Skyddet för företagshemligheter

Motion 1989/90:L811 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:L811

av Inger Schörling m.fl. (mp)
Skyddet för företagshemligheter

Den vilande lagen om skydd för företagshemligheter innebär en väsentlig
inskränkning av yttrande- och informationsfriheten. Den utgår inte från
principen om offentlighet utan istället från föreställningen att ali företagsamhet
äger rätt att vara hemlig. Den utgör sålunda inte ett undantag från offentlighetsprinciper
utan bygger på hemlighet och sekretess.

Den vilande lagen om skydd för företagshemligheter kommer, om den blir
gällande, att innebära att det blir svårare för pressen och allmänheten att få
tillgång till information om missförhållanden och andra oegentligheter inom
företagen. Lagen innebär också att företagens makt över de anställda stärks
och att de anställdas möjligheter att anskaffa och sprida information till utomstående
inskränks. Undersökande journalister kommer att få stora problem
att få tillgång till information om företagens verksamhet.

1931 kom en lag om illojal konkurrens, som har använts ett fåtal gånger.
På 60-talet utreddes frågan om en ny lag. Det blev ingen lag den gången. I
slutet av 70-talet väcktes frågan på nytt och 1983 kom ett betänkande om
skydd för företagshemligheter. Betänkandet blev liggande. Nu har frågan
återigen väckts till liv. Regeringen har kommit med ett lagförslag som mött
kritik, då det ansetts alltför oklart och omfattande. Exempelvis skulle Ingvar
Bratt ha kunnat bli dömd för företagsspioneri om den nya lagen gällt då han
gjorde sina avslöjanden. Regeringens förslag har omarbetats av lagutskottet.
Utskottsförslaget, som nu vilar, innebär inte någon egentlig förbättring.
Problemen kvarstår.

Den nya lagen skall ersätta 1931 års lag, men den innebär samtidigt en
omfattande utvidgning av det straffbara området. En uppmärksammad nyhet
är brottet företagsspioneri, där straffbarhet inträder redan då någon
olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet. För straffbarhet
krävs således inte ytterligare åtgärder, t.ex. att hemligheten förs iväg eller
sprids till andra.

Redan idag är det av flera skäl, bl.a. anställningsvillkor, avtalad tystnadsplikt
och kanske rädsla hos anställda, mycket svårt för massmedia att få nödvändiga
informationer om missförhållanden inom företagen. Inom den privata
företagsamheten gäller ju inte offentlighetsprincipen som utgår från att
medborgarna skall kunna kontrollera vad myndigheterna har för sig och
också sprida informationen till andra. Det är bl.a. den frågan som står i fokus
för meddelarskyddskommitténs arbete.

Enligt lagens legaldefinition menas med företagshemlighet, sådan inför- Mot. 1989/90

mation som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att med- L811

föra skada för honom i konkurrenshänseende.

Det står är ägnat och inte är avsett vilket hade begränsat lagens tilllämpningsområde
till konkurrensförhållanden, som är precis vad lagen om
illojal konkurrens handlar om. Skyddsområdet har utvidgats och den gode
avslöjaren som alltså inte handlar av ekonomiska motiv eller konkurrensmotiv
kan också drabbas av lagen, eftersom även vad den gode avslöjaren
röjer kan leda till skada i konkurrenshänseende. Den närmare innebörden
av det juridiska uttrycket är ägnat anses allmänt oklar. Uttrycket är gammaldags
och har mönstrats ut från modernt lagspråk. Dessutom är uttrycket
svårt att översätta till andra språk. Även användandet av legaldefinitioner är
en lagstiftningsmetod som övergetts.

Av lagen framgår att det alltid är förbjudet att röja hemligheter som gäller
missförhållanden, eftersom avslöjaren bara går fri om det visar sig att det var
fråga om brott på vilket kan följa fängelse eller annat allvarligt missförhållande
i näringsidkarens rörelse. Skillnaden mellan ett missförhållande och
ett allvarligt missförhållande är synnerligen svår att dra. Inte heller lagmotiven
ger något klart svar.

