Skogspolitiken

Motion 1989/90:Jo315 av Karl Erik Olsson (c) m.fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo315

av Karl Erik Olsson (c) m.fl.
Skogspolitiken

Mot.

1989/90

Jo315-321

Vi anser att samhället mer måste nyttja de förnyelsebara resurserna. Skogen
är en av dessa resurser. Olika beräkningar visar på att det samlade värdet av
skogens resurser är en av de dominerande tillgångarna i samhällets förmögenhetskapital.
Det är därför viktigt att förvalta den rätt.

Skogen är en av de resurser som rymmer mer än en komponent för samhället,
både råvaror till den viktiga skogsindustrin och övriga tillgångar som
bär och vilt. Dessutom är skogens naturvärde oomtvistat ur rekreationssynpunkt.
Det är rimligt att samhället uppställer krav för hur en sådan tillgång
skall förvaltas.

Skogen har drabbats hårt av försurning och andra miljöskador. Idag räknar
man med tillväxtförluster på upp till 10% i skogen. Det är viktigt att man
snarast påbörjar arbetet med att lösa problemen och vidtar åtgärder för att
motverka denna utveckling.

Skogen och miljön

Skogen står inför ett större miljöhot än vad vi tidigare trott. Försurningen av
skogsmarken ökar i omfattning. Mer än en femtedel av barrskogen i södra
Sverige har idag mer än 20% barrförluster. Särskilt drabbat är Älvsborgs län,
där över 40% av skogen har sådana skador. Markförsurningen ökar kraftigt
i framförallt södra Sverige. Näringssaltsurlakningen från skogsmarken har
ökat, en stor del i detta har det försurade regn som faller över marken. I
södra Sverige räknar man idag med att över 600 000 hektar av skogsarealen
befinner sig under den avgörande försurningsnivån, pH 4,4.

Kalkning av skadade områden är en nödvändig åtgärd, men det är bara
ett uppehållande försvar. Den enda lösningen på längre sikt är att drastiskt
minska utsläppen av försurande ämnen såväl inom som utom landet. Centerns
förslag till en internationell luftvårdsfond kan här vara ett verksamt
medel för att hjälpa till med investeringskostnaderna i t.ex. östländerna.

Kalkningsbehovet är idag stort. Idag sker kalkningen huvudsakligen direkt
i sjöar och vattendrag. Detta kan ge chockeffekter på vattnets flora och
fauna. Vi anser att mer av kalkningen bör ske i vattendragens tillrinningsområden,
bl.a.i skogsmark. Den vitaliseringskalkning som naturvårdsverket
prövat är värd en ytterligare satsning. Centern föreslår i motionen om miljöfrågor
att totalt 140 milj. kr. satsas på kalkning, vilket är 30 milj. kr. mer än

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Jo315-321

regeringen. Dessa medel skall användas till kalkning av vattendrag, skogsmark
och brunnar. Till skogsmark bör åtminstone 15 milj. kr. användas för
kalkningsåtgärder.

Försurningen påverkar givetvis tillväxttakten i skogen. Vi kan inte, trots
akuta insatser, räkna med samma tillväxttakt för skogen i framtiden. Enligt
beräkningar som idag föreligger sker en tillväxtförlust på 10 %. Detta påverkar
dimensioneringen av det framtida virkesuttaget. Det krävs insatser mot
försurningen för att även i framtiden erhålla den tillväxttakt som är nödvändig
för att få ett virkesuttag som täcker behoven.

Ett förbud mot plantering av contortatall har införts i norra Sverige. Innan
vidare plantering kan medges måste klarläggande göras om riskerna för insekts-
och svampangrepp. Visshet måste också skapas om att contortatallen
inte sprider sig in i miljöer där den inte är önskad.

