Skuldsatta personer

Motion 2004/05:L277 av Jan Ertsborn m.fl. (fp)

Sammanfattning

Hushållens skulder ökar mer än någonsin. Även om den största andelen av skulderna hänför sig till bostadskrediter med säkerheter i villor och bostadsrätter är ökningen av betalningskraven hos kronofogdemyndigheterna mycket oroande, i all synnerhet som det här inte tycks vara fråga om fler skuldsatta personer utan i stället flera och ökade skulder hos envar. Dessa personer, ibland benämnda "evighetsgäldenärer" sitter uppenbarligen fast i en skuldfälla och behöver samhällets hjälp för att kunna komma till rätta med sin ekonomiska situation. I denna motion lägger vi fram förslag till åtgärder som kompletterar skuldsaneringslagen i de många fall där denna inte kan tillämpas och förslag som kan leda människor ut ur skuldfällan.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Innehållsförteckning1

Förslag till riksdagsbeslut3

Inledning3

När staten är borgenär4

Dröjsmålsräntan5

Absolut preskription av konsumentfordringar alternativt tidsgräns för indrivning5

Den kommunala budget- och skuldrådgivningen6

Barn i skuldsatta familjer och skuldsatta barn7

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av gällande regler för statliga myndigheter att träffa frivilliga överenskommelser med skuldsatta personer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av tvingande regler om dröjsmålsräntans storlek avseende konsumentfordringar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättande av en utredning om införande av absolut preskription alternativt tidsgräns för indrivning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den kommunala budget- och skuldrådgivningen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en bred översyn av föräldrabalkens regler om föräldrars respektive barns betalningsskyldighet för avtal som ingåtts eller godkänts av föräldrarna.

Inledning

Under 1970-talet och långt in på 1980-talet var det förhållandevis billigt att låna pengar. Inflationen var hög, vilket på grund av det dåvarande skattesystemet stimulerade till skuldsättning. Dessutom avreglerades kreditmarknaden i mitten av 1980-talet. Hushållens nettoupplåning flerdubblades. Mot slutet av 1980-talet blev problemen med privatpersoners överskuldsättning uppmärksammade och ledde så småningom till bl.a. införandet av skuldsaneringslagen.

Bank- och finanskrisen under första hälften av 1990-talet medförde en markant nedgång av hushållens skulder och upplåning. Emellertid har på senare år upplåningen ökat igen och uppgår nu till ungefär samma höga nivå som i början av 1990-talet.

Den alldeles övervägande delen av upplåningen utgörs av bostadskrediter och motsvaras till stor del av de stigande priserna på bostadsrätter och villafastigheter. Denna upplåning bedöms inte som särskilt riskfylld i dagsläget och är inte att betrakta såsom överskuldsättning.

En förhållandevis stor andel skulder utgörs av konsumtionskrediter såsom kontokrediter av typen "köp nu - betala sedan" m.m., offentligrättsliga krediter såsom underhållsstöd, återkrav av felaktigt erhållna studiemedel eller bostadsbidrag m.m. samt rena konsumtionskostnader såsom TV-avgifter, skulder för läkemedel, sjukvård och tandvård, trafikförsäkringsavgifter, räkningar på telefoni, Internet m.m. Härutöver tillkommer skatteskulder, rättegångskostnader, rättshjälpsavgifter, böter m.m.

Under de senaste åren har betalningskraven hos kronofogdemyndigheterna ökat markant. Under första halvåret 2004 ökade antalet ansökningar om betalningsförelägganden till nästan 382 000 jämfört med 340 000 motsvarande period förra året. Räknat över en femårsperiod har ökningen uppgått till 55 procent. Ökningen beror nog till en del på en snabbare hantering av obetalda skulder hos inkassobolagen men också på lättheten att handla på kredit. Ungefär 450 000 personer var under 2002 registrerade hos kronofogdemyndigheterna för skulder om cirka 47 miljarder.

Anmärkningsvärt är att det inte är fråga om en ökning av antalet skuldsatta personer utan att det i stället är i stort sett samma personer som har dragit på sig flera och större skulder. Den grupp av skuldsatta som har uppenbara betalningsproblem beräknas omfatta 140 000-150 000 personer.

Skuldsaneringslagen har nyligen varit föremål för en utredning - "Ett steg mot ett enklare och snabbare skuldsaneringsförfarande" (SOU 2004:81).