Genom den valda uppläggningen av lagen finns en inte obetydlig risk för
att redan en anmälan som sådan om obehörig befattning med företagshemlighet
kan leda för långt och att oskyldiga människor kallas till förhör hos
polisen, där det sedan på grund av invändning visar sig att det inte var fråga
om en obehörig befattning, utan ett befogat avslöjande. I lagkonstruktionen
ligger sålunda att brott mot lagen kan presumeras genom anmälan och att
den misstänkte måste bevisa sin oskuld för att undgå vidare utredning och
åtal. Detta strider mot gängse principer om bevisbördans i placering i svensk
rätt.

Som framgått fullbordas brottet företagsspioneri redan vid en olovlig befattning
med en företagshemlighet och inte vid tillgodogörandet.eller spridandet
av hemligheten. Den som blir tagen på bar gärning kommer att få
problem. Det är ju just genom senare händelser, exempelvis att uppgiften
lämnas till myndighet eller press, som det visas vilken avsikt gärningsmannen
hade, nämligen avsikten att avslöja missförhållanden av något slag och
inte att sko sig på företagarens bekostnad.

Lagen har alltså allvarliga brister och kommer att bli svår att tillämpa. Det
föreligger en påtaglig risk för rättsförluster för enskilda till förmån för näringsidkare.

Redan genom sin existens kan lagen få en förlamande eller hämmande inverkan
på många. Vem vågar avslöja hemligheter med risk för fängelsestraff
och höga skadestånd? Även befogade avslöjanden kommer att hindras. Vem
vågar ens tala om jobbet med sina arbetskamrater? Man kan ju få höra och
begripa sådant, som arbetsgivaren inte skulle tycka om att man vet.

Den nya lagen kan få till följd att det kommer att bli i det närmaste omöjligt
för utomstående att få tillgång till den information som företagaren själv
inte önskar få spridd. I praktiken blir det ett slags anskaffnings- och spridningsförbud
av all information, som kan ha en negativ inverkan på näringsidkares
verksamhet. Företagets intresse av att hålla missförhållanden inom

företaget hemliga, t.ex. i fråga om miljö och arbetsskador, blir den styrande Mot. 1989/90

principen i förhållande till utomstående och massmedia. Företagaren får i L811

princip ägande- och förfoganderätten till all information inom företaget.

Genom den nya lagen upphävs lagen om illojal konkurrens som tog fasta
på obehörig spridning av kunskaper till konkurrenterna. Den nya lagen har
fått en betydligt vidare ram än som ursprungligen avsågs. Enligt regeringens
direktiv till utredaren om skydd för företagshemligheter skulle en lag sålunda
gälla endast sådana angrepp och förfoganden som framstod som klart
förkastliga.

Så har det nu inte blivit med den nya lagen som ju går betydligt längre:

Även den som med gott uppsåt, av ideella och alltså inte av ekonomiska motiv,
avslöjar missförhållanden inom ett företag för att väcka den allmänna
opinionens intresse riskerar straff och höga skadestånd. Enligt lagmotiven
får han eller hon skylla sig själv.

Något behov av att förhindra spridningen av företagshemligheter till konkurrenter
finns inte enligt företagarna själva. Lagfrågan har utretts i omgångar
sedan 60-talet. Regeringens lagförslag till riksdagen har utan sedvanlig
remissbehandling arbetats om av lagutskottet. Samtidigt pågår en utredning
om meddelarfrihet mellan enskilda. Den utredningen ska särskilt behandla
frågan om avtalad tystnadsplikt och meddelarskydd och kan alltså få
betydelse för synen på företagshemligheter i framtiden. Resultatet av utredningen
bör därför avvaktas.

I detta läge ter sig den nya lagen till skydd för företagshemligheter som
egendomlig och hastigt påkommen. Utredningsbetänkandet om skydd för
företagshemligheter har ju faktiskt legat ända sedan 1983 och väcktes till liv
för något år sedan. Det är egentligen ingen brådska. Något måste ha kommit
emellan.

Lagens enda rimliga funktion tycks vara att skrämma eventuella goda avslöjare
till tystnad. Vem har behov av en sådan lag? Och vilka intressen
ligger bakom lagen?

Lagen är oacceptabel och ett klart angrepp på den grundlagsfästa rätten
till yttrandefrihet och informationsfrihet.