Nya storskaliga brukningsmetoder inom skogbruket leder till stor miljöpåverkan.
Vi anser att det bör krävas miljökonsekvensbeskrivningar för olika
skogsbruksmetoder som hyggesplöjningar, stubbrytning, dikning, inplantering
av främmande trädslag samt för skogsplantering på jordbruksmark.
Detta är inte minst viktigt för att fastställa vilka av metoderna som medverkar
till ett ökat kväveläckage så att åtgärder kan sättas in för att minska
detta. Wibe har i sin utredning om jordförvärvslagen pekat på att privatskogsbruket
bedrivs mer miljövänligt än storskogsbruket. Det är därför
angeläget att vidare stärka det privata skogsbruket.

De fjällnära skogarna

Den fjällnära skogen är unik eftersom den rymmer stora urskogsområden.
Den sammanhängande näst intill orörda miljön är en viktig förutsättning för
många arters överlevnad. Till sin yta saknar de fjällnära skogarna motsvarighet
i Europa utanför Sovjetunionen.

De gamla lavbärande skogarna är också av stor betydelse för rennäringen.
Om dessa lavbärande skogar avverkas i för snabb takt, blir möjligheterna
sämre för renarna att klara sig under vintern.

I början av 1950-talet upprättade domänverket en skogsodlingssgräns.
Denna gräns skulle avskilja skogsmark i höglägen. Ovanför denna ekonomiska
gräns kunde inte återbeskogning ske till rimliga kostnader efter kalavverkning,
på grund av de svåra klimatförhållandena. Under den första hälften
av 1980-talet började domänverket och andra bolag sitt storskaliga
skogsbruk med omfattande kalhyggen i detta område.

För skogsbruket i de fjällnära skogarna måste lokalt anpassade skogsbruksmetoder
tillämpas. Bondeskogsbruket har traditionellt kunnat bedrivas
småskaligt, utan konflikt med naturvårdsintressena. De stora markägarna,
domänverket och bolagen, bedriver ett utpräglat storskaligt skogsbruk
i de fjällnära skogarna. Därför bör en naturvårdsgräns på biologiska
grunder upprättas. Ovanför denna får inget storskaligt skogsbruk bedrivas.
Särskilt skyddsvärda områden bör avsättas som naturreservat. För att klargöra
hur en sådan gräns skall utformas bör en parlamentarisk utredning tillsättas
under medverkan av företrädare för naturvården och för ortsbefolk

Mot. 1989/90

Jo315

ningen.

2

Skogsstyrelsens senaste utredning om den fjällnära skogen är främst en
faktasammanställning, inte en handlingsplan. Förslagen från utredningen
kommer inte att lösa problemen. Skydd av höjdzonen och konkreta regler
för skogsbruk i fjällnära skog saknas.

Domänverksmark, som skall undantas från skogsbruk, bör överföras från
domänverket till naturvårdsfonden utan ersättning eftersom det gäller statligt
ägd mark. Om enskilda skogsägare får inskränkningar i möjligheterna
att bedriva ett rationellt skogsbruk skall de i första hand kompenseras med
ersättningsmark.

Förutsättningar för skogsbrukaren

En viss del av den areal som idag förvaltas av staten, av staten kontrollerade
bolag eller av kyrkan bör enligt vår mening säljas ut till lokala brukare. På
detta sätt kan antalet brukningsvärda enheter öka och förutsättningarna öka
för att bygderna skall överleva. Dessutom kan miljöfördelar vinnas genom
en övergång från storskaligt bolagsskogsbruk till småskaligt bondeskogsbruk.

Centerns förslag om ett personligt investeringskonto kan, om det införs,
aktivt bidra till ett ökat enskilt sparande i bank. Detta bidrar till att öka intresset
och möjligheten att starta eget företag. Det skulle också öka möjligheterna
för enskilda att starta som skogsbrukare. Vårt förslag går ut på att
personer får spara maximalt ett halvt basbelopp per år skattefritt. Uttaget
får användas till investeringar i eget företag eller egen bostad. Beskattning
sker först då tillgången avyttras.