Drygt 3 000 personer ansöker årligen om skuldsanering, och ungefär 2 000 personer beviljas skuldsanering. Utredningens förslag till ett enklare och snabbare förfarande kan leda till en viss ökning av antalet skuldsaneringsärenden men motsvarar på intet vis det stora behov av hjälp och stöd som det stora antalet skuldsatta personer har. Till detta kommer att flertalet inte uppfyller de krav som uppställs för en skuldsanering. Det är med andra ord nödvändigt att från samhällets sida vidta ett antal andra åtgärder - utöver reformeringen av skuldsaneringsinstitutet - för att komma till rätta med den betydande överskuldsättning som finns och som föranleder stora sociala bekymmer.

När staten är borgenär

En skuldsatt person som vill försöka finna en lösning på sin ekonomiska situation har alltsomoftast inte bara skulder till enskilda fordringsägare utan även till det offentliga. Det kan vara fråga om underhållsstöd eller återbetalningsskyldighet för felaktigt erhållet bostadsbidrag, skatter eller rättshjälpsavgifter. Möjligheterna för olika myndigheter att träffa uppgörelser är kringskurna av olika regelsystem och svårhanterbara. Det borde öppnas bättre och enklare vägar för myndigheterna att medverka i frivilliga överenskommelser med skuldsatta människor. En översyn av gällande regelverk krävs därför. Samtidigt bör övervägas om det går att sammanföra statens handläggning och beslut av dessa ärenden till en myndighet, kanske på sätt som föreslagits beträffande skattemyndigheten i utredningen om den framtida kronofogdeverksamheten.

Dröjsmålsräntan

Skuldsatta personer har oftast en hel del gamla skulder. Med dagens räntelag, som innebär avtalsfrihet beträffande räntans storlek, uppgår förfallna räntor under några år ofta till minst lika stort belopp som den ursprungliga kapitalskulden. Räntesatser om 20 procent eller däröver är inte ovanliga. I många fall är ränteskulderna så höga att det aldrig kan bli något utrymme för betalningar av den ursprungliga skulden.

En begränsning av dröjsmålsräntan skulle lindra skuldbördan för många skuldsatta avsevärt. I Finland har nyligen för konsumtionskrediter genomförts en tvingande lagstiftning som innebär en sådan begränsning. Finland har knutit dröjsmålsräntan till Europeiska centralbankens styrränta, som får ökas med två procentenheter. Det blir i dagsläget en högsta räntesats om 10 procent. På grund av den betydelse dröjsmålsräntan har för skuldsatta personer och även med beaktande av det numera rådande lägre ränteläget bör det övervägas att ändra i räntelagen, och för konsumtionskrediter bör införas en tvingande högsta dröjsmålsränta.

Absolut preskription av konsumentfordringar alternativt tidsgräns för indrivning

Den allmänna preskriptionen av fordringar är tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Preskriptionstiden för en konsumentfordran är dock tre år.

I annan lagstiftning finns speciella preskriptionsregler. Som exempel kan nämnas att fordringar på underhållsbidrag preskriberas efter fem år. Samma tid gäller för statens fordringar på skatter och avgifter. Andra preskriptionstider finns i trafikförsäkringslagen och i konsumentförsäkringslagen samt i hyres- och anställningsförhållanden.

Den allmänna preskriptionen om tio år respektive tre år vad gäller konsumentfordringar kan enkelt avbrytas av fordringsägaren, och på så sätt förlängs preskriptionstiden med ytterligare tio respektive tre år. Sådant avbrytande kan ske hur många gånger som helst, vilket i realiteten får till följd att preskription aldrig inträder. Inte minst den moderna datatekniken har medfört att fordringsägaren, på detta vis bevakar sina fordringar och fortlöpande avbryter preskriptionen. En redan preskriberad fordran kan ocksååteruppstå genom viss aktivitet från gäldenärens sida, vanligtvis då aktualiserat genom att nya krav framställts från fordringsägaren som exempelvis fått till följd att gäldenären i sin iver att göra rätt för sig påbörjat en avbetalning på den egentligen preskriberade fordringen. Även en ansökan om skuldsanering kan få denna effekt att en redan preskriberad fordran återuppväcks. Det finns inget hinder för en fordringsägare att fortsätta försöka få betalt för preskriberade fordringar. Det finns inte heller någon skyldighet eller ens rättighet för kronofogdemyndigheten att vägra verkställighet, om inte gäldenären gör gällande att preskription inträtt. Kunskapen om preskriptionsreglerna är hos gäldenärerna mycket bristfällig. Det förekommer att inkassobyråer upplyser om reglerna kring preskriptionsavbrott på så vis att man i kravbrev anger att skulden aldrig kommer att avskrivas.