Kritiken mot lagen kan sammanfattas så här:

1. Lagen och dess förarbeten ger inga garantier för att Ingvar Bratt inte
skulle ha kunnat dömas för företagsspioneri om lagen gällt då han gjorde
sina avslöjanden. Det finns stor risk för rättsövergrepp och rättsosäkerhet.
Lagen blir svårtillämpad.

2. Lagen sätter näringslivets intresse i förgrunden på bekostnad av andra intressen
- arbetstagarnas, miljöns, journalistikens, den fria opinionsbildningens
etc.

3. Den gamla lagen om illojal konkurrens från 1931 har tillämpats ett fåtal
gånger. Inte ens näringslivet har velat hävda att det nu finns behov av en
ny lag när det gäller obehöriga handlingar i konkurrensförhållanden.

4. Frågan om ny lag kom upp först under 60-talet, därefter i slutet av 70-talet
och nu i slutet av 80-talet. Redan den långa tid som förflutit sedan tanken
första gången väcktes på ny lag visar på att en lagstiftning inte är särskilt
angelägen.

5. Pågående utredningsarbete angående meddelarfrihet borde inte ha före- Mot. 1989/90

gripits och därmed försvårats. Det kan mycket väl vara så att de principer, L811

som lagen bygger på, har blivit styrande för meddelarfrihetskommitténs
arbete.

6. Frågor om yttrandefrihet och informationsfrihet har inte utretts ordentligt.

7. Lagförslaget bör vidare ställas i relation till vilka regler som i övrigt gäller
för näringsverksamhet, t.ex. regler till skydd för miljön. Jämförelsen haltar.
Att begå ett miljöbrott i näringsverksamhet kan medföra lite dagsböter,
men att avslöja ett miljöbrott kan medföra fängelse enligt den nya
lagen.

8. Lagförslaget är inte genomarbetat, bl.a. har man glömt att behandla
straffreglernas förhållande till de nya reglerna i brottsbalken om straffvärde
och påföljdsmätning.

9. Genom lagutformningen har man frångått de ursprungliga motiven för
lagstiftning, nämligen att endast klart förkastliga förfoganden skulle
straffbeläggas.

Sammanfattning

Som framgått är den avgörande invändningen att lagen inte lärmra garantier
för att den gode avslöjaren inte ställs inför rätta. Dessutom kan lagen få en
hämmande effekt och avhålla eventuella goda avslöjare att agera. Den gode
avslöjaren, som misstagit sig i fråga om allvarligheten i missförhållandena,
får ju också stå sitt kast enligt motiven i utskottsbetänkandet. Lagen ger näringsidkarna
ett för starkt skydd i fråga om företagshemligheter - ett skydd
som består av hot om fängelse och dryga skadestånd. Proportionerna blir
orimliga.

Något behov av lag finns egentligen inte. Trots det kommer en lag. Detta
kan inte betyda annat än att lagens funktion är att komma åt den som vill
leta fram och avslöja företagshemligheter oavsett om det är hemligheter som
är värda att skydda eller inte av rättsordningen. Lagen har således sin udd
riktad mot den gode avslöjaren - den som vill avslöja annat än just företagshemligheter
som har med konkurrensförhållanden att göra. Lagen är inte en
ren konkurrenslag som den gamla lagen om illojal konkurrens. På grund av
den tid den kommer i, efter Ingvar Bratt, och de formuleringar som förekommer
i lagen måste den helt enkelt ha andra och vidare syften, nämligen
att utgöra ett verksamt hinder för alla som vill närmare undersöka förhållandena
i ett företag, exempelvis i fråga om avfallshantering, utsläpp, användning
av farliga medel, arbetarskydd.

Miljöpartiet de gröna yrkade förra våren att lagen skulle avslås. Lagen
togs emellertid av en majoritet i riksdagen men blev vilandeförklarad i sin
helhet.

Riksdagen bör avvakta med sakbehandlingen av det vilande lagförslaget
till dess aviserade förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen med flera
lagförslag som rör meddelarskyddet lagts på riksdagens bord och då behandla
dessa frågor i ett sammanhang i riksdagen.

20

Hemställan Mot. 1989/90

L811

Med hänsyn till det anförda hemställs

att riksdagen avslår det vilande lagförslaget om skydd för företagshemligheter.

Stockholm den 25 januari 1990

Inger Schörling (mp)

Elisabet Franzén (mp) Kent Lundgren (mp)

Claes Roxbergh (mp)

21