Jordförvärvslagens effekter

De senaste åren har prisnivån på skogsfastigheter stigit brant. Genom de förändringar
som skett i jordförvärvslagen och de skatteregler som gällt, har
det blivit möjligt för icke yrkesaktiva skogsbrukare att köpa skogsfastigheter
till belopp som ligger långt över den prisnivå, vilken är förenlig med ett uthålligt
skogsbruk och där den långsiktiga avkastningen styr prissättningen.

Detta är idag ett av de största hindren för att bygga upp bärkraftiga enheter
inom privatskogsbruket och där principen bruka-bo är vägledande. En
förändring av jordförvärvslagen och införandet av personligt investeringskonto
är angelägna åtgärder för att motverka dessa negativa effekter.

Skogsvårdslagen

1979 års skogsvårdslag är allmänt hållen och ger utrymme för betydande
tolkningsfrihet. Med förändringarna i skogsvårdslagen 1983 tillfördes nya
bestämmelser som tillsammans med av skogsstyrelsen utfärdade föreskrifter
har gjort lagen svårtolkad.

En lag som reglerar nyttjandet av en viktig naturresurs skall vara sådan att
den vanlige medborgaren kan förstå dess syften. Varje skogsägare bör kunna
förstå lagens konsekvenser och om han riskerar att ej fullgöra sina ålagda
skyldigheter.

Centerpartiet anser att riksdagen bör besluta att en ny skogsvårdslag utar

Mot. 1989/90

Jo315

3

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Jo315-321

betas. Ett sådant arbete skall utgå ifrån att i lagen klart skall anges samhällets
minimikrav när det gäller skogens skötsel. Lagen skall ange de ramar
som skogsägare är skyldiga att hålla sig inom. En större miljöhänsyn bör
ligga till grund för utformningen av en ny lagstiftning.

Marknaden för skogsråvara

Under många år har frågor rörande skogsindustrins råvaruförsörjning behandlats.
En vanlig mening har varit att särskilt de privata skogsägarna inte
avverkat mogna bestånd i tillräcklig omfattning och inte heller i övrigt visat
vilja att bidra till industrins råvaruförsörjning. I Wibes utredning om jordförvärvslagen
slås fast att det inte råder någon relevant skillnad i effektivitet
mellan det privata skogsbruket och storskogsbruket. Man skulle inte få en
ökad virkesförsörjning genom att föra över skog från det privata till storskogsbruket.

Enskilda mindre skogsägare har ifrågasatt råvarumarknaden. Från och till
har det också framförts misstankar om en kartellbildning hos de stora köpargrupperna,
innebärande att en viss köpare förvärvar köprätt inom en
viss region. Detta förhållande sägs vara klart uttalat när det gäller massavedmarknaden.
Även marknaden för rotposter utvecklas i samma riktning. Enligt
vår mening finns idag flera anmärkningsvärda förhållanden som tyder på
att dessa misstankar inte helt saknar grund. Skogsindustrin importerar för
närvarande betydande kvantiteter råvara till landet till ett pris som överstiger
det inhemska. Den regionala fördelningen av köparna tyder på att prisbildningsmekanismerna
begränsats. Dessa förhållanden innebär att dagens
prisbildning är negativ för samhället och skogsägarna.

Vi anser att regeringen skall göra en studie av prisbildningen på marknaden
för skogsråvara, samt om den idag gällande lagstiftningen mot kartelloch
monopolbildningar fungerar tillfredsställande på denna marknad.

Träfiberlagen

Träfiberlagen från 1987 innebär att träflis bara får användas som råvara och
inte som bränsle. Den tillkom för att skydda skogsindustrin från att förlora
råvara. I hela landet skulle minst en miljon kubikmeter sågspån kunna användas
till eldning utan att på något sätt konkurrera med cellulosabranschen
eller spånskiveindustrin.

Det finns på ett flertal platser i landet ett överskott på spån. 11.ex. Jönköping
finns 100 000 kbm spån som skulle räcka till uppvärmning av 4 000 normalvillor.
Detta visar att råvarutillgången inte borde vara ett hinder som
skall kunna stoppa bioenergins framtid i Sverige.

