsbo under
avvecklingstiden skall företrädas av en ställföreträdare,2]

[att riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen om vissa samägda
jordbruksfastigheter som föreslås i motionen,2]

[att riksdagen beslutar avskaffa lagen om träfiberråvara,3]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statsbidrag inte bör utgå till ändamål som strider
mot starka naturvårdsintressen,

4. att riksdagen beslutar avskaffa det s.k. 5:3-bidraget dvs. bidraget
till skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd m.m.,

5. att riksdagen för budgetåret 1990/91 beslutar om en ram på 15
milj.kr. för naturvårdsinriktade åtgärder av det slag som avses bli finansierade
via anslaget för Bidrag till skogsvård m.m.,

6. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till Bidrag för skogsvård
m.m. anslår 85 milj.kr. mindre än regeringen föreslagit eller således
154 500 000 kr.,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skogsbilvägarna och en utvärdering av bidragsgivningen
från miljösynpunkt,

8. att riksdagen hos regeringen begär en samlad översyn av skogspolitiken
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 24 januari 1990

Lars Ernestam (fp)

Bengt Rosén (fp) Håkan Holmberg (fp)

Anders Castberger (fp)

Mot. 1989/90

Jo310

1 1989/90:Sk377

2 1989/90:L501

3 1989/90:N258

15