Skolsituationen för hörselskadade elever

Motion 2001/02:Ub276 av Eva Flyborg (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av finansieringen av skolformerna för hörselskadade elever.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler hörselskadade elever måste tillförsäkras utbildning i särskilda undervisningsgrupper.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fastslå hörselskadade elevers rätt till teckenspråksundervisning inom habiliteringen, förskolan och skolan.

Motivering

Barn och ungdomar med hörselskador är ca 9.000 individer som är registrerade inom landstingens hörselvård och har större eller mindre behov av habiliteringsinsatser. Mer än hälften har en sådan nedsättning att de använder hörapparater och annan teknisk utrustning för att kunna vara delaktiga i kommunikation i hemmet, skolan och samhället i övrigt. En del har sådan hörselnedsättning att de utöver tekniska hjälpmedel i olika situationer behöver teckenspråk.

Teoretiskt kan hörselskadade välja mellan olika skolplaceringar: integrerade i vanliga klasser, placerade i regionala särskilda undervisningsgrupper (hörselklasser) eller i någon av de fem regionala specialskolor som finns för döva och hörselskadade. När det gäller förskolan finns de hörselskadade barnen i vanliga förskolor tillsammans med hörande barn, och i ett fåtal tätorter finns det särskilda grupper för döva och hörselskadade barn. I grundskolan placeras de flesta hörselskadade i vanliga integrerade klasser. Regionala hörselklasser finns på ett fåtal platser i landet.

Kommunerna har huvudansvaret för alla elevers skolgång oavsett skolform. Staten bistår med resurser till de fem specialskolorna för döva och hörselskadade samt med särskilda utbildningsinsatser när det gäller de regionala särskilda undervisningsgrupperna. Finansieringsformerna för utbildning av hörselskadade elever är otillfredsställande och väldigt ojämlika i landet.

Hörselskadade elever som har hörapparater har stora svårigheter att klara klasser på 25–30 elever. De blir inte delaktiga i undervisningen. De kan visserligen till en del uppfatta lärarens information om han/hon använder mikrofon, men utestängs från elevernas information/diskussion. Dessa elever drabbas hårt i de kommuner som ej har möjlighet att starta egna särskilda undervisningsgrupper eller i de kommuner som inte medverkar till att eleven får sin utbildning i en regional undervisningsgrupp i annan kommun.

Problemet med hörselskadade elevers möjligheter att få optimal utbildning är långt ifrån löst. Det är sällan elevens behov som styr skolform utan det är oftast kommunernas ekonomi. Ett för stort antal elever lämnar skolan utan adekvat utbildning och har därför små – om ens några – möjligheter att fortsätta sina studier efter gymnasieskolan. Många har också svårigheter att komma in på gymnasiet då de inte har godkända betyg i svenska, engelska och matematik.

Hörselskadade elever som är i behov av teckenspråkig miljö ska enligt riksdagens beslut ha rätt att antas i de regionala specialskolorna för döva och hörselskadade. Trots beslutet upplevs denna skolform inte som självklar för de hörselskadade eleverna. Hörselskadade elever utanför specialskolan har också behov av att i olika situationer då talad kommunikation inte fungerar använda teckenspråk. De måste därför även i andra skolformer än specialskolan få undervisning i teckenspråk. Den ideala situationen borde vara att hörselskadade barn och deras familjer inom habiliteringen erbjuds teckenspråksundervisning. Då skulle barnet självt kunna välja undervisningsspråk i förskola och skola.

Situationen idag när det gäller teckenspråk är absurd – föräldrar till hörselskadade barn och barnens syskon kan få teckenspråksundervisning genom särskilda insatser (teckenspråk för syskon, teckenspråk för föräldrar, s.k. Tuff-utbildning men det finns inga förordningar som reglerar att hörselskadade elever ska kunna få teckenspråksundervisning. Det finns visserligen teckenspråksundervisning i de regionala undervisningsgrupperna, men inte i den utsträckning som svarar mot behovet.

Stockholm den 1 oktober 2001

Eva Flyborg (fp)