Det överskott som idag finns på området deponeras idag på tippar eller
eldas upp utan att energiinnehållet tillvaratas. Det lär dessutom förekomma
export av spån för dumpingpriser till andra länder.

Träfiberlagen behövs inte för att erbjuda industrin tillräckligt med råvara.
Den hindrar istället användningen av biomassa för energiproduktion. Vi anser
därför att lagen skall tas bort och ersättas med en anmälningsplikt för
större förbrukningsökningar.

Mot. 1989/90

Jo315

4

Skogsvårdsavgiften

Centern har i motioner till de senaste årens riksmöten krävt att skogsvårdsavgiften
tas bort och att de skogliga bidragen, med undantag för dem som
har regionalpolitisk karaktär, avskaffas. Motionerna har dock inte vunnit
majoritet. Däremot har motionerna vunnit en bred uppslutning bland skogsägare
och bland människor verksamma inom skogsnäringen som i sitt praktiska
arbete ser hur det nuvarande systemet verkar.

Skogsvårdsavgiften har från att ha varit en betydelselös avgift kommit att
framstå som en djupt orättvis och betungande skatt som alltmer fått karaktären
av en oskälig punktskatt på skogsbruket. Den är också ett medel för en
statlig byråkrati att transferera pengar mellan olika skogsägare på ett sätt
som inte är till gagn för skogsnäringen som helhet.

Uttaget av skogsvårdsavgift har ökat från 0,9 promille 1974 till 8 promille
1989. Ingen annan skatt torde ha höjts i tillnärmelsevis samma grad. Den
kraftiga ökningen av avgifterna beror dels på kraftigt ökad uttagsprocent,
dels på stora höjningar av taxeringsvärdena.

Reglerna för användningen av skogsvårdsavgiften har successivt ändrats.
Genom 1979 års skogspolitiska beslut lade riksdagen fast att medlen som inflyter
i huvudsak bör användas för sådana ändamål som är till nytta för
skogsbruket som sådant eller på sådant sätt att alla skogsägare kan få del av
dem.

Detta beslut fick en principiell ändring genom riksdagens beslut med anledning
av prop 1983/84:40, då avgiftsuttaget höjdes till 8 promille. Då släpptes
nämligen principen att skogsvårdsavgiften endast får användas för bidrag
som är tillgängliga för alla skogsägare.

Nu används skogsvårdsavgiftsmedel för att finansiera alla bidrag inom det
skogliga stödområdet, alltså även bidrag av rent regionalpolitisk karaktär.
Skogsbruket är därmed den enda näringsgren som själv får betala de regionalpolitiska
bidragen till näringen. En sådan särbehandling av skogsbruket
är orättvis. Centern har också reserverat sig mot det nämnda riksdagsbeslutet.

Genom detta riksdagsbeslut ändrades också indirekt vissa principer för avräkning
av anslaget för byggande av skogsbilvägar. Det har ansetts att skogsbruket
skall ha en kollektiv restitution av drivmedelsskatt för drivmedel som
förbrukas på enskilda skogsbilvägar till vilka statsbidrag icke har utgått. Anslaget
till byggande av skogsbilvägar har till väsentlig del finansierats genom
en sådan informell avräkning av drivmedelsskatt.

Man kan därför hävda att skogsbruket får betala dessa anslag två gånger.
Man får göra det dels genom drivmedelsskatt, dels genom skogsvårdsavgiften.

Ett ytterligare motiv för att avskaffa skogsvårdsavgiften är den stora negativa
effekt som den också får om man beräknar dess konsekvenser under en
omloppstid på mellan 80 och 100 år. Lantbruksuniversitetet har räknat fram
att den sammanlagda avgiften vid 80-årig omloppstid svarar mot 40 procent
av nettot vid avverkningen. Avgiftens totala storlek talar om att den inte är
att anse såsom bagatellartad.