Man måste fråga sig om det är rimligt att skuldsatta personer aldrig skall kunna bli befriade från ett betalningsansvar för exempelvis en telefonräkning eller en kontokredit. Vad är det som skiljer dessa skulder från skulder till det offentliga på underhållsstöd och skatter? Sistnämnda skulder preskriberas som bekant efter fem år.

Ett system med absoluta preskriptionstider kan se ut så att det krävs att fordringsägaren innan preskriptionstidens utgång vänt sig till kronofogdemyndighet eller domstol för att få fastställt gäldenärens betalningsskyldighet. Utöver den tiden kan fordringsägaren få ytterligare någon tid på sig att få till stånd verkställighetsåtgärder hos kronofogdemyndigheten. Hur långa dessa tider skall vara är lämplighetsavgöranden, men förslagsvis skall den totala tiden inte vara längre än tio till femton år.

Ett införande av absolut preskription innehåller en mängd frågeställningar utöver tidsaspekterna såsom från vilken tidpunkt preskription skall anses ha inträtt m.m. och måste därför föregås av en noggrann utredning.

Ett alternativ till absolut preskription är det system som införts i Finland om att begränsa den tid som samhället står till fordringsägarens förfogande med indrivningsåtgärder. Även om detta kan sägas vara ett mindre ingrepp i fordringsägarens rätt att behålla sina fordringar ograverade uppnås i huvudsak samma effekter. Även frågan om införande av en bortre tidsgräns för indrivningsåtgärder (i Finland 15 år) måste föregås av en noggrann utredning.

Den kommunala budget- och skuldrådgivningen

Den kommunala budget- och skuldrådgivningen har alltmer tvingats att koncentrera sin verksamhet till skuldsaneringsärenden. Det finns emellertid betydande andra uppgifter med ekonomisk rådgivning som konsumentrådgivarna med fördel skulle kunna arbeta med, exempelvis hjälpa människor som hamnat hos kronofogdemyndigheten för första gången eller med betydligt lägre skuldbelopp än vad som erfordras för skuldsanering. Den kommunala budget- och skuldrådgivningen kan byggas ut och med stöd från Konsumentverket bli en viktig hjälpreda för människor som hamnat i ekonomiska bekymmer. Det finns alltså all anledning att satsa vidare på och ge resurser till Konsumentverket för en utveckling av ett samordnat samarbete mellan kommunerna och staten. Det får ankomma på regeringen att ge närmare instruktioner härom.

Barn i skuldsatta familjer och skuldsatta barn

Vid lagutskottets offentliga utfrågning i riksdagen om skuldsatta barn den 5 februari 2004 framkom bland annat att det ofta var föräldrar som själva hade skulder hos kronofogdemyndigheten som utnyttjade sina barn på olika sätt för att skaffa sig krediter. Det var alltså inte bara det välkända förhållandet att registrera fordon på barn utan även t.ex. teckna telefonabonnemang i barnets namn eller underlåta att betala skolfoton och skolkataloger för barnen. Det är uppenbart att föräldraansvaret i praktiken missbrukas på ett sätt som leder till att barn skuldsätts.

Regeringen har givit besked om att åtgärder skall vidtagas på så sätt att rapporter om registrerade skulder hos kronofogdemyndigheten i fortsättningen skall lämnas till överförmyndaren för vidare utredning om bakgrunden. Vidare planeras åtgärder beträffande registreringen i bilregistret. Vi förutsätter att regeringen nu vidtar dessa åtgärder snarast. Det behövs emellertid också en översyn av gällande regler i föräldrabalken till förhindrande av att det över huvud taget är möjligt för föräldrarna att skuldsätta barn och sedan underlåta att betala dessa skulder, som barnen sedan i vuxen ålder tvingas betala alternativt får betalningsanmärkningar för. Det får ankomma på regeringen att skyndsamt göra en sådan översyn.

Stockholm den 28 september 2004
Jan Ertsborn (fp)
Martin Andreasson (fp)	Mia Franzén (fp)
Ana Maria Narti (fp)	Lars Tysklind (fp)