Den exakta användningen av skogsvårdsavgiftsmedlen redovisas inte för

Mot. 1989/90

Jo315

5

riksdagen, men av tillgängliga uppgifter framgår att endast ca 30 milj. kr.
används för sådana ändamål som kan anses vara till nytta för skogsbruket
som sådant. Det är t.ex. anslag till forskning och bidrag till trygghetsförsäkring
för skogsbrukare. När skogsvårdsavgiften tas bort kan näringen själv
svara för finansieringen av dessa kostnader genom avtal med staten enligt
den modell som tillämpas för andra liknande ändamål.

Vissa anslag finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel trots att ändamålet
knappast är en skogsnäringens angelägenhet, men i huvudsak används resterande
skogsvårdsavgiftsmedel för finansiering av olika skogliga bidrag och
för finansiering av den omfattande byråkrati som krävs för fördelning av
medlen. En inte obetydlig del av avgiftsuttaget går också som skatt direkt till
statskassan.

I budgetpropositionen har föreslagits att under D 5, Bidrag till skogsvård
m.m., statsbidrag beviljas för följande bidragsslag:

- Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet

- Skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd

- Ädellövskogsbruk

- Översiktliga skogsinventeringar.

Regeringen föreslår att det tidigare bidraget till dikning slopas. Det är en
riktig åtgärd eftersom dikningen ofta gav allvarliga effekter på flora och
fauna i området. Därutöver föreslås ett förslagsanslag för byggande av
skogsvägar med 60 milj. kr.

Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet får i huvudsak
anses vara ett bidrag av rent regionalpolitisk karaktär. Det skall då
enligt centerns uppfattning finansieras genom statsmedel som inte speciellt
belastar näringen.

Skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd m.m. skall
enligt departementschefens förslag räknas ned med 4 milj. kr. Vi anser att
bidraget har negativ inverkan på naturvården. Det finns naturvärden som
är mycket stora som kan gå förlorade med dessa bidrag. Den vinst i ökad
skogsproduktion som kan erhållas uppväger inte den negativa inverkan på
naturvården. Vi föreslår att bidraget helt avskaffas.

Ädellövskogsbruk syftar till att bevara ett landskap som höjer det rekreativa
värdet för alla medborgare. Det är inte en angelägenhet av speciellt
värde för skogsbruket, och detta ändamål får därför ses som ett allmänt anslag
för naturvårdande ändamål, och bör följaktligen inte räknas av mot
skogsvårdsavgiften.

Anslaget för översiktliga skogsinvesteringar (ÖSI) används egentligen för
att finansiera planläggning på sådana fastigheter där skogsägaren inte vill eller
behöver lösa ut skogsbruksplaner. Vi anser att ÖSI leder till onödigt dubbelarbete
och byråkrati. Vi föreslår att bidraget helt avskaffas.

Så som det skogliga bidragssystemet nu visat sig fungera är det för skogsbruket
bättre att skogsvårdsavgiften och samtliga bidragsformer, med undantag
av sådana som är av regionalpolitisk karaktär, avvecklas. Bidrag för
byggande av skogsbilvägar har varit angeläget för att skapa förutsättningar
för ett ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk och bör därför bestå. Kostnaderna
för den enskilde skogsbrukaren är dock betydande och kan verka hämmande
på investeringsviljan. Ett sätt att sänka kostnaderna för skogsbilvägsbyg

Mot. 1989/90

Jo315

6

gande kan vara att ändra i nuvarande avskrivningsregler. Dessa bör enligt
vår mening utformas så att större delen av byggkostnaderna kan direktavskrivas,
dvs. kostnadsföras i redovisningen. De enskilda företagen kan t.ex.
jämställas med aktiebolagen och få göra en stor direktavskrivning om 84%.

	Regeringens förslag	Vårt förslag
1.	65 200 000	65 200 000
2.	96 000 000	0
3.	0	0
4.	14 000 000	14 000 000
5.	61 000 000	0
Summa	236 200 000	79 200 000

Skogsbruket inom det skogliga stödområdet behöver av regionalpolitiska
skäl ett stöd, men detta stöd skall finansieras av budgetmedel som annat regionalpolitisk!
stöd och inte belasta skogsägarkollektivet i andra delar av
landet. Anslagen för det regionalpolitiska stödet till skogsbruket förutsättes
därför i sin helhet finansieras av budgetmedel.

Viltskador på skog

Ett av hoten mot skogsbruket är viltskadorna, främst älgbetning. Produktionen
av kvalitetsvirke av tall försvåras kraftigt med dagens viltstammar. En
för stor älgstam omöjliggör ett kvalitetsinriktat skogsbruk. Framförallt drabbas
täta självföryngrande plantskogar av älgbetning. Kvalitetsskogsbruk, vilket
vi anser är en viktig del av framtidens svenska skogsbruk, hotas i stora
delar av landet om speciellt älgstammen blir för stor. Det är därför viktigt att
hålla älgstammen på en rimlig nivå. Det är av vikt att skogsägare med skog
där viltskador är vanligt förekommande får en ökad möjlighet att påverka
viltstammens storlek. Privata skogsägare som drabbas av omfattande viltskador
bör få ersättning för skadorna.

Stimulera omarrondering

I vissa delar av landet är det en besvärande ägosplittring av skogsmarken.
Skiften och brukningsdelar är små och orationella och ägogränserna ofta
oklara. Lagstiftningen går knappast att tillämpa på avsett sätt. Behovet att
stimulera omarrondering är uppenbar.

Ett hinder för en omarronderingsprocess är de höga lantmäterikostnaderna.
Kostnaderna för förrättning kan ibland bli orimligt höga i förhållande
till den direkta nyttan och den areal som den berör. Därför verkar taxekostnaderna
som ett hinder för det fortsatta strukturarbetet. Enligt vår mening
bör dessa hinder minimeras så långt det är möjligt. Två åtgärder kan bidra
till detta. Vi föreslår att lantmäterikostnaderna skall ses som en investering
och få behandlas som en avdragsgill kostnad i förvärvskällan jordbruk. Vid
mindre förrättningar är det viktigt att lantmäteriet kan jämka sina kostnader
för förrättningen så att dessa framstår som rimliga i förhållande till nyttan.

Mot. 1989/90

Jo315

7

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen att hos regeringen begär en utredning om ny skogsvårdslag
i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser mot försurningen i skogen genom bl.a. vitaliseringskalkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljökonsekvensbeskrivningar för olika skogsbruksmetoder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de fjällnära skogarna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett införande av en naturvårdsgräns i de fjällnära
skogarna baserad på biologiska grunder,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utförsäljning av statligt eller genom staten kontrollerat
bolag ägd skogsmark samt skogsmark ägd av kyrkan

[att riksdagen hos regeringen begär en översyn av prisbildningen
inom marknaden för skogsråvara och tillämpningen av lagen om kartell-
och monopolbildning på denna marknad,1]

[att riksdagen beslutar avskaffa träfiberlagen (1987:588),']

[att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften upphör från den 1
juli 1990,2]

7. att riksdagen beslutarr att bidragsformerna, 2 och 5 under D5.
Bidrag till skogsvård m.m., avvecklas från den 1 juli 1990,

8. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 79,2 milj. kr. under
anslaget D5. Bidrag till skogsvård m.m.,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avskrivningsregler för investeringar i
skogsbilvägar,2]

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om viltskador på skog,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stimulering av omarrondering.

Mot. 1989/90

Jo315

8

Stockholm den 25 januari 1990
Karl Erik Olsson (c)
Lennart Brunander (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Marianne Jönsson (c)
Birgitta Hambraeus (c)

Mot. 1989/90

Jo315

Karin Starrin (c)

Stina Gustavsson (c)

Göran Engström (c)

1 1989/90:N304

2 1989/90:Sk411